FORSKARSEMINARIET: Vad heter ”Herren” på tjuvasjiska?

Sammanfattning av seminariet

Vad heter ”Herren” på tjuvasjiska?

– Minne. Språk. Tradition –

den 20-21/4. 2013

 

Seminariet utgick från Mikael Nydahls och Gunnar Wæerness projekt. Inbjudna föreläsare var Eva Lisina från Tjuvajsien och Bo Utas från Järvsö. Mikael Nydahl och Magnus William-Olsson höll också varsina kortare föreläsningar (båda står att läsa längre ned här på bloggen.)söndagens avslutande samtal kring Gennadij Ajgis långdikt ”Fruktämne” spelades in och finns att lyssna till på FSLs podcastsida: http://fslpodcast.blogspot.se/

Närvarande vid seminariet var utöver redan nämnda: Göran Sommardal, Daniela Floman, Gunnar D Hansson, Antonie Frank, Else-Britt Kjellqvist, Anna-Lena Renqvist, Magnus Jacobsson., Ulf Eriksson, David Vikgren, Johns Swedenmark, Sara Mannheimer, Lars Molin och Simon Sorgenfrei.

Lördagen den 20 april

I strålande vårsol möttes vi i Kungliga Konsthögskolans föreläsningssal på plan 4. Seminariet inleddes med att Eva Lisina sade några ord och därefter gav Mikael Nydahl en kontextualiserande och orienterande föreläsning (föreläsningen kan läsas i dess helhet nedan på denna blogg).

Eva Lisina själv, som i sitt väsens uppenbarelse gjorde starkt intryck på alla i rummet, tog så till orda och föreläste på ryska. Föreläsningen som utgjordes av delar ur den större text seminariets deltagare fåt sig tillsända i Annika Bäckströms vackra översättning och som vi hoppas skall publiceras så snart den fått ett riktigt sammanhang. I texten berättar Eva Lisina om hur hon kom att bli bibelöversättare, men också om bibelöversättningens dramatiska historia i Tjuvasjien. Det egna livsödet och den egna familjen med den tidigt bortgångne fadern, den älskade modern, den förståndhandikappade systern som hon hela livet levt med och brodern, den förtrogne och älskade, Gennadij, vävs otvunget in i berättelsen. Det hela formar en text av stor närvaro, lärdom och skönhet.

Efter sin föreläsning fick Eva Lisina åtskilliga frågor, hennes svar vecklade ut sig i en rad pregnanta exkurser som på ett vackert vis åskådliggjorde det ”tilläggets kritik” som vi så mycket talat om på seminariet.

Vi åt lunch på Moderna Muséet

Därefter introducerade Magnus William-Olsson temat med en kortare föreläsning kring förhållandet mellan muntligt och skriftligt i ljuset av Platons Faidros, Jaques Derridas ”Platons apotek”, Lord-Perry-traditionen och H.S. Nybergs fyrtiotalsföreläsningar, samt till sist en presentation av professor Bo Utas (som står att läsa längre ned på denna blogg).

Bo Utas höll sedanvindlande vacker föreläsning. Han började med att utdöma begreppet ”skriftspråk” som ogiltigt. Istället lanserade han termen ”högspråk”. Han talade länge om H. S Nybergs föreläsningar över ämnet muntlig och skriftlig fixering, som han själv för tio år sedan redigerade och gav ut. Nyberg var uppenbarligen inte underrättad om Perry och Lords arbete, men hans egna tankar lägger mycket till deras. Bo Utas konstaterade med rätta att Nybergs översättningar, om det hade publicerats, skulle kunna ha förändrat och nyanserat hela den stora eurocentriskt grundade diskussion kring oralt och skriftligt som utvecklade sig sedan femtiotalet i Perry och Lords efterföljd.

Utas grundläggande metafor under föreläsningen var den av ”trädgården”. Högspråk kan liknas vid trädgårdar, skötta av diverse trädgårdmästare som ordnar och rensar, odlar och ansar, ympar och skapar. En av högspråkens viktiga uppgifter är förstås att hålla i minnet. Men Utas påpekade att skriften därvidlag inte är ett dugg mer pålitlig än den muntliga traditionen, tvärt om finns exempel från t.ex. Indien, Persien och Etiopien på att texter förblivit exakt bevarade över århundraden och till och med årtusenden. Han pekade också på andra intressanta samband som t.ex. det att vissa texter i praktiken utläses på andra språk. Arameiskan, som under skilda imperier, varit förvaltningsspråk kunde, visade Utas, utläsas på persiska. Skriften måste då ha fått en närmaste idiogramatisk funktion.

Föreläsningen mynnade ut i en långa och mycket givande diskussion i linje med det sagda. Gunnar D Hansson anförde flera intressanta paralleller till isländska, vi diskuterade dialekter i Sverige och Norge, vi diskuterade Friedrich Kittler, Rosalind Krauss distinktion medium och matris, vi diskuterade minnespraktiker och performativa läsakter.

Efter förläsningen skildes vi för middag. Några gick tillsammans till den krog som en gång hetta Beckahästen som nu fått ett libanesiskt kök.

Kvällen bjöd på ganska stor publik av initierade och intresserade åhörare som fick hör först Ajgis poesi på svenska, ryska och norska, som fick höra Rumis Masnavi-ye ’Ma`navi och Sohrâb Sepehri på persiska och svenska och som slutligen fick lyssna till Harry Martinsson på svål tjuvasjiska som svenska. En i sanning djupt fascinerande uppläsning, inte mins tack vara uppläsarnas, Eva Lisina, Gunnar Wærness, Bo Utas och Mikael Nydahls särpräglade men distinkta recitationskonst.

Söndagen den 21 april

Ännu en ljuvlig vårdag. Sol och bleke. En något decimerad skara bestående av Magnus Jacobsson, Bo Utas, Sara Mannheimer, Daniele Floman (ledsagad av Cordelia och Jesper), Eva Lisina, Gunnar Wærness och Mikael Nydahl samlades för att läsa och samtala kring Gennadji Ajgis fascinerande långdikt ”Fruktämne” (som vi hade i en översättning gjord i första led ord-för-ord till ryska av Eva Lisina och i andra led av Gunnar och Mikael). Dikten består av fem avdelningar, den skrev av den då unge poeten och är daterad ”1954-56. Moskva”. Det är i och med denna dikt Ajgi manad av Boris Pasternaks bli en ryskspråkig poet. Pasternak läst dikten i en ord-för-ord-översättning till ryska och anmodade den unge skalden att gå över till ryska. Undertecknad läser dikten som en gränsdikt, en mellanrumsdikt, som determinerar själva övergången mellan där och här, då och nu och gör den till en ständigt skapande passage, en meningsskapande övergång.

Eva Lisina gav generösa svar och exkursiva förklaringar på våra frågor om tradition och versmått och frånvaro av rim och mycket annat.

Så småningom ebbade samtalet ut, vi tackade varandra och tog avsked i en känsla av rikedom och möjlighet.

Magnus William-Olsson