står öppet för såväl konstnärliga som akademiska forskare, verksamma vid eller utanför de akademiska institutionerna. Seminariet har ett "editorial board" som består av författarna till titlarna i vår skriftserie.Forskarseminariet samlas till helgträffar med utgånspunkt i aktuella forskningsprojekt. Seminarierna hålls på olika platser i Stockholm. FSL:s forskarseminarium stöds av Svenska Akademien.

fredag 30 maj 2014

VAD RISKERAR DU? Inledningsanförandet till Riskseminariet


Riskseminariet inleddes med att Magnus William-Olsson talade om temat med utgånspunkt från följande text:
”Risk” är ett mångförgrenat begrepp. Rent etymologiskt kan man spåra ordet ner till medeltiden, men inte längre. De flesta tycks eniga om att det spreds utifrån den maritima sfären, vilket kanske inte är så svårt att tänka sig. Inom sjöfarten är ju den relativt nära framtiden alltid avgörande, något som måste läsas i nuets alla tecken, från molnformationer och vattenförhållanden till fåglars flyktbanor, kaffesumpar och fiskögon. Inte förrän under upplysningen, med dess intresse för det lagbundna, för naturlagarna, knöts begreppet till systematiska observationer, beräkningar och statistik. Genom att kartlägga och räkna på alla tillvarons skrymslen och dimension hoppades, och hoppas man, som bekant,  att också framtiden i så hög utsträckning som möjligt ska kunna förutsägas. Men framtiden förblir oförutsägbar och osäker, trots alla ansträngningar att med allt mer förfinade metoder beräkna den.  Och detta faktum, som vi alltså i en mening skulle kunna tänka på som rationalitetens nederlag, dess bortom och skugga, kallar vi alltså ”risk”. Och det är, mycket riktigt,  inte förrns under upplysningen som ordet ”risk” får den uttalat negativ innebörden av ett oönskat inträffande( negativa motsatsen till ”chans”). Alltså:  vi har räknat och tror därför att framtiden skall falla ut på detta vis, men det finns en ”risk” att något annat inträffar. En risk som man kan ta eller, alternativt avstå från hela företaget.

Begreppet, så som det används idag, är med andra ord starkt knutet till det vi ibland omtalar som moderniteten. Och i vår tid är det ju ett nyckelbegrepp i en närmast oräknelig rad vetenskaper och kunskapsformer och ett begrepp med vilket vi ständigt i vardagen tar mått på vår framtid, bestämmer våra liv och handlingar. Vad gäller vår hälsa kalkylerar vi med risken att vi blir sjuka och parerar med försäkringar, motion, läkemedel, gentester och andra lukrativa produkter. När det gäller våra barns framtid eller vår pensions storlek eller när det gäller transportsystem eller militärutgifter involverar vi oss i oändliga riskberäkningar. Risk är på så vis ett begrepp nära knutet till ekonomi, inte bara i teoretiskt förstånd, utan också till den praktiska kapitalismen, risk är helt enkelt ett ständigt incitament för ekonomiska transaktioner. När det gäller teknik eller samhällsplanering, när det gäller beteenden och attityder, och – inte minst alltså – när det gäller ekonomi så laborerar såväl individer som kollektiv ständigt med ”risker”. Följaktligen är ”risk” filosofiskt sett, ett centralt begrepp inom epistemologi, vetenskapsfilosofi, teknisk filosofi och även etik. Det är också ett utpräglat interdisciplinärt och tvärvetenskapligt begrepp som binder samman humanisters, samhällsvetares, teknologers och medicinares vokabulärer.

Men i konsten. Vad betyder det där att ta en risk?

Processad genom den särskilt ädla form av anagram som av somliga kallas ana-drom (av grekiskans ana ”åter” och dromos ”lopp”) det vill säga då en enda bokstav i ordet, nämligen den som står längt fram, flyttas längst bak, och bokstavsföljden liksom rullar framåt, blir ordet RISK till  - KRIS – [och rullar man anadromatiskt ordet ett varv till får man vackert nog SKRI. Alltså RISK-KRIS-SKRI] En poetisk förbindelse, som väl endast finns i svenskan, men som jag tror blottar en sanning. Relationen mellan ”risk” och ”kris” är, tror jag, väsentlig så till vida att risktagandet ställer oss i ett akut förhållande till uppgiften, ett förhållande som därför att det sätter oss på spel, också kräver ett annat och högre uppmärksamhetsregister. Grekiskans krisis betecknar ett ”avgörande” en ”åtskillnad” och är en avledning av verbet krínein som vi ofta återkommit till på kritik-seminarier, därför att det är ursprunget också till ordet ”kritik”. Riskens förbindelse till kritiken tycks så, som av slump, avslöjas just i vårt språk. En kritik som riskerar är en kritik genom krisen – en allert  kritik, en uppmärksamhetsintensiv kritik. I kritik måste man riskera – det är en utsaga jag hoppas att vi ska få anledning att behandla närmare under detta seminarium.  Jag ska strax återkomma till det.

Men låt mig först återvända en stund till risken som sådan. Ty företeelsen ”risk” är förstås mycket äldre än ordet ”risk” . Framtiden har aldrig varit förutsägbar annat än del- och fläckvis, och folk har alltid tvingats hantera möjligheten av att det hela kommer att sluta på ett annat sätt än det man räknat med. Och även innan ordet ”risk” kom i svang, levde och hanterade människor det faktum att tiden så att säga rör sig framåt, mot en i grunden okontrollerbar makt vi kallar fram-tiden. Men det linjära, kronologiska,  tidsbegreppets dominans i det moderna förnuftets era har i grunden förändrat, och förenklat, av-komplicerat, vårt förhållande till risk.

Konstinstitutionen, om man kan tala om en enhetlig sådan, är i detta avseende utpräglat modern, eftersom den i så hög utsträckning ansluter till en kronologisk och linjär tidsuppfattning där det ”nya” det ”nyskapande” det ”om ligger i framkant” med löjlig konsekvens framhävs. Men inom själva konsten är risken aldrig klart urskiljbart från betydligt äldre, förmoderna, för att inte säga arkaiska begrepp som ”offer”, ”aning”, ”rit” ”magi” och ”tro”. Bönen, besvärjelsen, förbannelsen – är några konstnärliga grundformer som alla på olika vis förhåller sig till det vi kallar risk. När Sapfo i en dikt utbrister - ”Kypris och Nereider, låt min bror oskadd komma hem” – och alltså anropar den cypernfödda Afrodite och alla havsnymferna, är det inte bara ett försök att minska risken för att brodern ska förlisa, utan därtill en uppvisning i vad som i hennes kända poesi är en av grundsituationerna: någon som ber en högre makt om att gripa in i det okända, ett slags riskhantering. Men läst som en utsaga om och i tiden blir hennes ord genast mer komplicerade. Att, som Sapfo här, träda i förbindelse med en annan, gudomlig verklighet, som inte styrs av det framtida faktum som döden utgör för oss dödliga, öppnar upp för andra och mer komplexa tidserfarenheter. [evighet gäller i konsten]

Den brittiska graecisten Esther Eidinow publicerade för några år sedan en fascinerande studie med titeln Oracles, curses & rsik among the ancient Greeks där hon dels studerar förbannelser och förtrollningar, nedskrivna på s.k. katadesmoi, [en sorts små lertavlor med förbannelser, kärleks eller andra förtrollningar, som existerade under hela antiken och som placerades eller grävdes ned i orffrets närhet] och dels en samling frågor till Orkalet i Dododna - med avseende på vad de säger om antikens vardagliga förhållande till risk och osäkerhet. Orakelfrågorna handlar påfallande ofta om stora beslut, ska man flytta eller segla hit än dit, ska han satsa på boskap eller odling, eller outhärdliga ovissheter, typ: är barnet verkligen är mitt eller är jag verkligen deras barn, och sådant. Förbannelserna riktar sig mot olika personer med makt över förbannarens liv. Det kan handla om kärlek. Eller om materiell makt. Om magisk eller social makt. En särskilt illustrativ när det gäller risk, lyder exempelvis:

Om någon har förbannat mig, vare det kvinna eller man eller slav eller fri eller främling eller medborgare eller familjemedlem eller utomstående, av avund mot mig, mitt arbete eller mina dåd. Om någon har förbannat mig i närvaro av Hermes Erionios eller i närvaro av Hermes trollbindaren eller i närvaro av Hermes bluffmakaren eller någon annanstans, så förbannar jag i min tur alla mina fiender.

 I kraft av att konst alltid – vill jag påstå –  står i förbindelse med själva konsten; alltså i kraft av att all konst – alla enskilda konstverk i alla genrer – bara kan verkar som konst i och genom konsten som historiskt fenomen, står all konst också i förbindelse med sina förmoderna, arkaiska, rituella, magiska och religiösa ursprung och de former av tid som där kommer uttryck. Konst kan inte inordnas under den enkelt linjära tid som dominerat moderniteten och som även dominerar vår era, vad än vi väljer att kalla den. Den aktualiseras alltid i ett komplicerat nät av många slags sammanfallande och divergerande, kontinuerliga och diskontinuerliga, tidsligheter. I så måtto står konsten som sådan kritisk till det moderna riskbegrepp som vi och våra samhällen ständigt gör bruk av inte minst genom att skapa en strid ström av produkter; mediciner, försäkringar, maskiner, tjänster, sparformer och allt möjligt som vi alla lydigt jobbar ihop till och lika lydigt konsumerar.

Men låt mig till sist, som utlovat, återkomma till förhållandet mellan risk och kritik. Graecisten Esther Eidinow, visar i sin bok vackert varför risk bör förstås som en social konstruktion reflekterande de normer och gränser som konstituerar ett specifikt gemensamt.

Det grekiska kulturens värden drev dess medlemmar att fokusera sin ångest inför framtidens osäkerhet mot specifika situationer i deras liv /---/Orakel och förbannelser användes som svar på sådana situationer” skriver Eidinow. De handlar i stort sätt om rykte, om framgång,  tillhörighet, kärlek och andra socialt och kulturellt definierade värden.

Inget talar för att det skulle förhålla sig annorlunda idag. Vår tids upptagenhet vid risker av olika slag låter sig förstås som en berättelse om vilka värden som konstituerar vårt gemensamma. Det vi tycker oss riskera är skuggan av det vi önskar. Genom att betrakta och tolka det vi upplever som risker kan vi, med andra ord, få syn på det vi i själva verket, kanske okänt för oss själva, värderar och står för, det jag ibland kallat vår ”inställning” .

Men riskerandes roll i kritiken går, tror jag, djupare och vidare än så. Jag brukar framhålla att det som grekiskan benämner krinein – att värdera i meningen att med hela sitt väsen, sina kognitiva och sinnliga, sina erfarenhetsmässiga och teoretisk, etc. förmågor, att ställa hela sitt väsen till förfogande för detta avgörande – är en helt grundläggande akt i allt skapande. I denna akt måste man, tror jag, riskera sig själv förstådd som förutsättning, man måste riskera sin ”inställning”.

Här finns en motsättning, som jag upplever är mer manifest nu än på mycket länge i svensk offentligheten. Det slags kritik som platoniskt utgår från idéerna primat, förstår verbet krinein  och kritiken på ett annat vis, nämligen som ett sekundärt dömande. Ur detta perspektiv handlar kritik om att utifrån idéerna, att utifrån sin inställning,  döma fenomenen. Som jag ser det är sådan kritik dock en okritisk kritik i så mening att den avstår krisen, dess avgörande är avgjort redan innan det avgörs. Och just det tycker jag mig ofta förnimma i den aktuella media-offentligheten, i politiska debatter, i konst- och litteraturkritik, i offentlig polemik, etc. – alltså kritikern, kombattanten, debattören, söker i sin kritik snarare bekräfta sin inställning än sätta den på spel, än att riskera den.

Det betyder inte att detta slags kritik är riskfri. Att riskera till exempel sitt väl och ve för de idéer man tror på kan ju vara mycket farligt. Men den tenderar förstås att endast söka sådana sanningar som bekräftar dess inställning.

En kritisk kritik, en kritik som tvärt om söker sig till krisen, måste vara beredd att riskera också det den håller för sant, tror på och värderar. Men det är ju betydligt lättare sagt än gjort. Har till exempel inte jag här gjort just det jag kritiserar andra för att göra, alltså tvärt om: försvarat och hävdat min egen inställning – den nämligen att kritik beror av kris och risk?

Jag tror dock inte att det är hopplöst. Om man funderar över hur risk spelat in då man själva eller andra, genom kriser faktiskt förmått sätta sin inställning på spel och kritiskt vunnit en annan och kanske sannare, kan man, tror jag, finna vissa hållningar, sätt och attityder är mera verksamma än andra. Just det hoppas jag att vi ska undersöka idag och under detta seminarium. Hur vår tids utpekande av och förhållande till ”risk” ska kunna skärpa, utveckla och förfina kritiken, förstådd kanske som krinein¸ som en avgörande akt såväl i skapandet, som i sanningssökandet.

 Magnus William-Olsson