SAMMANFATTNING UPPMÄRKSAMHETSSEMINARIET

Sammanfattning av Uppmärksamhetsseminariet på Stockholms konstnärliga högskola 3-5 oktober 2014 

Helt eller delvis närvarande under seminariet var: Helena Hildur, Emma Hammarén, Håkan Lindgren, Britta Olsson, Ola Nilsson, Johan Nordbeck, Per Mortensson, Ebba Jordelius, Else-Britt Kjellqvist, Hild Borchgrevink, Rebecka Holmström, Kim Hedås, Daniel Pedersen, Sara Gordan, Lotta Muth, Maria Ssandgren, Elena Dahl., Lisa Ullén, Katarina Carlshamre, Cecilia Roos, Tomas Olsson , Heléne Ohlsson, Karin Ivarsson, Karin Häll, Christina Ouzounidis, Staffan Caarlshamre, Kate Larsson , Göran Torrkulla, Magnus Jacobsson, Magnus William-Olsson, samt till och från en rad doktorander och lärare från SKH. Under Lördagskvällens föreställning, bar och dans deltog en större antal personer som här inte nämns vid vart enskilt namn.

Fredagen inleddes i ett grått men varmt väder. Seminariedeltagarna kom uppsläntrande för trappan och passerade en ”tavla” med texten ”Teser om uppmärksamheten”. Jag vet inte i vad mån folk verkligen tog sig besväret att via sina QR-läsare ta sig fram till teserna, men här är de: https://www.youtube.com/watch?v=y5x-9ejwCcY Långsamt fylldes rum 502 med folk. Rummet är en vacker balsal vettande mot nybroviken, med två vackra kristallkronor i det höga taket. I ena hörnet en grön kakelugn. Vi satte oss alla i ring i bakre delen av rummet allt medan Johan Andersson med sedvanlig finess lade sista handen vid PA och ljusinstallationen. När alla samlats inledde undertecknad seminariet (texten kan läsas här: http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/10/inledning-till-uppmarksamhtsseminariet.html).

Under eftermiddagen gjordes sedan en runda, där alla deltagarna, utifrån deras erfarenheter och tankar, talade om uppmärksamheten som fenomen och begrepp. Gemensamt skapade dessa berättelser en komplex och levande väv av iakttagelser, idéer och tankar, men det skapades också en sensibilitet och just uppmärksamhet för varandras idiosynkrasier och särskildheter som vi bar med oss vidare i seminariets fortsättning. Det att de samlade representerar så många skilda professioner, från dansare till filosofer, från psykoanalytiker till musiker gav det sagda en konkretion och mångfald som var kraftfull. Allt från de dagliga övandes- och repetitionsritualer till nattdrömmar och meditationserfarenheter lades, prövades och belystes som former av uppmärksamhet. Varje inlägg kommenterades och diskuterades av de övriga och några tydliga teman uppdagades. Dels gällde de koncentrationens gentemot öppnandes uppmärksamhet, dels gällde det uppmärksamhetens nödvändiga begräsningar och former. Men också tanken att uppmärksamheten är ett fenomen och begrepp som prövar gränserna mellan konst, tanke och vardag.

Under dagen framförde också Dag Andersson, Pär Ulander, David Tallroth och Carina Reich en version av stycket "Just my imagination". Stycket, som kan beskrivas som en undersökning av gemensamgörandets uppmärksamhet, består i att de fyra aktörerna sjunger körens partier i den gamla souldängan ”Just my imagination”. De fyra måste låta sånger gå i sina huvuden, tyst och synkroniserat, för att bära den genom alla tystnaderna tills de gemensamma insatserna skall framföras. Det var ofta vackert och skapade en förtätad stämning och uppmärksamhet i rummet. Efteråt berättade Carina Reich om styckets tillkomst och lite om det forskningsprojekt i vilket det ingår. Hon fick en hel del kommentarer och framförande kom sedan också att löpa som en referens i helgens vidare diskussioner.

Lördagen inleddes med en dubbelföreläsning av Kate Larsson och Göran Torrkulla, båda filosofer men varsitt konstnärskap (litteratur respektive måleri). Utgångspunkten var deras arbete med boken Stiglöshet ( http://www.adlibris.com/se/bok/stigloshet-3-essaer-om-uppmarkamhetens-former-9789185725199 ). De två föreläsarna inledde med att redogöra för den tredje medförfattaren, Babis Carabeidis bidrag i boken som består av en parafras av Platons ”Gästabudet”. Därefter talade Kate länge och vackert om naturen och drömmen som uppmärksamhetens orter. Hon uppehöll sig en del vid några författare. Den amerikanska poeten Lyn Hejinian och den kanadensiska Anne Carson, liksom de svenska poeterna Lennart Sjögren och Folke Dahlberg, samt den franske filosofen Gaston Bachelarde som Kate ägnat mycket tid och tänkande. Ett av de teman som hon utvecklade var hur uppmärksamheten som fenomen, erfarenhet och begrepp kan om inte överbrygga så åtminstone låta oss uthärda det faktum att naturen inte låter sig tänkas eller skrivas som natur och drömmen inte som dröm.

Göran Torrkullas föreläsning tog sig an uppmärksamhetens moraliska dimension. Uppmärksamheten är inte bara estetisk eller kunskapsteoretisk, den är framförallt relationell och därmed öppnar den för ett moraliskt tänkande. Göran betonade att uppmärksamheten har sin grund i förundran (det Platon kallar ”tó thaumázein”) och som Göran själv i boken Stiglöshet  för vidare genom att tala om epifani.  I förundran ”slås vi av något” medan ”något framträder” i epifanin. Han pekade också på att vardagen är uppmärksamhetens hemvist. Den uttrycker sig som ett personligt förhållningssätt. Tingen och världen ställer stället i sig själva krav på vår uppmärksamhet. Ett annat tema i Görans föreläsning var det dialogiska. Han tog upp Martin Bubers räcka ”tilltal, gensvar, ansvar”. Uppmärksamheten är å ena sidan uttryck för en förväntan, men också svaret på ett krav. På så vis måste man tänka uppmärksamheten som etisk, nämligen som ett sätt att värna vardagen som hemorten för våra liv.

Samtalet efter föreläsningen blev animerad. Det kom bland annat att handla om att relationen som relation och inte som förbindelse mellan subjekt och objekt är det centrala när man talar om uppmärksamhet. Frågan om vad uppmärksamhetens ansvar egentligen bestod i diskuterades livligt och Göran tog exemplet med vittnet. Den som bevittnar något görs också delaktig blott genom sin uppmärksamhet. Men vi är också uppmärksamt ansvarige att ”välja mening” samt att ta vara på tillfället (kairos). Varje val är, som Kirkegaard skriver, på liv och död.. De två föreläsningarna tycktes komplettera varandra genom att dra upp linjerna för å ena sidan en uppmärksamhetens poet och å den andra en uppmärksamhetens etik. Och vi slutade med att ställa oss frågan: Hur kan vi tänka etikens relation till poetiken genom uppmärksamhetens som erfarenhet, fenomen och begrepp?

Efter lunch kom Johanna Garpe och gav en mycket vackert formad föreläsning om den formskapande uppmärksamheten och kollektiva skapandeprocesser. Föreläsningen tog sig uttryck i en självbiografisk fabel som började i högmod, prövades av haveriet, flykten, självrannsakan och som slutade i insikt och succé. Johannas närvaro, språk och tankeskärpa fyllde detta mytiska schema med konkret och ciselerad kunskap. Om hon i berättelsens högmodsfas som regissör hade ”målat med människor” kom hon till slut fram till en metod som såväl gav akt på de enskilda individerna som på det gemensamma. Med Stanislavskij menade Johanna att scenkonst är ”Nuets konstform” I den måste man upprätta olika slags uppmärksamheter. Johanna använde sig av en psykologisk typologi av uppmärksamheter som rymde 1. Fokuserad uppmärksamhet. 2. Fasthållen uppmärksamhet (eller koncentration). 3. Selektiv uppmärksamhet. 4 Alternerande uppmärksamhet. 5. Delad uppmärksamhet. Och hon berättade hur dessa uppmärksamhetstyper spelade in i det konkreta regiarbetets alla processer. I förberedelsefasen arbetar hon ensam med att tolka och som hon sa att ”bada i verket”. Sedan går hon i dialog med verk och upphovpersoner. Därefter inträder det hon kallade ”pardansen” som handlar om att tillsammans med verket och vad det medger finna de ”dansbara” strukturerna. Därpå följer ”Solodansen” där hon riktar sig mot sig själv, mot vad hon vill säga, utrycka, göra. När detta förarbete är gjort lämnar Johanna helt förberedelserna. Det som fastnat har värde, det hon glömmer betyder nog inte så mycket. Principen är att hon inte återvänder till förberedelsearbetena. Genomförandefasen inleds med att hon träffar den enskilda aktörerna en och en. Hon lyssnar på dem och på deras tankar kring verk och framförande. Slutligen berättade hon att hon insisterar på att repetitionsrummet skall vara rent och heligt. Inga grejer, inga mobiltelefoner eller annat. Där ska uppmärksamheten helt riktas mot arbetet. När detta lyckas förnimmer alla medverkande att de skapat något som är större än det de har tillsammans. Johanna gick också in på vad slags uppmärksamhetsregister regissören måste odla och hon framhöll att regissören måste uppmärksamma mängder av fenomen samtidigt i synnerhet när produktionsförhållandena är så rationaliserade och strikt reglerade som de ofta är i synnerhet på stora teatrar och förstås extra mycket när det gäller Operor som involverar så många delar och människor. Hon menar att regissören lär sig att röra sig mellan att sålla, välja, scanna och snabbt förflyta sig mellan uppmärksamhetsformerna och att regissörens konst i stor utsträckning handlar just om att behärska dess förflyttningar.

Efter föreläsningen vidtog diskussion. Någon tog upp den intressanta roll skammen intog in hennes berättelse (vid insikten i haveriet) och påpekade att skammen ju ofta handlar om det individuella och kollektivet. Johanna svarade då att skammen i detta fall nog mest handlade om att hon gjort något hon egentligen inte velat göra. En annan fråga var om hennes fabel verkligen pekade hän mot en etik eller om den snarare var en regimetod, om det slags gemenskapande hon talade för var universell eller blott knuten till teatern. Är detta slags etiik översättligt till världen utanför teatern?

Efter paus framträdde duon Ludd för första gången på ett par år. Den består av musikerna och tonsättarna Lise-Lotte Norelius och Ida Lundén. De spelade två låtar och fick intressant nog under spelandet hantera några oförutsedda sladdbrott och rundgångar. De två har spelat länge ihop och denna improvisationsbaserade duo uttrycker också deras täta och länge prövade musikaliska relation. På scen står Lise-Lotte bakom sin laptop och sin mixer och har en del små ganska oansenliga instrument som består av bland annat tyg, metalltrassel, en vibrator och en sorts klocka. På andra sidan står Ida med sitt iögonfallande, sceniska och ibland nästan fetischistiska instrumentarium. Ett leksakspiano, en vackert format lergök, ett glasögonfodral och i det andra stycket använde hon två, av hennes föräldrar tillverkade, träsnurror med komiskt pickande trähönor som taktfast trummar när hon svänger instrumentet.

Musiken grep verkligen publiken. Och efter låtarna diskuterade vi länge med Ida och Lise-Lotte frågor om hur deras uppmärksamhet fördelar sig, på sig själva, på framtiden, på det klingande, instrumenten, varandra, varandras idéer och på det intryck musiken såväl som det sceniska gör på publiken. En del diskussion blev det kring pausens möjlighet i improvisationsmusik. Det talade om det kontrapunktiska tänkandet och de två musikerna visade sig också ha ytterst olika förhållande till det visuella.

Baren öppnade 19.00

 Kl. 19.30. äntrade Bogdan Szyber scenen. Han berättade om hur han börjat intressera sig för frågan om uppmärksamhet och medvetande. Den experimentella psykologi och kognitionsforskningen var hans utgångspunkt och i synnerhet the Coice-Blindness-labb i Lund (se: http://www.lucs.lu.se/choice-blindness-group/ ) I detta arbete hade han stött på trollerikonsten och sökt upp mästertrollkarlen Tom Stone. Denne hade Bogdan nu bjudit hit och han lämnade så scenen till Tom som genomförde en briljant föreläsning om sin syn på trolleriet som vilande på våra kognitiva förmågor och begräsningar. Föreläsningen inleddes med att Tom genomförde en serie trick med mynt och en penna. Därefter redogjorde han med många och illustrativa historiska och anekdotiska utvikningar för vilka omständigheter och villkor som gjorde tricken möjliga. Till hjälp tog han alltså kognitionsvetenskapens tänkande. Vi fick lära oss om perceptionsfält och om hur vissa rörelse döljer andra rörelser beroende på våra nedärvda uppmärksamhetsbeteenden, om blickens makt, om förgrund och bakgrund om hur hjärnan skapar kontinuitet och mönster och annat sådant. Men Toms föreläsning var, liksom Johannas, också en föreställning som började och slutade med ett föremål, en sko, som endast trädde fram just som början och slut av berättelsen.

I diskussionen framhöll Tom att skönhet var hans syfte. Han fick en rad frågor om lögn, illusion och sanning. Om trolleriets likheter med andra konstarter och om dess tradition var modern eller möjligen uråldrig, om den hade sin rot i vetenskapen eller magin, etc.

När föreställningen var över, långa applåder och rosor utdelats återupptogs baren. Dans inleddes till DJ Szybers låtlista och sedan dansade, drack och umgicks vi tills kläder var svettiga, ben vingliga, och utlevelsen någorlunda ersatt uppmärksamheten i våra stjärntvättade väsen.

På Söndagen möttes vi igen, en grupp på elva deltagare. Sara Gordan, Lisa Ullén, Rebecka Holmström, Hild Borchgrevink, Helena Hildur, Per Mortensson, Magnus Jacobsson, Brita Olsson, Göran Torrkulla, Kate Larsson och Magnus William-Olsson. Under närmare två timmar diskuterade seminariets olika bidrag, teser, tankar och upplevelser. Hela samtalet finns att lyssna till på FSL:s podcastsida: http://fslpodcast.blogspot.se/

När allt var klar tog vi adjö och skildes i en känsla av… kanske just – förundran.

MAGNUS WILLIAM-OLSSON

INLEDNING TILL UPPMÄRKSAMHTSSEMINARIET

Välkomna hit! Jag ska strax introducera seminariet. Men jag förslår att vi först bara med några ord presenterar oss för varandra så att man kan skrivna ned alla namn och få englimt av varnadras bakgrund. Jag heter Magnus William-Olsson, poet, kritiker, översättare ledare för FSL:s forskarseminarium……

Välkomna till FSL och Stockholms Konstnärliga högskola som vi gör 4 seminarier med i år. Det första ägde rum i vintras och handlade om Seminariet som tankeform, det andra ägde rum i maj och handlade om Risk. Men FSL har gjort många sådana här hellånga seminarier det här är faktiskt den 54 i ordningen, tror jag. Vi gör också andra sorters seminarier. Fram till och med i tisdags gästades vi t.ex. av fem brasilianska poeter och forskare som vi gjorde en rad olika kortare seminarier med i Göteborg och här i Stockholm.  Vi har ofta långväga gäster, men vår bas är Skandinavien. Under vårterminen arrangerar FSL till exempel ett  stort metrikseminarium i Helsingfors, vi gör ett seminarium om poesi och politik i Köpenhamn,  och vi gör ett nordiskt kritikseminarium i samarbete litteraturfestivalen i Lillehammer i slutet av april.

FSL har också grundat en ytterst levande tidskrift som heter Kritiker. Vi har en skriftserie, som ni kan titta på här borta på bordet. Vi har Facebookgruppen ”Fria seminariet i litterär kritik”. Bloggen: http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/ . Podcastsida där man kan lyssna på seminarier och föreläsningar. Vi ger tillsammans SKH och KKH kursen ”Performativ kritik”.

Grunden för alla våra verksamheter är ”kritikbegreppet”, som väsentligen har två rötter: Å ena sidan upplysningstänkandet och framför allt förstås Kant som formulerade en ide om kritiken och det kritiska vilken mycket förenklat går ut på att ta en annan ståndpunkt och att därifrån pröva, värdera och döma, för att uppnå förändring.

Kritiken så som den har traderats sedan Upplysningen har på många vis gått i stå, inte minst därför att det kritiken kritiserar själv blivit kritiskt. Allt och alla är ju numera kritiska. Det finns inte ett lärosäte, inte en kursplan eller myndighet, inte en förening eller ens någon enskild person numera som inte berömmer sig av att vara kritisk. Säg mig någon enda person eller institution som idag stoltserar med att vara ”okritisk”. De stora föremålen för upplysningskritikerna var ju just institutionerna, Staten och kyrkan. Men staten är sedan länge kritisk inte bara i största allmänhet utan också och i synnerhet mot sig själv, för att nu inte tala om kyrkan och biskoparna som ju rent av för det mesta är kritiska till och med till den tro de företräder – ja till och med den förr ofelbare påven pryder sig numera med självkritik.

Frågan om vad kritiken, som tanketradition med förändrande anspråk, ska ta sig för när allt kritiserat självt är kritisk – är faktiskt svårare än kul. Kritiken har varit enastående lyckosam i att förändra och inte sällan förbättra sina föremål. Det gäller såväl den filosofiska, som den politiska och den estetiska kritiken. Och det är svårt att tänka sig en värld som inte har tillgång till den. Men hur kan kritiken återknyta till sitt anspråk?

På Fria seminariet har detta varit en ständigt närvarande fråga. Och det svar vi oftast prövat är att grunda kritiken annanstans än i den kritiska filosofins tradition, nämligen i konsten och skapandet, förstådd just som en kritik.

När vi började, arbetade vi med vad vi kallade ”litterär kritik” – kritikens som litterär genre och tanken att litteraturen i sig är kritik. Essäns tradition.

Vår utgångspunkt blev det grekiska verb ur vilket ordet kritik stammar, verbet krínein, som är hämtat från den agrara sfären och betyder att ”sålla” eller ”urskilja” så som man t.ex. skiljer det fruktbara utsädet från det ofruktbara, den boskap som skall gå till avel från den som ska till slakt, eller de äpplen som bör ligga överst i korgen när man går till marknaden för att sälja.

Ett av problemen med upplysningens kritik tradition är ju att den från början var så  förtjust i förnuftet att den snörde av tänkandet från känslan och kroppen. Men kritik, i den grekiska betydelsen av ordet, som krínein, tar alla våra förmågor i anspråk: De kognitiva, ja visst. Men för att skilja fruktbar säd från ofruktbar krävs också erfarenhet, sinnlighet, lukt, känsel, intuition, ja, det är en akt som tar hela ens väsen och alla ens förmågor i anspråk om den ska utföras väl.

En sådan kritik, ett fullt tänka-känna, är – har vi sagt oss här på seminariet – något alla, eller i alla fall nästan alla konstnärer måste öva sig i, eftersom detta moment av att kritisera det gjorda, ur, via och genom sitt fulla väsen är ett moment som återkommer i alla konstarter och i allt skapande. Nästan allt – i alla fall. Att känna, förstå, förnimma och pröva vad man faktiskt gör, har gjort eller vill göra är, tror jag, det svåraste av allt i konstskapandet.

Ofta har vi funnit anledning att tänka över detta moment i termer av interpretation eller som grekerna sa, med en vag hänvisning till guden Hermes, som hermeneia [tolka och översätta]. Interpretationen är ju en väl definierad och teoretiserad tradition i många konstarter, i synnerhet förstås inom musicerandets, skådespeleriets och översättandets konster. Men vad är och innebär det att interpretera?

Här blir det begrepp som vi denna helg skall pröva akut och ofrånkomligt, begreppet uppmärksamhet. Och kanske var det just med utgångspunkt i interpretationen som vi här på FSL allt intensivare för en typ sju åtta år sedan började tänka över uppmärksamheten.

En av de texter ni har läst inför det här seminariet, den som  heter just ”Uppmärksamhet” kommer ur min bok Läsningen föregår skriften – Poesins aktualitet. Den boken var kan man säga ett av många utfall av ett treårigt projekt som vi drev mellan 2008-2010 under titeln ”Uppmärksamhetens former”. Det var ett projekt som till grund hade tanken att vi just då genomlevde en på många vis avgörande ”uppmärksamhetskris” i ljuset av det skeende som kan kallas digitaliseringen.

I tisdags hade vi – som nämnt - avslutningsseminariet på ett veckolångt gästspel av fem Brasilianska poeter, översättare och poesiforskare. Seminariet handlade om att översätta poesi i den postdigitala eran. Det blev ett animerat samtal som visade vilken enormt stark och samtidigt svårvärderad roll allt detta med internet och digitala resurser tar i nutida översättning. Alla, också de som inte ansåg sig särskilt intresserade, visade sig vara fullständigt involverade och personligt skakade av den förändring de själva och deras konstart underkastats genom digitaliseringen. En av deltagarna började nästan gråta, sa hon, när hon tänkte på vad hon tyckte sig ha förlorat – en särskild sorts närvaro och koncentration i läsandet, som förr var själva utgångspunkten för hennes arbete. En annan deltagare menade sig stå i ett stundligt krig med sina impulser att ideligen vända sig till nätet, istället för att ”känna efter” själv.

Kring digitaliseringen har vi ofta på FSL laborerat med ett par begrepp som kan vara värda att nämna här. Det första är just ”Digitaliseringen” som brukar tänka över som ett historisk skeende som inleddes i början av nittiotalet och som avslutades ungefär 2008, eller nåt sådant. Det var det skede då vi alla kämpade febrilt med att lära oss den nya verkligheten. Vi lärde oss orientera oss och hantera digitaliteten. Vi tillägnade oss en mängd nya förmågor, som att ”surfa” att ”scan-läsa” och ”multi-taska”. Vi lärde oss de digitala arkivens logiker och tekniker, vi utarbetade nya relationer mellan överblick och detaljer, vi lärde oss nya förhållningssätt till minnet inte minst genom det digitala fotot, dess lagrings och publiceringsmöjligheter, vi lärde oss att parläsa med wikipedia, digitala ordböcker och google. Vi lärde oss nya sätt att dokumentera och aktualisera dokumentation. Vi prövade ut nya relationer mellan våra kroppar och deras digitala alter-egon,  Vi omförhandlade vad vi borde ha kvar i våra skallar och vad vi lika gärna kunde ha i mobiltelefonen, på hårddisken eller på nätet (t.ex. telefonnummer och stora delar av vår bildning, sånt som exakta årtal, verktititalar, sonettens olika rimscheman, etc, etc.) Hela digitaliserings skede medförde som sagt en kris i uppmärksamheten. Vi hade helt enkelt fullt sjå med att lära oss just detta. Vi slösade därför uppmärksamhet på skitsaker och försummade att uppmärksamma väsentligheter. Men kring 2008 ungefär kan man säga att vi  i stort sett hade lärt oss de tänkesätt, det handlingsvägar, den mentalitet och det slags rationalitet som digitaliteten fordrar av oss. Att det sedan oavbrutet kommer nya devices och användningsområden betyder inte så mycket. Vi har till och med lärt oss hur man förhåller sig till ”det nya”  som sådant i digitalitetens kronologik. Som, historiskt skede och skred var digitaliseringen över.

Vi kan alltså nu njuta privilegiet att överblicka digitaliseringen som historisk skede. Och gör vi det ser vi att somt har förändrats och annat förblir sig likt.

Digitaliseringens epok har nästan alltid beskrivits i termer av information. Det beror troligen på att informationssamhället och informationsekonomin, förstådd  i Marshall McLuchans efterföljd ännu var ett så starkt paradigm när de digitala teknikerna spreds i början på 90-talet, att den självklart stod fram just i den belysningen. Digitaliseringen har därför väsentligen förståtts som en repertoar av nya sätt och möjligheter att skapa, lagra och distribuera information. Det var också jakten på information som var motorn i uppmärksamhetskrisen. Vi jagades alla av tanken på att mer och bättre information ständigt väntade oss blott ett knapptryck bort. Men när vi nu kan se tillbaka på digitaliseringen som något historisk, står det allt klarare att vad det digitala egentligen, eller framför allt, öppna för var nya former av uppmärksamhet. Och det är detta faktum som ligger till grund för det andra begreppet jag vill ta upp, nämligen begreppet det post-digitala och det postdigitala tillståndet som idag i allt hög utsträckning tar över vårt förhållande till den nya värld digitaliseringen upplät. Det postdigitala präglas, som vi ofta har talat om det här på FSL, av ett uppmärksamhetsorienterat, istället för ett informationsorienterat tänkande. Vad betyder det? Låt mig ta ett exempel:

Litteraturen. I litteraturindustrin – om jag får uttrycka mig så - där tror man fortfarande att digitaliseringen framför allt erbjuder nya sätt att paketera och sälja samma ”entitet information”. ”Vi gör romanen i en version för papper, en annan för läsplatta, en trejde för mobildisplay och en fjärde som ljudfil” – tänker förlag, bokhandlare och marknadsavdelningar. Men vi som är tränande i utövandet av krínen, vi vet och känner ju omedelbart att det är en avgörande skillnad på att läsa en dikt på en mobildisplay än i en i en pappersbok eller att lyssna på den uppläst i lurar. Inte är det samma dikt? Nej – och varför? Jo, förstås därför att det rör sig om olika slags uppmärksamhetsformer. Vi som odlar detta krínein vi vet att alla skillnader har betydelse. Diktens själva väsen beror av hur vi uppmärksammar den. Ett musikstycke är något annat när vi lyssnar på den framfört live i konsertlokalen än när vi lyssnar på inspelningen av det i lurar på tunnelbanan hem.

Dessa skillnader i uppmärksamhet som digitaliteten öppnar går förstås att hantera konstnärligt. Och många författare gör också så. Att skriva på en blogg är förstå något helt annat än att skriva i sin anteckningsbok eller för att trycket. Det finns likheter, jag visst, men det finns också skillnader och över dessa skillnader kan man, som alltid bedriva kritik; tolka, interpretera, skapa. Nya genrer uppkommer: Tweeten är ett exempel, mickroberättelsen en annan. Båda tar sin utgångspunkt i mobildisplayen och SMS-tekniken – texter som man ska titta på intensivt en kort stund och sedan tänka på länge. Men också andra genrer uppstår. Transkritiken, till exempel, som blomstrar på sociala medier och som består i att ”länka”, cittera, tipsa, etc. Andra genrer uppstår genom förflyttningar mellan uppmärksamhetsregister. En ganska ny genre är att poeter trycker chap-books av sin blogg-dikter. Samma dikter men tryckta och handbundna i små böcker som man kan köpa direkt via bloggen. Och vips – har bloggdikterna blivit nya dikter bara genom den uppmärksamhetsförflyttning som bytet mellan bloggskärm och handbundet papper utgör. Exemplen kan mångfaldigas, såväl inom litteraturen som inom andra konster.

Man ska förstås akta sig för att hävda att dessa strategier representerar något avgörande NYTT vare sig i vår civilisation eller inom litteraturen eller konsten. Det är ju bland annat det Magnus Bremmer visar i den andra texten jag sände ut inför seminariet. Det postdigitala aktualiserar bara tendenser som vi har odlat förut. Men å andra sidan är det obestridligt att den gör något avgörande med kulturen som sådan. Den förflyttar tyngdpunkten från objektet till betraktaren, texten till läsaren, från teorin till tänkandet.

Denna insikt kallar, tänker jag, på en uppmärksamhetens estetik och en uppmärksamhetsfilosofi. I den bok varur ni har fått kapitlet ”Uppmärksamhet”, försöker jag att  formulera en poetik på uppmärksamhetens grund. Den boken är bara ett exempel bland många andra på att uppmärksamhetsbegreppet vunnit ny aktualitet. I morgon ska vi få höra två av författarna till en annan sådan bok, boken Stiglöshet, filosofen och författaren Kate Larsson samt filosofen och bildkonstnären Göran Torrkulla. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Idag är utgångspunkten de erfarenheter och tankar ni har med er hit. Vi är ganska många och det är viktigt att alla som vill ska få tillfälle att ge sina perspektiv. Jag föreslår därför att vi gör en runda, där vi låter tre personer i taget tala om sina tankar och erfarenheter kring uppmärksamhet– om de vill förstås, annars går det också bra att ”passa”. Och att vi andra tar anteckningar så att vi efter de tre kan göra en liten summerande diskussion kring det sagda. Sen går vi vidare, tre i taget, tills alla som vill har talat. Vid halv tre tar vi kaffepaus. Efter det kommer något att ske här inne som jag inte ska tala så mycket om, men det kommer att filmas för dokumentation. Så om det finns någon bland oss om absolut inte vill bli filmad (även om filmen som sagt inte ska visas offentligt) så föreslår jag att den personen stannar kvar vid kaffet i typ 20 minuter efter vi andra gått in. Därefter fortsätter vi som förut. Om någon vill kommentera eller ta upp frågorna i de i förväg utsända texterna är det förstås välkommet. Men det är inte alls nödvändigt.

Välkomna!

Fem Brasilianska poeteroch forskare gästade FSL under en vecka

De Brasilianska poeterna och forskarna Paulo Henriques Britto, Laura Erber, Marco Lucchesi, Fernanda Medieros och Helena Martins var FSLs gäster från den onsdagen den 24 september till onsdagen den 1 oktober 2014. Tillsammans med Marcia Sá Cavalcante Schuback och Magnus William-Olsson genomförde de en rad seminarier, samtal och uppläsningar under bokmässan i Göteborg och sedan i Stockholm.  FSL tackar Forum Nutidplats för Kultur, Rumänska kulturinstitutet i Stockholm och Kungliga konsthögskolan för deras bidrag till att besöket blev lyckat. Vi tackar också Svenska Akademien vars generösa bidrag var en absolut förutsättning för projektets genomförande, samt den Brasilianska Ambassaden i Stockholm och förlaget Wahlström & Widstrand för deras bidrag. Tisdagen den 30e september hölls ett seminarium med titeln ”Translating Poery in the postdigital era” där en grupp poesiöversättare till och från svenska och en rad andra språk tillsammans med de Brasilianska gästerna diskutera poesiöversättnings möjligheter och villkor i vår globaliserade och digitaliserad era. Seminariet finns i sin helhet att lyssna till på FSL:s Podcastsida:

http://fslpodcast.blogspot.se/

UPPMÄRKSAMHET - FSL:s seminarium den 3-5 oktober

Uppmärksamhet är den kanske viktigaste förmåga konstnärer och tänkare ägnar sina liv åt att odla, träna, utvidga och förfina. Uppmärksamhet inför det gjorda och det ogjorda. Det närmast omöjliga i att uppfatta vad man faktiskt gjort, vad som står där, hur det faktiskt låter, vad som syns! I den kritiska akten - det urskiljande som på gammalgrekiska kallas krínein  och som är centralt i nästan all konstnärlig och filosofisk verksamhet - är uppmärksamheten själva förutsättningen.

Men uppmärksamhet är också ett begrepp med vars hjälp vi kan tolka samhället, politiken, tekniken och ekonomin. Inom såväl psykologi som samhällsvetenskap,  ekonomi och humaniora har begreppet Uppmärksamhet under det senaste decenniet fått en allt ymnigare användning, inte minst i ljuset av det amorfa fenomen som brukar kallas digitaliteten. Slå på ordet ”attention” i googel scholar så får ni en vag uppfattning om fältets bredd.

FSL:s tredje seminarium i samarbete med Stockholms Konstnärliga Högskola äger rum den 3-5 oktober och ägnas Uppmärksamhet. Framträder gör filosofer, konstnärer och musiker av olika slag (se programmet nedan). Men i centrum står, som alltid vid FSL:s seminarier samtalet och de samtalandes erfarenheter, kunskaper och idéer. På lördagskvällen, med dess föreställning, bar, dans och fest kan man komma oanmäld. Men vill man delta i dagsprogrammen måste man anmäla sitt deltagande till adress magnuswo.fsl@gmail.com VÄLKOMNA!

Texter inför seminariet. Kritikern och litteraturvetaren Magnus Bremmers essä ”Orden, bilderna, Uppmärksamheten” samt kapitlet ”uppmärksamhet” ur Magnus William-Olssons bok Läsningen föregår skriften – poesins aktualitet. De som anmäler sig till seminariet på adress magnuswo.fsl@gmail.com får texterna som pdf i retur.

Erbjudande: KATE LARSON, GÖRAN TORRKULLAS OCH BABIS CARABEIDIS NYUTKOMNA BOK STIGLÖSHET, 3 ESSÄER OM UPPMÄRKSAMHETENS FORMER som ligger till grund för lördagsförmiddagens program finns att köpa för endast 100 kr + porto. Sänd ett mail märkt ”köpa stiglöshet” med namn och adress till info@lejd.se

Lokal: Stockholms konstnärliga högskola, Linnégatan 87, Stockholm

 PROGRAM

Fredag
13.00
Magnus William-Olsson introducerar temat.

13.30 – 17.00

Diskussion om begreppet uppmärksamhet, dess användbarhet i estetisk, politik, historisk,  samhälls- och samtidsanalys med utgångspunkt i seminariedeltagarna praktiker, tänkande och konst. Tänk gärna igenom era erfarenheter i förväg, tänk också på begreppets eventuella användbarhet utanför det rena skapandet. Förhoppningen är att vi denna dag skall ha formulerat så många frågor, erfarenhet och uppslag som möjligt som vi kan ta med oss till lördagens samtal.

Någon gång efter någon under eftermiddagen framförs "Just my imagination" av Dag Andersson, Pär Ulander, David Tallroth och Carina Reich.

Lördag

10.00-13.00
Stiglösheter - Kate Larson om "Drömmens språk, naturens tystnad" och Göran Torrkulla om "Vardagen som orten för våra liv" 

LUNCHPAUS

14.00-15.00

”Uppmärksamhet i kollektiva skaparprocesser”. Regissören Johanna Garpe.

15.30-17.00

Lise-Lotte Norelius och Ida Lunden uppmärksammar Ludd.

MIDDAGSPAUS

19.00. Öppnar Baren

19.30

Sim Sala Bim. Bogdan Szyber & Miss Direction med Tom Stone.

20.30 ca. Dans med DJ absconditus och gäster

 

Söndag

11.00-13.00

Sammanfattande diskussion som spelas in för publicering på FSL:s podcast-sida: http://fslpodcast.blogspot.se/

Medverkande

Johanna Garpe är regissör av såväl teater som opera verksam såväl i Sverige som utomlands. Hon är professor i ”Kroppsliga och vokala praktiker” på Stockholms konstnärliga högskola. I höst är hon aktuell i och med att Kungliga Operan ånyo tar upp hennes hyllade uppsättning från 2011 av Francis Poulencs revolutionsopera Karmelitsystrarna. Och den 5 september är det premiär "Karl Gerhard- en fantasi om en revykung" på Stockholms Stadsteaterden, i JGs regi. Se: http://kulturhusetstadsteatern.se/Teater/Evenemang/Karl-Gerhard/ 

Kate Larson är författare och filosof. Hon debuterade 1986 med romanen Flampunkten och har sedan givit såväl romaner, som essäer och annan prosa. 2009 disputerade hon på avhandlingen Everything important is to do with passion om kärleksbegreppet hos filosofen och författaren Iris Murdoch.

Ludd är en duo bestående tonsättarna och musikerna Lise-Lotte Norelius och Ida Lundén. Lyssna och läsa om Ludd på http://www.ludd-music.com/ Läsa om L-I N på http://www.lise-lottenorelius.se/ och om I L på http://www.idalunden.se/svenska/sv_index.html

Tom Stone (artistnamn för Thomas Bengtsson) är trollkarl och artist verksam såväl i Sverige som utomlands. Han är också författare till flera skrifter om trolleri. Se mer på http://www.trollkonstnär.se/

Bogdan Szyber är gränsöverskridande konstnär och artist. Tillsammans med Carina Reich har han alltsedan 80-talet gjort en lång rad uppmärksammade föreställningar, installationer och performances. En bra bild av mångfalden i hans arbete får man genom Reich + Szybers hemsida http://reich-szyber.com/ Från och med september 2014 är BS verksam som doktorand vid Stockholms konstnärliga högskola.

Göran Torrkulla är konstnär och filosof verksam vid Åbo Akademi. Han har en omfattande utställningsverksamhet bakom sig såväl i sitt hemland Finland som i Sverige. Den som vill bekanta sig med hans filosofiska tänkande kan fördel läsa essän ”Om uppmärksamhetens former” i Stiglöshet (Lejd, 2014) men även förslagsvis läsa Moralfilosofiska essäer¸(Thales 2001), ”Några tankar om att förstå och inte förstå konst” (Finsk tidskrift nr 243-244, 1998). Se också http://filosofia.fi/se/ordbok/T

KONSTENS KUNSKAP/KUNSKAPENS KONST - ÖPPNA FÖRLÄSNINGAR HÖSTEN 2014

Välkomna till årets öppna FSL-föreläsningar i hus 28 på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm: KUNNA, FÖRMEDLA, VETA, FÖRÄNDRA.

De två tidigare föreläsningsserierna, samlade i böckerna Performativ kritik och Methodos (se http://konstenskunskapkunskapenskonst.blogspot.se/ ), har visat vikten av att konsten inte enkelt övertar den filosofiska kunskapsteorins perspektiv, positioner och begrepp när den reflekterar över och formulerar vad den kan och vet. I år har vi därför bjudit in fyra tänkare och konstnärer från olika discipliner att tala om varsina verb som alla rör vid grundläggande förhållanden mellan konst och kunskap.

 

Torsdagen den 4 september kl. 15.00. talar filosofen Mats Rosengren med utgånspunkt verbet kunna.

Torsdagen den 18 september kl. 15.00. talar tonsättaren, poeten, mm Lars-Gunnar Bodin med utgångspunkt i verbet förmedla.
Torsdagen den 16 oktober kl. 15.00. talar författaren Helena Granström med utgångpunkt i verbet veta.
Torsdagen den 6 november kl. 15.00. talar konstnären Loulou Cherinet med ugångspunkt verbet förändra.

Föreläsningarna är öppna för allmänheten. Lokal: hus 28, Holmamiralens torg 8, Skeppsholmen, Stockholm. Fritt inträde.

Mats Rosengren (f.1962)är professor i retorik vid Södertörns Högskola. Hans forskning har sin bas i filosofi men sträcker sig över ett brett kunskapsfält som också inbegriper litteraturvetenskap, arkeologi och idéhistoria. En i sammanhanget lämplig bok för den som ännu inte lärt känna MR:s tänkande är Doxologi – En essä om kunskap som finns på bibliotek och som kan köpas t.ex. här: http://www.adlibris.com/se/sok?q=doxologi+%3A+en+ess%C3%A4+om+kunskap

MR leder för närvarande ett forskningsprojekt med titeln On Social Meaning – Ernst Cassirer, Cornelius Castoriadis and Philosophical-Rhetorical Anthropology se https://webappl.web.sh.se/p3/ext/content.nsf/aget?openagent&key=projekt_page_1394114310659

 

Lars-Gunnar Bodin (f.1935) har en på en gång vid och precis konstnärlig verksamhet bakom sig. Han var en av pionjärerna den svenska elektronmusiken och var den som tillsammans med Bengt-Emil Johnson myntade begreppet text-ljud-komposition. Han var under flera avgörande år ordförande för Fylkingen i Stockholm och en ledande kraft bakom EMS (elektronmusikstudion) som sedan 60-talet varit ett ständigt vitalt centrum för ljudkonst och avantgardistisk estetik. Som lärare såväl i Sverige som i USA har han inspirerat generationer av konstnärer, tonsättare och musiker. L-G B:s verk sträcker sig från musik, över poesi, bildkonst och performance. Helt nyligen utkom han med diktsamlingen Ord-Smak (Firework-edition) se Pär Thörns recension i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/intressant-i-marginalen/

Läs mer om L-G B på: http://www.semicolon.se/

Helena Granström (f. 1983) är författare, dramatiker och kritiker. Hon debuterade 2008 med boken Alltings mått och har sedan dess givit ut ytterligare fyra böcker, senast Hysteros (Natur & Kultur, 2013). HG är en profilerad och oväntad kritiker och skribent som rör sig över stora kunskapsfält och genrer. Ofta har hon artikulerat en civilisationskritik bortom med utgångspunkt mindre i politisk ideologi än i naturvetenskaplig, teknikkritisk och filosofisk reflektion.

Det finns många länkar till artiklar om och av HG på nätet, för dem som inte läst men vill bekanta sig med hennes senaste böcker, läs exempelvis:

Hysteros http://www.svd.se/kultur/litteratur/ett-liv-som-beroende_7912042.svd

Om versromanen Osäkerhetsrelationen se http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/helena-granstrom-osakerhetsrelationen-en-versroman/

Det barnsliga manifeset http://bernur.blogg.se/2010/december/det-barnsliga-manifestet-helena-granstrom.html

Loulou Cherinet (f.1970) är utbildad på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och University School of Fine Art & Design i Addis Abeba, Etiopien. Hon arbetar i flera medier, inte minst film och foto. Hennes verk som ofta har ofta en dokumentär sida är noggrant iscensatta, förhållandet mellan form och utsaga är alltid precist och genomtänkt i hennes verk. LC har en lång rad internationella och svenska utställningar bakom sig. 2011 presenterades en stor retrospektiv utställning av hennes verk på Röda Sten i Göteborg. Under snare år har hon undervisat mycket, bland annat på Kungliga Konsthögskolan.

För mer info om LC:

http://www.cherinet.com/

Intervju https://www.youtube.com/watch?v=Ln0t2evk0lQ

Recension av retrospektiven på Röda Sten i Göteborg: ://konsten.net/loulou-cherinet-pa-roda-sten/ 

http://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/loulou-cherinet-pa-roda-sten-goteborg/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4309675

 

Sammanfattning av riskseminariet på Stockholms konstnärliga högskola den 16-18 maj 2014.

Närvarande helt eller delvis: Pehr Mårtens, Cecilia Roos, Camilla Damkjær, Tilde Björfors, Birgitta Holm, Rolf Hughes, Göran Sommardal, Marie Samuelsson, Else-Britt Kjellkvist, Anna-Lena Renqvist, Christian Ottesen, Nanna Nordström, Daniel Pedersen, Lars Hermansson, Ulrika Nielsen, Helena Hildur, Helga Krook, Johns Swedenmark, Ulla Gabrielsson, Aslög Pontara, Elisabeth Poignant, Sara Mannheimer, Magnus Jacobsson, Monika Rinck, Maria Modig, Oscar Rossi, Britta Olsson, Anna Lindal, Astrid Harnisch, Vendela Fredicson, Anna-Karin Selberg, Anna Nyström, Karin Franzén, Nathaly Salas, Magnus William-Olsson, samt ett stort antal andra som blott närvarade under lördagskvällens program

Seminariehelgen bjöd på högsommarväder; hetta, sol och stiltje. Öppna fönster i den vackra seminariesalen på Stockholms konstnärliga högskola och gav vid handen att Linnégatan 87 kommer att bli en viktig adress för kulturevenemang av alla slag framöver, såväl framträdanden, som workshops, seminarier, föreläsningar och debatter.

Seminariet inleddes klockan på fredan kl. 13.00. med att de församlade presenterade sig själva helt kort. Därefter introducerade Magnus William-Olsson seminariet tema (den som scrollar förbi denna text finner det sagda här på bloggen).

Ett par frågor hade i förväg sänts till deltagarna. Frågorna löd:

[Riskbiografi]

När du reflekterar över ditt arbete, din vardag och ditt verk, över vad du har lyckats och misslyckats med; vilken roll har riskerandet spelat? Vad har du riskerat eller inte riskerat och hur har du i så fall gjort det?

 

[Socialt. Politisk. Estetiskt]

Det som en tid, en kultur och ett sammanhang betraktar som ”risk” kan tolkas som avvikelsen från allt det tiden, kulturen och sammanhanget värderar, tror på och strävat mot [Vi tror på och strävar efter detta, men riskerar att något annat ska ske]. Vilka risker och ”riskbeteenden” tycker du att vår tid ställer dig inför som konstnär/kritiker/forskare, i det sociala, i det politiska och i det estetiska? Vad säger det om vår tids samhälle, politik och estetik? Och vilka risker borde vi eventuellt istället ta och uppmärksamma?

Med utgångspunkt i dessa gjorde vi en ”runda” där var och en fick möjlighet att utveckla riskens roll i deras skapande och tänkande. En låg rad uppslag, diskussioner, utvikningar och precisering av begreppet och företeelsen risk uppstod därmed. Vi diskuterade den personliga risken i konstskapandet gestaltat som risken att misslyckas, risken att skada andra, risken att förlora sig, förhållandet mellan hopp och risk, mellan sanning och risk, risk och motivation, risk och kontroll,  liksom mellan risktagning, riskberäkning och modernitet. Även risken, risktagningen och avsaknaden av risk i sociala, politiska och institutionella sammanhang diskuterades ingående. Frågan kring risktagningens uttrycksvärde i den samtida konsten berördes. I vad mån tjänar faktiskt eller påstått risktagande syftet att väcka – berättigad eller oberättigad – uppmärksamhet i den partikuläriserade offentligheten? Risktagandet som provokation? Vi talade också om riskminimering i det politiska samtalet och möjligheten av att gömma sig bakom ett påstått risktagande och mycket annat. Fredagens diskussion visade sig fruktbar inte minst därför att den öppnade en stor mångfald av perspektiv på begreppet och företeelsen ”risk” som skulle fördjupa och bredda perspektiven de följande dagarna.

På kvällen gick några av oss till restaurang Elverket där vår tyska gäst, poeten Monika Rinck anslöt.

Lördag den 17 maj

10.00 inledde Camilla Damkjær med en lysande föreläsning som på många vis kom att prägla samtalet under resten av seminariet. Hon började med att berätta om hur hennes koncept ”Homemade academic cirkus” kom till. En båge som gått från akademiska studier till utövande cirkuskonst och som på ett produktivt vis har ställt hennes tänkande i flera mellanrum, de mellan tänka och göra, mellan ”sitta still” och ”röra sig”, mellan professionalism och amatörism, teoria och techne,  idé och materia, mellan representation och performativitet, etc. Camillas framställning rymde såväl tal och uppläst text, som film och akrobatik. Centralt i hennes arbete är heterogenes och svindel, begrepp som hänvisar till en gränserfarenhet. Det visade sig också att ”övergångarna” blev avgörande moment såväl i hennes ”performance lectures” på och invid ”repet” (repet är Camillas främsta akrobatiska verktyg). Efteråt visade det sig att många av de närvarande fäst sig vid en särskilt passage i framförandet, den nämligen när hon övergick från blockakrobatik till att (akrobatiskt) ta fram en text, sätta sig, och så att säga byta ”medium” från rörelse till högläsning. Denna förflyttning blev, jämte Elisabet Poignants och Monika Rinks föreläsnings/översättningsduett den mest omdiskuterade under hela seminariet. När jag senare tänkt på det handlar det i Camillas fall, tror jag, om oscillationen mellan två gränsbegrepp – skillnad och plats; gränsen som distinktion eller ort, avgörande eller tillvaro. Denna oscillation, som är helt central i all kritik, och således för allt såväl konst- som kunskapande, öppnar för vidare tänkande, ett tänkande som bara är möjligt – föreställer jag mig – i det dubbla register som den performativa kritiken erbjuder. Här väntar, tycks det mig, ett stort, lockande och fascinerande arbete. En filosofisk utgångspunkt för detta skulle kunna vara Eugenio Trías gränstänkande (se t.ex. http://eugeniotrias.com/ )

Efter Camilla vidtog Tilde Björfors föreläsning.

Hon började med att säga att ”risk” och ”gränsöverskridande ”präglat hennes professionella liv i skapandet och utvecklandet av Cirkus Cirkör. Med sin stora och levande personlighet beskrev Tilde hur hon som ung teaterarbetare upptäckte nycirkusen och ur oskuldens oräddhet tog sig an arbetet att introducera den i Sverige. Hon berättade också om sin forskning, framförallt det mångaåriga forskningsprojektet ägnat just ”risk” (se http://www.circusresearch.com/). Frågor rörande risk-och möjlighet (chans), ”risk för mig” och ”risk för andra”, negativ och affirmativ risk, m.fl. ventilerade.

Ett alltför kort samtal vidtog som helt lätt rörde vid de många frågeställningar och problem som denna cirkusförmiddag ställt seminariet inför. Efter långa applåder tog vi lunch och gick ut i den stekande solen.

Efter lunch vad det dags för Monika Rinks föreläsning RISIKO UND IDIOTIE - Jedes Missverstehen ist ein Missverstehen.  (RISK OCH IDIOTI – varje missförstånd är ett missförstånd.)

Innan jag gick in på vad som sades måste jag kommentera hur det gjordes. Monika, som är en ganska lång kvinna stod till höger om Elisabeth Poingnant. Monika läste ur manus ett kortare stycke på tyska som Elisabeth med sitt enastående språkliga instrument tolkade till svenska. För den som kan en aning tyska blev denna pasodoble en ljuvlig lektion i tolkandets och förståelsens förutsättningar. Det snabbt förklingande mellanrummet mellan Monikas och Elisabets versioner av föredraget belyste de båda texterna liksom ur tolkningens själva gåta. Någon – var det kanske guden Hermes (som skymtar i grekiskans ord för tolkning hermeneia) – kunde anas i själva spalten mellan tyskan och svenskan, vittnande om en annan och bakvänd text som är själva förutsättningen för de båda andras framträdelse. På nytt, alltså, en erfarenhet som rörde gränsen – kanske måste vi snart ordna ett seminarium kring detta begrepp.

Monikas föreläsning (som vi så småningom kommer att publicera i svensk översättning) tog sin utgångspunkt i det brådstörtade och idiotins egen språklighet. Hon inledde med att citera sin några år yngre kollega Anja Utler (på svenska se: http://ramus.nu/?page_id=239 ) och hennes framställning kom sedan att hoppa fram över citat och referenser, t.ex. den maniskt talande filosofen Marcus Steinweg (se t.ex. http://vimeo.com/30538107 ), Jean-Paul, Ingeborg Bachman, Laura Riding och självaste Wilhelm von Humbolt, m.fl. Centralt för hennes tanke som rörde vid risken såväl som erfarenhet och omständighet som begrepp var det spekulativa etymologiska antagandet att ordet ”risk” kommer av latinet s ”reseco” (skära, klippa) i den geografiska (maritima) betydelsen av ”skär” och ”klippa”. Risk är sålunda något avskuret eller avklippt. Härifrån gjorde Monika vacker övergång till begreppet idiot vars ursprung är grekiskans ídios (”egen” eller ”sär”) som är upphovet till grek. idiotes vilket var termen för människan i hennes egenskap av ”privat” i motsats till ”medborgare” eller ”statsman” eller kanske ”offentlig”. På klippan, som är avskuren från fastlandet odlar man språket ”idiotiska”, menade Monika. Med bakgrund i denna förståelse av ordet gestaltade sig hennes föreläsning som ett mångsidigt och passionerat försvar för idiotin och dumheten (hon introducerade oss för den legering mellan dumhet och sublimitet som sammanfattas i det engelska begreppet ”stuplimity”) som poetisk strategi och förhållningssätt till framtiden (eftersom risk ju rör det framtida). Och hela det vindlande föredraget slutade i att Monika invid Elisabeth stod fram just som en idiot, på klippan ”risk”, liksom ett löfte om att poesin (konsten, kanske) ännu kan stå fram i hela dess oöverblickbara komplexitet och motsägelsefullhet som en idiotikos i den aggressiva stormen av det ”allmänna”; kraven på ”kommunicerbarhet”, ”globalitet”, ”transparens”, etc.

Direkt efter Monika tog John Swedenmark vid och talade under rubriken Begränsningslöshet. Om uppdraget att inte vara en dikt. Johns utgångpunkt var den Italienska poeten Andrea Zanzotto som nyligen utkommit med en volym på svenska betitlad Dikter i Aslög Pontaras välavvägda översättning (se t.ex. Lars Hermanssons recension http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5736577 ) John började med att tala om risken att bli ”mainstream” och berättade om hur just Zanzotto hade lärt honom vikten av det som inte är dikt i dikten och att vara lydig nuets ombytlighet. Zanzottos dikter vägrar, menar Johan, att vara dikter utan uppträder som ett slags språkliga konfrontationer som väcker hungern efter …. ja, inte det verkliga, eftersom det verkliga så fort det omnämns blir just poesi eller filosofi, utan hungern efter t.ex. efter en böngryta förstådd som smak, erfarenhet, sammansatthet och utopi. Han talade också om kontemplationen och dess långsamhet och väckte därvid hos mig tanken på kontemplationens inre hastighet. Att kontemplera är ju ett sätt att ställa in sig i förhållande till fenomenet: Con-templum (lat. med-rummet/rymden/skådefältet). Men också kanske ett con-temblare eller con-tremulare;  ett med-skälvande som för tankarna till ett av musikens många föreståelseformer, ögnoblicken av att ”det sitter”, av ”sam-klang”, av ”sväng” och allt vad det nu heter. John gav oss också tillfället att granska och samfällt hylla Aslögs översättning.

Efter de långa applåder som åtföljde Johns föreläsning vidtog samtal kring dagens alla framställningar och tankar. Eftersom alla ännu var närmast överväldigade av mängden uppslag och halvformulerade tankar som dagen givit upphov till blev samtalet på en gång bråddjupt och ytligt. En hel del talades det om svindeln eftersom det var ett begrepp som aktualiserats i flera föreläsningar. Vi talade också om provokationen. Om riskerandets förhållande till och önskan att kontrollera det kommande. På det hela taget blev själva riskbegreppet illa åtgånget. Är det inte i själva verket ett rationalistiskt begrepp, knutet till beräkningen och laglydnadens diskurser, ett begrepp som appropirierat äldre tiders lek med döden och det farliga? En Risk är ett begrepp giltigt för vetenskapsmän, ekonomer och samhällsplanerare. Konstnärer är idioter, det tar inte risker, de ter sig möjligen riskabla (för vetenskapsmän, ekonomer och samhällsplanerare.) Ur denna insikt föddes det som jag menar blev seminariets grundformel: Risk är för rationalister. Konstnärer tar inte risker, de leker med faran.

Vi gav oss så iväg för att äta middag. Många gick till Blå Porten på Djurgården. När vi återvände var det kväll. Den stora balsalen, under kristallkronan, stod redo för uppläsningar, risktagningar och dans. Baren var laddad med öl och vin. DJ Absconditus vässade sin låtlista.

 

Kvällen inleddes med att Monika Rinck läste dikter ur boken zum fernbleiben der umarmung (2007) och Sara Mannheimer läste Cecilia Hanssons och Anna Lindbergs förnämliga översättning av samma bok, som bär titeln Till omfamningens frånvaro (se t.ex. http://www.svd.se/kultur/litteratur/sprakliga-sprang_7703056.svd ). Ånyo en spaltad performance där mellanrummen mellan språken fylldes av kritik i ordets fulla mening, inte bara skillnaden mellan de tyska och svenska orden, utan också mellan sätten att läsa, att röra sig, ja också skillnaden i längd mellan uppläsarna, i övergången mellan varje dikt markerad av att Sara efter fullbordad läsning höjde mikrofonstativet.

Uppläsningen gjorde starkt intryck och vann långa applåder. Därefter begav sig hela publiken en trappa ned för att ta del av Rolf Hughes intrikata performance vilken tog sin utgångspunkt i Kafkacitatet ”Leoparden brechen in den Tempel ein und saufen die Opferkrüge leer; das wiederholt sich immer wieder; schließlich kann man es vorausberechnen und es wird ein Teil der Ceremonie.” (fritt översatt: ”Leoparder bryter sig in i templet och dricker offerkrusen tomma; detta upprepas om och om igen; slutligen kan det på förhand räknas ut och det blir en del av ceremonielet.”) Denna precisa och komplexa mening rymmer visade sig, genom Rolfs performance, hela problematiken kring risk och i en mening blev hans föreställning till en metonymi för hela seminariet. För att förstå innebörden bör man minna att Rolf just utnämnts till forskningsledare i det nyupprättade templet där vi just då befann oss, Stockholms konstnärliga högskola. Perfomancet bestod i att Rolf med stor och komisk grace klädde om till leopard. Under framträdandet visade han samtidigt en ytterst oroande film, ofta närgånget filmad, av en man som klappade och trodde sig kontrollera en svart panter. Vilda skratt och förfärade utrop! leopardklädd inledde Rolf en annan sorts galenskap än den idioti Monika tidigare prisat. Han började med att läsa upp en absurd manual från den konstnärliga forsknings värld. Ja den institutionaliserade konstens självmotsägelse, på en gång surrealistiskt formell och sakrosankt ritualiserad, förevisades tills publiken liksom slets sönder i ambivalens, skratt och fasa, hänvisning och närvaro, kommentar och konstituering. Omtumlad hann jag tänka: Om det nya lärosätet framöver lever upp till vad detta performance lovar av komplexitet, tvivel och självsyn kommer den konstnärliga forskningens många belackare att tvingas ändra uppfattning. Från ena hållet ett templum, från det andra ett ”temblum” eller ”tremulum”; tempel för kon-temp(b)lationens alla oscillerande och ambivalenta kunskapsformer.

Efter denna skakande föreställning gick vi åter en trappa upp och lyssnade till Ulrika Nielsens vackra föredrag som behandlade risken i att söka en publik, i att vara publik och att därför överskrida sig. Ulrikas framställning belyste den prekära belägenhet vi alla i salen delade, nämligen den att representera varandras offentlighet. Uttalade just efter Rolf Hughes performance fick Ulrika Nielsens ord extra tyngd. Konsten blir konst ju genom att adressera publiken som främmande. I och inför konsten är man alltid ensam och oense. Vad händer då konstnären börjar tala till sina likar, till de införstådda och samma? På nytt öppnade hon en spalt i risk-tänkandet. Att vara riskabel innebär alltid att vara oförutsägbar och konsten lever, kanske mer nu än på mycket länge i ljuset av det förutsedda. Också risktagandet blir pseudo om den inte avviker från det förväntade. Publiken är aldrig förutsägbar, de smärtsammaste och mest lärorika fiaskona uppstår när man förväntat sig succé. Och bara då konsten hänvänder sig till publicum, det vill säga de alltid främmande, oförutsägbara ”alla och ingen” blir konsten prövad som konst (och inte som tecken, gest, utsaga, tanke, idé, etc.). Applåder och rosor.

Sen vidtog dansen. Den gick lite trögt i början men växte i mångfald och djup, blev råare, sexigare, mer finstämd, komisk och kontrastrik. Till sist efter en lång ren polyrytmisk låt med den etiopiska soulmästaren Mahmoud Ahmed föll de kvarvarande dansarna till golvet, blev liggande tysta tills Monika och Daniel började recitera tyska dikter ur minnet. Till slut läste de tillsammans, på begäran Rilkes vackra elegie till Marina Tsvetajeva: O, förlusterna i alltet Marina, störtande stjärnor….

… Wir vermehren es nicht, wohin wir uns werfen, zu welchem
Sterne hinzu! Im Ganzen ist immer schon alles gezählt.
So auch, wer fällt, vermindert die heilige Zahl nicht.
Jeder verzichtende Sturz stürzt in den Ursprung und heilt….

 

Söndagen den 18 maj kl. 11.00.

samlades vi till en slutdiskussion som också spelades in för publicering på FSL:s podcast-sida. Det blev, som jag minns det, ett av FSL-historiens mest intressanta samtal. Det är inte lätt att sammanfatta. Nästan alla närvarande talade och talade mycket. Alla de två tidigare dagarnas moment och föreläsningar diskuterade in gående och uppslagsrikt. För egen del kom jag till slutsatsen att det begrepp som burit hela seminariet, begreppet ”risk”, är inadekvat, kanske rent av missvisande i konstens, estetikernas och det konstnärliga kunskapandets vokabulärer. Det är ett begrepp hemmahörande i andra kunskapstraditioner som överfört och övertaget till konsternas sfär framförallt talar om konstens tillpassning till andra och mer dominanta diskurser. Konsten riskerar inte, utan leker med faran. Konstnärer som påstår sig ta risker gör i själva verket något annat, vanligen försöker de göra sig gångbara för det kommunikativa förnuftets och attraktiva i underhållningsbranschen. Andra kom till andra slutsatser och jag uppmanar alla som var med att här i kommentarfältet på bloggen ge era versioner av samtalet. Ty när jag  ett par dagar efter seminariet satte på ljudinspelaren för att så som jag gjort så många gånger förut föra över filen till min dator visade det sig att filen var tom och inget samtal inspelat.

Jag har beställt en ny inspelare

Magnus William-Olsson som särskilt tackar Giuditta Sunnemark, Kay Artle och Johan Andersson för fantastiskt samarbete i planering, genomförande och administration av seminariet!

 

VAD RISKERAR DU? Inledningsanförandet till Riskseminariet

Riskseminariet inleddes med att Magnus William-Olsson talade om temat med utgånspunkt från följande text:

”Risk” är ett mångförgrenat begrepp. Rent etymologiskt kan man spåra ordet ner till medeltiden, men inte längre. De flesta tycks eniga om att det spreds utifrån den maritima sfären, vilket kanske inte är så svårt att tänka sig. Inom sjöfarten är ju den relativt nära framtiden alltid avgörande, något som måste läsas i nuets alla tecken, från molnformationer och vattenförhållanden till fåglars flyktbanor, kaffesumpar och fiskögon. Inte förrän under upplysningen, med dess intresse för det lagbundna, för naturlagarna, knöts begreppet till systematiska observationer, beräkningar och statistik. Genom att kartlägga och räkna på alla tillvarons skrymslen och dimension hoppades, och hoppas man, som bekant,  att också framtiden i så hög utsträckning som möjligt ska kunna förutsägas. Men framtiden förblir oförutsägbar och osäker, trots alla ansträngningar att med allt mer förfinade metoder beräkna den.  Och detta faktum, som vi alltså i en mening skulle kunna tänka på som rationalitetens nederlag, dess bortom och skugga, kallar vi alltså ”risk”. Och det är, mycket riktigt,  inte förrns under upplysningen som ordet ”risk” får den uttalat negativ innebörden av ett oönskat inträffande( negativa motsatsen till ”chans”). Alltså:  vi har räknat och tror därför att framtiden skall falla ut på detta vis, men det finns en ”risk” att något annat inträffar. En risk som man kan ta eller, alternativt avstå från hela företaget.

Begreppet, så som det används idag, är med andra ord starkt knutet till det vi ibland omtalar som moderniteten. Och i vår tid är det ju ett nyckelbegrepp i en närmast oräknelig rad vetenskaper och kunskapsformer och ett begrepp med vilket vi ständigt i vardagen tar mått på vår framtid, bestämmer våra liv och handlingar. Vad gäller vår hälsa kalkylerar vi med risken att vi blir sjuka och parerar med försäkringar, motion, läkemedel, gentester och andra lukrativa produkter. När det gäller våra barns framtid eller vår pensions storlek eller när det gäller transportsystem eller militärutgifter involverar vi oss i oändliga riskberäkningar. Risk är på så vis ett begrepp nära knutet till ekonomi, inte bara i teoretiskt förstånd, utan också till den praktiska kapitalismen, risk är helt enkelt ett ständigt incitament för ekonomiska transaktioner. När det gäller teknik eller samhällsplanering, när det gäller beteenden och attityder, och – inte minst alltså – när det gäller ekonomi så laborerar såväl individer som kollektiv ständigt med ”risker”. Följaktligen är ”risk” filosofiskt sett, ett centralt begrepp inom epistemologi, vetenskapsfilosofi, teknisk filosofi och även etik. Det är också ett utpräglat interdisciplinärt och tvärvetenskapligt begrepp som binder samman humanisters, samhällsvetares, teknologers och medicinares vokabulärer.

Men i konsten. Vad betyder det där att ta en risk?

Processad genom den särskilt ädla form av anagram som av somliga kallas ana-drom (av grekiskans ana ”åter” och dromos ”lopp”) det vill säga då en enda bokstav i ordet, nämligen den som står längt fram, flyttas längst bak, och bokstavsföljden liksom rullar framåt, blir ordet RISK till  - KRIS – [och rullar man anadromatiskt ordet ett varv till får man vackert nog SKRI. Alltså RISK-KRIS-SKRI] En poetisk förbindelse, som väl endast finns i svenskan, men som jag tror blottar en sanning. Relationen mellan ”risk” och ”kris” är, tror jag, väsentlig så till vida att risktagandet ställer oss i ett akut förhållande till uppgiften, ett förhållande som därför att det sätter oss på spel, också kräver ett annat och högre uppmärksamhetsregister. Grekiskans krisis betecknar ett ”avgörande” en ”åtskillnad” och är en avledning av verbet krínein som vi ofta återkommit till på kritik-seminarier, därför att det är ursprunget också till ordet ”kritik”. Riskens förbindelse till kritiken tycks så, som av slump, avslöjas just i vårt språk. En kritik som riskerar är en kritik genom krisen – en allert  kritik, en uppmärksamhetsintensiv kritik. I kritik måste man riskera – det är en utsaga jag hoppas att vi ska få anledning att behandla närmare under detta seminarium.  Jag ska strax återkomma till det.

Men låt mig först återvända en stund till risken som sådan. Ty företeelsen ”risk” är förstås mycket äldre än ordet ”risk” . Framtiden har aldrig varit förutsägbar annat än del- och fläckvis, och folk har alltid tvingats hantera möjligheten av att det hela kommer att sluta på ett annat sätt än det man räknat med. Och även innan ordet ”risk” kom i svang, levde och hanterade människor det faktum att tiden så att säga rör sig framåt, mot en i grunden okontrollerbar makt vi kallar fram-tiden. Men det linjära, kronologiska,  tidsbegreppets dominans i det moderna förnuftets era har i grunden förändrat, och förenklat, av-komplicerat, vårt förhållande till risk.

Konstinstitutionen, om man kan tala om en enhetlig sådan, är i detta avseende utpräglat modern, eftersom den i så hög utsträckning ansluter till en kronologisk och linjär tidsuppfattning där det ”nya” det ”nyskapande” det ”om ligger i framkant” med löjlig konsekvens framhävs. Men inom själva konsten är risken aldrig klart urskiljbart från betydligt äldre, förmoderna, för att inte säga arkaiska begrepp som ”offer”, ”aning”, ”rit” ”magi” och ”tro”. Bönen, besvärjelsen, förbannelsen – är några konstnärliga grundformer som alla på olika vis förhåller sig till det vi kallar risk. När Sapfo i en dikt utbrister - ”Kypris och Nereider, låt min bror oskadd komma hem” – och alltså anropar den cypernfödda Afrodite och alla havsnymferna, är det inte bara ett försök att minska risken för att brodern ska förlisa, utan därtill en uppvisning i vad som i hennes kända poesi är en av grundsituationerna: någon som ber en högre makt om att gripa in i det okända, ett slags riskhantering. Men läst som en utsaga om och i tiden blir hennes ord genast mer komplicerade. Att, som Sapfo här, träda i förbindelse med en annan, gudomlig verklighet, som inte styrs av det framtida faktum som döden utgör för oss dödliga, öppnar upp för andra och mer komplexa tidserfarenheter. [evighet gäller i konsten]

Den brittiska graecisten Esther Eidinow publicerade för några år sedan en fascinerande studie med titeln Oracles, curses & rsik among the ancient Greeks där hon dels studerar förbannelser och förtrollningar, nedskrivna på s.k. katadesmoi, [en sorts små lertavlor med förbannelser, kärleks eller andra förtrollningar, som existerade under hela antiken och som placerades eller grävdes ned i orffrets närhet] och dels en samling frågor till Orkalet i Dododna - med avseende på vad de säger om antikens vardagliga förhållande till risk och osäkerhet. Orakelfrågorna handlar påfallande ofta om stora beslut, ska man flytta eller segla hit än dit, ska han satsa på boskap eller odling, eller outhärdliga ovissheter, typ: är barnet verkligen är mitt eller är jag verkligen deras barn, och sådant. Förbannelserna riktar sig mot olika personer med makt över förbannarens liv. Det kan handla om kärlek. Eller om materiell makt. Om magisk eller social makt. En särskilt illustrativ när det gäller risk, lyder exempelvis:

Om någon har förbannat mig, vare det kvinna eller man eller slav eller fri eller främling eller medborgare eller familjemedlem eller utomstående, av avund mot mig, mitt arbete eller mina dåd. Om någon har förbannat mig i närvaro av Hermes Erionios eller i närvaro av Hermes trollbindaren eller i närvaro av Hermes bluffmakaren eller någon annanstans, så förbannar jag i min tur alla mina fiender.

 I kraft av att konst alltid – vill jag påstå –  står i förbindelse med själva konsten; alltså i kraft av att all konst – alla enskilda konstverk i alla genrer – bara kan verkar som konst i och genom konsten som historiskt fenomen, står all konst också i förbindelse med sina förmoderna, arkaiska, rituella, magiska och religiösa ursprung och de former av tid som där kommer uttryck. Konst kan inte inordnas under den enkelt linjära tid som dominerat moderniteten och som även dominerar vår era, vad än vi väljer att kalla den. Den aktualiseras alltid i ett komplicerat nät av många slags sammanfallande och divergerande, kontinuerliga och diskontinuerliga, tidsligheter. I så måtto står konsten som sådan kritisk till det moderna riskbegrepp som vi och våra samhällen ständigt gör bruk av inte minst genom att skapa en strid ström av produkter; mediciner, försäkringar, maskiner, tjänster, sparformer och allt möjligt som vi alla lydigt jobbar ihop till och lika lydigt konsumerar.

Men låt mig till sist, som utlovat, återkomma till förhållandet mellan risk och kritik. Graecisten Esther Eidinow, visar i sin bok vackert varför risk bör förstås som en social konstruktion reflekterande de normer och gränser som konstituerar ett specifikt gemensamt.

”Det grekiska kulturens värden drev dess medlemmar att fokusera sin ångest inför framtidens osäkerhet mot specifika situationer i deras liv /---/Orakel och förbannelser användes som svar på sådana situationer” skriver Eidinow. De handlar i stort sätt om rykte, om framgång,  tillhörighet, kärlek och andra socialt och kulturellt definierade värden.

Inget talar för att det skulle förhålla sig annorlunda idag. Vår tids upptagenhet vid risker av olika slag låter sig förstås som en berättelse om vilka värden som konstituerar vårt gemensamma. Det vi tycker oss riskera är skuggan av det vi önskar. Genom att betrakta och tolka det vi upplever som risker kan vi, med andra ord, få syn på det vi i själva verket, kanske okänt för oss själva, värderar och står för, det jag ibland kallat vår ”inställning” .

Men riskerandes roll i kritiken går, tror jag, djupare och vidare än så. Jag brukar framhålla att det som grekiskan benämner krinein – att värdera i meningen att med hela sitt väsen, sina kognitiva och sinnliga, sina erfarenhetsmässiga och teoretisk, etc. förmågor, att ställa hela sitt väsen till förfogande för detta avgörande – är en helt grundläggande akt i allt skapande. I denna akt måste man, tror jag, riskera sig själv förstådd som förutsättning, man måste riskera sin ”inställning”.

Här finns en motsättning, som jag upplever är mer manifest nu än på mycket länge i svensk offentligheten. Det slags kritik som platoniskt utgår från idéerna primat, förstår verbet krinein  och kritiken på ett annat vis, nämligen som ett sekundärt dömande. Ur detta perspektiv handlar kritik om att utifrån idéerna, att utifrån sin inställning,  döma fenomenen. Som jag ser det är sådan kritik dock en okritisk kritik i så mening att den avstår krisen, dess avgörande är avgjort redan innan det avgörs. Och just det tycker jag mig ofta förnimma i den aktuella media-offentligheten, i politiska debatter, i konst- och litteraturkritik, i offentlig polemik, etc. – alltså kritikern, kombattanten, debattören, söker i sin kritik snarare bekräfta sin inställning än sätta den på spel, än att riskera den.

Det betyder inte att detta slags kritik är riskfri. Att riskera till exempel sitt väl och ve för de idéer man tror på kan ju vara mycket farligt. Men den tenderar förstås att endast söka sådana sanningar som bekräftar dess inställning.

En kritisk kritik, en kritik som tvärt om söker sig till krisen, måste vara beredd att riskera också det den håller för sant, tror på och värderar. Men det är ju betydligt lättare sagt än gjort. Har till exempel inte jag här gjort just det jag kritiserar andra för att göra, alltså tvärt om: försvarat och hävdat min egen inställning – den nämligen att kritik beror av kris och risk?

Jag tror dock inte att det är hopplöst. Om man funderar över hur risk spelat in då man själva eller andra, genom kriser faktiskt förmått sätta sin inställning på spel och kritiskt vunnit en annan och kanske sannare, kan man, tror jag, finna vissa hållningar, sätt och attityder är mera verksamma än andra. Just det hoppas jag att vi ska undersöka idag och under detta seminarium. Hur vår tids utpekande av och förhållande till ”risk” ska kunna skärpa, utveckla och förfina kritiken, förstådd kanske som krinein¸ som en avgörande akt såväl i skapandet, som i sanningssökandet.

 Magnus William-Olsson