Magnus William-Olson: Kunna den och sedan dö (om tal oc skrft)

I makedoniern Johannes Stobaeus Antologi från 500 (e. Kr) återfinns en ofta refererad anekdot som har förundrat mig alltsedan jag första gången stötte på den. Johannes skriver om den mångbesjungne atenska lagstiftaren Solon, Sapfos samtida och en av den antika världens ”sju vise”: ”En kväll över vinet sjöng Solons brorson Excestides en av Sapfos dikter, farbrodern tyckte så mycket om dikten att han bad pojken att lära honom den; och då någon i sällskapet förvånat frågade: ”Men varför?” svarade han ”jag vill lär den och sedan dö.”

I anslutning till frågan om muntlig och skriftlig tradering väcker Solons längtan flera frågor. Fastän nedtecknad tusen år efter Solons död har episoden ofta anförts som belägg för att Sapfos diktning var vida spridd redan under hennes livstid. Om detta är sant är det förstås intressant. Det att någon 30 mil från Lesbos, på ett symposion i Aten sjöng hennes dikter vittnar dels om hur spridda de var och dels om hur de spriddes. Men i än högre grad berättar anekdoten om förhållandet mellan framförande och minne. Gossen som sjöng dikten förvaltade uppenbarligen dess lyriska finess till den grad att dikten också i flera led – för vi får väl anta att pojken inte lärt sig dikten direkt av Sapfo – förmådde förtrolla den mest sublima av poetiska uppmärksamheter. Men själva klon i anekdoten är ändå Solons svar.  [Frågan] ”Men varför”, varför vill du lära dig dikten? [svaret] ”Jag vill lära den och sedan dö”. Det är ett gåtfullt svar. Drömmer han om att ta dikten med sig till Acherons stränder där solen aldrig lyser? Knappast, minsta unge vet att man ingenting kan ta med sig när man går. I döden skall man tvättas ren och blank av Lethes vatten.  För de döda återstår blott glömskan, deras minne stannar bland de levande och beror aldrig av vad den döde vet när han dör utan av vad han gjorde när han levde.

En och annan har förslagit att man bör knyta Solons svar till den tanke som framför andra gjort honom berömd. Den som lär att i människolivet är ingen dag den andra lik, allt är oförutsägbart, yttersta rikedom kan plötsligt förbytas i slaveri, och följaktligen kan ingen skatta sig lycklig under solen. ”Inge dödlig är heller lycklig (mákra), utan alla människor under solen ligger risigt till (ponêros = ”in  bad case”).” Läst på så vis är Solons underliga svar bara en elaborerad komplimang. Det han säger är, så läst, att Sapfos dikt är en dikt värd att dö för. Jag ska återkomma till det.

~

I den moderna spekulationen kring skriftligt och muntligt finns en text som ingen verkar vilja förbigå, Platons dialog Faidros. Över huvud taget tycks Platon sväva som en hungrig hök över hela denna komplicerade och oroliga diskurs.  Dialogen Faidros huvudtema är som ni säkert mins kärleken, men ett sidotema visar sig bli just skriften. Ynglingen Faidros har varit och lyssnat till den berömde talaren Lysias och - om det nu är på grund av Lysias tal eller ynglingens skönhet - så låter sig Sokrates för ovanlighetens skull lockas ut ur staden, till den ljuva lund där dialogen utspelar sig. Det visar sig att Faidros har mycket begärligt under manteln, bland annat en avskrift av talet och detta faktum ger upphov till Sokrates anatema över skriften.

   Sokrates inleder med att berätta en myt. Han säger:

 

Vid Naukratis i Egypten fanns en gång, hörde jag, en av landets gamla gudar; den fågel som kallas ibis är helgad åt honom, och gudomen själv heter Theuth. Han hade uppfunnit siffrorna, räkningen, geometrin och astronomin och dessutom brädspelet och tärningsspelet och så bokstäverna. Thamus var kung över hela Egypten vid den här tiden, och han härskade i den stad i den övre delen av landet som grekerna kallar det egyptiska Thebe: Thamus kallar de Ammon. Till honom begav sig nu Theuth, visade sina konster och sade honom att de borde spridas bland egyptierna. Thamus frågade vad det var för nytta med var och en och Theuth förklarade det. När Thamus tyckte att förklaringen var bra berömde han, när han tyckte att den var dålig klandrade han. Det sägs att Thamus gjorde många kommentarer för och emot var och en av Theuths konster – de skulle bli för långt att gå igenom alltsammans. När Theuth kom till bokstävernas sa han: - Min konung! Om egyptierna lär sig det här blir de visare och mer minnesgoda, för det här har jag uppfunnit som en drog för minne och vishet!

     Kungen svarade: - Mångkunnige Theuth! En kan framföda konstprodukter, en annan avgöra vilken skada och nytta de medför för de som ska använda dem. Nu är du bokstävernas far, och av välvilja säger du att deras verkan är motsatsen till den verkliga. När man lär sig dem försummar man nämligen minnet, vilket leder till glömska, för i förlitan på skriften låter man sig påminnas av främmande tecken utifrån, inte inifrån av egen kraft. Du har alltså uppfunnit en drog som inte hjälper människan att stärka minnet, utan hjälper henne att påminna sig. Dina lärjungar ger du skenvishet, inte sann vishet. Det kommer att läsa mycket utan att bli undervisade, de kommer att skenbart inse mycket men för det mesta inte fatta någonting; de kommer att bli odrägliga att umgås med och bli skenvisa, inte visa. [Övers. Jan Stolpe]

 

Redan i återberättandet av myten ger Sokrates alla sina argument. Skriften är en vishets- och minnesdrog, (ordet ”drog” farmakon är just så dubbeltydigt som det låter- såväl gift som medicin) den dödar den levande undervisningen, det – skulle man kunna säga – undersökande eller upptäckande språket, och ersätter den med död upprepning. Till skillnad från det upptäckande talet är den upprepande skriften faderlös. Anklagad kan den blott försvara sig genom att om och om igen upprepa det redan sagda. Så här säger Sokrates:

 

”[D]et finns en egendomlighet med skriften som den faktiskt har gemensam med måleriet; också dess gestalter står där som levande, men om man ställer en fråga till dem iakttar de en högtidlig tystnad. Det är likadant med skrivna tal: du kan tycka att de talar som tänkande varelser, men om du frågar dem något för att förstå vad de säger, då meddelar skriften en enda sak, alltid detsamma. När ett tal en gång är nedskrivet tumlar det runt överallt, både bland dem som förstår sig på det och bland dem som det inte angår; talet vet inte vem det ska och vem det inte ska vända sig till. Om det misshandlas eller smädas med orätt behöver det alltid hjälp av sin far: på egen hand kan det aldrig försvara eller hjälpa sig.” [Övers. Jan Stolpe]

 

Ja, de av er som fördjupat er lite i diskussionen om talet och skriftens historia och relation, så som den behandlats av filosofer och som den behandlats av filologer, känner väl till argumentationen. Inte minst under senare år, i ljuset av den så kallade digitaliteten, har många funnit anledning att återknyta till Sokrates resonemang. Vi förlägger i allt högra grad minnet utanför oss själva, menar de, i externa aparater och nätverk, och får tillgång till det endast via skriften, genom att googla, att slå upp. Vårt förflutna liv ligger på instagram, vår kunskap om till exempel antiken på wikepedia, vår bildning är numera reducerad till en förmåga att söka information, som – för den uppkopplade – aldrig är långt borta. Vad var det han hette nu igen, den där egyptiska ibisguden…  Minns ni inte? Slå upp det på Google. Nu genast, i mobilen!

Gemensamt för såväl Platon som för hans nutida apologeter är att skriften för dem uppmärksammar gränsen mellan vårt inre och vårt yttre. I så mening är skriften en drog som påminner lite om Odysseus i Polyfemos grotta. Den tar sig in, förblindar oss med sin representationslek ”jag heter Ingen” och släpper så ut våra surt förvärvade kreatur att löpa vind för våg. Den dränerar oss. Förlägger det som bör odlas där inne, till en odling därute. Vi förvandlas från subjekt till att agenter. Från minnesstinna grubblare till informationslapande mähän.  Ja, farhågorna och frågeställningarna känns igen från digitaliseringsdiskussionen. Vad ska hända med bildningen, med ”människan”? Hur ska ballansen mellan inre och yttre upprätthållas eller omförhandlas?

Jaques Derrida har, som ni alla säkert känner till, ägnat detta tema en uppsats som heter Platons Apotek, (La Pharamacie de Platon. Också den finns att läsa på svenska i Jan Stolpes tolkning.)

Hans tanke tar sin utgångspunkt just i ordet farmakons ambivalens, såväl gift som medicin. Frågorna om representationen, skriftens efterbildning av talet, faderlösheten, ordets liv eller död, upprepningens förstelning eller vidareskriftens dissemination, allt detta vrider och knådar Derrida i denna dekonstruktiva urtext. När jag inför det här seminariet läste om texten slog det mig framförallt att det är en filosofs text som går inte bara filosofins ärende utan också, påtagligt, i filosofins spår. Derrida upprepar Platon genom att kritisera honom, hans kritik bär med sig Platons uppsåt, det nämligen att formulera den sanna visdomskärlekens, filosofins, förutsättningar. Han fogar till exempel dramat om skriftens inträde i språket till mönstret av den övergripande kampen mellan mythos och logos. Hans undersökning kretsar hela tiden kring det epistemiska, kring frågan om kunskap. Det är helt enkelt filosofins tillblivelsevillkor han vill frilägga. Om han istället för att leta efter filosofin hade sökt poesin, skulle han – troligen – sett något helt annat. För Derrida, som för Platon, är det nämligen efterbildningen, representationen, själva möjligheten av att säga något sant om fenomenen och världen som står på spel. Men för oss som i grunden förstår språket ur poesin erfarenhet står frågan i ett annat ljus. Men låt oss vänta ännu en stund med att gå in på språket sett från poesins håll.

Med sin sinnrika undersökning av skriften som farmakon pekar Derrida på att skriften  snarare än en mnemoteknisk landvinning är en magisk. En grekisk farmakeus är just en illusionist eller magiker, nån som trollar och leker.

En inte helt olik idé om skriften lanserar H.S. Nyberg i sina enastående föreläsningar kring Muntlig tradition och skriftlig fixering från slutet av 40-talet. I en talande reflektion över skrivkonsten uppkomst säger Nyberg:

 

[S]kriften innebär endast fixerandet av någonting, som förut var muntligt fixerat och levde muntligt. Att detta muntliga tal har nedskrivits kan ha berott på flera skäl[sic!]. Då skriften är av sakral natur, förlänar nedskrivandet en större religiös helgd åt texten. Skriften är ett magiskt medel. Naturligtvis har man mycket tidigt förstått, att nedskriften är ett mycket gott stöd för minnet, då det gäller att bevara en tradition; skriften är på detta stadium väsentligen ett av de säkringsmedel som en muntlig tradition alltid behöver. Men de så nedskrivna texterna ha icke varit avsedda att läsas och begagnas på samma sätt som för det muntliga och talade ordet, de är guldreserven i bankvalvet, som skall bära upp det i livet kurserande myntet, talet, den muntliga tradiditonen. (s.68)

 

Detta är en tanke om skriften som ligger långt ifrån den egyptisk myt Sokrates relaterar. H.S. Nyberg pekar istället på att den muntliga fixeringen av texter tjänar minnet väl så bra som skriften. För den som tagit sig an förhållandet mellan muntligt och skriftligt genom den omfattande forskning som bedrivits i Lord och Perrys efterföljd [The singer of tales] ter sig Nybergs perspektiv närmast revolutionerande. I denna tradition är variabiliteten ett av den orala litteraturens grundförhållande. Det homeriska eposet är här urexemplet, men många andra texter som traditionell västafrikansk oral poesi till exempel, visar – menar dessa forskare – att den orala poesin förblir variabel och bygger på en formelstruktur som såväl tjänar minnet som gör variationer möjliga. Det skulle alltså röra sig om ett artiskilt sätt att tänka litteratur. Dikten blir så att säga till i framförandet och existerar i sträng mening inte som självständigt ”föremål” i rent muntliga kulturer. I ljuset av Nybergs tankar ter sig denna idé snarast som ett slags mystifikation. H.S. Nyberg kan via bland andra Kolmodins arbete i Etiopien under början av förra seklet påvisa att muntligt traderade texter förblivit intakta i mer än sex hundra år genom det elaborerade utantillärande som där praktiserades. [om detta hoppas jag att vi ska få lära oss mycket mer när Bo Utas snart får ordet]

~

Men låt mig innan så sker återvända till frågan om Solons önskan att lära sig Sapfos dikt och sedan dö. Hur ska denna önskan tolkas? Varken Sokrates eller Derrida har, så vitt jag kan se, något svar på den frågan. För Sokrates har talet värde bara i den mån det tjänar den övergripande strävan att i sanning vara filosofiskt. Och det må vara att Sokrates själv, i kraft av sin tro på en odödlig själ, fann ett sätta dö som filosof. Men Solon hyste, så vitt jag vet, inga sådana extravaganta religiösa föreställningar. Den död han talar om är nog rätt och slätt döden. Derrida i sin tur formulera, om jag förstår honom rätt, till sist drömmen eller hoppet om en ickeupprepande upprening, en meningsspridande, deseminerande, skrift. Hans uppsats avslutas med ett slags febrig dialog vars sista replik lyder ”- Men det kanske är en rest, en dröm, en bit av en dröm, ett eko av natten… denna andra teater, dess slag utifrån…” Han slutar oroligt hoppfull, men likväl fångad i representationens figur, i dess hjälplösa bundenhet vid gränsen, antingen inifrån eller utifrån.

Det jag själv, utifrån min poetiska erfarenhet, vill ställa mot dessa båda filosofer, ja kanske mot själva filosofin, är det faktum att såväl skrift som tal är svar på en för-fintlig uppmärksamhet. Uppmärksamheten föregår språket. Ja, språket som sådant, såväl i dess tillblivelse som i dess verkan, blir till som ett svar på, ett supplement till, dess möjligheter och förväntan. Det faktum att språket lägger till innebär inte att det frigör sig från eller går före uppmärksamheten. Tvärt om. Såväl talat som skrivet språk beror alltid av den. Och ur uppmärksamhetens perspektiv är tal och skrift  likvärdigt komplementära. Att lyssna till eller läsa exempelvis en dikt är förvisso olika akter, men betydligt mindre olika ju mer ingående vi studerar dem. Att läsa är alltid att lyssna, att lyssna också att läsa. Betraktad som uppmärksamhetsform är dikten synestetisk och peformativ, en för-väntan som svarar mot poesins anspråk att representera ”språket i dess högsta potens”

Ur den poetiska erfarenheten av språk är dikten inte ett objekt, som mer eller mindre väl förhåller sig till det den betecknar; till ämnet, till världen, fenomenen eller sanningen, dikten är istället möjligheten av ett tänka-känna. Genom att försöka bli en fullödig plats för diktens aktualisering, måste vi vidga, förfina och precisera vår förmåga till uppmärksamhet. För Platon och för Derrida är Lysias nedskrivna tal en tecken-kod, som måste avkodas. Hur väl representerar skriften talet, författarens tankar, dess tidpunkt, dess idéer, etc? För oss som tänker språket ur poesin erfarenhet är dikten som sådan inte ett sådant objekt, utan snarare en potentialitet. Aktualiserad är dikten aldrig i sig utan alltid för någon. Allt det vi kan tänka om den, ja allt som den någonsin kan mena och betyda, lära och göra har relevans, men det är först i och genom en akt som dikt blir till som Dikt. Den kan tolkas och aktualiseras på många vis, dess potentialitet är i själva verket oändlig och ingen aktualisering av dikten överensstämmer någonsin helt med en annan. Också i akt förblir den i sin möjlighet.

Att göra den möjlig att aktualisera för mig. Så tolkar jag Solons svar. Han vill lära sig dikten inte för att minnas den, utan för att kunna den.

Och vad innebär det då att kunna en dikt?  Det handlar om ett väsensarbete. Som då man lär sig, och sedan kan  cykla, eller ännu bättre som när man lär sig spela fiol och därefter övat länge och slutligen kan spela till exempel en Bachsonat, kanske så väl att den hos andra väcker begäret att på samma vis lära den. När man kan det är man faktiskt en annan än förut.  Det Solon svarar är därför: En som kan sjunga den dikten av Sapfo är någon jag vill vara när jag dör. Eller för att travester Siouxhövdningen Sitting Bull: Den dag den dikten rätt kan sjungas är en bra dag att dö på.

Språket förstått ur poesins erfarenhet rymmer förstås såväl Platons som Derridas epistemologiska kamp med referensialiteten. Men det tar sig också, och kanske väsentligen, andra uttryck. En av den Iranska poesin största 1900-talspoet, Forugh Farrokhzâd, beskriver det så här i en berömd dikt (”En ny födelse”):

 

                      Mitt liv är en svart vers

                      som i sig upprepar dig

                      tar dig med till den gryning där allt blomstrar och växer

                      Jag har suckat över dig i denna vers, ah!

                      I min vers har jag inympat dig

                      i träden och vattnet och elden

 

Vi ska alldeles strax få höra översättaren av dessa rader, Bo Utas, tala om tal och skrift ur sin överlägsna beläsenhet inte minst i den orientaliska tradition som förgår, ja som den grekiska litteraturen väl bör betraktas som en gren av. Men innan jag släpper fram Bo, vill jag helt kort presentera honom.

Numera professor emeritus i iranistik har Bo Utas ett omfattande vetenskapligt verk bakom sig, men – till skillnad kanske från sin lärare H.S. Nyberg – så vågar jag säga att Bos språkuppfattning snarare bottnar i den poetiska erfarenheten än i den vetenskapliga eller filosofiska. För er som ännu inte tagit del av de här två underbara volymerna, återstår några ljuva dagar av idel insikter och njutning. Den Persiska litteraturen – essäer och översättningar. Såväl i sina översättningar som sina essäer utvecklar Bo en poets språksensibilitet, som från interpretens position– i någon mening – alltid måste utvecklas i kamp med en förtvivlan. Den inför det ogörliga. Båda de här böckerna kämpar oavlåtligt med sina oundvikliga tillkortakommanden, på ett för mig djupt förbildligt vis. Det är en kritik, kan man kanske säga, utövad i full respekt för representationens begränsning. För det jag med Aristoteles term brukar kalla det adynamiska, det som aktualiseras blott som omöjlighet. I det omöjligas ställe – och detta är en av storheterna i Bo Utas konst – upprättar han ett slags vittnandets kritik. Hans stil – både i essäerna och i översättningarna – får oss att förnimma hur han själv erfarit det hans tolkning inte kan förmedla.

Till frågan om översättning, dess möjligheter och omöjligheter, kommer vi med all säkerhet att återkomma. Bo har också sammanställt och publicerat H.S. Nybergs enastående intressant föreläsningar om Muntligt och skriftligt från slutet av 40-talet. För er som inte har läst dem vill jag starkt rekommendera att göra det. Men nu är det hög tid att jag lämnar över ordet:

Bo – vi är mycket mycket glada över att ha dig här. Varsågod!

Mikael Nydahl: Introduktionsföreläsning - Eva Lisina

I ingen översättning står så mycket på spel som i den första översättningen av en helig text. I all annan översättning kan översättaren så att säga välja sin uppgift, och efter eget val sträva efter att göra sin egen text så lättillgänglig, eller informativ, eller säregen som möjlig. Hon kan välja att ställa sina egna tolkande och gestaltande ansträngningar i förgrunden, eller att uppgå i den tolkade textens naturlighet. Hon kan ta hänsyn till sina framtida läsare eller strunta blankt i dem. Men den som översätter en helig text har inte denna valfrihet. Hon måste på en och samma gång iaktta den största lingvistiska precision i förhållande till grundtexten; hon måste eftersträva trohet mot en teologisk praxis som växt fram i hägnet av ett främmande språk; hon måste vara uppmärksam på textens litterära, genremässiga egenskaper; samtidigt som hon varsamt måste bända sitt eget språks med nödvändighet ovana begreppsvärldar och genrer in i den heliga textens – och därmed förändra dem båda för alltid. Till allt detta kommer kravet på att hon, först som sist, måste bärga den heliga textens radikala sanning in i sin egen översättning. Och i den uppgiften hjälper varken lingvistik eller teologi. Det är ett krav som egentligen aldrig kan infrias, utan bara mötas genom ett uppbådande av största möjliga inre sanning inför uppgiften. Därför är den, mer än något annat, en trosakt. Översättaren själv måste, kunde man säga, vara sann för att översättningen ska bli det.

 

Men detta är inte nog. Hon måste även bära ansvaret för den heliga textens bruk i världen – för det är i dess hägn som människan framgent ska möta Guden, ensam eller i gemenskap: som församling, och som folk. Aldrig är det tydligare att översättarens mandat är kollektivt, och att översättningen inte lever på boksidan, utan bara i den mån den tas i bruk av denna gemenskap. Starkare än i något annat fall gäller här principen, att det ytterst är denna gemenskap själv som är översättningens ärende: den ska förändra den, avgränsa den, bidra till att forma dess ”vi”. Dess ärende är ideologiskt och epokalt, och framtiden är den duk den tecknas på. Vår egen del av världen bär syn för sägen. Här var det under reformationen som översättningarna av Bibeln till folkspråken kom – Gustav Vasas Bibel kom 1541, Kristian den III:s Bibel 1550. De intar därmed en central position inte bara i formandet av en ny teologi, utan också i definitionen av nya historiska, eller, om man så vill, politiska identiteter. Och för dessa ”identiteters” vidkommande – det vill säga: för vårt vidkommande – har de varit av oöverskattbar betydelse. De har varit avgörande i danandet av homogena riksspråk, och därmed också i skapandet av våra respektive nationallitteraturer. Deras konceptualiseringar av moral, metafysik, juridik, maktutövning ingår som byggstenar också i våra sentida och tillsynes sekulära identiteter. Vi är den duk Olaus Petri tecknade.

 

Dessa perspektiv är så dramatiska att det är lätt att glömma att de var gjorda av konkreta människor, med konkreta liv, i en konkret historisk situation. Dagens gäst, Eva Lisina, är en på en och samma gång tillnyktrande och uppfordrande påminnelse om detta.

 

*

 

Eva Lisina mötte jag för första gången för snart tio år sedan. Jag befann mig i Tjeboksary, huvudstaden i republiken Tjuvasjien, sextio mil öster om Moskva, på Volgas högra strand. Det här är en region som man kunde beskriva som Rysslands ”inre utland” – en region som införlivades med det ryska imperiet ungefär samtidigt som vi fick våra första Bibelöversättningar, men vars turkiska och finskugriska folk skulle behålla både sina språk och sina förkristna religioner i århundraden framåt. Alldeles öster om Tjuvasjien ligger Tatarstan, vars huvudstad Kazan erövrades av Ivan den förskräcklige 1552. Tatarerna är Rysslands största muslimska folk, och dagens Kazan ger intryck av en rik metropol, centrum för en stark regional kulturell mobilisering. Detta som en summarisk men nödvändig kulturgeografisk fond.

 

Förhistorien till vårt möte var följande. Jag hade några år tidigare lärt känna Evas bror, poeten Gennadij Ajgi, som vi ska återkomma till ikväll och imorgon, och hur det nu var hade vi kommit överens om att försöka översätta Harry Martinsons Aniara från svenska till tjuvasjiska. Huvuddelen av översättningen gjordes direkt från svenska av den tjuvasjiske regissören, teaterpedagogen, etnologen, poeten, sångaren och översättaren Iosif Dmitrijev; men en handfull sånger översattes via ryskan av Ajgi och Lisina, och inkluderades i den tjuvasjiska utgåvan. Denna översättning var emellertid inte ett isolerat bokprojekt, utan en del av ett större projekt, som ursprungligen initierats av mina dåvarande grannar, som arbetade som svensklärare på ett gymnasium i Kristianstad. Martinson hundraårsjubilerade, och nu läste eleverna boken i alla ämnen: i historia som en reaktion på erfarenheten av krigen, folkmorden, de första atombomberna; i samhällskunskapen som en studie i totalitarism, vetenskapsoptimism och gryende miljömedvetenhet; i religionen som existentiellt trosdrama; och så vidare. Grundtanken var följande: att Aniara var ett så detaljskarpt tidsdokument att det istället för att åldras skulle visa sig ha förmågan att hjälpa eleverna att få syn på och reflektera över sin egen position som ”människor i tiden och rummet”, för att parafrasera verkets undertitel. Och, framför allt: parallellt med att Kristianstadsungdomarna läste boken ville vi sätta den i händerna på deras jämnåriga i Tjeboksary, med samma underliggande fråga: vad säger den er, om er tid, er plats, er belägenhet?

 

Därför satt vi nu, ett år senare, på ett podium i aulan till Lebedevgymnasiet i Tjeboksary (den enda tjuvasjiskspråkiga gymnaiseskolan i staden, de andra är ryskspråkiga). Aniaraprojektet hade svällt ut till en hel volga-skandinavisk poesifestival, så därför var vi en hel delegation skandinaviska poeter och litteratörer. Framför oss hade skolans alla elever samlats. Det var en i bästa mening patetisk situation, rörande, osäker, mycket allvarlig. Alla hade läst Aniara, och nu skulle vi ta emot deras reflektioner, svara på deras frågor, liksom å Aniaras och Martinsons vägnar. Vi svarade bäst vi kunde, några av oss höll små improviserade anföranden. Bland oss fanns Eva. Jag visste att hon arbetade med Bibeln, det hade Ajgi berättat. Och hon talade, som jag minns det, mycket kort, och mycket enkelt. Om människan som ”askans konung”, som det heter i Aniara, och om dikten som en maning till besinning, och om Nineve, som Gud beslöt sig att skona, sedan han sett stadens ånger. Men framför allt talade hon om Tjetjenien. Hon sade att det var en av de platser där de övergrepp mot människan och jorden och Gud som Martinson skildrade i Aniara pågick idag. Jag kan lustigt nog inte minnas vilket språk hon talade, men det måste ha varit tjuvasjiska. Jag kan inte minnas vem som tolkade det åt mig. Men jag minns att jag tänkte, att det var första gången jag hörde någon i ett officiellt sammanhang tala klartext om kriget. Det gjorde mig gripen, imponerad. Denna anspråkslösa gestalt, och denna resning!

 

*

 

Jag ville nämna det här med Aniara idag, inte bara som en anekdotisk inledning till Evas anförande, utan också för att den griper in den tematiska fonden till dagens möte. För ett år sedan – nästan på dagen, faktiskt – höll vi ett Chlebnikovseminarium här, som dagens seminarium på flera sätt är en direkt fortsättning av. Bådadera springer ur den översättarverkstad som Gunnar och jag driver sen flera år tillbaka, och i vilken Gennadij Ajgis diktning är central. Lite tillspetsat kunde man säga, att vårt arbete med Chlebnikov de senaste tre–fyra åren bara varit en nödvändig omväg för att ta sig fram till Ajgis diktning på den så att säga rätta vägen.

 

En av de saker som arbetet med Chlebnikovs dikt gjorde med oss, var att det tvingade oss att omformulera vår föreställning om vad ”en dikt” och ”en diktare” är för något. Å ena sidan var Chlebnikovs eget verk så flytande och föränderligt att den i text slutgiltigt fixerade ”dikten” inte kändes som någon pålitlig eller meningsskapande grundenhet. Snarare var det texternas själva föränderlighet, deras inbördes relationer, deras karaktär av variationer på varandra och kontexter åt varandra som var meningsskapande. Men parallellt med att denna insikt växte fram skedde också någonting annat med diktbegreppet.

 

Istället för att se på dikten utifrån en modell som man kunde frestas att kalla för ”protestantisk” – som ett den enskilda människans innerligaste meddelande (till Guden, läsaren, eftervärlden) – började vi se dikten som en ”plats”, som en ”situation” eller ”händelse” inte bara i diktarens liv i biografisk mening, utan också i vad man kunde kalla för ”språkets historiska liv”. Den blir meningsfull inte bara genom vad den förmår uttrycka av den direkta erfarenheten att vara människa, utan också i hur den framträder mot fonden av språkets och poetikens ackumulerade erfarenhet. Mot dessa dubbla horisonter började vi läsa. Och med en formel kunde man säga, att det är de här två horisonternas sätt att samverka med varandra som skapar diktarens egenart, gör honom igenkännlig och meningsfull. Där den mänskliga, personliga erfarenheten möter språkets överpersonliga ackumulerade erfarenhet. Detta senare kan vi kalla för ”historisk situation”. Och människan är närvarande i historien genom språket.

 

Jag tror att det är på denna plats vi ska försöka uppehålla oss idag: den där de personligt gjorda erfarenheterna och de erfarenheter språket ackumulerat läcker in i varandra.

 

*

 

Vi ska återkomma till dessa frågor i anslutning till Ajgis dikt imorgon, men redan här några inledande anmärkningar. Vår tes för dagen är den här: att Ajgi inte är en diktare, utan två: en rysk och en tjuvasjisk. Som få diktare är Ajgi upptagen av frågan om tradition och förnyelse. När han gör sig till rysk diktare är det ett medvetet val, och ett medvetet byte inte bara av språk, utan framför allt av tradition.

 

Mest omedelbart är den ryske Ajgi ett barn av det tidiga ryska avantgardet – med Majakovskij som en tidig ledstjärna, som senare skulle få lämna plats åt framför allt Malevitj och Chlebnikov. Men som alla barn har han ett kluvet förhållande till sina fäder. Från avantgardet ärver han tanken att förnyelsen av det poetiska språket har ett slags egenvärde eller egenrörelse.  I ett sammanhang slår han till och med fast att det poetiska språkets enda uppgift är att fortlöpande förfina sina egna verkningsmedel. Men vad som kunde se ut som en extrem l’art-pour-l’art-hållning balanseras av en motsatt rörelse hos honom. För innovationen av språket, av den poetiska formen, får inte avlägsna sig så långt från den personliga erfarenheten att horisonterna förlorar kontakten med varandra. Diktaren är hos Ajgi inte bara den som är satt att administrera denna förnyelse, utan också den som är ansvarig inför den levda erfarenhetens horisont. (Detta är, inom parentes sagt, en kärnpunkt i hans poetik, och en som gör att avantgardet under hans blick antar så tragisk karaktär. Det gastkramande och klaustrofobiska med till exempel Chlebnikovs utopiska språkförnyelseprojekt kommer kanske just härifrån: på dessa språk är det omöjligt att uttrycka någon levd erfarenhet.)

 

Även om den ryske och den tjuvasjiske Ajgi delar en och samma ”levda erfarenhet” kommer de därför att bli två olika diktare när de träder ut i var sitt språks tradition, var sitt språks samtid. Språken tvingar dem att gripa sig an en och samma uppgift med helt olika medel. För att kunna tala med sin samtid måste diktaren känna den; för att kunna känna den måste han avporträttera den.

 

*

 

Den tjuvasjiska poesins genealogi har Ajgi själv tecknat i den Tjuvasjiska antologin. Vi kan återkomma till den i samtalen idag och imorgon; här vill jag bara teckna några korta drag, som för oss tillbaka till dagens gäst. För också i den tjuvasjiska skriftlighetens historia har Bibeln spelat en central och komplicerad roll.

 

Länge saknade tjuvasjiskan skriftspråk och skriftkultur. Den var starkt rural (det är den än idag), och dess ”nationallitteratur” och ”kodex” utgjordes av de sånger och ritualer som beledsagade jordbrukets växlande skeenden. Alfabetiseringen av Tjuvasjien är nära knuten till kristnandet och russifierandet av landet. Under andra hälften av sjuttonhundratalet gavs de första böckerna på tjuvasjiska ut, som ett led i det ortodoxa prästerskapets missionsansträngningar; och på 1820-talet kom de första Bibelböckerna ut. Man använde sig av det ryska alfabetet, och översättningarna var så illa genomförda, skriver Eva Lisina själv i sitt föredrag, att varken den tjuvasjiska menigheten eller prästerskapet förstod dem.

 

Situationen ändras först i och med Ivan Jakovlevitj Jakovlev, som föds 1848, och som under andra halvan av artonhundratalet återupptar Bibelöversättandet – nu inom ramen för en bredare nationell tjuvasjisk renässans. Det är han som på 1870-talet konstruerar ett tjuvasjiskt skriftspråk, som används i Bibeln; och det är han som inrättar de första lärosätet med undervisning på tjuvasjiska. Under hans tid görs även andra ansträngningar för den kulturella mobiliseringen i Tjuvasjsien – det är nu de första poeterna framträder, och det är nu lingvisten Nikolaj Asjmarin inleder arbetet med sin ”Tjuvasjiska ordbok” i sjutton band, som vi ska återkomma till senare idag. Under Jakovlev – som kommer att spela en central roll i Eva Lisinas föredrag – översätts hela Nya Testamentet och delar av Gamla Testamentet; ett arbete som inrättandet Sovjetmakten satte stopp för. Först 1991 skulle det åter bli tillåtet att översätta Bibeln i Ryssland; och här tar Eva Lisinas egen berättelse vid. Hennes egna ansträngningar kan, liksom hennes brors, tillsammans med otaliga andra tjuvasjiska poeter och aktivister, ses som delar av en ny nationell renässans, vars historia ännu återstår att skriva.

Låt mig bara, innan jag ger ordet till Eva Lisina, för det historiska perspektivets skull, nämna att Ivan Jakovlev, det tjuvasjiska skriftspråkets fader, dör 1930. Det är inte mer än nio år innan hans arvtagerska Eva Lisina föds, och bara två år innan hennes bror, Gennadij Ajgi, föds.

Med dessa korta reflektioner lämnar jag över ordet till dagens gäst.

FORSKARSEMINARIUM 20-21 APRIL

FSL:s forskarseminarium den 20–21 april (Schema längst ned)

OBS! anmälan ditt deltagande till: magnuswo.fsl@gmail.com

 

Vad heter ”Herren” på tjuvasjiska?

– Minne. Språk. Tradition –

Denna helg tematiserar FSL:s forskarseminarium relationen mellan muntligt och skriftligt, ett språkligt grundförhållande som kräver nya överväganden i hägnet av digitaliseringen. Språkets skriftliga och muntliga uttryck, förhållandena mellan läsa och lyssna, skriva och tala, omformuleras genom de former av uppmärksamhet, de vanor och sätt vi såväl tvingas till som skapar i umgänget den digitala erans nya apparater och tekniker. Grundläggande mänskliga villkor står på spel; minne, tradition, hur språkliga uttryck och verk tar plats i världen.

Helgen seminarium tar två stora grepp om frågan genom att ge plats åt två framstående föreläsare med var sina genomgripande erfarenheter och perspektiv på frågan om tradition; dels den tjuvasjiska Bibelöversättaren Eva Lisina, dels professor emeritus i iranistik vid Uppsala Universitet, Bo Utas.

 

Eva Lisina

Författaren och Bibelöversättaren Eva Lisina (f. 1939), är en centralgestalt i den samtida tjuvasjiska kulturen. Då översättningen till tjuvasjiska av Gamla och Nya Testamentet utkom 2010 var det den första icke-ryskspråkiga Bibelöversättningen i Ryssland. Den kulturella situation den landar i är komplicerad i flera aspekter. Kristnandet av Tjuvasjien är ett relativt sentida, och i någon mening oavslutat skeende; och relationen mellan konfession, språk och etnisk identitet är komplicerad. Å ena sidan uttrycker själva etnonymen ”tjuvasj” ursprungligen trostillhörighet snarare än språkgemenskap, och är på så vis tätt knuten till det förkristna och muntligt traderade trossystemet; å den andra är tjuvasjerna sedan generationer tillbaka konfessionellt rysk-ortodoxa. I Lisinas arbete med Bibeln omformuleras inte bara de kulturella grunderna för vad man kunde tala om som den tjuvasjiska religiösa identiteten, utan också förutsättningarna för den tjuvasjiska litterariteten. I de europeiska nationallitteraturerna har Bibelöversättningarna varit milstenar; men vad är den för den tjuvasjiska nationallitteraturen? Vad sker i sökandet efter det rätta ordet på tjuvasjiska för de bibliska begreppen? Blir Bibeltjuvasjiskan ett språk av neologismer? Eller av låneord? Eller blir det ett språk av ursprungsord, vars betydelser omkodas och förskjuts av det bibliska sammanhanget? Vad heter ”Herren” på tjuvasjiska?

I sin föreläsning ger Lisina en inblick i den biografiska bakgrunden till såväl sitt arbete. Under rubriken ”Hur jag blev Bibelöversättare” berättar hon om uppväxten på den fattiga tjuvasjiska landsbygden under och efter kriget, om sin familj och om vägen fram till Bibelöversättningen.

 

Bo Utas

Språkforskaren, essäisten och översättaren Bo Utas är Sveriges främsta kännare av persisk litteratur. Ett urval av hans essäer och översättningar utgavs förra året i två volymer under titeln Den persiska litteraturen (Molin & Sorgenfrei). 2004 redigerade och utgav han tidigare otryckta föreläsningar av sin lärare, den legendariske orientalisten H.S. Nyberg, under titeln Muntligt tradition, skriftlig fixering och författarskap. I dessa sensationella föreläsningar ställer Nyberg flera av de ”sanningar” vilka senare forskare, som t.ex. Walter J. Ong och Paul Zumthor etablerat, på ända. Framför allt lägger han fram material som grundligt ifrågasätter idén om den muntliga traditionens ”variabilitet”. Relationen mellan muntligt och skriftlig ställs i en helt annan dager av de orientaliska språkhistorierna. Förhållandet mellan ”ordagrannhet”, minne och tradition, ja, skriftens och talets själva samexistens formuleras på ett radikalt annorlunda vis.

Bo Utas har själv i flera texter berört samma ämne. I sin föreläsning, betitlad ”Språkets trädgårdsmästare – Muntlig och skriftlig tradering” kommer han att belysa dessa förhållanden.

Gennadij Ajgi

Seminariet utgår från Gunnar Wærness och Mikael Nydahls forskningsprojekt, som kommer att reflekteras i en skrift i Forskarseminariets skriftserie. En av de författare projektet arbetar med är i Sverige välkände tjuvasjisk-ryske poeten Gennadij Ajgi (1934–2006), bror till Eva Lisina. Som ryskspråkig poet ägnade Ajgi stor uppmärksamhet åt den ryska poesin som tradition, och när han på femtiotalet trädde in i den blev han själv till en av de instanser där denna tradition omförhandlades och utvecklades. Hans ryskspråkiga författarskap hör på en och samma gång till de nydanande och de djupt traditionsmedvetna, och ses, inte minst utomlands, som ett av nittonhundratalets viktigaste. Men bilden av poeten som flyttade från Tjuvasjien till Moskva och slutade skriva på tjuvasjiska är ofullständig. Under hela sitt liv behöll Ajgi sitt tjuvasjiskspråkiga författarskap, och till den tjuvasjiska litterära traditionen förhöll han sig lika uppmärksamt och aktivistiskt som till den ryska – både som poet och som översättare och introduktör. Han översatte modern europeisk poesi till tjuvasjiska, och gav bland annat ut antologier med polsk och fransk dikt; och den traditionella tjuvasjiska poesin översatte han till ryska och sammanställde i en antologi, som finns utgiven på flera europeiska språk (däribland svenska), men talande nog ännu inte på ryska. Men samtidigt som vi har en relativt klar bild av hur Ajgis roll i den ryska poesin ser ut når oss bilden av hans roll i den tjuvasjiska poesin bara som en sorts hörsägen.

Som en av helgens punkter kommer vi att se närmare både på den tjuvasjiske Ajgi och på samspelet mellan den tjuvasjiske och den ryske Ajgi, liksom även på samspelet mellan tjuvasjiskt och ryskt i bredare bemärkelse. I centrum står Ajgis tjuvasjiska långdikt »Fruktämne« från tidigt femtiotal – som på flera sätt intar en nyckelposition i hans tillblivelse som poet. Dels för sitt sätt att föregripa den poetroll och de poetiska temata han skulle förbli trogen under hela sitt verk; dels för att det var med en rysk översättning av denna dikt han trädde fram som poet med inför mentorn och vännen Boris Pasternak, varmed den också utgör ett slags språngbräda för hans ryska författarskap. Ajgis egen översättning till ryska har inte gått att återfinna; men inför seminariet har Lisina, som också är den som förvaltar broderns omfattande tjuvasjiskspråkiga kvarlåtenskap, gjort en nyöversättning till ryska, som legat till grund för den svenska översättningen.

 

PROGRAM

Lördag 20 april

Kungliga Konsthögskolan, Föreläsningsalen på plan 4. Flaggmansvägen 1, Skeppsholmen, Stockholm

10:00     Magnus William-Olsson, Gunnar Wærness och Mikael Nydahl hälsar välkomna

10:30     Mikael Nydahl, kort inledningsanförande

11:00     Eva Lisina, föredrag ”Hur jag blev Bibelöversättare”

11:30–13:00        Samtal

 

13:00–14:30        Lunch

 

Kungliga Konsthögskolan, Hus 28, Holmamiralens torg 8, Skeppsholmen Stockholm.

14:30-15.00        Magnus William-Olsson om muntligt/skriftlig, Platon, Derrida, mm.

15.00–15:30        Bo Utas, föreläsning ”Språkets trägårdsmästare – Muntlig och skriftlig tradering”

15:45.–16:30        Samtal

 

Lördag kväll

Kungliga Konsthögskolan, Hus 28, Holmamiralens torg 8, Skeppsholmen Stockholm.

20:00     Offentlig uppläsning: Tjuvasjisk, rysk och persisk dikt. Eva Lisina, Annika Bäckström,     
               Mikael Nydahl, Gunnar Wærness, Bo Utas.

               Vin och dans.

 

Söndag 21 april

Plats: Kungliga Konsthögskolan, Hus 28, Holmamiralens torg 8, Skeppsholmen Stockholm.

11:00–13:00    Ajgis tjuvasjiska långdikt »Fruktämne«. Läsning, analys, resonemang; fortsättning 
                        och summering av samtalen från lördagsförmiddagen.

 

 

 

 

 

 

 

release ANTOLOGIN PERFRMATIV KRITIK

Antologin PERFORMATIV KRITIK har kommit från trycket!
Den 20 februari firar vi den med KROGSHOW på Restaurang TEATERKÖKET, Stockholms Dramatiska Högskola, Valhallavägen 193, Sthlm. Från kl 18.00 kan man käka (mat + öl för "runt hundralappet") och se Simon Norrthon spela Gunilla Röör, lyssna till när Anna Lindal talar "konst & kunskap" med bokens författare; Marcia Sá Cavalcante Schuback, John Swedenmark, Mikael Nydahl, Gunilla Röör och MW-O. Möt också de som går första året på FSL, KKH och STDHs kurs "Performativ kritik".
Och vill ni köpa boken redan nu, maila beställning till info@ariel.nu

POESI & KONFLIKT- Sammanfattning

FORSKARSEMINARIET Poesi & Konflikt den 19-20/1. 2013

Sammanfattning

Seminariet gjordes i samarbete med Rámus förlag vilket gav det en något annorlunda karaktär. Intresset var stort och vi beslöt att acceptera ett långt större antal deltagare än vi brukar ha. Istället för att sitta kring ett stort bord, ställde vi upp en salong med ”scen” och åhörare. Till söndagens avslutande diskussion kom dock inte lika många och vi kunde då ha ett mer normalt forskarseminariesamtal. Det finns att lyssna till på FSLs podcastsida: http://fslpodcast.blogspot.se/

Inbjudna gästföreläsare/poeter var de bosniska poeterna Adisa Bašić, Senadin Musabegović och Faruk Šehić. Den i Lissabon verksamme Argentinske Pessoaexperten Patricio Ferrari samt de svenska poeterna Pär Hansson och Marie Silkeberg.

 

Lördagen den 19 januari

En rent trolsk stämning över Stockholm, med isrök, stäng kyla och strålande sol välkomnade förtrollade deltagare till hus 28. Magnus William-Olsson presenterade de medverkande och dröjde särskild vid poeten och översättaren Refik Licina, en nyckelperson i relationerna mellan svensk och serbokroatisk poesi, som tyvärr inte kunde närvara. MW-O inledde därefter seminariet genom att peka på att poesin sedan begynnelsen är förbunden med konflikt. Med utgångspunkt i närheten mellan orden ”sword” och ”word” tolkade han bland annat två antika fragment, Herakleitos: “The name of the bow {TOXON] is Life [BIOS], but its work [ERGON] is death”  och Arkilokos; “Let him to it, for Ares is really the same [XYNOS] for all men.

Därefter talade Senadin Musabegović. Han tog sin utgångspunkt i personliga erfarenheter av kriget och belägringen av Sarajevo. Han har ägnat en stor del av såväl som poetiska som sin akademiska gärning (han är professor i filosofi vid universitet i Sarajevo) åt att tänka över kroppen och dess relation till poesi, krig, ideologi och massmedia. Hans utgångspunkt var 1:a världskriget och Ryska revolutionen då en lång rad poeter sökte sig till kriget i hopp om att finna poetiska incitament. Alla som återvände gjorde det desillusionerade. Å ena sidan är krigets kropp för omfattande och stor för språket, till och med för poesin. Å den andra sidan är krigets kropp en av ideologier och disciplin hårt snörd kropp. SM ägnade stor uppmärksamhet åt hur nationalismen konstruerar eller kanske bättre gestaltar kroppen genom ett symboliskt nät av ofta motsägelsefulla bilder och analogier. han talade också om människorna i Sarajevo under som led belägringen ständigt reflekterade i utländska Tv-medier, som i ett slags makaber dokusåpa. I anslutning till Giorgio Agambens kallade den belägrade Sarajevomänniskan en homo sacer.

Marie Silkeberg inledde med att tala om den nyligen avlidna Slovenska poeten Maruša Krese som i likhet med den likaledes för tidigt avlidna svenska skribenten Eva X Moberg med stort mod förde förnödenheter in i det belägrade Sarajevo under kriget. Hon talade om sitt arbete med boken/DVDn Ödeläggelse där ett antal författare skriver med utgångspunkt i ordet och som också innehåller fyra tonsatta filmer med utgångpunkt i MS egna dikter över temat. Hon avslutade genom att visa en ny film som hon gjort tillsammans med den Palestinsk-Syriska poeten Ghayath Almadhoun.

Vi han nätt och jämt diskutera inläggen innan det var dags för lunch.

Efter lunch talade Patricio Ferrari initierat under titeln ”Harboring diversity – styles and languages in the work of Fernando Pessoa”. Han visade hur Pessoa - med utgångpunkt i sina tre språk Engelska, Portugisiska och Franska -mycket tidigt antog strategien som skulle leda till hetronymerna. En nyckeltanke var, som jag förstod det, att Pessoa förhöll sig till projektet som teatern till dramat. Kanske skulle man kunna tala om att han utvecklade en sorts polymorf subjektivitet. PF som är en av de vilka allra bäst känner det ofantliga Pessoa-arkivet (över 30 000 mano- och typoskript!) berättade om med vilken omsorg Pessoa skapade sina hetroonymer, gav dem historia, beläsenhet, horoskop, etc. Han visade också hur Pessoa redan tidigt med avseende på det persongalleri han hyste kunde tala om ett ”tumult terrible”. Vidare pekade han PF på hur Pessoas författarskap odlade olika traditioner på sina olika språk. Den engelska diktningen, som PF nu är i färd med att sammanställa för publicering, är formellt konservativ. Men intressant nog förlorar den sin metriska skärpa ju längre fram i författarskapet man kommer. Orsaken är troligen att Pessoa gled ifrån engelskan allt mer.

 PF förläsning gav upphov till en viss debatt i salen. framförallt var det Marie Silkeberg som ifrågasatte PFs tes om Pessoas metriska oskärpa men vi rörde också vid ett ämne som skulle bli centralt senare under seminariet – frågan om författaren, autenticiteten och subjektiveten.

 Efter en kort paus talade Faruk, Adisa och Per efter varandra.

Faruk berätta om hur han kom till poesin under kriget. Tidigare, under sin tid i den Jugoslaviska armen, hade han läst många böcker som handlade om krig, inte minst Science Fiction, men under själva kriget blev det allt svårare. Han gav flera slående bilder, en av hur han läst böcker om krig inne i en byggnad, när det verkliga kriget pågick där utanför. Han berättade också om hur han kom till poesin i en intensiv vilja till precision. Han började skriva dikter som skulle ta upp så liten plats som möjligt, som begränsade sig genom preciseringar, reduktion. Han talade också om den skuld han kände gentemot dem som inte överlevt och öppnade för tanken om en terapeutisk uppgift för litteraturen.

Adisa berätta om sin erfarenhet av Sarajevos belägring. Hon är ett knappt decennium yngre än Senadin och Faruk och var ännu barn under belägringen. Hon berättade om förhållandet till sin mor och om hur krigets berättelser och logik format samhället efter kriget. Hon påminde om hur erfarenheter sprider sig och ärvs genom personliga relationer. Alla har någon som har någon som har någon vilken dog i kriget. Alla nya relationer bär med sig det dödas skuggor. Hon liknade situationen vid en ökenväxt med tunna blad och ofantligt rotsystem. Hon talade vidare om konkreta minnen från belägringen, om de trygga platsernas skörhet, om hur en plötsligt krossad glasruta med ens gör ett förut skyddad rum ogästvänligt.

Pär Hansson valde att tala om två slags konflikter. Konflikten mellan plats och plats och den mellan kunskap och kunskap. Han tog sin utgångspunkt dels i det faktum att han lämnat sin hembyggd och vad det kunde innebära att återvända eller återvända dit. Han talade vidare om den kunskap som man inte kan lära sig utan bara vinna. Om en kroppsligs slags verklighet, en Korpo-realitet. Men han talade också om att svänga mellan konfliktens poler, om ambivalensens figurer och tillstånd.

Efter de tre föreläsningarna bröt en diskussion ut som bland annat handlade om Pessoas fiktiva strategi och den kroppsliga erfarenhetens realitetsförankring. Vilken är diktens plats? Vilka epistemologiska anspråk kan den resa? En lång rad frågor och invändningar restes och debatterades, men till slut lägrade sig en viss utmattning blandad med hunger och tystnad i rummet och vi bröt för mat.

Klockan 20.00 intog en månghövdad publik hus 28 och poesiuppläsning vidtog. Först talade Per Bergstöm om det projekt förlaget Rámus har tillsammans med Sarajevo poesifestival. Sedan talade Magnus William-Olsson på nytt om Refik Licina och läste några av hans dikter sedan vidtog en vidunderlig poesiuppläsning enligt följande ordning: Adisa  (svenska översättningar lästes av Sara Mannheimer), Pär (Magnus Jacobsson läste svenska översättningar), Sanadin (Magnus W-O läste svenska översättningar) och Marie Silkeberg. Efter uppläsningen drack vi vin, talade och framförallt dansade till svetten rann nedför pannor och kinder.

 

Söndagen den 20e april

Klockan 11.00 samlades vi på nytt till en slutdiskussion (den går att lyssna till, se länk ovan). MW-O började med att konstatera att igår ägnade vi oss åt poesin, nu är det dags för konflikten. Han pekade ut om inte en konflikt så åtminstone en oenighet i diskussionen under dagen innan, den nämligen gällande subjektiveten. Gunnar Wærness och Mikael Nydahl talade om att de förnummit en sorts skam hos de skandinaviska deltagarna över att konfronteras med plågsamma erfarenhete som ligger bortom deras erfarenhetshorisont. Inlägget gav upphov till en flera reaktioner och diskussioner. Vi talade vidare om huruvida poesin bör vara rotad i erfarenheten och vi tog upp en annan fråga från gårdagen – nämligen om huruvida Pessoa som mångfaldig poet ens vore möjlig i Sarajevo under kriget. Är det kanske så att våldsutsatthet kräver en erfarenhetsgrundad poetik? Mot detta protesterade Faruk starkt. Vi talade också om kravet på att ta sig an den andres, och kanske rent av fiendens perspektiv. Ja, diskussionerna blev långa, ingående och mycket givande. Men till slut slog klockan ett och MW-O tackade alla deltagare, informerade om den kommande verksamheten. Senadin tackade i namn av alla de Bosniska poeterna och seminariet löste upp sig.

Magnus William-Olsson

 

Nästa forskarseminarium 19 & 20 jan 2013

Poetry and conflict
FSL seminar

Schedule

Saturday the 19 January.

10.00. Magnus William-Olsson presenting FSL, the topic and the participants.

10.15 – 12.00. Senadin Muzabegovic, Marie Silkeberg and Faruk Sehic: Talks
                        and discussions
12.00-13.30 Paus
13.15. -14.45. Patricio Ferrari: Harboring diversity – Styles and languages in the
                                                   Work of Fernando Pessoa. Lecture and discussion
15.15 - 17.00 Adisa Basic, Pär Hansson och Ida Börjel: Talks and discussions

 20.00 -22.00:  POETRY READING: Adisa Basic, Ida Börjel , Pär Hansson,
                                                             Senadin Musabegovic, Faruk Sehic,
                                                              Marie Silkeberg and Refic Licina.

22.00 - 24.00 Wine and dance.

Sunday the 20 January

11.00-13.00: POETRY AND CONFLICT – open discussion

 Place: House 28, Holmamiralens torg 8, Skeppsholmen, Stockholm.

 

I sammarbete med RÁMUS.

PÅ GÅNG

Jag arbetar just nu med flera saker samtidigt. Kari Løvaas bok om Skam för skriftserien har tagit en vacker fart och kommer att bli fantastisk. Eva Lilja är också långt kommen med sin metrikbok, som också lovar att bli något extra. Kring båda dessa böcker kommer vi förstås att ordna samtal och seminarier.

Vi samlar även höstens föreläsningsserie till en antologi med titeln PERFORMATIV KRITIK. Vi hoppas att vi med och genom det begreppet kommer att kunna artikulera en lödig position i den fråga om konst-kunskap-vetenskap som präglar den s.k. Konstärliga Forskningen. Staten satsar mycket pengar på ”konstnärlig forskning” och många konstnärer i alla konstarter formulerar just nu intressanta ”forskningsprojekt”. Men fältet är ännu ytterst dimmigt i flera avseenden och vi hoppas att antologin ska kunna bli utgångspunkt för en djup och grundläggande diskussion kring konstens kunskapsvärden.

/Magnus William-Olsson