står öppet för såväl konstnärliga som akademiska forskare, verksamma vid eller utanför de akademiska institutionerna. Seminariet har ett "editorial board" som består av författarna till titlarna i vår skriftserie.Forskarseminariet samlas till helgträffar med utgånspunkt i aktuella forskningsprojekt. Seminarierna hålls på olika platser i Stockholm. FSL:s forskarseminarium stöds av Svenska Akademien.

söndag 7 december 2014

Sammanfattning TÄNKA SPRÅK

Detta seminarium som var det sista av de fyra som FSL gjort år 2014 enligt det avtal vi ingick med Stockholms konstnärliga högskola för ett år sedan och som har ägt rum i det nya lärosätets vackra lokaler på Linnégatan 87 i Stockholm, i rum 502, själva balsalen, med högt i tak, parkett, kristallkronor och kakelugnar. De fyra seminarierna har velat presentera FSL:s särskilda tradition och idé om konstens kunskapande och kunskapandets konst med utgångspunkten i kritiken förstådd såväl i filosofisk mening som i det etymologiska ljuset av det grekiska verbet krínein (”urskilja”, ”avgöra”, ”bedöma”) och den skapande interpretationen. Men genom seminariernas följd har vi också velat iscensätta ett tänkande. De fyra seminariernas titlar kan läsas som en förhoppning om ett tänkt förlopp och dess dramaturgi. Det första seminariet hette ”Seminariet som tankeform” (se http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/03/seminariet-som-tankeform-sammanfattning.html ). Det andra ”Risk” (se http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/06/sammanfattning-av-riskseminariet-pa.html ). Det tredje ”Uppmärksamhet” (se http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/10/sammanfattning-uppmarksamhetsseminariet.html ) . Och det fjärde, som denna text något hoppas kunna sammanfatta, hette ”Tänka språk”.

Inför seminariet hade vi bett John Swedenmark att skriva en text att sända ut som underlag för, och bakgrund till diskussionerna. John sände oss texten "Skillnad och återkoppling – element till en språkbeskrivning" i en preliminär form (den definitiva versionen av texten kommer att publiceras i FSL:s skriftserie i mars 2016). Jag vill inte ge mig in på att sammanfatta denna ytterst rika och komplexa text, men det tar till uppgift vad som under medeltiden kallades en ”Summa”, det vill säga allt det någon har att säga om något, och texten berör därmed, om än med varierad emfas, språket i alla avseenden. För att något göra Summan talbar förelade John fem påståenden för seminariet är begrunda och överväga inför fredagens inledande diskussion om temat ”Tänka språk”.

Kl. 13.00. på fredagen samlades alltså följande personer i en ring under kristallkronorna: Brita Olsson, Tatjana Brandt, Ebba Jordelius, Emma Hammarén, Susanne Halvardsson, Marie Samuelsson, Per Mårtensson, Thomas Olson, Magnus Jacobsson, Kajsa Sandström, Elena Dahl, Anna Algulin, John Swedenmark, Rebecka Holmström, Eva Lilja, Hild Borchgrevink, Åsa Elieson, Lars Hermansson, Peter Mickwitz, Erik Tängerstad och Magnus William-Olsson.

Seminariet inleddes av Magnus W-O med en text som kan läsas här http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/12/inledning-t-seminariet-tanka-spra.html
Därefter tog John Swedenmark vid. Han började med en perfomance vilken bestod i att han packade upp en inslagen bukett medan han berättade om dess tillkomst. John sa att han genast förkastat sin första tanke att be om en bukett som symboliserade ”språket”. Vem skulle inte falla i vanmakt inför en sådan uppgift? Istället bad han listigt floristen att komponera en bukett till en person som var enastående mångsidig, varierad och oförutsägbar. Adressaten var alltså själva saken. När John så tagit av pappret och försiktigt lossat på cellofanet stod på golvet, mitt i vår ring en enastående bukett, genast omtalad som ”språket”, vilken – självfallet – trotsade varje beskrivning men som likväl kunde skärskådas, tolkas och omnämnas från alla olika håll, i olika skalor och med olika tungomål. Frågan om buketten ”språkets” status och modus blev under hela helgen ett ytterligt fruktbart, för att inte säga genialiskt, föremål för tänkandet. Men när denna första del av Johns performance var avrundad inledde han med Peter Mickwitz hjälp den andra, som bestod i framförandet av en text ur Parle ju ling? av Anders Olsons (1901-2004) på det av denne uppfunna språket ”Ling”, ett tungomål som – av exemplet att döma – alla kan förstå, för så vitt ”alla” redan kan latinska, germanska och slaviska.

Därefter vidtog ett vindlande samtal med utgångspunkt i alla de församlades tankar om och erfarenheter av språk, ofta utifrån vars och ens konstnärliga verksamhet och i relation till Johns text och påståenden. En lång rad fascinerande och intressanta tankar formulerades. Brita Olson talade vackert om språket ur erfarenheten av språkförlust, av fundamental misstro mot orden. Tatjana Brandt lade ut ett tema som hon sedan på olika vis höll fast vid och utvecklade, kring ”det dialogiska” i Bakhtins och Bubers tappningar. Ebba Jordelius talade om måleriets eventuella språklighet och frågan om begreppsliga, naturvetenskapliga tankar kan utvecklas genom målandets konst. Emma Hammarén talade om repetition och språket som objekt, tänkandets rumslighet, med utgångspunkt i en utställning hon gjort. Susanne Halvardsson förde in diskussionen på det biologiska, ett tema som återkom under hela seminariet i olika tappningar. Marie Samuelsson, som senare återkom till just detta under presentationen av sin mikoopera på lördagskvällen, talade om språkets valörer bortom det semantiska. Per Mårtensson påpekade att det i förhållande till seminariets titel talats väldigt mycket om språk med mindre om tanke. Utifrån sitt skrivande som tonsättare förslog han formuleringen som ett möjligt begrepp att utgå ifrån för att tänka tänkandet utan att tvingas in diskussioner om språkets väsen. Thomas Olson diskuterade konstverkets språkliga representation i kritiken. Magnus Jacobsson återbördade diskussionen till Johns text och den centrala roll ”talhändelsen” har i hans ”Summa”. Anna Algulin gjorde en fantastik läsning av Johns text med utgångspunkt i ett newtonskt tankeschema, en terminologisk översättning som skapade en sorts naturvetenskaplig skugga till,  eller kanske en vålnad av Johns text som därefter gång på gång skred genom samtalet. Sunt aliquid Manes. Kajsa Sandström artikulerade en annan hållning som återkom under helgen, nämligen den att språket  under vissa betingelser låter sig behandlas som ett material bland andra material. Elena Dahl gjorde bland annat det viktiga påpekandet att språk kanske är kommunikation, men att kommunikation är mer än bara språk. Rebecka Holmström talade om dokumentationens bristfälliga språklighet och om hur denna brist också ger öppnande möjligheter, samt om hur språkliga tomrum generellt kan ge plats åt erfarenhet. Eva Lilja, som talade i vetskap om att hon skulle få större utrymme redan nästa dag, förde in den kognitiva teorin i samtalet. Hon lanserade också ett annat av seminariets viktiga teman, det om dröjande och balans, men hennes inlägg slutade i en gåtfull och fascinerande tanke om att framtid förutsätter ett förutskickande som eventuellt, i det utdragna dröjande vi kalla balans, skulle kunna suspenderas, så att vi i rytmiskt hänseende blev kvar i ett nu utan kommande. Hild Borchgrevink påminde, apropås Anders Olsons ”Ling” om Øyvind Rimbereids fantastiska bok Solaris korrigert som är en poetisk framtidsgestaltning avfattad på ett enastående konsekvent blandspråk, en konstruerad norröna ekvivalent till ”spanglish” eller ”portoñol”. Åsa Elieson lanserade möjligheten av det absoluta, i Gud förankrade, Ordet som utgångspunkt för ett tänka språk genom konst. En tanke som föreföll skapa ett olösligt ”antingen eller” i förhållandet mellan konst och liv, representation och representerat, handling och idé. Vid det här laget rusade klockan mot fem och inte bara  Peter Mickwitz kämpade med blodsockerfallet. Men Erik Tängerstad hann ändå att med hänvisning till Herder göra en reflektion om språk och verklighet och den definition av ”tecken” som mycket av samtalet denna långa och rika dag åberopat sig på. Därefter släckte vi ljuset och vacklade till måltid.

Lördagen inleddes med ett samtal mellan Eva Lilja och Efva Lilja om ”Rytm, ord och tid”. Dessa namnar som båda genom hela sina liv, men från mycket olika håll, arbetat med rytm talade med utgångspunkt i Evas nya bok Poesin rytmik- en essä om form och betydelse. Nr. 6 i FSL skriftserie (se http://poesinsrytmik.blogspot.se/ ) Men också Efva har ett par aktuella böcker som omtalades, framför allt kanske Förstår du vad jag inte säger? – Om dans som samhällsomstörtande kärleksförklaring (Ellerström, 2012). Deras samtal kom att präglas av en del av terminologisk  och kunskapsteoretisk skiljaktighet. Efva inledde med ett vackert, gestiskt och dansant (i ordets lexikala snarare än estetiska mening) anförande. Hon sa sig tänka språket genom rörelsen. En tanke som senare under seminariet återklingade såväl i Heideggerdiskussionen som genom söndagens avslutande session. Efva förankrade också rörelsen i rummet och genom naturlagarna (framförallt gravitationen). Hon framlade sitt ”tänka språk genom rörelse” som en handfast samhällskritik och i synnerhet en kritik av den logocentriska rationaliteten. Språket har olika lager, menade Efva; rörelsen, ordet, lyssnandet, etc. vilka inte nödvändigtvis flätas in i eller ens berör varandra, men som verkar samtidigt. Efva berätta också två historier som fick betydelse för samtalet efteråt. Dels om hur hon i närheten av nordpolen under ständig sol lät dansen förlora sin förankring i den återkommande cirkulära tiden och även – genom ljuset och det alltigenom vita landskapet – sin rumsliga begräsning. Och dels berättade honom om hur hon främst i Ryssland, men även i svensk glesbygd, mötts av ett annorlunda och befriande förhållande till ”förståelse”.

Eva redogjorde sedan för sin teori om rytm, form och betydelse, framlagd i boken och om hur hon genom ett långt liv i tanken om rytm gått igenom olika stadier av insikt. Rytm är, menar Eva, ett av tillvarons och universums fundamentala sätt att vara. I själva verket är det endast i teorin möjligt att tänka sig något som saknar rytm. Denna tanke, som i Evas terminologi kretsat kring begreppet ”kaos”, blev sedan en produktiv stötesten för seminariesamtalet, och en metadiskurs till den överhängande frågan om språket immanens och eventuella transcendens – kan vi tänka språket från något bortom språket? Och vad tänker vi i så fall med, i och ur? Föremålet för Evas tänkande är väsentligen ”frasen” – ytterligare ett begrepp som har olika innebörder t.ex. inom olika konstarter. Teoretiskt har hon kommit vidare genom att ta hjälp av kognitionsforskning där inte minst tanken att korttidsminnet blott varar 3 sekunder fått en helt grundläggande plats i hennes teori om rytm (parentetiskt sagt så rimmar dessa 3 sekunder med Johns från Benveniste och bakom honom helt andra traditioner hämtade nyckelbegrepp ”Talhändelse”). Frasen förhåller sig till vår möjlighet av ”igenkännelse” man känner igen rörelsen som någonting och genom denna mönsterbildning finner eller skapar vi betydelse. Denna tanke, som ibland tangerar en sorts mystik, är central och häpnadsväckande i Eva teori – den att rytm alltid har/får betydelse. I förlängningen av Evas teori skymtar den spekulativt lagde ett sorts pytagoreiskt universum där allt betyder i kraft av sin rytm. Men det bli förstås också en starkt dualistisk vision, där intet (läs ”kaos”) negativt garanterar alltet.

Detta var mer eller mindre explicit också ett av ämnena för diskussionen efter Efvas och Evas samtal. Tuija Likkanen, Marie Samuelsson och flera andra manade att Kaos inte kan uppfattas som en negation, utan måste förstås som något. Erik Tängerstad rent av härledda detta något genom nederländskan gas (uttalas chaas) till just molekylernas arytmiska beteende i vatten när det uppträder som ånga. Andra frågeställningar gällde olika traditioner att tänka rytm. Framförallt musikerna och tonsättarna i församlingen menade att diskussionen inte gjorde redan för skillnaderna mellan puls, takt och rytm. Konstnären Nanna Nordström tog upp förhållandet mellan helhet och detalj i tredimensionella föremåls rytmik och även i rumsliga installationer där uppmärksamheten på rytm tar alla sinnen i anspråk.  Vi talade också mycket om tid, såväl kosmiskt grundad klocktid som erfaren, subjektiv tid. Slutligen fördes också en lång diskussion utifrån Efvas ryska anekdot om ”förståelse”, bildning och konstens villkor.

Efter lunchpausen skulle Marcia Sa Cavlacante Schuback och Esa Kirkkopelto framför Martin Heideggers dialog Ur ett samtal om språket – mellan en japan och en frågande. De valde att göra det med upprättandet av den ”fjärde väggen” och publikkontakten var därför implicit och estetiserad. Publiken hade kopior med dialogen i svensk översättning. Aktörerna började emellertid med att framföra den tyska texten, men Esa Kirkkopelto, som inte är så haj på tyska, gick rätt snart över till svenska, som han inte heller riktigt behärskar. Rätt snart fann de två att det hela vara ”to painful” och ”pinsamt” så de övergick till att samtala på engelska om den dialog som alltså inte framfördes. En hel del blev sagt och ännu mera inte. De tog paus men upprätthöll likväl den fjärde väggen. Vi återvände. Esa och Marcia fortsatte en stund. Men till slut revs väggen och vi fick lite tid till samtal.

Kari Løvaas ställde en viktig fråga som kontrasterade Heideggers och även Walter Benjamins sätt att tänka språk mot en saussuresk/strukturalistisk teckenförståelse. Esa svarade genom att hänvisa till den tidige Derridas dubbla förhållande till frågan. Å enas sidan ett fenomenologiskt frågande och andra sidan ett strukturalistiskt. Marcia tog sig istället an frågan om hur Heidegger ur handens verk och skrivandet formulerar sig kring tecknet ur tecknandet. Ur Karis fråga utkristalliserades hur som helst de tre fundamentala utgångspunkterna för att tänka språk under seminariet; ett biologiskt eller naturvetenskapligt, ett strukturellt och ett fenomenologiskt. Anna-Lena Renqvist reste en viktig fråga om gesten/åtbörden, som har en central plats i Heidegger tänkande  och även i den dialog vi alla satt med i knät. Också detta visade sig vara en central frågeställning, inte minst i diskussionen om vi kan tänka oss ett ”utanför språket” som ett ”kommande till språk”, ett ”komma till tals”. Marcia formulerade också en tanke som i dess förlängning blev en viktig del av dettas seminarium när hon talade om grekiskans Koinê (benämningen på den panhellenska grekiskan) ett ord som latinet översätter med ”communis” och som på svenska översättas med ”gemensam”, ”allmän” och engelskan med ”common”. Marcia tog upp tanken i samband med Heideggers betoning av det ”europeiska” i motsats till det ”östasiatiska”, ett ord vilket såväl Marcia som Esa kopplade till vår tids begrepp det ”globala” och ”globalisering”. Den vidare tanken gäller emellertid kommunikationens roll för hur vi tänker språk. Kommunikationen är vår tids kanske första svar på frågan om språket. Men att kommunicera (lat. communicare) innebär ju just att ”göra gemensamt” och föremålet för detta gemensamgörande blev, av naturliga skäl, ett av seminariets gåtor.

Efter middagen hade Slagverkaren Per Sjögren och sångerskans Monika Danielsson (gemensamt utgör de ”Duo Ego”) dukat till konsert i balsalen. Inför en hänförd publik framförde de Marie Samuelssons nya ”mikroopera” Varför skulle jag inte tro på kärleken?, ett femton minuter långt stycke som utgår från en dikt med samma titel av Magnus William-Olsson som även sjungs i översättning till spanska av Ángela García, till tyska av Astrid Harnisch och till engelska av Pamela Robertson-Pearce. Efter framförandet och långa applåder för musikernas insatser och Maries komposition talade Marie om kompositionsarbetet, om det konkreta tonsättandet av de olika språken, om instrumenteringen, sången, talet, suckarna och även om den kärleksuppfattning som kommer till uttryck i verket, varpå Monika och Per spelade stycket en gång till. För undertecknad, som första gången hörde stycket i konsertsituation var det en överväldigande och hänförande upplevelse.

Kvällen slutade med bar och tung dans som inte upphörde förrän de sista gått hem vid ettiden på natten, på skakiga ben, med hjärtat fullt och skallen äntligen tömd.

På söndagen träffades vi sedvanligt på nytt, som alltid en decimerade med dedicerad skara, som denna gång bestod av John Swedenmark, Anna Algulin, Susanne Halvardsson, Eva Lilja, Magnus Jacobsson,  Kari Løvaas, Tatjana Brandt och Magnus William-Olsson.

Ett vindlande samtal om och utvecklande helgens tankar och erfarenhet utspann sig, ett samtal som i dess helhet kan avlyssnas här : https://soundcloud.com/magnusw-o/fss-seminarium-tanka-sprak-slutsamtal

Efter att vi tagit avsked och plockat undan tog vi den ännu prunkande buketten ”Språket” och ställde den utanför rektor Paula Crabtrees låsta dörr, som en vink, en heideggersk åtbörds, för att visa att FSL gärna fortsätter samarbetet med Stockholms konstnärliga högskola.
Om svar anhålles.

Magnus William-Olsson

1 kommentar:

  1. Eva Lilja har anmält följande kommentarer och rättelser till den ovan publicerade sammanfattningen:


    s.2. Fredag em.
    Magnus fäste sig vid vad jag sa om ”dröjande och balans”.
    ”… framtid förutsätter ett förutskickande som eventuellt, i det utdragna dröjande vi kallar balans, skulle kunna suspenderas, så att vi i rytmiskt hänseende blev kvar i ett nu utan kommande.”
    Eller med mina ord:
    Framtiden (upplevd) kan elimineras om man återanvänder de kognitiva scheman man just använt. Den naturvetenskapliga framtiden kommer förstås rusande ändå.


    Min kommentar utgår från Poesiens Rytmik kap. 6, som handlar om tid. Att man tillverkar framtiden utifrån kognitiva scheman som konstruerats ur erfarenhet, igenkännelse, dvs. det förflutna. Att framtiden blir ungefär så som man tillverkar den, alltså ungefär enligt de kognitiva scheman man har (privat och på samhällsnivån).

    Att man kan hålla sig kvar inom ramen för korttidsminnet med hjälp av verstekniska grepp som radslutspausen. Om man finns kvar inom ramen för de avgränsade tre sekunderna (korttidsminnets intervall) är man kvar i nuet samt därmed i evigheten (eftersom upplevd tid fungerar på det viset). Indelningen i korta rader blir alltså ett sätt att skapa lyrisk förtätning. Men också ett sätt att upphäva tid genom att förlänga nuet.

    Den estetiska rytmen kan förstås som ett samspel mellan riktning och balans – detta är en sorts definition (förutsatt att jag förklarar vad jag avser med riktning och balans). Här tror jag att riktning är viktigast för prosan medan balans är viktigast för poesin. Radslutspaus och repetitioner orsakar rytmisk balans.
    Korta figurer:
    Radslutspausen klipper tidens flöde till en följd av avgränsade figurer eller gestalter vilka ryms inom tresekundersintervallet. Därigenom kan versen begagna sig av gestaltpsykologiska finter. Gestalten kan vara riktad eller balanserad.
    Mer omfattande figurer:
    Repetitioner av alla de slag – tanke, ord, rytm, klang - innebär en ständig återkoppling i texten. Man når ett nytt moment som återknyter till ett tidigare vilket gör att man går tillbaka till det just lästa – och därmed till samma just använda kognitiva schema. Det blir ett sätt att stå stilla både i tanke och i sinnesupplevelse (och detta stillastående växlar då med de riktningar som rör sig i texten).


    s. 3. Lördag.
    Efva tänker text genom rörelse. Det gör även Eva. Rörelsen har en riktning men kan också balansera.



    s. 3. Lördag.
    Magnus: ”man känner igen rörelsen som någonting och genom denna mönsterbildning finner eller skapar vi betydelse”.
    ”En sorts mystik … att rytm alltid har/får betydelse”.

    Att rytm alltid har betydelse ser man av kultursemiotikens sätt att tänka. I första hand följer jag här Roland Barthes och hans utgångspunkt i Mytologier (1956) men också i en rad av hans andra böcker om mode, Japan osv. Samma sak hävdas i Peter Gärdenfors böcker om kognitiv teori, särskilt Den meningssökande människan (2009). Människan kan inte leva utan betydelse, varför man tillskapar betydelse i allt man möter. Rytmen har inte betydelse, den får betydelse när den uppfattas.

    Denna omständighet måste vara en estetisk grundbult. Man använder konst av alla de slag till att göra betydelse. Jag menar alltså att detta är långtifrån mystiskt utan mer basal psykologi. Utan betydelseläggning står man hjälplös. Detta överlevnadsvillkor kan förklara varför konsterna finns med genom mänsklighetens historia. Konst och poesi är en absolut livsnödvändighet och inte någon sorts lyxkonsumtion.

    Sedan har jag konstruerat en modell för hur rytmens betydelseskapande går till i dikten:
    Varje rytm har en rörelse, varje rörelse tillskrivs en karaktär som i sin tur färgas in med känsla. Rytmens betydelse utgörs i första hand av denna känsla som för det mesta specificeras ytterligare utifrån ordens semantik. Men visst finns det också rytmer som jobbar emot diktens explicita innehåll och skapar extra komplikation. Exempel på det ena som det andra finns i boken.

    SvaraRadera