står öppet för såväl konstnärliga som akademiska forskare, verksamma vid eller utanför de akademiska institutionerna. Seminariet har ett "editorial board" som består av författarna till titlarna i vår skriftserie.Forskarseminariet samlas till helgträffar med utgånspunkt i aktuella forskningsprojekt. Seminarierna hålls på olika platser i Stockholm. FSL:s forskarseminarium stöds av Svenska Akademien.

lördag 10 september 2016

INLEDNING TILL DISKUSSIONEN OM KITIKENS FÖREMÅL



Den nionde september invigdes KRITIKLABBETS nya lokaler  med ett samtal om ”Dagskritikens föremål, verket och signaturen”. Utgångspunkten var sommarens s.k. Teratologen-debatt. Det blev ett långt, intensivt och givande samtal i en fullsatt lokal. Den första i vad vi hoppas ska bli en lång rad mer eller mindre spontana diskussioner om kritik utifrån aktuella frågeställningar och alla konstarter i KRITIKLABBETs lokaler på Sveavägen i Stockholm. På begäran publicerar jag nedan min inledning till diskussionen. /magnus william-olsson

Välkomna till Kritiklabbet!

Vi hoppas att detta är den första av ett pärlband informella samtal om kritik utifrån aktuella frågeställningar och teman. Diskussioner som anknyter till i offentligheten pågående samtal med relevans för fältet KRITIKEN SOM KONST- OCH KUNSKAPSFORM.


Jag hoppas att ni har hunnit läsa igenom de länkar jag sände ut från sommarens teratologen-debatt som jag tycker reste några principiellt intressanta frågor och som på vissa sätt reflekterade kritikens villkor i det jag brukar kalla ”den nya offentligheten”, eller ”den postdigitala offentligheten”.


Det finns flera trådar att dra i utifrån Teratorlogen-debatten. En gäller just verkets status i vår tid, i det jag kallar ”postdigitaliteten”. Som jag läser debatten var det ett av de intressanta tvisteämnena. Debattörerna föreföll, trots sina olika perspektiv och synvinklar, eniga om att dagkritikens föremål bör vara ”konstverket”, men de var i gengäld oeniga om vari verket består och hur det ska förstås och definieras.


Polemiken kring detta kläddes i begrepp som ”konstens autonomi” ”, i ”tryck- och yttrandefrihet”, i relationen mellan ”upphovsperson” och ”konstobjekt”, i idéer om subjektivitet och annat. Den konkreta bakgrunden är förstås hur kritiken skall förhålla sig till de tre associerade signaturerna ”Nikanor Teratologen” författare till ett antal skönliterära verk, ”Ezzelino” författare till grovt antisemitiska inlägg på ”Flashback” och ”Niclas Lundkvist” namnet på dörrskyltar, id-handlingar, epostkonton och på en svensk medborgare lydande under lagar och bestämd av samhälleliga ordningar. Här finns en hel rad möjliga beteckningar som anger olika slags relationer mellan namnen. Vi har förstås ”pseudonym” liksom den pessoanska ”heteronymen”, vi har begrepp som ”alias”, ”persona”, ”avatar”, ”troll” och flera andra som äger postdigital signifikans och som på olika vis komplicerar frågan om signaturen och ansvaret (eller kanske bättre – i plural – ansvaren).


Men debatten rörde också vid frågan om hur förställning om ”verket” eventuellt har förändrats i vår tid. Debattörerna föreföll mig alla tala om det man skulle kunna kalla det ”filologiska verket”, dvs det verk som vi med hjälp av kriterier och begrepp syftar till att definiera som ett avgränsat objekt tillhörigt en ”signatur” – ordet förstått i vidaste mening (etymologiskt märkning av djur, klipp i örat eller brännmärkning som anger vem som äger dem). I förhållande till detta verkbegrepp kan vi avgöra – detta uttryck av medborgaren Niclas Lundkvist hör till respektive hör inte till det ena eller andra verket. Det handlar om ett väsentligen – men kanske läckande – objektivt verkbegrepp, vilket förstås har estetiska och andra implikationer för kritiken.


Mot detta verkbegrepp står i vår tid, vill jag hävda, ett annat – nämligen ett verkbegrepp som pragmatiskt utgår från en uppmärksamhetsestetisk föreställning om att verket inte ska betraktas som ett objekt utan, performativt,  genom dess verkan. Verket är inte utan blir verk när vi gör med det eller låter det göra något med oss och andra. Verket är i så mening inte ett objekt, inte i sig utan endast för någon ett verk. Ur ett sådant perspektiv är verket ontologiskt kluvet:  å ena sidan är det  i potens, i möjlighet, alltså allt det kan vara för någon. Men det är också i akt, alltså sådant vi aktualiserar det i  och igenom en eller annan performation.


Jag ska försöka konkretisera: I Teratologen-debatten skulle man, ur det performativa verkbegreppets perspektiv, till exempel självklart hävda att: All kunskap om relationen mellan signatur och verk spelar roll. Jag kommer självfallet inte att kunna läsa Äldreomsorgen i övre Kågedalen som om jag inte kände till att där finns ett samband att aktualisera till skriverierna av Ezzelino på Flashback. Jag kanske tycker att jag bör tolka sambandet, men att bortse från det är omöjligt eftersom sambandet helt enkelt verkar (till exempel på så vis att jag av ett eller annat skäl tycker mig behöva bortse från det)


Hur de här – och kanske andra – konkurrerande verkbegrepp bör hanteras tycker jag det vore intressant att diskutera här idag.


Den tredje aspekten av konsteverket jag vill ta upp i denna inledning gäller offentligheten -  i sig ett komplicerat begrepp, men i all förenkling förstått här som den situation, kontext eller omständighet vari verket – objektivt eller performativt - står fram för oss som verk.


Tomas Olsson, som sitter här någonstans, visade i en undersökning för några år sedan på hur digitaliseringen förändrat föreställningen om performans och dansverk genom att förändra villkoren för deras representationer i offentligheten. Förr utgjordes dessa representation av noga regisserade och  utvalda pressbilder, återgivna i kataloger och därefter massmedier och arkiv. Idag utgörs det av en massa random mobilfoton och filmsnuttar  som åskådare själva publicerat och som genast presenterar sig när vi googla konstnärens namn eller verkens titel. För dem som själva inte sett verket är det kanske framföra allt genom dessa tillfälliga bilder och filmer som verket finns till för oss i offentligheten


Nu kan man hävda att romaner och falshbackinlägg har en annan materialitet än performances. Men skillnaden är mindre än vi tror. De flesta romaner har vi ju faktiskt inte läst och de vi har läst har vi vanligen till allra största delen glömt bort. Romaner existerar med andra ord för oss väsentligen som möjlighet läsa eller att ”läsa om” dem. Och denna existens som möjlighet är situerad i det vi skulle kunna kalla ”offentligheten”.


Det faktum att denna offentlighet idag i hög utsträckning utgörs av internet förändrar förstås hur verket står fram som verk för oss. När vi skall aktualisera Äldreomsorgen i övre Kågdedalen kan vi göra det genom att plocka fram boken ur bokhyllan, gå till biblioteket eller grannen och låna den, men chansen är rätt stor att vi – ständigt uppkopplade – tar upp mobilen och googlar titeln. Om ni gör så kommer ni, beroende på olika algoritmer, alla att få upp olika urval. Men de är lika i det att de ställer fram ett disparat sammanhang (prova får ni se: ännu mer illustrativt disparata om man googlar bilder). Snarare än en kontext handlar det om en multi- eller kanske dis-text.


Sedan inträdet av vår ständiga uppkoppling – jag brukar ange tidpunkten till  2008 när första Iphonen kom – är Google alltid en medläsare, på gott och ont.


Till slut skulle jag vilja ta upp ett pespektiv på detbatten som jag personlig tycker är förvånande. Den nämligen om upphovspersonens, här författarens, relation till verket ur kritikens perspektiv. Jag tycker att debatten har varit underligt naiv i förhållande till just författaren.


Jag tänker mig författaren, eller upphovspersonen (eller personerna) som…vad ska jag säga kluven. Å ena sidan har vi författaren som dödlig kropp, hen som med penna, dator eller vad det nu är skapar verket. Å andra sidan har vi författaren som av döden obunden signatur. Den förre arbetar alltid med att sätta den senare i verket och vi kan noga taget inte läsa ett verk utan att också läsa signaturen, eftersom frågan om upphovet alltid står på spel i läsandet. Men signaturen är ju alltid större än det enskilda konstverket. När vi som kritiker talar om Susanne Osten eller Lars Norén eller Fredrika Bremer eller Pina Bausch, så gör vi det förstås i deras egenskap av signaturer. Men inte endast som de står fram i sina upphovsrättsligt skyddade konstverk, utan också som de ter sig  intervjuer, i skvaller, avhandlingar och anekdoter.


Signaturen garanterar konstnärens verk och inte bara det enskilda konstverket. Signaturen är alltid större – när man talar om Fernando Pessoas verk så talar man om något mer än om det de samlade heteronymernas. Och talar man om Álvaro de Campos verk så talar man om något mer än om Pessoas.


Signaturen är på en gång en del av och överskridande verket.

I en tid som så uppmanar till att bruka olika identiteter, avatarer, pseudonymer tycker jag det är intressant att diskutera hur vi som kritiker skall förhålla oss till frågan om signaturen och verket. Marknaden tillråder oss att förhålla oss till varan: föreställningen, utställningen, boken. Konstnärerna vill helst att vi ska förhålla oss till verket som ett enda pågående livsverk. Och i allt högre grad verkar verket i olika kon-, multi- och distexter.


Ja, det var några av de frågor som jag tycker är intressanta med anledning av sommarens debatt och kvällens ämne: Dagskritikens föremål. Nu lämnar jag ordet fritt.


/Magnus William-olsson