POESI & KONFLIKT- Sammanfattning

FORSKARSEMINARIET Poesi & Konflikt den 19-20/1. 2013

Sammanfattning

Seminariet gjordes i samarbete med Rámus förlag vilket gav det en något annorlunda karaktär. Intresset var stort och vi beslöt att acceptera ett långt större antal deltagare än vi brukar ha. Istället för att sitta kring ett stort bord, ställde vi upp en salong med ”scen” och åhörare. Till söndagens avslutande diskussion kom dock inte lika många och vi kunde då ha ett mer normalt forskarseminariesamtal. Det finns att lyssna till på FSLs podcastsida: http://fslpodcast.blogspot.se/

Inbjudna gästföreläsare/poeter var de bosniska poeterna Adisa Bašić, Senadin Musabegović och Faruk Šehić. Den i Lissabon verksamme Argentinske Pessoaexperten Patricio Ferrari samt de svenska poeterna Pär Hansson och Marie Silkeberg.

 

Lördagen den 19 januari

En rent trolsk stämning över Stockholm, med isrök, stäng kyla och strålande sol välkomnade förtrollade deltagare till hus 28. Magnus William-Olsson presenterade de medverkande och dröjde särskild vid poeten och översättaren Refik Licina, en nyckelperson i relationerna mellan svensk och serbokroatisk poesi, som tyvärr inte kunde närvara. MW-O inledde därefter seminariet genom att peka på att poesin sedan begynnelsen är förbunden med konflikt. Med utgångspunkt i närheten mellan orden ”sword” och ”word” tolkade han bland annat två antika fragment, Herakleitos: “The name of the bow {TOXON] is Life [BIOS], but its work [ERGON] is death”  och Arkilokos; “Let him to it, for Ares is really the same [XYNOS] for all men.

Därefter talade Senadin Musabegović. Han tog sin utgångspunkt i personliga erfarenheter av kriget och belägringen av Sarajevo. Han har ägnat en stor del av såväl som poetiska som sin akademiska gärning (han är professor i filosofi vid universitet i Sarajevo) åt att tänka över kroppen och dess relation till poesi, krig, ideologi och massmedia. Hans utgångspunkt var 1:a världskriget och Ryska revolutionen då en lång rad poeter sökte sig till kriget i hopp om att finna poetiska incitament. Alla som återvände gjorde det desillusionerade. Å ena sidan är krigets kropp för omfattande och stor för språket, till och med för poesin. Å den andra sidan är krigets kropp en av ideologier och disciplin hårt snörd kropp. SM ägnade stor uppmärksamhet åt hur nationalismen konstruerar eller kanske bättre gestaltar kroppen genom ett symboliskt nät av ofta motsägelsefulla bilder och analogier. han talade också om människorna i Sarajevo under som led belägringen ständigt reflekterade i utländska Tv-medier, som i ett slags makaber dokusåpa. I anslutning till Giorgio Agambens kallade den belägrade Sarajevomänniskan en homo sacer.

Marie Silkeberg inledde med att tala om den nyligen avlidna Slovenska poeten Maruša Krese som i likhet med den likaledes för tidigt avlidna svenska skribenten Eva X Moberg med stort mod förde förnödenheter in i det belägrade Sarajevo under kriget. Hon talade om sitt arbete med boken/DVDn Ödeläggelse där ett antal författare skriver med utgångspunkt i ordet och som också innehåller fyra tonsatta filmer med utgångpunkt i MS egna dikter över temat. Hon avslutade genom att visa en ny film som hon gjort tillsammans med den Palestinsk-Syriska poeten Ghayath Almadhoun.

Vi han nätt och jämt diskutera inläggen innan det var dags för lunch.

Efter lunch talade Patricio Ferrari initierat under titeln ”Harboring diversity – styles and languages in the work of Fernando Pessoa”. Han visade hur Pessoa - med utgångpunkt i sina tre språk Engelska, Portugisiska och Franska -mycket tidigt antog strategien som skulle leda till hetronymerna. En nyckeltanke var, som jag förstod det, att Pessoa förhöll sig till projektet som teatern till dramat. Kanske skulle man kunna tala om att han utvecklade en sorts polymorf subjektivitet. PF som är en av de vilka allra bäst känner det ofantliga Pessoa-arkivet (över 30 000 mano- och typoskript!) berättade om med vilken omsorg Pessoa skapade sina hetroonymer, gav dem historia, beläsenhet, horoskop, etc. Han visade också hur Pessoa redan tidigt med avseende på det persongalleri han hyste kunde tala om ett ”tumult terrible”. Vidare pekade han PF på hur Pessoas författarskap odlade olika traditioner på sina olika språk. Den engelska diktningen, som PF nu är i färd med att sammanställa för publicering, är formellt konservativ. Men intressant nog förlorar den sin metriska skärpa ju längre fram i författarskapet man kommer. Orsaken är troligen att Pessoa gled ifrån engelskan allt mer.

 PF förläsning gav upphov till en viss debatt i salen. framförallt var det Marie Silkeberg som ifrågasatte PFs tes om Pessoas metriska oskärpa men vi rörde också vid ett ämne som skulle bli centralt senare under seminariet – frågan om författaren, autenticiteten och subjektiveten.

 Efter en kort paus talade Faruk, Adisa och Per efter varandra.

Faruk berätta om hur han kom till poesin under kriget. Tidigare, under sin tid i den Jugoslaviska armen, hade han läst många böcker som handlade om krig, inte minst Science Fiction, men under själva kriget blev det allt svårare. Han gav flera slående bilder, en av hur han läst böcker om krig inne i en byggnad, när det verkliga kriget pågick där utanför. Han berättade också om hur han kom till poesin i en intensiv vilja till precision. Han började skriva dikter som skulle ta upp så liten plats som möjligt, som begränsade sig genom preciseringar, reduktion. Han talade också om den skuld han kände gentemot dem som inte överlevt och öppnade för tanken om en terapeutisk uppgift för litteraturen.

Adisa berätta om sin erfarenhet av Sarajevos belägring. Hon är ett knappt decennium yngre än Senadin och Faruk och var ännu barn under belägringen. Hon berättade om förhållandet till sin mor och om hur krigets berättelser och logik format samhället efter kriget. Hon påminde om hur erfarenheter sprider sig och ärvs genom personliga relationer. Alla har någon som har någon som har någon vilken dog i kriget. Alla nya relationer bär med sig det dödas skuggor. Hon liknade situationen vid en ökenväxt med tunna blad och ofantligt rotsystem. Hon talade vidare om konkreta minnen från belägringen, om de trygga platsernas skörhet, om hur en plötsligt krossad glasruta med ens gör ett förut skyddad rum ogästvänligt.

Pär Hansson valde att tala om två slags konflikter. Konflikten mellan plats och plats och den mellan kunskap och kunskap. Han tog sin utgångspunkt dels i det faktum att han lämnat sin hembyggd och vad det kunde innebära att återvända eller återvända dit. Han talade vidare om den kunskap som man inte kan lära sig utan bara vinna. Om en kroppsligs slags verklighet, en Korpo-realitet. Men han talade också om att svänga mellan konfliktens poler, om ambivalensens figurer och tillstånd.

Efter de tre föreläsningarna bröt en diskussion ut som bland annat handlade om Pessoas fiktiva strategi och den kroppsliga erfarenhetens realitetsförankring. Vilken är diktens plats? Vilka epistemologiska anspråk kan den resa? En lång rad frågor och invändningar restes och debatterades, men till slut lägrade sig en viss utmattning blandad med hunger och tystnad i rummet och vi bröt för mat.

Klockan 20.00 intog en månghövdad publik hus 28 och poesiuppläsning vidtog. Först talade Per Bergstöm om det projekt förlaget Rámus har tillsammans med Sarajevo poesifestival. Sedan talade Magnus William-Olsson på nytt om Refik Licina och läste några av hans dikter sedan vidtog en vidunderlig poesiuppläsning enligt följande ordning: Adisa  (svenska översättningar lästes av Sara Mannheimer), Pär (Magnus Jacobsson läste svenska översättningar), Sanadin (Magnus W-O läste svenska översättningar) och Marie Silkeberg. Efter uppläsningen drack vi vin, talade och framförallt dansade till svetten rann nedför pannor och kinder.

 

Söndagen den 20e april

Klockan 11.00 samlades vi på nytt till en slutdiskussion (den går att lyssna till, se länk ovan). MW-O började med att konstatera att igår ägnade vi oss åt poesin, nu är det dags för konflikten. Han pekade ut om inte en konflikt så åtminstone en oenighet i diskussionen under dagen innan, den nämligen gällande subjektiveten. Gunnar Wærness och Mikael Nydahl talade om att de förnummit en sorts skam hos de skandinaviska deltagarna över att konfronteras med plågsamma erfarenhete som ligger bortom deras erfarenhetshorisont. Inlägget gav upphov till en flera reaktioner och diskussioner. Vi talade vidare om huruvida poesin bör vara rotad i erfarenheten och vi tog upp en annan fråga från gårdagen – nämligen om huruvida Pessoa som mångfaldig poet ens vore möjlig i Sarajevo under kriget. Är det kanske så att våldsutsatthet kräver en erfarenhetsgrundad poetik? Mot detta protesterade Faruk starkt. Vi talade också om kravet på att ta sig an den andres, och kanske rent av fiendens perspektiv. Ja, diskussionerna blev långa, ingående och mycket givande. Men till slut slog klockan ett och MW-O tackade alla deltagare, informerade om den kommande verksamheten. Senadin tackade i namn av alla de Bosniska poeterna och seminariet löste upp sig.

Magnus William-Olsson

 

Nästa forskarseminarium 19 & 20 jan 2013

Poetry and conflict
FSL seminar

Schedule

Saturday the 19 January.

10.00. Magnus William-Olsson presenting FSL, the topic and the participants.

10.15 – 12.00. Senadin Muzabegovic, Marie Silkeberg and Faruk Sehic: Talks
                        and discussions
12.00-13.30 Paus
13.15. -14.45. Patricio Ferrari: Harboring diversity – Styles and languages in the
                                                   Work of Fernando Pessoa. Lecture and discussion
15.15 - 17.00 Adisa Basic, Pär Hansson och Ida Börjel: Talks and discussions

 20.00 -22.00:  POETRY READING: Adisa Basic, Ida Börjel , Pär Hansson,
                                                             Senadin Musabegovic, Faruk Sehic,
                                                              Marie Silkeberg and Refic Licina.

22.00 - 24.00 Wine and dance.

Sunday the 20 January

11.00-13.00: POETRY AND CONFLICT – open discussion

 Place: House 28, Holmamiralens torg 8, Skeppsholmen, Stockholm.

 

I sammarbete med RÁMUS.

PÅ GÅNG

Jag arbetar just nu med flera saker samtidigt. Kari Løvaas bok om Skam för skriftserien har tagit en vacker fart och kommer att bli fantastisk. Eva Lilja är också långt kommen med sin metrikbok, som också lovar att bli något extra. Kring båda dessa böcker kommer vi förstås att ordna samtal och seminarier.

Vi samlar även höstens föreläsningsserie till en antologi med titeln PERFORMATIV KRITIK. Vi hoppas att vi med och genom det begreppet kommer att kunna artikulera en lödig position i den fråga om konst-kunskap-vetenskap som präglar den s.k. Konstärliga Forskningen. Staten satsar mycket pengar på ”konstnärlig forskning” och många konstnärer i alla konstarter formulerar just nu intressanta ”forskningsprojekt”. Men fältet är ännu ytterst dimmigt i flera avseenden och vi hoppas att antologin ska kunna bli utgångspunkt för en djup och grundläggande diskussion kring konstens kunskapsvärden.

/Magnus William-Olsson

öppna föreläsningar

PERFORMATIV KRITIK – ÖPPNA FÖRELÄSNINGAR

I höst startar FSL i sammarbete med Kungliga Konsthögskolan och Stockholms Dramatiska högskola en kurs med titeln PERFORMATIV KRITIK. I anslutning till kursen ger vi under september och oktober en serie öppna föreläsningar.  Förläsningarna sker kl. 15.00 i hus 28, Holmamiralens torg 8, Skeppsholmen, Stockholm. Fri entré

Tors 6/9 MAGNUS WILLIAM-OLSSON.

Tors 20/9 JOHN SWEDENMARK.

Tors. 4/10 MARCIA SÁ CAVALCANTE SCHUBACK.

Tors 18/10 GUNILLA RÖÖR                            

Föreläsningarna kommer senare att publiceras som en volym i vår skriftserie

SYMPOSIET SOM TANKEFORM

I Sapfos trasiga fragment nr 22 finns ett par i stort sätt hela strofer som lyder:

Abanthis, nu ber jag dig,

tag upp din lyra och sjung om Gongyla,

den sköna, tills åtrån ånyo fladdrar

     omkring dig

Ty hennes klänning hetsade upp dig när

du såg den, och jag gläder mig, för själva

Kyrpogeneia, evigt rena, förebrådde

     mig en gång

Dessa strofer har inte sällan läst så att de vittnar om det sammanhang för vilka hennes visdikter avsågs. Ett slags kvinnliga symposier, enkönade och erotiska, beskyddade av den cypernfödda, Kyprogeneia, Afrodite. Diktens jag ber poetiskt sin kollega Abanthis att i sin tur fatta lyran och sjunga om den sexiga Gongyla – en sång av det suggestiva slag som manar fram en åtrå vilken fladdrar likt den åtråddas klänning kring sångerskan. Det är en komplicerad uppmaning där de olika subjekten liksom omärkligt går över i varandra. Sapfo vars dikt rymmer Abathis vars dikt rymmer – och härmar - Gongylas dans. Och detta poem - framfört av den nutida läsarens röst - sveper i diktens performativa nu en slöja över läsarens ansikte. ”Abanthis, nu ber jag dig” säger läsaren med Sapfos ord, ”tag upp din lyra och sjung”

Om detta Nu, denna särskilda slags närvaro, skall denna korta betraktelse kretsa. Det är ett nu som kan beskrivas på många vis; som en uppmärksamhet, som en stämning, ett rum eller en tradition, odlad genom millennier och fortfarande en form som växer och utvecklas – och som i vår tid föregrenar sig ut i många sammanhang, reella såväl som virtuella

Själv har jag mött den på många håll och i olika former.  Sedan tio-femton år arbetar jag mycket med arabisk poesi. Ett arbete som lett mig till många slags poetiska sammanhang. Jag har läst dikter på alltifrån rökiga jazzklubbar till teatrar och sportanläggningar. Generellt ligger dikten närmare till i umgänget människor emellan i arabiska litterära miljöer. Ofta känner sig någon ha anledning att citera en strof eller en dikt. Man reciterar där man går och står. Och på många håll odlas ännu en form som utan tvekan är väsensbesläktad med antikens symposier.

     Jag minns till exempel en kväll i Damaskus kristna kvarter vid Bab Touma. Damaskus är, som bekant, världen äldsta kontinuerligt bebodda stad. Här har man levt sida vid sida i årtusenden och den Touma som porten är uppkallad efter är den vi brukar kalla tvivlaren. Till den Kristna delen av staden går man om man vill dricka alkohol, här ligger krogarna tätt. I en av stadsdelens smala gränder har konstnärinnan Nawal Alsadoun sin ateljé där konstnärer, poeter, filosofer brukar samlas vissa kvällar. En sådan kväll för några år sedan var jag där. Det riggades till uppläsning. En provisorisk scen och stolar i rader. Jag läste mina dikter och fick översättningar upplästa. Och det var väl ungefär som det brukar vara också här i Norden. Men sedan hände något. Efter en kort paus då alla försåg sig med arrak eller öl möblerades rummet om till en stor cirkel av stolar. ”Kom och sätt dig här!” ropade man. Folk talde en stund, bytte plats, drack och fortsatte. Strax tog någon fram en oud och spelade en sång. Samtalet fortsatte. ”Ah Ghayath” sa någon, ”läs en dikt?” ”Nej, inte i kväll”, ”Joo kom igen nu” ”Nej”. Så ställde sig någon annan upp, en folkdiktare som skrev på dialekt. Han läste. Stort skratt. Oudisten började spela alla och föll in i sången. Ytterligare några läste. Arrak och öl rann genom strupar. Gahyath gick till sist upp – han hade förståss noga valt tillfället - och läste så att nackhåren reste sig på publiken och näsdukar drogs fram att torkade svettiga ansikten. En kvinna vände sig tårögd mot mig och väste ”He is the new Mahmoud Darwish” Plötsligt ställde sig någon och talade, det handlade om en pågående utställning i stan förstod jag, en sorts spontant recension. Högljudda invändningar. Skratt. Oudisten började spela igen. En trumma kom fram och vips så böljade ringdansen.

     Nawal är irakiska och detta sätt att hålla salong är, har jag förstått, särskilt vanlig i Bagdad, en tradition som är förislamisk, men som levt vidare och som skall ha blomstrat under såväl Harun Al Rashids 700-tal som As-sayyab och Al Bayyathis 1950- och 60-tal. Några av den Irakiska poesins guldåldrar. Men jag har varit med om liknande symposier såväl i Beirut som i Marrakesh – så traditionen lever i hela arabvärlden. Denna blandning, detta nu odlat av lust, tanke, skönhet, droger, äregirighet och njutning. Vi har den ju också i Europa. Jag tänker på Bellmans Bacchi bröder, den romantiska salongen, på 1900-talets parisiska och atenska kaféliv, på spanska tertulias, etc., etc.

Symposiet har sitt namn från det grekiska verbet sympotein – att ”dricka ihop” och berusningen är nog en viktig del av symposiets själva idé. Det finns ett moment av exstasis, av självöverskridelse som jag tror är avgörande för om en sammankost, det må vara ett seminarium som detta, ett vetenskapligt forum eller en middag i vänners lag, skall kvalificera sig som symposion. Dess nu är en ort där man något måste kunna förlora sig.

Som begrepp och umgängesform uppstår det symposiet under 600-talet före Kristus och anses ofta ha till förutsättning framväxten av en krigarklass. Symposiet är en sammankomst där man dricker, sjunger, samtalar och umgås. Att umgängesformen var avgörande för den grekiska visdiktningens tillblivelse ser man inte minst i drickandets och vinets betydelse hos diktare som Anakréon och Alakaios. Och dess senare utveckling har som bekant funnit sitt främsta ideal i Platons dialog – ett nog så stiliserat porträtt av företeelsen som inte desto mindre spelat avgörande roll för sympoisietraditionen alltifrån romartiden till idag.

Jag ska inte tråka ut er med en exposé över symposiets idéhistoria. Låt mig bara konstatera att symposiet alltid har intagit en mellanställning. Mellan undervisning och lek, mellan ansträngning och njutning, ordning och lidelse, behärskning och extas. Det utgör ett bildningsrum i stark kontrast till undervisningens Paideia men också till filosofins akademier och lyceer.

Jag är barn till akademiker, såväl min far som min mor forskade, och som liten upplevde jag mina föräldrars karriärer som motbjudande.  Hierarkierna på universitetens institutioner tedde sig för barnet som ett karikerat hov, i vars mitt tronade potentater som fördelade sin allmakt och i vars periferier – till vilka min barndoms frukost och middagsbord hörde – missnöjet kom till väsande uttryck. Mina föräldrars unga anleten förmörkade i dämpat upphetsade samtal om tjänstetillsättningar, titlar, sakkunniga och konkurrenternas eviga kappvändande och lismanden. Jag svor för mig själv att jag aldrig aldrig skulle bli forskare.

När jag sedan själv kom till universitetet fann jag rätt snabbt att detta inte var en plats för mig. Jag tyckte att jag skulle välja dikten, och efter många samtal – inte minst Tomas Tranström som jag lärde känna då jag skrev en universitetsuppsats om hans diktning – beslöt jag mig för att ta min barndoms dubier på allvar. Men en företeelse i den akademiska miljön tedde sig för mig som en uppenbarelse; seminariet, idén om att tänka tillsammans. Senare fann jag bortom det akademiska en besläktad miljö i tidskriftsredaktionen och inte minst på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö där Ingmar Lemhagen framför andra lärde mig mycket om seminarierformens möjlighet och problem.

Sedan  början av 90talet då jag första gången arrangerade seminarier har jag sedan tämligen oavbrutet odlat detta slags tänkande i olika former och lokaler, från Börshusets källare till, Konstakademiens stora sal, från gymnasiekafeterior, Hotellobbies och teaterfoajéer i främmande länder, bibliotek och bildningsförbund till detta vackra rum där vi nu för femte eller kanske sjätte året bedriver Fria seminarier för nordiska kritiker, konstnärer och författare.

Jag vet ju att här inne finns många som har minst lika stora erfarenheter som jag av konsten att få till ett lyckat seminarium. Men - Vad krävs då för att detta slag tänkande skall lyckas? Vad krävs för att nuet skall bli en sådan alstrande närvaro som Sapfo diktar om?

Alla här inne vet hur beklämningen kan växa med stumheten i rum där annars kvicka tungor klibbar mot gommen, där tillkämpade ansatser lämnar läpparna som underliga haranger utan fäste i något urskiljbart föremål.  Vi har alla varit med om hur modet sviktat när man plötsligt blivit varse de andras skitviktiga anleten, hur infallet slocknat, hur tanken plötsligt är trög som tjära och allt man var stolt över att veta förlorar sin glans.

Å andra sidan – dessa märkvärdiga ögonblick då alla i rummet tycks tala på det yttersta av sina förmågor och varje replik likväl fyller i och underbygger de andra så att alla deltagare känner att deras idiosynkrasier inte bara vinner genklang i andras, utan därtill bygger ett tredje, ett förut okänt. När ”talet” som Ulf skriver i en vacker dikt ”gestalter sig på ett lyssnande vis”

Vad avgör om det är den senare eller tidigare varianter som skall uppstå?

Först och främst ska det sägas att en alstrande seminariekultur tar lång tid att få till stånd. Ofta handlar det om år. Men å andra sidan är seminariet en ytterst tänjbar och generös social form när den väl etablerats – när FSLseminariet fungerar som bäst kan det ta emot och förvalta nästan vilka tankar och personligheter som helst.  De mest underliga idéer, föremål eller beteenden turneras i stringenta och utmanande samtal och tankar. Det är en miljö som är extremt öppen för att härbärgera det främmande.

Nä jag har tänkt över vad som krävs för att ett seminarium skall bli lyckat har jag kommit fram till några avgörande parametrar.

1.       Principen om samma värde i samtalet. Också om man kommer till seminariet från mycket olika förhållanden, någon är gammal, etablerad och meriterad en annan ung, i vardande och osäker måste man ha samma tillgång till samtalet. Det de två säger kommer förstås att ha olika tyngd för andra, men i seminarierummet måste man tala i ögonhöjd med varandra

2.       Seminariets form är ytterst viktig. Det är en fördel om man i stort sätt kan upprepa samma schema vid varje möte. En trygg periodiserig av samvaron ökar tänkandets djärvhet.

3.       grundläggande är  accepterandet av att utbytets gemenskap bygger på generositet och nyfikenhet. Man kan inte förvänta sig att få lika mycket uppmärksamhet som man investerar. Ingenting är så mördande för samtalen som sociala kontrakt av typen – jag lyssnar på dig så lyssnar du på mig.

4.       Man bör sträva efter att uttrycka sig på det yttersta av sin förmåga. Uttrycksvilja är alltid viktigare än medelsevilja. Sammanhangets förmåga att uttyda det man säger är större än ens egen.

5.       Var inte rädd för tystnad.

6.       Det är en fördel om man möter varandra i olika sorters diskurser. De mer cerebrala samtalen om dagarna under FSL helger vinner enormt mycket på att deltagarna om kvällarna läser dikter för varandra, tar rökpauser och käkar middag ihop.

7.       Uppriktigt beröm och till och med beundran seminariemedlemmarna emellan är alltid befruktande. Endast ett sammanhang som inte snålar med beröm tål den kritik som är grunden för seminariet som tankeform.

8.       Dissensus är seminariets vila. Det är förmågan att härbärgera olikheter och skillnader som är seminariets grundform. Till den kan samtalen alltid återvända, innan dess medlemmar på nytt går in för att övertyga, förstå, imponera och kommunicera. Konsensus är seminariesamtalets största fiende.

9.       Seminariet bör ha ett direkt förhållande till ett större sammanhang. Kleos – ryktet bör alltid sitta med vi seminarieborde. Seminariet är offentligt i sin förlängning. Mån måste känna att man talar utöver den enskilda gruppen, att man sätter det sagda på spel i det stora sammanhanget. På FSL gör vi alltid sammanfattningar som publiceras och vi är noga med att delar av seminariet är öppet för alla.

Ja, dessa parametrar kan säkert göras flera och jag hoppas på era erfarenheter i diskussionen om en stund.

Men jag skulle till sist vilja placera seminariet som tankeform i den större mediala kontexten.

Det är min absoluta mening att vi i vår tid upplever en genomgripande uppmärksamhetskris som grundar sig i den teknologiska omvälvning som svepande kan kallas digitaliseringen. denna kris har flera yttringar, men grundar sig i svårigheten vi alla ha att disponera våra ändliga livs begränsade uppmärksamhet i en miljö där väldigt mycket kunskap och information är ständigt tillgänglig. Jag ska ge er ett par exempel.

Jag arbetar sedan ett par år på en bok om poesi och aktualitet – flera kapitel finns förövrigt publicerade i Kritiker. Det kapitel jag nu skriver på behandlar poesins förhållande till evigheten, ett förhållande som på olika sätt varit aktivt så länge vi kan följa poesin i historien. Hur som helst så skriver jag en del ett av det grekiska orden för evighet, ordet Aion. Där sitter jag alltså och skriver framför datorn. Så går jag in på Google Schoolar och slår på ordet Aion – vips får jag upp flera hundra förslag. Jag börjar titta och finner åtminstone ett trettiotal titlar som är relevanta, många av dem ligger så gott som fullständigt ute för läsning. Jag börjar tafatt med en – en Holländsk avhandling. Det visar sig att den är fantastiskt intressant och lägger många nya perspektiv till vad jag själv skrivet. Jag  sparar den i referensmappen och prövar en annan – en amerikansk studie. Också den visar sig fantastiskt lärorik. Så prövar jag ett spanskt verk – och genast blir jag fångad av kunnandet och lärdomen. Efter en dags intensivt läsande inser jag att jag med lätthet skulle kunna ägna ett halvår åt lektyren. Det är för mycket! Jag stänger Google Scholar och bestämmer mig för att återgå till min egen text. Men skrivandet liksom divergerar ohjälpligt mot det olästa, mot den kunskap – vilken ju ligger där sparad i refernsfilen -  som den egna tanken med alla säkerhet skulle skärpas av. Mitt livs begränsning ligger rått och skaver mot möjligheterna.

Ett annat exempel. För några dagar sedan talade jag med en tidskriftsredaktör om det ständiga och tillsynes ostoppliga tappet av prenumeranter. I stort sätt alla kulturtidskrifter känner av det. Hon sa – ”jag vet att innehållet  är intressant. Det är genomtänkt, välskrivet och vackert presenterat. Men hur ska jag kunna begära att mina prenumeranter skall ägna detta en uppmärksamhet som jag själv slutat ägna mina lika välgjorda konkurrenter?”

Exemplen kan mångfaldigas. Läsforskningen ger vi handen att våra läsvanor drastiskt förändrats. Vi scanläser enorma mängder text varje dag, men får allt svårare att läsa koncentrerat. Behovet av att hålla sig ajour gör att yngre svenskar kollar sin mailbox fler en tio gånger varje dag – och många är ju numera ständigt uppkopplade så att deras Iphons piper till varenda gång ett mail eller ett textmeddelande kommer in.  

Jag har själv allt svårare att koncentrerat lyssna på längre musikstycke hemma. Inte bara för att jag blir störd av impulsen att kolla mailen, utan också för att jag inte kommer ned till den rätta koncentrationen. När jag läser diktsamlingar måste jag numera alltid läsa dem hög och ljudligt för mig själv för en gång för att vinna den uppmärksamhetsgrad som de kräver av mig. Etc. Etc.

Denna uppmärksamhetkris präglar allas våra liv och omformar offentligheten i detta nu. Vi söker och finner nya sätt att disponera vår uppmärksamhet, något som skapar nya former men som också aktualiserar gamla.

Här på FSL har vi många gånger under de senaste åren funnit att begreppet ”närvaro” ånyo blivit allt viktigare för att förstå våra beteenden och behov i den digitala eran. Här tror jag att man kan finna en av orsakerna till att seminariet som tankeform ter sig så attraktivt i vår tid. Det erbjuder ett sätt att tänka som grundar sig i att deltagarna är tillstädes, kroppsligen. Varför det är lockande kan vi gärna fortsätta att diskutera. Men själv upplever jag att just kroppsligheten – och dödligheten – är  den avgörande utgångspunkten för ett sätt att hantera uppmärksamhetskrisen.

Den allt annat än nya insikten i att jag bara har ett liv, som endast förmår härbärgera en ytterst begränsad del av världens oändliga mångfald – insikten i att vi, med Pindaros ord, är endagsvarelser -  är den existentiella grundval på vilken vilken kan försöka skapa en tillvaro också i det kvallitativt nya  informations och kunskapsöverflödet. Förhållandet mellan tänkandet och kroppen ter sig därför allt viktigare – för mig.

Det faktum att vi alla är här inne tillsammans just i kraft av våra ändliga kroppar är en omständighet vilken bestämmer seminariet som tankeform.  Här är det alltid en dödlig som talar också om hans eller hennes dödliga mun utsäger odödliga ord.

Ett av  Epikurso framgent lyder, ungefär: ”Man kan försäkra sig mot allt, men inför döden lever människan i en stad utan murar ”

Seminariet/sympoeiset, eller vad jag skall kalla den tankeform som jag nu i två decennier har försökt odla, är just en sådan murlös stad. En plats där talet och tänkande är utsatt. Där talet, tanken sker i ljuset av det mot vilket man inte kan försäkra sig.

Abanthis, nu ber jag dig,

tag upp din lyra och sjung om Gongyla,

den sköna, tills åtrån ånyo fladdrar

     omkring dig

Ty hennes klänning hetsade upp dig när

du såg den, och jag gläder mig, för själva

Kyrpogeneia, evigt rena, förebrådde

     mig en gång

Sammanfatning sem 12-13 april 2012

FSLs Forskarseminarium och Nordiska seminarium möte12-13 april 2012

Sammanfattning.

Seminariet gästas denna gång av två amerikanska poeter, Forrest Gander och C.D. Wright samt av tonsättaren och litteraturvetaren Axel Englund.

Närvarande vid seminariet var: C.D. Wright, Axel Englund, Ulf Eriksson, Anne Möller, Göran Sommardal, Sara Mannheimer, Jasim Mohamed, Oscar Rossi, Magnus Jacobsson, Peter Söderberg, Hanna Nordenhöök, Viktoria Jäderling, Johns Swedenmark, Emma Warg, Forrest Gander, Niclas Nilson, Magnus William-Olsson, Sorin Masifi, Marcus Huss, Anders Olsson, Ann Hallström

 

Lördagen den 12 april

Lördagsmorgonen var kylig och gästerna skyndade in i HUS 28 som vore de en tidig marsdag trots att häggen hägglikt stod i blom.

Undertecknad hälsade alla välkomna och i synnerhet de två långväga gästerna, presenterade FSL, dess olika grenar och verksamheter, inledde den sedvanliga presentationsrundand av deltagare samt presenterade seminariets förste talare Forrest Gander.

Forrest började sin framställning med att referera till en artikel om biologi och bilingualitet som visade att två- och flerspråkighet främjade intelligensen och allt möjligt annat. Därefter gick han över till en klargörande exposé över amerikansk översättningshistoria. Där drog han en distinkt linje mellan före och efter Pound. Med liknande emfas behandlade han Robert Blys insatser under 70-talet och i synnerhet hans berömda antologi Leaping poetry från 1975. Gander betonade översättningslitteraturens relativa litenhet amerikansk utgivning men menade att den översatta litteraturen efter 1970-talet fått ett stadigt vidgat inflytande inte minst på poesin som är Ganders eget fält. Om den latinamerikanske litteraturen tidigare dominerat som influens har under de senaste decennierna i synnerhet fransk och tysk poesi, liksom i någon mån asiatisk, vunnit i inflytande (viktiga namn här är förstås Jerome Rothenberg samt Rosemarie and Keith Waldrup) och numera håller de flesta större universitet ambitiösa översättningsprogram. Så gick Gander över till att tala om sin egen omfattande översättningsverksamhet som framförallt har spanskan men också i någon mån japanskan som främmande part.  Han talade om bokstavlighet, lingvistisk och kulturell specificitet, om att representera originalet i översättningen och interaktionen mellan de involverade språken. Slutligen berättade han om de tvåspråkiga poetiska former han laborerat med. Samtalet efteråt blev livligt och rörde alltifrån kinesiska och arabiska översättningstraditioner i relation till den amerikanska och svenska, gränsbegreppet, dess uppläsning och reetablering i översättandets praktiker, cesurer, hantverklighet och jämförelsens avgörande handling i översättningsarbetet och diktandet, till genuint tvåspråkighets betydelse för tänkande och livsvärld.

Så tog vi paus för lunch.

Efter lunch höll Axel med benägen hjälp av Anders Olsson en lysande framställning om Paul Celans diktning och musiken. Han började med att tala om Todesfuge och det tveeggat problematiska mottagande diktens fick i tysk press och mottagandets förhållande till en viss, i Tyskland bärande, föreställning om musik. Celan försökte, argumenterade Axel framgångsrikt, etablera en annan idé om musik i sin diktning, ett arbete som givetvis hade en grund i hans nödtvungna omvärdering av ”det tyska” som språk-, kultur- och idéhistoriskt koncept. Axel gick så över till några exempel på tonsättningar av Celans poesi. Hans första exempel var den ungerska tonsättaren Kurtágs tonsättningen ”Tübingen, Jänner”. Axel spelade först upp Celans egen inläsning av dikten som – vilket ofta sker – väckte stor förundran hos dem som tidigare inte hört honom läsa, därefter spelade Axel upp Kurtágs stycke och lät oss samtidigte läsa dikten i original och i engelsk översättning. Exemplet väckte en mångfacetterad diskussion. Anders Olsson pekade på hur Celans poesi i sig själv ständigt reviderar sina positioner och liksom kritiserar sitt språk i syftet pröva uttryckets gränser. Vi talade om hur tonsättningen föreföll bero snarare av inläsningen än av texten och om hur Celan själv i sina uppläsningar frångår radbrott och lägger till en rytmik som så att säga inte är läsbar ur diktens textuella representation. Vi talade också om hur Kurtágs tolkning måste förstås som hermeneutisk, en veritabel läsning av dikten som öppnar för en lång rad innebördsinsikter. Därefter gick vi över till dikten ”Fadensonnen” och två tonästtningar av den, av Wolfgang Rihm och Harrison Birtwistle. Den senare tonsättaren använde sig intressant nog av den tysk-engelska poeten och översättaren Michael Hamburgers översättning av dikten. Ånyo fick vi anledning att tala om hur radbrotten ska läsas i Celans poesi. Vi talade vidare om förhållandet mellan nonsens och mening hos Celan, liksom valet av dikter bland de tonsättare som satt musik till hans poesi. Något rörde vi även den art av respekt som såväl litteraturkritiska uttolkare som översättare och tonsättare ofta ålagt sig i närmandet till Paul Celans poesi. Möjligen en attityd som numera är på väg att nyanseras, vilket Axel mycket fina bok Still Songs: Music In and Around the Poetry of Paul Celan är exempel på.

Nästan talare var C.D. Wright, vars framställning bar titeln ”Everyone needs one untranslatable song”. Hon berättade om sin kamp för att erövra spanskan och att få tillgång till ett främmande språk, hur språket därigenom öppnade ett landskap av såväl fält som avgrunder. men hon talade också om hur studiet av ett liksom ointagligt, hjälplöst främmande språk belyser det egna språket med ett okänt ljus som får dess själva skelett att anta osäkra positioner. Framställningen öppnade för en mycket intressant diskussion kring ”modersmål” erövrade språk och poetologiska dogmer. Är inte idén om poesins nödvändiga modersmålslighet i själva verket en ifrågasättbar kliché? Finns det ett ”core-beeing” att möta i det extrema moders-målets läten? Är det osägliga i själva verket inte poesin modersmål? Samtalet blev differentierat och mycket rikt på uppslag, om också fattigt på definitiva svar.

Anne hade lagat underbar paj och pastasallad och annat som vi förtärde alltmedan dagen bara fortsate och fortsatte i en underligt tillganade sol.

Kl. 20.00. vidtog uppläsning. Först läste Forrest och Emma Warg. En veritabel uppvisning i brilliant översättningskonst och musikalitet. Därefter, liksom kontrastivis, i en helt annan ton- och taktart C.Ds och Niclas Nilsons dikter resp. översättningar av desamma. Jag tror sällan FSL och HUS 28 har hyst en mer koncentrerad och precis poesiuppläsning. Efter uppläsningen fortsatte vindrickandet och kvällen kulminerade i dans till Oscar Rossis låtlista.

Söndagen den 13 april

På söndagsmorgonen kl. 11.00 träffades vi igen i HUS 28, Forrest, C.D., Magnus Jacobson, John Swedenmark, Emma Warg, Niclas Nilson och undertecknad. Nu fick vi möjlighet att närläsa några översättningar. Det blev en extremt givande session som rörde sig om såväl enskildheter som allmänheter och som pekade såväl på de två diktarnas djupt olika poesier som på hur de två översättarna med fantastisk finess förhållit sig till, löst och lagt ut originalen i sina svenska versioner. Hela detta samtal finns utlagt till nedladdning och lyssning på FSLs podcastsida http://fslpodcast.blogspot.se/

Magnus William-Olsson

Schema seminarium12-13 maj

FSL:s Forskarseminarium lördagen den 12 och Söndagen den 13 maj 2012.

Lokal: Hus 28, KKH, Holmamiralens torg, Skeppsholmen, Stockholm.

Obs! jag sänder ut tre texter med detta medelande 1. ett utdrag ur Axels bok. 1. Två dikter av C.D. Wright i original och i Niclas Nilsons översätning (”Obscurity and Ampathy” samt ”Obscurity and Aftershocks”. 3. En dikt av Forrest Gander ”Mano” i original och i Emma Wargs översättning ”Hand”.

Schema:

LÖRDAG DEN 12 MAJ

Kl. 10.00. Magnus William-Olsson hälsar alla välkomna.

kl. 10.10. Forrest Gander föreläser under rubriken ”Cesar and the Leap: The Situation of Translation in the  

USA”

kl. 12.30 -13.30 Lunch.

Kl. 13.30. Axel Englund och Anders Olsson talar om Paul Celan och Musiken

kl. 15.00. Paus

kl. 15.30. CD. Wright föreläser under rubriken “Everyone needs one untranslatable song - it's Merwin's translation from Argentine poet Roberto Juarroz's 7th vol. of Vertical Poetry.”

kl. 17.00 Middag

kl. 19.30. Offentlig Poesiuppläsning: C.D. Wright och Forrest Gander i original och översättning. Vin, umgänge och dans

SÖNDAG DEN 13 MAJ

kl. 11.00-13.00. Samtal kring Forrest Ganders/Emma Wargs ”Mano” och C.D. Wrights/Niclas Nilsons ”Doldhet och efterskalv”