står öppet för såväl konstnärliga som akademiska forskare, verksamma vid eller utanför de akademiska institutionerna. Seminariet har ett "editorial board" som består av författarna till titlarna i vår skriftserie.Forskarseminariet samlas till helgträffar med utgånspunkt i aktuella forskningsprojekt. Seminarierna hålls på olika platser i Stockholm. FSL:s forskarseminarium stöds av Svenska Akademien.

onsdag 21 oktober 2015

SAMMANFATTNING : ARKEOLOGI & INTERPRETATION – att aktualisera det avlägset förflutna –




Helt eller delvis närvarande: Elena Dahl, Carin Franzén, Ellen Söderblom Saarla, Lars
-Håkan Svensson, Johanna Vernqvist, Jakob Lien, Ragnild Lome, Magnus Jacobsson, Robert Eklund, Lars Jonsson, Helena Persson, Johan Celander, Pontus Plaenge, Ebba Jordelius, Anna-Lena Renqvist, Felice Rova, Tanja Tuurala, Peter Mickwitz, Daniela Floman, Louise, Magnus William-Olsson


Seminariet ”Arkeologi & Interpretation – att aktualisera det avlägset förflutna” var det första steget i vad vi hoppas ska bli ett fördjupat samarbete med Forskarskolan Språk & Kultur i Europa vid Linköpings Universitet och Norrköpings Konstmuseum, liksom med Östgötateatern (som denna gång bidrog som medverkande snarare än som organisatörer). Med sina såväl akademiska som konstnärliga resurser ter sig Linköping/Norrköping på många vis som en idealisk miljö om man, som FSL, vill utveckla kritiken som konst- och kunskapsform och i synnerhet den ”performativa kritiken”. Vi tackar Filosofiska Fakulteten vid LiU för deras generösa stöd och även LYRSKRAFT. Men framförallt tackar vi Helena Person och Carin Franzén, föreståndare för respektive Konstmuseet och Forskarskolan för deras kritiska briljans och administrativa handlag.


Temat för seminariet har, som så ofta, kristalliserat sig ur tidigare seminarier och samtal. Det ingår i FSL:s utforskande av den konstnärliga ”interpretationen” som kunskapsteoretiskt begrepp och kritisk praktik. I FSL:s skriftserien, som ligger till grund för seminariearbetet, arbetar dessutom Anna-Lena Renqvist med sin bok som alltmer ingående och intrikat läser Augustinus tidslära. Det senaste stora seminariet, som ju ägnades ”språket” och hur det ska tänkas utifrån de performativa konsternas horisont förde oss fram till tankar kring det förflutnas aktualitet i konst och vetenskap. Diskussionerna som följt på det seminariet ledde även i riktning mot en allt mer elaborerad kritik av den strukturalistiska, saussureska, språksynen och i dess efterföljd av språkimmanent kunskapsteori. Försiktigt och utan att slå fast några definitiva positioner har åtminstone undertecknad prövat att ställa en kunskap grundad i det dialogiska (grek. ”dialogos”, ”dialegein”) mot en kunskap grundad i det kritiska (grek. ”krínein”).


Seminariet började på torsdagen i Universitet i Linköping med att vi tog oss an filologin som kunskapsfält, tradition och praktik. Carin Franzén hälsade oss välkomna och undertecknad redogjorde lite för ovan angivna förutsättningar.


Först talade Ellen Söderblom Saarla, doktorand vid Forskarskolan. Hennes forskning gäller primärt den anonyma medeltida ”romanen” Partonopeus de Blois men Ellens eleganta framställning tog sin utgånspunkt i två helt andra texter, en dikt av Jacques Prevert där poeten i Luxembourgträdgården förnimmer hur det förflutna i form av en staty omfamnar honom, en bild – skulle man kanske kunna säga – för att vi är historiska varelser. Mot denna historieuppfattning ställde Ellen inledningen till Anna Komnenas Alexiad. Inledningen till detta byzantinska mästerverk – som Ellen gjort en egen, vacker översättning av – lyder i ”Sture Linners” tolkning: ”Tiden, som oupphörligt strömmar hän och ständigt befinner sig i rörelse, för bort och bär med sig allt som uppstår och dränker i mörkrets djup såväl det oväsentliga som det stora och minnesvärda, och den bringar, som det heter i tragedin, det fordolda i ljuset och beslöjar det synliga. Historieskrivningen blir emellertid en mäktig fördämning mot tidens ström och hejdar i viss mån dess oupphörliga flöde, håller fast allt det för med sig såvitt den kan gripa det och tillåter ej att det glider ned i glömskans djup. / Som jag är medveten om detta jag, Anna, dotter till kejsarparet Alexios och Irene, född och fostrad i Purpursalen, ingalunda obildad utan med grundliga kunskaper i grekiska, väl beläst i retoriken, nära förtrogen med Aristoteles verk och Platons dialoger och skolad i de fyra högre vetenskaperna”. Här går en annorlunda föreställning om historien i dagen, visade Ellen. Tiden väller fram i sin svallvåg och historien blir det som just filologen förmår samla in och bevara innan vågen störtar ned i glömskan hav. Hon talade också om hur det moderna verkbreppet problematiseras i mötet med medeltida och anonym litteratur, men framförallt gjorde hon många intressanta kopplingar mellan den bysantinska och romanska litteraturen.


Därefter talar Johann Vernkvist, också hon doktorand vid Forskarskolan, men lite längre hunnen i sitt avhandlingsarbete vilket handlar om Margareta av Navarra (1492-1549) och i synnerhet hennes berömda Heptameron. Johanna berättade om sitt arbete och om den omfattande margareta-forskningen och dess förhållande till filologin. En av de frågor hon reste, och den kanske som fick vidast betydelse för resten av seminariet, var frågan om det anakrona  och anakronistiska. Johannas utgångspunkt i vår tids  i feminism och queerteoretiska diskurser möter ibland bland filologer på fältet anklagelser gällande anakronism och det trots att genusförhållandena under den epok, renässansen (som numera ofta kallas ”tidigmodern”), i mycket tycks bekräfta modern teoribildning på fältet. Johanna pekade därvidlag på hur inte minst androgyniteten under denna epok förhandlas om i heteronormrativ riktning. Aristofanes (i Platsons Symposion) framlagda teori om androgynen (som ju är en variant av  den mytologiskt förgrenade symbolon-tematiken) taggas under denna tid allt tydligare som könskomplementär. Grekiskans anchronismos (av ana- ”mot”, ”åter” och Chronos ) handlar ju om en avvikelse eller ett misstag gällande det kronologiska, tidsföljden. Alltså en diskontinuitet, som – t.ex. i ljuset av Anna-Lena Renqvists Augustinusläsning dagen därpå – åtminstone förefaller mig erbjuda en intressant kritisk utgångspunkt, som kanske skulle kunna uppdaga historiens egen historicitet. Ett illustrativt exempel på hur en aktualisering, anakronismatiskt, blottar just historiens historicitet gav Pontus Plaenge och Johan Celander när de dagen därpå lekte med Hamlets ”varamonolog” som historiskt emblem, alltså som tecken för historia.


Sedan talade Lars-Håkan Svensson länge och vackert om sitt långvariga Sapfo- och Alkaiosarbete. Han började med att berätta om manuskriptsituationen, de dubbla källorna; å ena sidan sapfocitaten som bevarats i grammatikor och annan antik litteratur, och å den andra sentida papyrusfynd, i synnerhet från Oxyrhynchus, den berömda fyndplatsen som ligger invid ett av Nilens biflöden, uppströms Kairo.  Sedan gick han över till att tala om Sapfos ”jag” sådant det har ”vuxit” tack vara de senaste tillskotten till hennes verk. Afroditebönens jag vidgas när den ”åldrade” Sapfo kommer till tals i det numera kompletterade fragment 58, liksom hur en Sapfo-matrona, försvarare av familjens heder, kommer till synes i det allra senast upptäckta framgnetet som – i Jesper Svenbros vackra tolkning – bör förstås som en tillrättavisning av hennes vinhandlande och kvinnotjusande brorsa Charaxos.


Efteråt hade vi en lång, animerade och oerhört givande diskussion kring filologi och hermeneutik som vi sedan fortsatte på en italiensk restaurang där Lars-Håkan läste några av sina alkaiosövesättningar och slutligen Elisabeth Bishops mäktiga dikt ”Vid fiskebodarna” i sin egen översättning. Hennes fantastiska dikt turnerar såväl det kunskapsteoretiska temat för dagen som Anna Komnenas bild av tidens vatten. För mig personligen var Lars-Håkans uppläsning av Bishopdikten seminariets blixtrande höjdpunkt. Jag tror inte att jag kommer att glömma den (i alla fall inte innan tidvattnet stigit mig över huvudet). Slutet av dikten lyder i Lars-Håkans ljuvliga tolkning:


Jag har sett det gång på gång, samma hav, samma,

som likgiltigt, knappt märkbart gungar över stenarna,

i iskall frihet över stenarna,

stenarna och därmed världen.

Om du skulle doppa handen i det

skulle handleden direkt göra ont,

dess ben värka och handen bränna

som om vattnet var förvandlad eld

som lever på stenar och brinner med en mörk, grå låga.

Om du smakade på det, skulle det först smaka bittert,

sedan salt och sedan helt säkert bränna tungan.

Det är så vi tänker oss kunskapens natur:

mörk, salt, klar, i rörelse, fullständigt fri,

något som gjuts ur världens kalla, hårda

mun, som utvinns för alltid ur klippornas bröst,

något som flyter och har gjutits, och eftersom vår

kunskap är historisk, som flyter och har flutit.



Fredagen den 16 oktober möttes vi i Norrköpings Konstmuseums vackra hörsal ”Harlekinen”. Museets chef och tillika en av dem som planerat seminariet, Helena Persson, hälsade oss välkomna och berättade kort om muséets historia. Undertecknad gjorde med benäget bistånd en kort resumé av torsdagens samtal för dem som inte var med. Sedan intog Anna-Lena Renqvist scenen och höll en brilliant föreläsning om Augustinus tidslära och i synnerhet minnets roll i denna. Inför hennes föreläsning hade vi alla läst essän ”Tid att leva - tid att dö.

Augustinus versus Heidegger om tid och historia” – en text som inom kort kommer att publiceras i tidskriften Divan. Några av sakerna från föreläsningen vi tog med oss i den fortsatta diskussionen var motsättningen mellan det partikuläras eller fragmentets historia och historien om det hela, vidare minnets och glömskans inbördes beroenden och tanken att tiden tjänar historien och inte tvärt om


Därefter gick vi direkt till Museets permanenta utställning, samanställd – förstås – av verk ur den mycket välförsedda och imponerande samlingen. Helena Persson talade om utställningen som tar sin början i förra sekelslutet och som i stora drag berättar om det modernas och modernismens framväxt. Hennes framställning rymde och gav upphov till många reflexioner kring makt och representativitet, uppdrag gentemot publik och gentemot de enskilda konstnärerna. Just förhållandet det enskilda och helheten stod inte minst i centrum. Berättelsens kontinuum gentemot de enskilda verkens diskontinuerliga sätt att stå fram utom eller bortom berättelsen, kontexten eller vad vi nu vill använda för ord när vi tala om sammanhanget. Själv fastnade jag får två ganska små målningar av Åke Göransson som tycktes mig vittna mot alla konsthistoriska anspråk och narrativ. Målningar som av någon anledning talade till mig med en tunn men ihärdig stämma och som jag återföll i så snart en paus uppstod under det följande seminariet (och som även fanns med i den följande nattens drömmar). Mot denna erfarenhet stod utställarens våndor inför helheten. Vad måste förbli i magasinen för att just dessa verk skall exponeras?


Efter lunch väntade oss en njutbar föreläsning/föreställning med lutenisten och lingvisten Robert Eklund samt musikern/producenten Lars Jonsson. Ämnet var medeltida musik och det särskilda slags aktualisering som det ”tidstrogna” innebär. Robert talade vackert om hur instrumenten var stämda under medeltiden, innan den s.k. rena stämningen slog igenom på 1500-talet. Han kunde också visa handgripligt hur hans luta, i långt högre utsträckning än moderna stränginstrument, talar genom övertonerna. Han spelade även harpa och det slog oss alla tror jag att instrumentet ljöd så mycket svagare än man är van vid, vilket fordrar en annan uppmärksamhetsform än de modern musik förutsätter. Lars berättade länge och väl om sitt arbete med Medeltida musik och den festival han arrangerar varje augusti/september i Söderköping. Lars sjöng en hel del hövisk musik på flera språk, Occitanska, Kastilianska och Gallego. Han spelade också såväl portativ som vevlira och en sorts cittra som spelas med lätta klubbor. Lars lade stor vikt vid den medeltida musikens tidslighet, som han menade i stort var cirkulär. Ett uttryck för detta är bundenheten till borduntonen. Han talade också om den grundläggande tretakten som kan förstås i förhållande till den kristna treenighetstanken.


Efter en kort paus återvände vi till Harlekinen för att lyssna till Östgötateaterns chef Johan Celander och regissören och skådespelaren Pontus Plaenge. De framför en bit av en föreställning som Pontus gjort tidigare. Föreställningen bestod i att fyra olika svenska översättningar av Hamlets vara-monolog framfördes. Sven Olof Roséns översättning från 1952, Björn Collinders från 1960, Sture Pyks från 2003 och slutligen Carl August Hagbergs klassiska översättning från mitten av 1800-talet, den som ingen senare Hamletöversättning kan förbigå. Hagbergs version är på det viset ett slags pseudo-original på liknande vis som Gustav Vasas, Karl den XII:s och Gustav V:s biblar. Föreställningen gav upphov till intressanta diskussioner, bland annat kring tecken för historicitet. Vara-monologen är ju en förvedad text i så mening att teatern har oerhört svårt att bryta igenom åskådarna förväntingar: ”Aha, här kommer ju vara-monologen!” Pontus berättade om olika uppsättningars publikreaktioner och menade att den mest lyckade uppsättningen han deltagit i var en där någon ur publiken efter föreställningen berömde skådespelarna men tillfogade – ”men varför hoppade ni över vara-monologen?” Vi diskuterade också mycket det förhållandet att Shakespeares alla dramer (med ett undantag) i sig behandlar historien. Den interpretativa aktualiseringen av det förflutna måste därmed bland annat bestå i att ta ställning till och framställa hur det förflutna själv aktualiserade historien. Magnus Jacobsson erinrade då om hur Lars-Håkan Svensson under gårdagen med bestämdhet hävdat att Petrarca är den förste människan i historien som ger uttryck för ett modernt historiemedvetande, i det att han erfar det tragiska i att det förflutna även rymmer något radikalt främmande, det som inte kan aktualiserar, utan som – med Aristoteles och Agambens term– blott kan aktualiseras som adynamis, som oaktualiserbar potentialitet. I översättandet, liksom i teaterkonsten är det en nödvändig del av arbetet att föra över och framföra också det som vi inte alls förstår och som måste förbli främmande och obegripligt hur vi än gör med det. Det handlar här inte om kommunikation, om man med kommunikation förstår att något görs communis (gemensamt), utan det handlar snarare om ett sätt att meddela sig som liknar  det att lämna över något, kanske en sten, till från hand till hand, från mun till mun. En upprepning av form.


Efter en mycket givande diskussion bröt seminariet upp för middag. Några av oss drog oss tillbaka till det underbara Södra Hotellet, som hyser sina gäster i stora, tysta, varma rum, i ett slags torr moderlighet utan krav men också utan dygd.


Klockan 19.00 öppnade baren i Harlekinen. Efter en del drickande och talande om ditt och datt bjöd undertecknad på en halvtimmes uppläsning ur en kommande bok – Eremitkräftans sånger, som rymmer ett slags samtidsallegoriska bibelparafraser förlagda till undervattensmiljö, en sorts politisk fantasy för gamla barn. Efter uppläsningen vidtog dans till DJ Absconditus musik, karibiskt, afrikansk och basilianska låtar samt – till sist – en och annan finsk tango. När museets säkerhetsansvarige till slut kände att han bara måste gå hem, låg flera av oss svettiga och utslagna på Harlekinens golv, som undervattensvarelser, uppspolade på land.


Efter en god natts sömn och, för dem av oss som huserade på Södra hotellet, en riklig frukost, samlades vi åter kl. 11.00 på Konstmuseet och genomförde seminariets ”slutsamtal” som kan avlyssnas här:


Väl avklarat vandrade vi ut i höstsolen och gick Drottninggatan ned, genom Norrköpings centrum, till centralstationen för hemfärd. Med oss bar vi en stor tacksamhet för de generösa värdskapen från LiU och Konstmuseet och en stärkt förhoppning att arrangemanget ska komma att upprepas, kanske redan nästa höst.



Magnus William-Olsson