står öppet för såväl konstnärliga som akademiska forskare, verksamma vid eller utanför de akademiska institutionerna. Seminariet har ett "editorial board" som består av författarna till titlarna i vår skriftserie.Forskarseminariet samlas till helgträffar med utgånspunkt i aktuella forskningsprojekt. Seminarierna hålls på olika platser i Stockholm. FSL:s forskarseminarium stöds av Svenska Akademien.

onsdag 8 augusti 2012

SYMPOSIET SOM TANKEFORM

I Sapfos trasiga fragment nr 22 finns ett par i stort sätt hela strofer som lyder:


Abanthis, nu ber jag dig,

tag upp din lyra och sjung om Gongyla,

den sköna, tills åtrån ånyo fladdrar

     omkring dig



Ty hennes klänning hetsade upp dig när

du såg den, och jag gläder mig, för själva

Kyrpogeneia, evigt rena, förebrådde

     mig en gång



Dessa strofer har inte sällan läst så att de vittnar om det sammanhang för vilka hennes visdikter avsågs. Ett slags kvinnliga symposier, enkönade och erotiska, beskyddade av den cypernfödda, Kyprogeneia, Afrodite. Diktens jag ber poetiskt sin kollega Abanthis att i sin tur fatta lyran och sjunga om den sexiga Gongyla – en sång av det suggestiva slag som manar fram en åtrå vilken fladdrar likt den åtråddas klänning kring sångerskan. Det är en komplicerad uppmaning där de olika subjekten liksom omärkligt går över i varandra. Sapfo vars dikt rymmer Abathis vars dikt rymmer – och härmar - Gongylas dans. Och detta poem - framfört av den nutida läsarens röst - sveper i diktens performativa nu en slöja över läsarens ansikte. ”Abanthis, nu ber jag dig” säger läsaren med Sapfos ord, ”tag upp din lyra och sjung”



Om detta Nu, denna särskilda slags närvaro, skall denna korta betraktelse kretsa. Det är ett nu som kan beskrivas på många vis; som en uppmärksamhet, som en stämning, ett rum eller en tradition, odlad genom millennier och fortfarande en form som växer och utvecklas – och som i vår tid föregrenar sig ut i många sammanhang, reella såväl som virtuella



Själv har jag mött den på många håll och i olika former.  Sedan tio-femton år arbetar jag mycket med arabisk poesi. Ett arbete som lett mig till många slags poetiska sammanhang. Jag har läst dikter på alltifrån rökiga jazzklubbar till teatrar och sportanläggningar. Generellt ligger dikten närmare till i umgänget människor emellan i arabiska litterära miljöer. Ofta känner sig någon ha anledning att citera en strof eller en dikt. Man reciterar där man går och står. Och på många håll odlas ännu en form som utan tvekan är väsensbesläktad med antikens symposier.

     Jag minns till exempel en kväll i Damaskus kristna kvarter vid Bab Touma. Damaskus är, som bekant, världen äldsta kontinuerligt bebodda stad. Här har man levt sida vid sida i årtusenden och den Touma som porten är uppkallad efter är den vi brukar kalla tvivlaren. Till den Kristna delen av staden går man om man vill dricka alkohol, här ligger krogarna tätt. I en av stadsdelens smala gränder har konstnärinnan Nawal Alsadoun sin ateljé där konstnärer, poeter, filosofer brukar samlas vissa kvällar. En sådan kväll för några år sedan var jag där. Det riggades till uppläsning. En provisorisk scen och stolar i rader. Jag läste mina dikter och fick översättningar upplästa. Och det var väl ungefär som det brukar vara också här i Norden. Men sedan hände något. Efter en kort paus då alla försåg sig med arrak eller öl möblerades rummet om till en stor cirkel av stolar. ”Kom och sätt dig här!” ropade man. Folk talde en stund, bytte plats, drack och fortsatte. Strax tog någon fram en oud och spelade en sång. Samtalet fortsatte. ”Ah Ghayath” sa någon, ”läs en dikt?” ”Nej, inte i kväll”, ”Joo kom igen nu” ”Nej”. Så ställde sig någon annan upp, en folkdiktare som skrev på dialekt. Han läste. Stort skratt. Oudisten började spela alla och föll in i sången. Ytterligare några läste. Arrak och öl rann genom strupar. Gahyath gick till sist upp – han hade förståss noga valt tillfället - och läste så att nackhåren reste sig på publiken och näsdukar drogs fram att torkade svettiga ansikten. En kvinna vände sig tårögd mot mig och väste ”He is the new Mahmoud Darwish” Plötsligt ställde sig någon och talade, det handlade om en pågående utställning i stan förstod jag, en sorts spontant recension. Högljudda invändningar. Skratt. Oudisten började spela igen. En trumma kom fram och vips så böljade ringdansen.

     Nawal är irakiska och detta sätt att hålla salong är, har jag förstått, särskilt vanlig i Bagdad, en tradition som är förislamisk, men som levt vidare och som skall ha blomstrat under såväl Harun Al Rashids 700-tal som As-sayyab och Al Bayyathis 1950- och 60-tal. Några av den Irakiska poesins guldåldrar. Men jag har varit med om liknande symposier såväl i Beirut som i Marrakesh – så traditionen lever i hela arabvärlden. Denna blandning, detta nu odlat av lust, tanke, skönhet, droger, äregirighet och njutning. Vi har den ju också i Europa. Jag tänker på Bellmans Bacchi bröder, den romantiska salongen, på 1900-talets parisiska och atenska kaféliv, på spanska tertulias, etc., etc.



Symposiet har sitt namn från det grekiska verbet sympotein – att ”dricka ihop” och berusningen är nog en viktig del av symposiets själva idé. Det finns ett moment av exstasis, av självöverskridelse som jag tror är avgörande för om en sammankost, det må vara ett seminarium som detta, ett vetenskapligt forum eller en middag i vänners lag, skall kvalificera sig som symposion. Dess nu är en ort där man något måste kunna förlora sig.



Som begrepp och umgängesform uppstår det symposiet under 600-talet före Kristus och anses ofta ha till förutsättning framväxten av en krigarklass. Symposiet är en sammankomst där man dricker, sjunger, samtalar och umgås. Att umgängesformen var avgörande för den grekiska visdiktningens tillblivelse ser man inte minst i drickandets och vinets betydelse hos diktare som Anakréon och Alakaios. Och dess senare utveckling har som bekant funnit sitt främsta ideal i Platons dialog – ett nog så stiliserat porträtt av företeelsen som inte desto mindre spelat avgörande roll för sympoisietraditionen alltifrån romartiden till idag.

Jag ska inte tråka ut er med en exposé över symposiets idéhistoria. Låt mig bara konstatera att symposiet alltid har intagit en mellanställning. Mellan undervisning och lek, mellan ansträngning och njutning, ordning och lidelse, behärskning och extas. Det utgör ett bildningsrum i stark kontrast till undervisningens Paideia men också till filosofins akademier och lyceer.



Jag är barn till akademiker, såväl min far som min mor forskade, och som liten upplevde jag mina föräldrars karriärer som motbjudande.  Hierarkierna på universitetens institutioner tedde sig för barnet som ett karikerat hov, i vars mitt tronade potentater som fördelade sin allmakt och i vars periferier – till vilka min barndoms frukost och middagsbord hörde – missnöjet kom till väsande uttryck. Mina föräldrars unga anleten förmörkade i dämpat upphetsade samtal om tjänstetillsättningar, titlar, sakkunniga och konkurrenternas eviga kappvändande och lismanden. Jag svor för mig själv att jag aldrig aldrig skulle bli forskare.



När jag sedan själv kom till universitetet fann jag rätt snabbt att detta inte var en plats för mig. Jag tyckte att jag skulle välja dikten, och efter många samtal – inte minst Tomas Tranström som jag lärde känna då jag skrev en universitetsuppsats om hans diktning – beslöt jag mig för att ta min barndoms dubier på allvar. Men en företeelse i den akademiska miljön tedde sig för mig som en uppenbarelse; seminariet, idén om att tänka tillsammans. Senare fann jag bortom det akademiska en besläktad miljö i tidskriftsredaktionen och inte minst på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö där Ingmar Lemhagen framför andra lärde mig mycket om seminarierformens möjlighet och problem.



Sedan  början av 90talet då jag första gången arrangerade seminarier har jag sedan tämligen oavbrutet odlat detta slags tänkande i olika former och lokaler, från Börshusets källare till, Konstakademiens stora sal, från gymnasiekafeterior, Hotellobbies och teaterfoajéer i främmande länder, bibliotek och bildningsförbund till detta vackra rum där vi nu för femte eller kanske sjätte året bedriver Fria seminarier för nordiska kritiker, konstnärer och författare.



Jag vet ju att här inne finns många som har minst lika stora erfarenheter som jag av konsten att få till ett lyckat seminarium. Men - Vad krävs då för att detta slag tänkande skall lyckas? Vad krävs för att nuet skall bli en sådan alstrande närvaro som Sapfo diktar om?



Alla här inne vet hur beklämningen kan växa med stumheten i rum där annars kvicka tungor klibbar mot gommen, där tillkämpade ansatser lämnar läpparna som underliga haranger utan fäste i något urskiljbart föremål.  Vi har alla varit med om hur modet sviktat när man plötsligt blivit varse de andras skitviktiga anleten, hur infallet slocknat, hur tanken plötsligt är trög som tjära och allt man var stolt över att veta förlorar sin glans.



Å andra sidan – dessa märkvärdiga ögonblick då alla i rummet tycks tala på det yttersta av sina förmågor och varje replik likväl fyller i och underbygger de andra så att alla deltagare känner att deras idiosynkrasier inte bara vinner genklang i andras, utan därtill bygger ett tredje, ett förut okänt. När ”talet” som Ulf skriver i en vacker dikt ”gestalter sig på ett lyssnande vis”



Vad avgör om det är den senare eller tidigare varianter som skall uppstå?



Först och främst ska det sägas att en alstrande seminariekultur tar lång tid att få till stånd. Ofta handlar det om år. Men å andra sidan är seminariet en ytterst tänjbar och generös social form när den väl etablerats – när FSLseminariet fungerar som bäst kan det ta emot och förvalta nästan vilka tankar och personligheter som helst.  De mest underliga idéer, föremål eller beteenden turneras i stringenta och utmanande samtal och tankar. Det är en miljö som är extremt öppen för att härbärgera det främmande.



Nä jag har tänkt över vad som krävs för att ett seminarium skall bli lyckat har jag kommit fram till några avgörande parametrar.



1.       Principen om samma värde i samtalet. Också om man kommer till seminariet från mycket olika förhållanden, någon är gammal, etablerad och meriterad en annan ung, i vardande och osäker måste man ha samma tillgång till samtalet. Det de två säger kommer förstås att ha olika tyngd för andra, men i seminarierummet måste man tala i ögonhöjd med varandra

2.       Seminariets form är ytterst viktig. Det är en fördel om man i stort sätt kan upprepa samma schema vid varje möte. En trygg periodiserig av samvaron ökar tänkandets djärvhet.

3.       grundläggande är  accepterandet av att utbytets gemenskap bygger på generositet och nyfikenhet. Man kan inte förvänta sig att få lika mycket uppmärksamhet som man investerar. Ingenting är så mördande för samtalen som sociala kontrakt av typen – jag lyssnar på dig så lyssnar du på mig.

4.       Man bör sträva efter att uttrycka sig på det yttersta av sin förmåga. Uttrycksvilja är alltid viktigare än medelsevilja. Sammanhangets förmåga att uttyda det man säger är större än ens egen.

5.       Var inte rädd för tystnad.

6.       Det är en fördel om man möter varandra i olika sorters diskurser. De mer cerebrala samtalen om dagarna under FSL helger vinner enormt mycket på att deltagarna om kvällarna läser dikter för varandra, tar rökpauser och käkar middag ihop.

7.       Uppriktigt beröm och till och med beundran seminariemedlemmarna emellan är alltid befruktande. Endast ett sammanhang som inte snålar med beröm tål den kritik som är grunden för seminariet som tankeform.

8.       Dissensus är seminariets vila. Det är förmågan att härbärgera olikheter och skillnader som är seminariets grundform. Till den kan samtalen alltid återvända, innan dess medlemmar på nytt går in för att övertyga, förstå, imponera och kommunicera. Konsensus är seminariesamtalets största fiende.

9.       Seminariet bör ha ett direkt förhållande till ett större sammanhang. Kleos – ryktet bör alltid sitta med vi seminarieborde. Seminariet är offentligt i sin förlängning. Mån måste känna att man talar utöver den enskilda gruppen, att man sätter det sagda på spel i det stora sammanhanget. På FSL gör vi alltid sammanfattningar som publiceras och vi är noga med att delar av seminariet är öppet för alla.



Ja, dessa parametrar kan säkert göras flera och jag hoppas på era erfarenheter i diskussionen om en stund.

Men jag skulle till sist vilja placera seminariet som tankeform i den större mediala kontexten.



Det är min absoluta mening att vi i vår tid upplever en genomgripande uppmärksamhetskris som grundar sig i den teknologiska omvälvning som svepande kan kallas digitaliseringen. denna kris har flera yttringar, men grundar sig i svårigheten vi alla ha att disponera våra ändliga livs begränsade uppmärksamhet i en miljö där väldigt mycket kunskap och information är ständigt tillgänglig. Jag ska ge er ett par exempel.



Jag arbetar sedan ett par år på en bok om poesi och aktualitet – flera kapitel finns förövrigt publicerade i Kritiker. Det kapitel jag nu skriver på behandlar poesins förhållande till evigheten, ett förhållande som på olika sätt varit aktivt så länge vi kan följa poesin i historien. Hur som helst så skriver jag en del ett av det grekiska orden för evighet, ordet Aion. Där sitter jag alltså och skriver framför datorn. Så går jag in på Google Schoolar och slår på ordet Aion – vips får jag upp flera hundra förslag. Jag börjar titta och finner åtminstone ett trettiotal titlar som är relevanta, många av dem ligger så gott som fullständigt ute för läsning. Jag börjar tafatt med en – en Holländsk avhandling. Det visar sig att den är fantastiskt intressant och lägger många nya perspektiv till vad jag själv skrivet. Jag  sparar den i referensmappen och prövar en annan – en amerikansk studie. Också den visar sig fantastiskt lärorik. Så prövar jag ett spanskt verk – och genast blir jag fångad av kunnandet och lärdomen. Efter en dags intensivt läsande inser jag att jag med lätthet skulle kunna ägna ett halvår åt lektyren. Det är för mycket! Jag stänger Google Scholar och bestämmer mig för att återgå till min egen text. Men skrivandet liksom divergerar ohjälpligt mot det olästa, mot den kunskap – vilken ju ligger där sparad i refernsfilen -  som den egna tanken med alla säkerhet skulle skärpas av. Mitt livs begränsning ligger rått och skaver mot möjligheterna.



Ett annat exempel. För några dagar sedan talade jag med en tidskriftsredaktör om det ständiga och tillsynes ostoppliga tappet av prenumeranter. I stort sätt alla kulturtidskrifter känner av det. Hon sa – ”jag vet att innehållet  är intressant. Det är genomtänkt, välskrivet och vackert presenterat. Men hur ska jag kunna begära att mina prenumeranter skall ägna detta en uppmärksamhet som jag själv slutat ägna mina lika välgjorda konkurrenter?”



Exemplen kan mångfaldigas. Läsforskningen ger vi handen att våra läsvanor drastiskt förändrats. Vi scanläser enorma mängder text varje dag, men får allt svårare att läsa koncentrerat. Behovet av att hålla sig ajour gör att yngre svenskar kollar sin mailbox fler en tio gånger varje dag – och många är ju numera ständigt uppkopplade så att deras Iphons piper till varenda gång ett mail eller ett textmeddelande kommer in.  



Jag har själv allt svårare att koncentrerat lyssna på längre musikstycke hemma. Inte bara för att jag blir störd av impulsen att kolla mailen, utan också för att jag inte kommer ned till den rätta koncentrationen. När jag läser diktsamlingar måste jag numera alltid läsa dem hög och ljudligt för mig själv för en gång för att vinna den uppmärksamhetsgrad som de kräver av mig. Etc. Etc.



Denna uppmärksamhetkris präglar allas våra liv och omformar offentligheten i detta nu. Vi söker och finner nya sätt att disponera vår uppmärksamhet, något som skapar nya former men som också aktualiserar gamla.



Här på FSL har vi många gånger under de senaste åren funnit att begreppet ”närvaro” ånyo blivit allt viktigare för att förstå våra beteenden och behov i den digitala eran. Här tror jag att man kan finna en av orsakerna till att seminariet som tankeform ter sig så attraktivt i vår tid. Det erbjuder ett sätt att tänka som grundar sig i att deltagarna är tillstädes, kroppsligen. Varför det är lockande kan vi gärna fortsätta att diskutera. Men själv upplever jag att just kroppsligheten – och dödligheten – är  den avgörande utgångspunkten för ett sätt att hantera uppmärksamhetskrisen.

Den allt annat än nya insikten i att jag bara har ett liv, som endast förmår härbärgera en ytterst begränsad del av världens oändliga mångfald – insikten i att vi, med Pindaros ord, är endagsvarelser -  är den existentiella grundval på vilken vilken kan försöka skapa en tillvaro också i det kvallitativt nya  informations och kunskapsöverflödet. Förhållandet mellan tänkandet och kroppen ter sig därför allt viktigare – för mig.



Det faktum att vi alla är här inne tillsammans just i kraft av våra ändliga kroppar är en omständighet vilken bestämmer seminariet som tankeform.  Här är det alltid en dödlig som talar också om hans eller hennes dödliga mun utsäger odödliga ord.



Ett av  Epikurso framgent lyder, ungefär: ”Man kan försäkra sig mot allt, men inför döden lever människan i en stad utan murar ”



Seminariet/sympoeiset, eller vad jag skall kalla den tankeform som jag nu i två decennier har försökt odla, är just en sådan murlös stad. En plats där talet och tänkande är utsatt. Där talet, tanken sker i ljuset av det mot vilket man inte kan försäkra sig.



Abanthis, nu ber jag dig,

tag upp din lyra och sjung om Gongyla,

den sköna, tills åtrån ånyo fladdrar

     omkring dig



Ty hennes klänning hetsade upp dig när

du såg den, och jag gläder mig, för själva

Kyrpogeneia, evigt rena, förebrådde

     mig en gång








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar