Verksamheten i nio punkter

FSLs verksamhet 2014 (i Sverige):

·       I vårt samarbete med Stockholms konstnärliga högskola har vi gjort fyra seminarier

                  1.  ”Seminariet som tankeform.” Läs sammanfattning:                                     

     http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/03/seminariet-som-tankeform-sammanfattning.html

                  2. ”Risk.” Läs sammanfattning:

                          http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/06/sammanfattning-av-riskseminariet-pa.html

                  3.  ”Uppmärksamhet.” Läs sammanfattning:

                   http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/10/sammanfattning-uppmarksamhetsseminariet.html

                  4. ”Tänka språk.” Se sammanfattning:

                   http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/11/tanka-sprak.html

 

·       Med stöd av Svenska Akademien, Brasilianska ambassaden och Wahlström & Widstrand genomförde vi en veckas program i Göteborg och Stockholm med fem inbjudna brasiliansk poeter och forskare. Särskilt tack till Marcia Sá Cavalcante Schuback! Lyssna till den avslutande diskussionen om poesi och översättning i den postdigitala eran:

http://fslpodcast.blogspot.se/2014/10/translating-poetery-in-postdigtial-era.html 

·       I samarbete med Kungliga konsthögskolan och i samarbete med Stockholms dramatiska högskola, en del a Stockholm Konstnärliga högskola, har vi genomför kursen Performativ kritik där tio konstnärer från alla konstområden, kritiker och akademiska forskare deltagit på halvfart. Flera offentliga seminarier och redovisningar ingår i kursen.

·       I anslutning till kursen Performativ kritik har vi givit fyra öppna föreläsningar med utgångspunkt i kunskapsteoretiska grundverb. Mats Rosengren talade om ”Kunna”, Lars-Gunnar Bodin om ”Förmedla”, Helena Granström om ”Veta” och Loulou Cherinet om ”Förändra”.

·       Vi genomförde i augusti två halvdagsseminarier på Stockholms konstnärliga högskola med särskilt inbjudna för att diskutera alternativa finansieringar och huvudmannaskap för litteraturkritik.

·       I samarbete med förlaget Ariel har vi givit ut två titlar i FSL:s skriftserie Ariel litterär kritik, antologin Methodos (medv. Jan Håfström, Jonna Lappalainen, Christina Ouzounidis, Mats Persson och Magnus William-Olsson), samt Tänka rytm – en essä om form och betydelse av Eva Lilja. Se: http://fslskrifter.blogspot.se/

·       Varje onsdag genomför FSL:s produktionsgrupp som består av deltagare från de skandinaviska länderna ett Skype-sammanträde där vi utöver praktiska frågor diskuterar kritik och offentlighet. Dessa samtal är också den redaktionella basen för den omfattande verksamheten på vår Facebookgrupp som rymmer närmare 1700 dedicerade medlemmar. Se: https://www.facebook.com/groups/51948204256/

·       På Vår Podcastsida publicerar vi seminariediskussioner och föreläsningar. Se: http://fslpodcast.blogspot.se/

·       I samarbete med tidskriften Kritiker har vi medverkat till numret Balansakten, takten ett nummer om och med performativ kritik. Performativ release på Fylkingen i Stockholm den 15 januari.

Sammanfattning TÄNKA SPRÅK

Detta seminarium som var det sista av de fyra som FSL gjort år 2014 enligt det avtal vi ingick med Stockholms konstnärliga högskola för ett år sedan och som har ägt rum i det nya lärosätets vackra lokaler på Linnégatan 87 i Stockholm, i rum 502, själva balsalen, med högt i tak, parkett, kristallkronor och kakelugnar. De fyra seminarierna har velat presentera FSL:s särskilda tradition och idé om konstens kunskapande och kunskapandets konst med utgångspunkten i kritiken förstådd såväl i filosofisk mening som i det etymologiska ljuset av det grekiska verbet krínein (”urskilja”, ”avgöra”, ”bedöma”) och den skapande interpretationen. Men genom seminariernas följd har vi också velat iscensätta ett tänkande. De fyra seminariernas titlar kan läsas som en förhoppning om ett tänkt förlopp och dess dramaturgi. Det första seminariet hette ”Seminariet som tankeform” (se http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/03/seminariet-som-tankeform-sammanfattning.html ). Det andra ”Risk” (se http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/06/sammanfattning-av-riskseminariet-pa.html ). Det tredje ”Uppmärksamhet” (se http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/10/sammanfattning-uppmarksamhetsseminariet.html ) . Och det fjärde, som denna text något hoppas kunna sammanfatta, hette ”Tänka språk”.

Inför seminariet hade vi bett John Swedenmark att skriva en text att sända ut som underlag för, och bakgrund till diskussionerna. John sände oss texten "Skillnad och återkoppling – element till en språkbeskrivning" i en preliminär form (den definitiva versionen av texten kommer att publiceras i FSL:s skriftserie i mars 2016). Jag vill inte ge mig in på att sammanfatta denna ytterst rika och komplexa text, men det tar till uppgift vad som under medeltiden kallades en ”Summa”, det vill säga allt det någon har att säga om något, och texten berör därmed, om än med varierad emfas, språket i alla avseenden. För att något göra Summan talbar förelade John fem påståenden för seminariet är begrunda och överväga inför fredagens inledande diskussion om temat ”Tänka språk”.

Kl. 13.00. på fredagen samlades alltså följande personer i en ring under kristallkronorna: Brita Olsson, Tatjana Brandt, Ebba Jordelius, Emma Hammarén, Susanne Halvardsson, Marie Samuelsson, Per Mårtensson, Thomas Olson, Magnus Jacobsson, Kajsa Sandström, Elena Dahl, Anna Algulin, John Swedenmark, Rebecka Holmström, Eva Lilja, Hild Borchgrevink, Åsa Elieson, Lars Hermansson, Peter Mickwitz, Erik Tängerstad och Magnus William-Olsson.

Seminariet inleddes av Magnus W-O med en text som kan läsas här http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/12/inledning-t-seminariet-tanka-spra.html

Därefter tog John Swedenmark vid. Han började med en perfomance vilken bestod i att han packade upp en inslagen bukett medan han berättade om dess tillkomst. John sa att han genast förkastat sin första tanke att be om en bukett som symboliserade ”språket”. Vem skulle inte falla i vanmakt inför en sådan uppgift? Istället bad han listigt floristen att komponera en bukett till en person som var enastående mångsidig, varierad och oförutsägbar. Adressaten var alltså själva saken. När John så tagit av pappret och försiktigt lossat på cellofanet stod på golvet, mitt i vår ring en enastående bukett, genast omtalad som ”språket”, vilken – självfallet – trotsade varje beskrivning men som likväl kunde skärskådas, tolkas och omnämnas från alla olika håll, i olika skalor och med olika tungomål. Frågan om buketten ”språkets” status och modus blev under hela helgen ett ytterligt fruktbart, för att inte säga genialiskt, föremål för tänkandet. Men när denna första del av Johns performance var avrundad inledde han med Peter Mickwitz hjälp den andra, som bestod i framförandet av en text ur Parle ju ling? av Anders Olsons (1901-2004) på det av denne uppfunna språket ”Ling”, ett tungomål som – av exemplet att döma – alla kan förstå, för så vitt ”alla” redan kan latinska, germanska och slaviska.

Därefter vidtog ett vindlande samtal med utgångspunkt i alla de församlades tankar om och erfarenheter av språk, ofta utifrån vars och ens konstnärliga verksamhet och i relation till Johns text och påståenden. En lång rad fascinerande och intressanta tankar formulerades. Brita Olson talade vackert om språket ur erfarenheten av språkförlust, av fundamental misstro mot orden. Tatjana Brandt lade ut ett tema som hon sedan på olika vis höll fast vid och utvecklade, kring ”det dialogiska” i Bakhtins och Bubers tappningar. Ebba Jordelius talade om måleriets eventuella språklighet och frågan om begreppsliga, naturvetenskapliga tankar kan utvecklas genom målandets konst. Emma Hammarén talade om repetition och språket som objekt, tänkandets rumslighet, med utgångspunkt i en utställning hon gjort. Susanne Halvardsson förde in diskussionen på det biologiska, ett tema som återkom under hela seminariet i olika tappningar. Marie Samuelsson, som senare återkom till just detta under presentationen av sin mikoopera på lördagskvällen, talade om språkets valörer bortom det semantiska. Per Mårtensson påpekade att det i förhållande till seminariets titel talats väldigt mycket om språk med mindre om tanke. Utifrån sitt skrivande som tonsättare förslog han formuleringen som ett möjligt begrepp att utgå ifrån för att tänka tänkandet utan att tvingas in diskussioner om språkets väsen. Thomas Olson diskuterade konstverkets språkliga representation i kritiken. Magnus Jacobsson återbördade diskussionen till Johns text och den centrala roll ”talhändelsen” har i hans ”Summa”. Anna Algulin gjorde en fantastik läsning av Johns text med utgångspunkt i ett newtonskt tankeschema, en terminologisk översättning som skapade en sorts naturvetenskaplig skugga till,  eller kanske en vålnad av Johns text som därefter gång på gång skred genom samtalet. Sunt aliquid Manes. Kajsa Sandström artikulerade en annan hållning som återkom under helgen, nämligen den att språket  under vissa betingelser låter sig behandlas som ett material bland andra material. Elena Dahl gjorde bland annat det viktiga påpekandet att språk kanske är kommunikation, men att kommunikation är mer än bara språk. Rebecka Holmström talade om dokumentationens bristfälliga språklighet och om hur denna brist också ger öppnande möjligheter, samt om hur språkliga tomrum generellt kan ge plats åt erfarenhet. Eva Lilja, som talade i vetskap om att hon skulle få större utrymme redan nästa dag, förde in den kognitiva teorin i samtalet. Hon lanserade också ett annat av seminariets viktiga teman, det om dröjande och balans, men hennes inlägg slutade i en gåtfull och fascinerande tanke om att framtid förutsätter ett förutskickande som eventuellt, i det utdragna dröjande vi kalla balans, skulle kunna suspenderas, så att vi i rytmiskt hänseende blev kvar i ett nu utan kommande. Hild Borchgrevink påminde, apropås Anders Olsons ”Ling” om Øyvind Rimbereids fantastiska bok Solaris korrigert som är en poetisk framtidsgestaltning avfattad på ett enastående konsekvent blandspråk, en konstruerad norröna ekvivalent till ”spanglish” eller ”portoñol”. Åsa Elieson lanserade möjligheten av det absoluta, i Gud förankrade, Ordet som utgångspunkt för ett tänka språk genom konst. En tanke som föreföll skapa ett olösligt ”antingen eller” i förhållandet mellan konst och liv, representation och representerat, handling och idé. Vid det här laget rusade klockan mot fem och inte bara  Peter Mickwitz kämpade med blodsockerfallet. Men Erik Tängerstad hann ändå att med hänvisning till Herder göra en reflektion om språk och verklighet och den definition av ”tecken” som mycket av samtalet denna långa och rika dag åberopat sig på. Därefter släckte vi ljuset och vacklade till måltid.

Lördagen inleddes med ett samtal mellan Eva Lilja och Efva Lilja om ”Rytm, ord och tid”. Dessa namnar som båda genom hela sina liv, men från mycket olika håll, arbetat med rytm talade med utgångspunkt i Evas nya bok Poesin rytmik- en essä om form och betydelse. Nr. 6 i FSL skriftserie (se http://poesinsrytmik.blogspot.se/ ) Men också Efva har ett par aktuella böcker som omtalades, framför allt kanske Förstår du vad jag inte säger? – Om dans som samhällsomstörtande kärleksförklaring (Ellerström, 2012). Deras samtal kom att präglas av en del av terminologisk  och kunskapsteoretisk skiljaktighet. Efva inledde med ett vackert, gestiskt och dansant (i ordets lexikala snarare än estetiska mening) anförande. Hon sa sig tänka språket genom rörelsen. En tanke som senare under seminariet återklingade såväl i Heideggerdiskussionen som genom söndagens avslutande session. Efva förankrade också rörelsen i rummet och genom naturlagarna (framförallt gravitationen). Hon framlade sitt ”tänka språk genom rörelse” som en handfast samhällskritik och i synnerhet en kritik av den logocentriska rationaliteten. Språket har olika lager, menade Efva; rörelsen, ordet, lyssnandet, etc. vilka inte nödvändigtvis flätas in i eller ens berör varandra, men som verkar samtidigt. Efva berätta också två historier som fick betydelse för samtalet efteråt. Dels om hur hon i närheten av nordpolen under ständig sol lät dansen förlora sin förankring i den återkommande cirkulära tiden och även – genom ljuset och det alltigenom vita landskapet – sin rumsliga begräsning. Och dels berättade honom om hur hon främst i Ryssland, men även i svensk glesbygd, mötts av ett annorlunda och befriande förhållande till ”förståelse”.

Eva redogjorde sedan för sin teori om rytm, form och betydelse, framlagd i boken och om hur hon genom ett långt liv i tanken om rytm gått igenom olika stadier av insikt. Rytm är, menar Eva, ett av tillvarons och universums fundamentala sätt att vara. I själva verket är det endast i teorin möjligt att tänka sig något som saknar rytm. Denna tanke, som i Evas terminologi kretsat kring begreppet ”kaos”, blev sedan en produktiv stötesten för seminariesamtalet, och en metadiskurs till den överhängande frågan om språket immanens och eventuella transcendens – kan vi tänka språket från något bortom språket? Och vad tänker vi i så fall med, i och ur? Föremålet för Evas tänkande är väsentligen ”frasen” – ytterligare ett begrepp som har olika innebörder t.ex. inom olika konstarter. Teoretiskt har hon kommit vidare genom att ta hjälp av kognitionsforskning där inte minst tanken att korttidsminnet blott varar 3 sekunder fått en helt grundläggande plats i hennes teori om rytm (parentetiskt sagt så rimmar dessa 3 sekunder med Johns från Benveniste och bakom honom helt andra traditioner hämtade nyckelbegrepp ”Talhändelse”). Frasen förhåller sig till vår möjlighet av ”igenkännelse” man känner igen rörelsen som någonting och genom denna mönsterbildning finner eller skapar vi betydelse. Denna tanke, som ibland tangerar en sorts mystik, är central och häpnadsväckande i Eva teori – den att rytm alltid har/får betydelse. I förlängningen av Evas teori skymtar den spekulativt lagde ett sorts pytagoreiskt universum där allt betyder i kraft av sin rytm. Men det bli förstås också en starkt dualistisk vision, där intet (läs ”kaos”) negativt garanterar alltet.

Detta var mer eller mindre explicit också ett av ämnena för diskussionen efter Efvas och Evas samtal. Tuija Likkanen, Marie Samuelsson och flera andra manade att Kaos inte kan uppfattas som en negation, utan måste förstås som något. Erik Tängerstad rent av härledda detta något genom nederländskan gas (uttalas chaas) till just molekylernas arytmiska beteende i vatten när det uppträder som ånga. Andra frågeställningar gällde olika traditioner att tänka rytm. Framförallt musikerna och tonsättarna i församlingen menade att diskussionen inte gjorde redan för skillnaderna mellan puls, takt och rytm. Konstnären Nanna Nordström tog upp förhållandet mellan helhet och detalj i tredimensionella föremåls rytmik och även i rumsliga installationer där uppmärksamheten på rytm tar alla sinnen i anspråk.  Vi talade också mycket om tid, såväl kosmiskt grundad klocktid som erfaren, subjektiv tid. Slutligen fördes också en lång diskussion utifrån Efvas ryska anekdot om ”förståelse”, bildning och konstens villkor.

Efter lunchpausen skulle Marcia Sa Cavlacante Schuback och Esa Kirkkopelto framför Martin Heideggers dialog Ur ett samtal om språket – mellan en japan och en frågande. De valde att göra det med upprättandet av den ”fjärde väggen” och publikkontakten var därför implicit och estetiserad. Publiken hade kopior med dialogen i svensk översättning. Aktörerna började emellertid med att framföra den tyska texten, men Esa Kirkkopelto, som inte är så haj på tyska, gick rätt snart över till svenska, som han inte heller riktigt behärskar. Rätt snart fann de två att det hela vara ”to painful” och ”pinsamt” så de övergick till att samtala på engelska om den dialog som alltså inte framfördes. En hel del blev sagt och ännu mera inte. De tog paus men upprätthöll likväl den fjärde väggen. Vi återvände. Esa och Marcia fortsatte en stund. Men till slut revs väggen och vi fick lite tid till samtal.

Kari Løvaas ställde en viktig fråga som kontrasterade Heideggers och även Walter Benjamins sätt att tänka språk mot en saussuresk/strukturalistisk teckenförståelse. Esa svarade genom att hänvisa till den tidige Derridas dubbla förhållande till frågan. Å enas sidan ett fenomenologiskt frågande och andra sidan ett strukturalistiskt. Marcia tog sig istället an frågan om hur Heidegger ur handens verk och skrivandet formulerar sig kring tecknet ur tecknandet. Ur Karis fråga utkristalliserades hur som helst de tre fundamentala utgångspunkterna för att tänka språk under seminariet; ett biologiskt eller naturvetenskapligt, ett strukturellt och ett fenomenologiskt. Anna-Lena Renqvist reste en viktig fråga om gesten/åtbörden, som har en central plats i Heidegger tänkande  och även i den dialog vi alla satt med i knät. Också detta visade sig vara en central frågeställning, inte minst i diskussionen om vi kan tänka oss ett ”utanför språket” som ett ”kommande till språk”, ett ”komma till tals”. Marcia formulerade också en tanke som i dess förlängning blev en viktig del av dettas seminarium när hon talade om grekiskans Koinê (benämningen på den panhellenska grekiskan) ett ord som latinet översätter med ”communis” och som på svenska översättas med ”gemensam”, ”allmän” och engelskan med ”common”. Marcia tog upp tanken i samband med Heideggers betoning av det ”europeiska” i motsats till det ”östasiatiska”, ett ord vilket såväl Marcia som Esa kopplade till vår tids begrepp det ”globala” och ”globalisering”. Den vidare tanken gäller emellertid kommunikationens roll för hur vi tänker språk. Kommunikationen är vår tids kanske första svar på frågan om språket. Men att kommunicera (lat. communicare) innebär ju just att ”göra gemensamt” och föremålet för detta gemensamgörande blev, av naturliga skäl, ett av seminariets gåtor.

Efter middagen hade Slagverkaren Per Sjögren och sångerskans Monika Danielsson (gemensamt utgör de ”Duo Ego”) dukat till konsert i balsalen. Inför en hänförd publik framförde de Marie Samuelssons nya ”mikroopera” Varför skulle jag inte tro på kärleken?, ett femton minuter långt stycke som utgår från en dikt med samma titel av Magnus William-Olsson som även sjungs i översättning till spanska av Ángela García, till tyska av Astrid Harnisch och till engelska av Pamela Robertson-Pearce. Efter framförandet och långa applåder för musikernas insatser och Maries komposition talade Marie om kompositionsarbetet, om det konkreta tonsättandet av de olika språken, om instrumenteringen, sången, talet, suckarna och även om den kärleksuppfattning som kommer till uttryck i verket, varpå Monika och Per spelade stycket en gång till. För undertecknad, som första gången hörde stycket i konsertsituation var det en överväldigande och hänförande upplevelse.

Kvällen slutade med bar och tung dans som inte upphörde förrän de sista gått hem vid ettiden på natten, på skakiga ben, med hjärtat fullt och skallen äntligen tömd.

På söndagen träffades vi sedvanligt på nytt, som alltid en decimerade med dedicerad skara, som denna gång bestod av John Swedenmark, Anna Algulin, Susanne Halvardsson, Eva Lilja, Magnus Jacobsson,  Kari Løvaas, Tatjana Brandt och Magnus William-Olsson.

Ett vindlande samtal om och utvecklande helgens tankar och erfarenhet utspann sig, ett samtal som i dess helhet kan avlyssnas här : https://soundcloud.com/magnusw-o/fss-seminarium-tanka-sprak-slutsamtal

Efter att vi tagit avsked och plockat undan tog vi den ännu prunkande buketten ”Språket” och ställde den utanför rektor Paula Crabtrees låsta dörr, som en vink, en heideggersk åtbörds, för att visa att FSL gärna fortsätter samarbetet med Stockholms konstnärliga högskola.

Om svar anhålles.

Magnus William-Olsson

Inledning t seminariet "TÄNKA SPRÅK"

Välkomna hit till det fjärde och sista seminariet som FSL gör i samarbete med Stockholms konstnärliga högskola i år 2014. Temat denna helg är, som bekant, ”Tänka språk” – en rubrik som ju redan i sin tvåords-sammanställning rymmer en hel rad av de problemställningar som vi, med stor säkerhet, kommer att röra vid under de kommande dagarna. Hur förhåller sig tänkande till språket? Kan man tala om ett tänkande utanför språket? Och vad skulle i så fall ett sådant tänkande tänka i, ur, genom och med? Är språket alls tänkbart ? Vad tänker vi med när vi gör det föremål för tanken? Och vad sker med språket när vi gör det till sitt eget objekt? Föregår kanske språket tanken, som en sorts natur? Eller är språket tvärt om att förstå som ett slags verktyg för tänkande?

Men frasen ”tänka språk” är också möjligt att tänka på just som språk, med hjälp av olika terminologier, i olika register. De två orden tillsammans exemplifierar väl versfoten anapest. Dess lustfyllda rörelse från en nasal till en mellanöppen rundad vokal vilka båda slutar i samma klusil ”änk-åk” ger, tänker jag, frasen dess fonetiska signatur. Ur frasen tio bokstäver kan man förstås anagrammatiskt reorganisera nya meningar och ord: TÄNKA SPRÅK – Vad ryms där för andra ord: PANK SÄRKÅT - TÅ KNÄ SKRAP – ÅKT PARSÄNK. Den som kommer på ett riktigt bra anagram lovar jag att ge en öl, kyss eller båda i morgon kväll när vi lyssnat till Duo Ego som framfört Marie Samuelssons komposition och vi övergått till fest, fylla och dans.

Men temat och rubriken denna gång har också sin historia här i det här sammanhanget. Och jag ska så här inledningsvis försöka vara lite personlig.

När jag i början på 80-talet på allvar började försöka formulera mig kring poesin, kritiken och tänkandet så erfor jag en viss frustration över de som tänkte på min konstart ur språkfilosofisk och språkvetenskaplig synvinkel. Ja kanske rent av över hur filosofin som sådan i själva verket tycktes vara just ett ”Tänka-Språk” som skilde sig från det ”Tänka-Språk” som poesin representerade. Vad jag gjorde då, när jag började, var väl helt enkelt erfarenheten av det Richard Rorty i en  sin berömda antologi från 1967 kallar ”The Linguistic Turn” (Den språkliga vändningen), alltså erfor att filosofin - alltsedan slutet på 1800talet – bygger tanken med idéer om språket. Ett bygge som kan tolkas så att det inte finns något, natur eller fenomen eller fantasi, givet eller skapat, som inte (också) finns eller är som språklig konstellation.

Den filosofi som då var aktuell – och som i högsta grad fortfarande är det vad gäller ”tänka språk” -  lutade sig, ja grundade sig, i en viss lingvistisk tradition, ett visst sätt att tänka språket; den strukturella eller strukturalistiska lingvistiken med ursprung i Ferdinand de Saussures teorier. Som alla andra vetgiriga ungdomar vid denna tid läste jag Foucault, Derrida, Roland Barthes och Jaques Lacan med stor iver, tänkare som alla på olika vis ”tänkte språk”. Det var, kan man kanske säga, en kunskapsteoretisk skolning som filosofiskt drillade i grammatik och sofistiskt lekte i troper. Men mitt största intresse i livet var ju poesin och det jag verkligen övade mig i vid denna tid var det poetiska och poesins sensibilitet, för ”språket i dess högsta potens”, ”språket som allt det kan vara”

Många av filosoferna jag beundrade och läste skrev också om poesi, men när jag läste det de då skrev uppstod i mig ofta en sorts kortslutning, som om deras annars så fascinerande ”tänka språk” just här blev tungt och klumpigt och fyllt av konstig ideal och fördomar. Poesin framstod ofta, och nu tvingas jag förstås att generalisera alldeles för grovt, som ett slags undantag, en extrem eller rent av utopi: Språket ter sig i grunden som ett fängelse eller åtminstone ett Haus der Seins, ett Varats hus – som Heideggers berömda formulering lyder. Men poesin låter oss ur fångenskapen skymta en himmel.

Ett intressant och i svensk kontext betydelsefullt exempel är Julia Kristevas doktorsavhandling La révolution du langage poétique som utkom 1974 och ungefär tio år senare slog igenom i Sverige, dvs. ”slog igenom” i begränsade litteratur och filosofikretsar. Bokens titel är i sig en reflex av denna föreställning, dels förstås i tanken att poesin är ett särskilt  språk, men också den 70-talsaktiga (och, måste man kanske tillägga, 2010-talsaktiga) förhoppningen på ”revolutionen”. Det poetiska språket som revolutionens avantgarde. Tropen implicerar förstås att det som revolutionen står inför, själva ordningen och makten, är språk; grammatik, nämligen,  tecken-ordning, fallocentrism; Symbolen och Lagen. I den mycket läsvärda boken röjer Julia Kristeva en dimension av språket bortom den gällande Symboliska ordningen, en dimension hon kallar det semiotiska. Denna trakt syntes också mig, under denna tid, som en möjlighet, åtminstone för den som nöjde sig med ett poesins reservat. I en snart framlagd avhandling, Livet mellan raderna - Revolt, tomrum och språkbrist i Agneta Enckells och Ann Jäderlunds tidiga poesi,  visar förövrigt  Tatjana Brand hur två poetiska författarskap på 1980-talet, Ann Jäderlunds och Agneta Enkells, förhöll sig till men även överskred och rent av kanske förkastade Kristevas ”tänka språk” just ur perspektivet att den strukturalistiska lingvistik Kristeva traderar ter sig otillräcklig för att inte säga antipoetisk. Poesin är varken ett annat eller ett särskilt språk.

Ur denna oenighet om ”tänka-språk”,  flammar ständigt och på nytt, och faktiskt ända sedan filosofin en gång uppstod som filosofi under antiken, konflikten upp mellan filosofi och poesi. Det här seminariet är på många sätt grundat just i den konflikten. Såväl tänkandet som språket står ständigt på spel här och rollerna i spelet är inte Harlekin, Colombine och Pajazzo, utan Poeten, Konstnären och Filosofen och så förstås den lille infertila hybriden, mulåsnan bland oss – den av alla älskade och alla avskydde kritikern.

Idag flammar konflikten inte minst upp ur frågan om hur vi ska tänka förhållandet mellan det enskilda och det gemensamma, det partikulära, det kontinuerliga, det universella, en strid som löper genom politiken, etiken och offentligheten, genom det privata, vardagliga och samhälleliga, och som kan beskrivas som en strid om prepositioner och pronomina.

Ur poesiläsaren, musikerns, skådespelarens, dansarens erfarenhet av verkandet ter sig emellertid den pronominella begrepsexercisen - Jag för mig, Hon för dig, dem för oss, vi för honom, hen för dem, etc. - som djupt otillräcklig. Förhållandet mellan enskilt, mångskilt, gemensamt och ensamt har ett långt rikare register än vad språkets pronomina låter oss uttrycka. Men också de prepositioner som reglerar tänkandet om tänkandet ter sig hjälplösa ur det konstnärliga verkandets perspektiv. Det skeende som äger rum då två dansare dansar eller en musikensemble spelar ihop överskrider prepositioner som i, ur, med, för, mellan. Ja, den som sysslar med konst, och inte minst då den lille mulåsnan, kritikern, måste grunda sitt tolkande, värderande och prövande arbete i insikten att det vi erfar ur-med-genom-till-av-etc. konsten till allra störst delen inte låter sig sägas. Inför konstverket i dess verkan står vi alla alltid utan an-språk.

Hur denna an-språks-löshet ska kunna artikuleras i en tid som så litar till begreppen och det påståeliga som vår, är en av vår tids stora frågor. Jag tänker mig att det bästa sättet ta sig an den är att gå till själva saken, till denna formel på vars grund de an-språks-fulla filosoferna och de an-språks-lösa poeterna ställer sin sak, ja kanske rent av sitt verk. Nämligen formeln ”Tänka-språk”. Vad kan dessa två ord ha för innebörder för oss i dag?

”TÄNKA SPRÅK”

FSL:s seminarium på stockholms Konstnärliga högskola 5-7 december 2014. Linnégatan 87.

OBS. anmäl deltagande snarast till magnuswo.fsl@gmail.com

De senaste decennierna har det gjorts flera försök att tänka språk utanför, på tvärs mot, och utvecklande de teorier om språket som i så hög utsträckning präglat 1900-talets estetik, vetenskap, filosofi och epistemologi. På vilka sätt kan konstens kunskapande och konstnärers erfarenheter bidra till omprövandet av hur vi tänker språk? Det sista av FSL:s seminarier på Stockholms Konstnärliga Högskola år 2014 ägnas denna fråga.

Inför seminariet skriver John Swedenmark en essä om olika försök att tänka språk idag ur lingvistisk, språkfilosofisk och konstnärliga traditioner. Essän sänds ut till deltagarna i god tid före seminariet

Fredag kl.13.00-17.00

Magnus William-Olsson hälsar välkommen, introducerar seminariets tema.

Presentationsrunda.

Diskussion om hur språket kan tänkas utifrån deltagarnas erfarenheter, funderingar och praktiker mot bakgrund av John Swedenmarks essä "Skillnad och återkoppling – element till en språkbeskrivning". Diskussionen får gärna bli personlig och prövande och syftar till att finna och formulera frågeställningar som vi kan ta med oss till de följande dagarnas program.

Lördagen:

10.00-12.00 Efva Lilja v/s Eva Lilja – Om rytmer, ord och tid. Diskussion.

13.30 – 17.00. Esa Kirkkopelto och Marcia Sá Cavlacante Schuback uppför dialogen: ”Ur ett samtal om språket – mellan en japan och en frågande” ur Martin Heideggers bok  På väg mot språket. Diskussion.

19.30. Duo Ego framför den fyrspråkiga mikrooperan ”Varför skulle jag inte tro på kärleken?” av tonsättaren Marie Samuelsson.

20.30-00.00 Bar och dans till DJ Absconditus (afrikanskt, latinskt, karibiskt)

 

Söndagen

11.00-13.00 Sammanfattande samtal. Samtalet spelas in och publiceras som podcast.

MEDVERKANDE:

Duo Ego består av Monika Danielsson (sång) och Per Sjögren (slagverk). Se:

http://www.duoego.se/

Esa Kirkkopelto är Professor i Konstnärlig forskning vid Performing Arts Research Centre (Tutke),Theatre Academy (TeaK), University of the Arts Helsinki. Han är också verksam regissör, dramatiker, filosof och skribent.

https://www.teak.fi/alltypes.asp?d_type=5&menu_id=1709&tag# 

Efva Lilja är Konstnär, professor i koreografisk komposition och sakkunnig i konstnärlig forskning på Utbildningsdepartementet. Hon har i många decennier varit en ledande koreograf i Sverige och utomlands. EL har också skrivit och publicerat böcker. En bra översikt över hennes arbete finns på: http://www.efvalilja.se/

Eva Lilja Är  professor emerita i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon har ägnat mycket av sitt skrivande och tänkande åt poesi och i synnerhet metrik. Hennes imponerande verklista rymmer en lång rad studier om framförallt kvinnliga lyriker, Edith Södergran, Elsa Grave, Sonja Åkesson, m.fl. På uppdrag av Svenska Akademien skrev hon Svensk Metrik (2006) och Svensk Verslära (2008) två grundläggande verk för förståelsen och kunskapen om metrik i allmänhet och svensk metrik i synnerhet. Under senare år har Eva Lilja trätt i dialog med kognitionsforskning i sitt utforskande av vad rytm egentligen kan vara, hur den kan förstås och beskrivas. Resultatet av det arbetet står att läsa i boken Poesins rytmik. Se: http://poesinsrytmik.blogspot.se/

Marie Samuelsson är tonsättare. Hon har komponerat för många olika sättningar, alltifrån kammarmusik till stycken för symfoniorkester, liksom såväl vokal- som elektronmusik. För ett år sedan väckte hon uppståndelse med operan Jorun Orm i Öga, med libretto av Kerstin Ekman. En bra bild av MS konstnärskap får man genom: http://www.mariesamuelsson.se/

Sök också på hennes namn på Spotify för att lyssna till hennes musik.

Marcia Sá Cavlacante Schuback är professor i filosofi vid Södertörns Högskola, översättare och författare. Hon har ett omfattande filosofiskt författarskap på flera språk. Som översättare har hon arbetat såväl med filosofi som med poesi till portugisiska och svenska från dessa och andra språk. Hon är Heideggerkännare och har översatt Sein und Zeit till Portugisiska. På FSL har hon medverkat i flera seminarier, senast vid ”Translating Poery in the postdigital era” (som finns att lyssna till här: http://fslpodcast.blogspot.se/ ) Hon Medverkar också i antologin Performativ kritik se: http://konstenskunskapkunskapenskonst.blogspot.se/

Om MSCS se vidare: http://www.sh.se/p3/ext/content.nsf/aget?openagent&key=sh_personal_profil_sv_285561

 

John Swedenmark är lingvist, översättare, kritiker och författare. Han började som lingvist men lämnade akademien och blev fri skribent. Han har varit kulturredaktör på LO-tidningen, han har varit och är ännu medlem i åtskilliga tidskriftsredaktioner. Han har översatt många tiotals böcker främst från isländska men också från franska och andra språk. Han har givit ut två egna böcker , Kritikmaskinen och i FSL:s skriftserie Baklängesöversättning Om den senare, se t.ex: http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/11026-litteratur-john-swedenmark-baklaengesoeversaettning-

Övergripande om JS:

http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Swedenmark

Om Martin Heideggers På väg mot språket ur vilken dialogen ”Ur ett samtal om språket – mellan en japan och en frågande” är hämtad kan man t.ex. läsa:

http://hd.se/kultur/boken/2012/12/12/heideggers-revor/

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/martin-heidegger-pa-vag-mot-spraket/

http://www.svd.se/kultur/understrecket/enligt-heidegger-ar-det-spraket-som-talar-i-oss_7242193.svd

 

VÄLKOMNA!
För mer information skriv till magnuswo.fsl@gmail.com

 

 

 

 

SAMMANFATTNING UPPMÄRKSAMHETSSEMINARIET

Sammanfattning av Uppmärksamhetsseminariet på Stockholms konstnärliga högskola 3-5 oktober 2014 

Helt eller delvis närvarande under seminariet var: Helena Hildur, Emma Hammarén, Håkan Lindgren, Britta Olsson, Ola Nilsson, Johan Nordbeck, Per Mortensson, Ebba Jordelius, Else-Britt Kjellqvist, Hild Borchgrevink, Rebecka Holmström, Kim Hedås, Daniel Pedersen, Sara Gordan, Lotta Muth, Maria Ssandgren, Elena Dahl., Lisa Ullén, Katarina Carlshamre, Cecilia Roos, Tomas Olsson , Heléne Ohlsson, Karin Ivarsson, Karin Häll, Christina Ouzounidis, Staffan Caarlshamre, Kate Larsson , Göran Torrkulla, Magnus Jacobsson, Magnus William-Olsson, samt till och från en rad doktorander och lärare från SKH. Under Lördagskvällens föreställning, bar och dans deltog en större antal personer som här inte nämns vid vart enskilt namn.

Fredagen inleddes i ett grått men varmt väder. Seminariedeltagarna kom uppsläntrande för trappan och passerade en ”tavla” med texten ”Teser om uppmärksamheten”. Jag vet inte i vad mån folk verkligen tog sig besväret att via sina QR-läsare ta sig fram till teserna, men här är de: https://www.youtube.com/watch?v=y5x-9ejwCcY Långsamt fylldes rum 502 med folk. Rummet är en vacker balsal vettande mot nybroviken, med två vackra kristallkronor i det höga taket. I ena hörnet en grön kakelugn. Vi satte oss alla i ring i bakre delen av rummet allt medan Johan Andersson med sedvanlig finess lade sista handen vid PA och ljusinstallationen. När alla samlats inledde undertecknad seminariet (texten kan läsas här: http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/10/inledning-till-uppmarksamhtsseminariet.html).

Under eftermiddagen gjordes sedan en runda, där alla deltagarna, utifrån deras erfarenheter och tankar, talade om uppmärksamheten som fenomen och begrepp. Gemensamt skapade dessa berättelser en komplex och levande väv av iakttagelser, idéer och tankar, men det skapades också en sensibilitet och just uppmärksamhet för varandras idiosynkrasier och särskildheter som vi bar med oss vidare i seminariets fortsättning. Det att de samlade representerar så många skilda professioner, från dansare till filosofer, från psykoanalytiker till musiker gav det sagda en konkretion och mångfald som var kraftfull. Allt från de dagliga övandes- och repetitionsritualer till nattdrömmar och meditationserfarenheter lades, prövades och belystes som former av uppmärksamhet. Varje inlägg kommenterades och diskuterades av de övriga och några tydliga teman uppdagades. Dels gällde de koncentrationens gentemot öppnandes uppmärksamhet, dels gällde det uppmärksamhetens nödvändiga begräsningar och former. Men också tanken att uppmärksamheten är ett fenomen och begrepp som prövar gränserna mellan konst, tanke och vardag.

Under dagen framförde också Dag Andersson, Pär Ulander, David Tallroth och Carina Reich en version av stycket "Just my imagination". Stycket, som kan beskrivas som en undersökning av gemensamgörandets uppmärksamhet, består i att de fyra aktörerna sjunger körens partier i den gamla souldängan ”Just my imagination”. De fyra måste låta sånger gå i sina huvuden, tyst och synkroniserat, för att bära den genom alla tystnaderna tills de gemensamma insatserna skall framföras. Det var ofta vackert och skapade en förtätad stämning och uppmärksamhet i rummet. Efteråt berättade Carina Reich om styckets tillkomst och lite om det forskningsprojekt i vilket det ingår. Hon fick en hel del kommentarer och framförande kom sedan också att löpa som en referens i helgens vidare diskussioner.

Lördagen inleddes med en dubbelföreläsning av Kate Larsson och Göran Torrkulla, båda filosofer men varsitt konstnärskap (litteratur respektive måleri). Utgångspunkten var deras arbete med boken Stiglöshet ( http://www.adlibris.com/se/bok/stigloshet-3-essaer-om-uppmarkamhetens-former-9789185725199 ). De två föreläsarna inledde med att redogöra för den tredje medförfattaren, Babis Carabeidis bidrag i boken som består av en parafras av Platons ”Gästabudet”. Därefter talade Kate länge och vackert om naturen och drömmen som uppmärksamhetens orter. Hon uppehöll sig en del vid några författare. Den amerikanska poeten Lyn Hejinian och den kanadensiska Anne Carson, liksom de svenska poeterna Lennart Sjögren och Folke Dahlberg, samt den franske filosofen Gaston Bachelarde som Kate ägnat mycket tid och tänkande. Ett av de teman som hon utvecklade var hur uppmärksamheten som fenomen, erfarenhet och begrepp kan om inte överbrygga så åtminstone låta oss uthärda det faktum att naturen inte låter sig tänkas eller skrivas som natur och drömmen inte som dröm.

Göran Torrkullas föreläsning tog sig an uppmärksamhetens moraliska dimension. Uppmärksamheten är inte bara estetisk eller kunskapsteoretisk, den är framförallt relationell och därmed öppnar den för ett moraliskt tänkande. Göran betonade att uppmärksamheten har sin grund i förundran (det Platon kallar ”tó thaumázein”) och som Göran själv i boken Stiglöshet  för vidare genom att tala om epifani.  I förundran ”slås vi av något” medan ”något framträder” i epifanin. Han pekade också på att vardagen är uppmärksamhetens hemvist. Den uttrycker sig som ett personligt förhållningssätt. Tingen och världen ställer stället i sig själva krav på vår uppmärksamhet. Ett annat tema i Görans föreläsning var det dialogiska. Han tog upp Martin Bubers räcka ”tilltal, gensvar, ansvar”. Uppmärksamheten är å ena sidan uttryck för en förväntan, men också svaret på ett krav. På så vis måste man tänka uppmärksamheten som etisk, nämligen som ett sätt att värna vardagen som hemorten för våra liv.

Samtalet efter föreläsningen blev animerad. Det kom bland annat att handla om att relationen som relation och inte som förbindelse mellan subjekt och objekt är det centrala när man talar om uppmärksamhet. Frågan om vad uppmärksamhetens ansvar egentligen bestod i diskuterades livligt och Göran tog exemplet med vittnet. Den som bevittnar något görs också delaktig blott genom sin uppmärksamhet. Men vi är också uppmärksamt ansvarige att ”välja mening” samt att ta vara på tillfället (kairos). Varje val är, som Kirkegaard skriver, på liv och död.. De två föreläsningarna tycktes komplettera varandra genom att dra upp linjerna för å ena sidan en uppmärksamhetens poet och å den andra en uppmärksamhetens etik. Och vi slutade med att ställa oss frågan: Hur kan vi tänka etikens relation till poetiken genom uppmärksamhetens som erfarenhet, fenomen och begrepp?

Efter lunch kom Johanna Garpe och gav en mycket vackert formad föreläsning om den formskapande uppmärksamheten och kollektiva skapandeprocesser. Föreläsningen tog sig uttryck i en självbiografisk fabel som började i högmod, prövades av haveriet, flykten, självrannsakan och som slutade i insikt och succé. Johannas närvaro, språk och tankeskärpa fyllde detta mytiska schema med konkret och ciselerad kunskap. Om hon i berättelsens högmodsfas som regissör hade ”målat med människor” kom hon till slut fram till en metod som såväl gav akt på de enskilda individerna som på det gemensamma. Med Stanislavskij menade Johanna att scenkonst är ”Nuets konstform” I den måste man upprätta olika slags uppmärksamheter. Johanna använde sig av en psykologisk typologi av uppmärksamheter som rymde 1. Fokuserad uppmärksamhet. 2. Fasthållen uppmärksamhet (eller koncentration). 3. Selektiv uppmärksamhet. 4 Alternerande uppmärksamhet. 5. Delad uppmärksamhet. Och hon berättade hur dessa uppmärksamhetstyper spelade in i det konkreta regiarbetets alla processer. I förberedelsefasen arbetar hon ensam med att tolka och som hon sa att ”bada i verket”. Sedan går hon i dialog med verk och upphovpersoner. Därefter inträder det hon kallade ”pardansen” som handlar om att tillsammans med verket och vad det medger finna de ”dansbara” strukturerna. Därpå följer ”Solodansen” där hon riktar sig mot sig själv, mot vad hon vill säga, utrycka, göra. När detta förarbete är gjort lämnar Johanna helt förberedelserna. Det som fastnat har värde, det hon glömmer betyder nog inte så mycket. Principen är att hon inte återvänder till förberedelsearbetena. Genomförandefasen inleds med att hon träffar den enskilda aktörerna en och en. Hon lyssnar på dem och på deras tankar kring verk och framförande. Slutligen berättade hon att hon insisterar på att repetitionsrummet skall vara rent och heligt. Inga grejer, inga mobiltelefoner eller annat. Där ska uppmärksamheten helt riktas mot arbetet. När detta lyckas förnimmer alla medverkande att de skapat något som är större än det de har tillsammans. Johanna gick också in på vad slags uppmärksamhetsregister regissören måste odla och hon framhöll att regissören måste uppmärksamma mängder av fenomen samtidigt i synnerhet när produktionsförhållandena är så rationaliserade och strikt reglerade som de ofta är i synnerhet på stora teatrar och förstås extra mycket när det gäller Operor som involverar så många delar och människor. Hon menar att regissören lär sig att röra sig mellan att sålla, välja, scanna och snabbt förflyta sig mellan uppmärksamhetsformerna och att regissörens konst i stor utsträckning handlar just om att behärska dess förflyttningar.

Efter föreläsningen vidtog diskussion. Någon tog upp den intressanta roll skammen intog in hennes berättelse (vid insikten i haveriet) och påpekade att skammen ju ofta handlar om det individuella och kollektivet. Johanna svarade då att skammen i detta fall nog mest handlade om att hon gjort något hon egentligen inte velat göra. En annan fråga var om hennes fabel verkligen pekade hän mot en etik eller om den snarare var en regimetod, om det slags gemenskapande hon talade för var universell eller blott knuten till teatern. Är detta slags etiik översättligt till världen utanför teatern?

Efter paus framträdde duon Ludd för första gången på ett par år. Den består av musikerna och tonsättarna Lise-Lotte Norelius och Ida Lundén. De spelade två låtar och fick intressant nog under spelandet hantera några oförutsedda sladdbrott och rundgångar. De två har spelat länge ihop och denna improvisationsbaserade duo uttrycker också deras täta och länge prövade musikaliska relation. På scen står Lise-Lotte bakom sin laptop och sin mixer och har en del små ganska oansenliga instrument som består av bland annat tyg, metalltrassel, en vibrator och en sorts klocka. På andra sidan står Ida med sitt iögonfallande, sceniska och ibland nästan fetischistiska instrumentarium. Ett leksakspiano, en vackert format lergök, ett glasögonfodral och i det andra stycket använde hon två, av hennes föräldrar tillverkade, träsnurror med komiskt pickande trähönor som taktfast trummar när hon svänger instrumentet.

Musiken grep verkligen publiken. Och efter låtarna diskuterade vi länge med Ida och Lise-Lotte frågor om hur deras uppmärksamhet fördelar sig, på sig själva, på framtiden, på det klingande, instrumenten, varandra, varandras idéer och på det intryck musiken såväl som det sceniska gör på publiken. En del diskussion blev det kring pausens möjlighet i improvisationsmusik. Det talade om det kontrapunktiska tänkandet och de två musikerna visade sig också ha ytterst olika förhållande till det visuella.

Baren öppnade 19.00

 Kl. 19.30. äntrade Bogdan Szyber scenen. Han berättade om hur han börjat intressera sig för frågan om uppmärksamhet och medvetande. Den experimentella psykologi och kognitionsforskningen var hans utgångspunkt och i synnerhet the Coice-Blindness-labb i Lund (se: http://www.lucs.lu.se/choice-blindness-group/ ) I detta arbete hade han stött på trollerikonsten och sökt upp mästertrollkarlen Tom Stone. Denne hade Bogdan nu bjudit hit och han lämnade så scenen till Tom som genomförde en briljant föreläsning om sin syn på trolleriet som vilande på våra kognitiva förmågor och begräsningar. Föreläsningen inleddes med att Tom genomförde en serie trick med mynt och en penna. Därefter redogjorde han med många och illustrativa historiska och anekdotiska utvikningar för vilka omständigheter och villkor som gjorde tricken möjliga. Till hjälp tog han alltså kognitionsvetenskapens tänkande. Vi fick lära oss om perceptionsfält och om hur vissa rörelse döljer andra rörelser beroende på våra nedärvda uppmärksamhetsbeteenden, om blickens makt, om förgrund och bakgrund om hur hjärnan skapar kontinuitet och mönster och annat sådant. Men Toms föreläsning var, liksom Johannas, också en föreställning som började och slutade med ett föremål, en sko, som endast trädde fram just som början och slut av berättelsen.

I diskussionen framhöll Tom att skönhet var hans syfte. Han fick en rad frågor om lögn, illusion och sanning. Om trolleriets likheter med andra konstarter och om dess tradition var modern eller möjligen uråldrig, om den hade sin rot i vetenskapen eller magin, etc.

När föreställningen var över, långa applåder och rosor utdelats återupptogs baren. Dans inleddes till DJ Szybers låtlista och sedan dansade, drack och umgicks vi tills kläder var svettiga, ben vingliga, och utlevelsen någorlunda ersatt uppmärksamheten i våra stjärntvättade väsen.

På Söndagen möttes vi igen, en grupp på elva deltagare. Sara Gordan, Lisa Ullén, Rebecka Holmström, Hild Borchgrevink, Helena Hildur, Per Mortensson, Magnus Jacobsson, Brita Olsson, Göran Torrkulla, Kate Larsson och Magnus William-Olsson. Under närmare två timmar diskuterade seminariets olika bidrag, teser, tankar och upplevelser. Hela samtalet finns att lyssna till på FSL:s podcastsida: http://fslpodcast.blogspot.se/

När allt var klar tog vi adjö och skildes i en känsla av… kanske just – förundran.

MAGNUS WILLIAM-OLSSON

INLEDNING TILL UPPMÄRKSAMHTSSEMINARIET

Välkomna hit! Jag ska strax introducera seminariet. Men jag förslår att vi först bara med några ord presenterar oss för varandra så att man kan skrivna ned alla namn och få englimt av varnadras bakgrund. Jag heter Magnus William-Olsson, poet, kritiker, översättare ledare för FSL:s forskarseminarium……

Välkomna till FSL och Stockholms Konstnärliga högskola som vi gör 4 seminarier med i år. Det första ägde rum i vintras och handlade om Seminariet som tankeform, det andra ägde rum i maj och handlade om Risk. Men FSL har gjort många sådana här hellånga seminarier det här är faktiskt den 54 i ordningen, tror jag. Vi gör också andra sorters seminarier. Fram till och med i tisdags gästades vi t.ex. av fem brasilianska poeter och forskare som vi gjorde en rad olika kortare seminarier med i Göteborg och här i Stockholm.  Vi har ofta långväga gäster, men vår bas är Skandinavien. Under vårterminen arrangerar FSL till exempel ett  stort metrikseminarium i Helsingfors, vi gör ett seminarium om poesi och politik i Köpenhamn,  och vi gör ett nordiskt kritikseminarium i samarbete litteraturfestivalen i Lillehammer i slutet av april.

FSL har också grundat en ytterst levande tidskrift som heter Kritiker. Vi har en skriftserie, som ni kan titta på här borta på bordet. Vi har Facebookgruppen ”Fria seminariet i litterär kritik”. Bloggen: http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/ . Podcastsida där man kan lyssna på seminarier och föreläsningar. Vi ger tillsammans SKH och KKH kursen ”Performativ kritik”.

Grunden för alla våra verksamheter är ”kritikbegreppet”, som väsentligen har två rötter: Å ena sidan upplysningstänkandet och framför allt förstås Kant som formulerade en ide om kritiken och det kritiska vilken mycket förenklat går ut på att ta en annan ståndpunkt och att därifrån pröva, värdera och döma, för att uppnå förändring.

Kritiken så som den har traderats sedan Upplysningen har på många vis gått i stå, inte minst därför att det kritiken kritiserar själv blivit kritiskt. Allt och alla är ju numera kritiska. Det finns inte ett lärosäte, inte en kursplan eller myndighet, inte en förening eller ens någon enskild person numera som inte berömmer sig av att vara kritisk. Säg mig någon enda person eller institution som idag stoltserar med att vara ”okritisk”. De stora föremålen för upplysningskritikerna var ju just institutionerna, Staten och kyrkan. Men staten är sedan länge kritisk inte bara i största allmänhet utan också och i synnerhet mot sig själv, för att nu inte tala om kyrkan och biskoparna som ju rent av för det mesta är kritiska till och med till den tro de företräder – ja till och med den förr ofelbare påven pryder sig numera med självkritik.

Frågan om vad kritiken, som tanketradition med förändrande anspråk, ska ta sig för när allt kritiserat självt är kritisk – är faktiskt svårare än kul. Kritiken har varit enastående lyckosam i att förändra och inte sällan förbättra sina föremål. Det gäller såväl den filosofiska, som den politiska och den estetiska kritiken. Och det är svårt att tänka sig en värld som inte har tillgång till den. Men hur kan kritiken återknyta till sitt anspråk?

På Fria seminariet har detta varit en ständigt närvarande fråga. Och det svar vi oftast prövat är att grunda kritiken annanstans än i den kritiska filosofins tradition, nämligen i konsten och skapandet, förstådd just som en kritik.

När vi började, arbetade vi med vad vi kallade ”litterär kritik” – kritikens som litterär genre och tanken att litteraturen i sig är kritik. Essäns tradition.

Vår utgångspunkt blev det grekiska verb ur vilket ordet kritik stammar, verbet krínein, som är hämtat från den agrara sfären och betyder att ”sålla” eller ”urskilja” så som man t.ex. skiljer det fruktbara utsädet från det ofruktbara, den boskap som skall gå till avel från den som ska till slakt, eller de äpplen som bör ligga överst i korgen när man går till marknaden för att sälja.

Ett av problemen med upplysningens kritik tradition är ju att den från början var så  förtjust i förnuftet att den snörde av tänkandet från känslan och kroppen. Men kritik, i den grekiska betydelsen av ordet, som krínein, tar alla våra förmågor i anspråk: De kognitiva, ja visst. Men för att skilja fruktbar säd från ofruktbar krävs också erfarenhet, sinnlighet, lukt, känsel, intuition, ja, det är en akt som tar hela ens väsen och alla ens förmågor i anspråk om den ska utföras väl.

En sådan kritik, ett fullt tänka-känna, är – har vi sagt oss här på seminariet – något alla, eller i alla fall nästan alla konstnärer måste öva sig i, eftersom detta moment av att kritisera det gjorda, ur, via och genom sitt fulla väsen är ett moment som återkommer i alla konstarter och i allt skapande. Nästan allt – i alla fall. Att känna, förstå, förnimma och pröva vad man faktiskt gör, har gjort eller vill göra är, tror jag, det svåraste av allt i konstskapandet.

Ofta har vi funnit anledning att tänka över detta moment i termer av interpretation eller som grekerna sa, med en vag hänvisning till guden Hermes, som hermeneia [tolka och översätta]. Interpretationen är ju en väl definierad och teoretiserad tradition i många konstarter, i synnerhet förstås inom musicerandets, skådespeleriets och översättandets konster. Men vad är och innebär det att interpretera?

Här blir det begrepp som vi denna helg skall pröva akut och ofrånkomligt, begreppet uppmärksamhet. Och kanske var det just med utgångspunkt i interpretationen som vi här på FSL allt intensivare för en typ sju åtta år sedan började tänka över uppmärksamheten.

En av de texter ni har läst inför det här seminariet, den som  heter just ”Uppmärksamhet” kommer ur min bok Läsningen föregår skriften – Poesins aktualitet. Den boken var kan man säga ett av många utfall av ett treårigt projekt som vi drev mellan 2008-2010 under titeln ”Uppmärksamhetens former”. Det var ett projekt som till grund hade tanken att vi just då genomlevde en på många vis avgörande ”uppmärksamhetskris” i ljuset av det skeende som kan kallas digitaliseringen.

I tisdags hade vi – som nämnt - avslutningsseminariet på ett veckolångt gästspel av fem Brasilianska poeter, översättare och poesiforskare. Seminariet handlade om att översätta poesi i den postdigitala eran. Det blev ett animerat samtal som visade vilken enormt stark och samtidigt svårvärderad roll allt detta med internet och digitala resurser tar i nutida översättning. Alla, också de som inte ansåg sig särskilt intresserade, visade sig vara fullständigt involverade och personligt skakade av den förändring de själva och deras konstart underkastats genom digitaliseringen. En av deltagarna började nästan gråta, sa hon, när hon tänkte på vad hon tyckte sig ha förlorat – en särskild sorts närvaro och koncentration i läsandet, som förr var själva utgångspunkten för hennes arbete. En annan deltagare menade sig stå i ett stundligt krig med sina impulser att ideligen vända sig till nätet, istället för att ”känna efter” själv.

Kring digitaliseringen har vi ofta på FSL laborerat med ett par begrepp som kan vara värda att nämna här. Det första är just ”Digitaliseringen” som brukar tänka över som ett historisk skeende som inleddes i början av nittiotalet och som avslutades ungefär 2008, eller nåt sådant. Det var det skede då vi alla kämpade febrilt med att lära oss den nya verkligheten. Vi lärde oss orientera oss och hantera digitaliteten. Vi tillägnade oss en mängd nya förmågor, som att ”surfa” att ”scan-läsa” och ”multi-taska”. Vi lärde oss de digitala arkivens logiker och tekniker, vi utarbetade nya relationer mellan överblick och detaljer, vi lärde oss nya förhållningssätt till minnet inte minst genom det digitala fotot, dess lagrings och publiceringsmöjligheter, vi lärde oss att parläsa med wikipedia, digitala ordböcker och google. Vi lärde oss nya sätt att dokumentera och aktualisera dokumentation. Vi prövade ut nya relationer mellan våra kroppar och deras digitala alter-egon,  Vi omförhandlade vad vi borde ha kvar i våra skallar och vad vi lika gärna kunde ha i mobiltelefonen, på hårddisken eller på nätet (t.ex. telefonnummer och stora delar av vår bildning, sånt som exakta årtal, verktititalar, sonettens olika rimscheman, etc, etc.) Hela digitaliserings skede medförde som sagt en kris i uppmärksamheten. Vi hade helt enkelt fullt sjå med att lära oss just detta. Vi slösade därför uppmärksamhet på skitsaker och försummade att uppmärksamma väsentligheter. Men kring 2008 ungefär kan man säga att vi  i stort sett hade lärt oss de tänkesätt, det handlingsvägar, den mentalitet och det slags rationalitet som digitaliteten fordrar av oss. Att det sedan oavbrutet kommer nya devices och användningsområden betyder inte så mycket. Vi har till och med lärt oss hur man förhåller sig till ”det nya”  som sådant i digitalitetens kronologik. Som, historiskt skede och skred var digitaliseringen över.

Vi kan alltså nu njuta privilegiet att överblicka digitaliseringen som historisk skede. Och gör vi det ser vi att somt har förändrats och annat förblir sig likt.

Digitaliseringens epok har nästan alltid beskrivits i termer av information. Det beror troligen på att informationssamhället och informationsekonomin, förstådd  i Marshall McLuchans efterföljd ännu var ett så starkt paradigm när de digitala teknikerna spreds i början på 90-talet, att den självklart stod fram just i den belysningen. Digitaliseringen har därför väsentligen förståtts som en repertoar av nya sätt och möjligheter att skapa, lagra och distribuera information. Det var också jakten på information som var motorn i uppmärksamhetskrisen. Vi jagades alla av tanken på att mer och bättre information ständigt väntade oss blott ett knapptryck bort. Men när vi nu kan se tillbaka på digitaliseringen som något historisk, står det allt klarare att vad det digitala egentligen, eller framför allt, öppna för var nya former av uppmärksamhet. Och det är detta faktum som ligger till grund för det andra begreppet jag vill ta upp, nämligen begreppet det post-digitala och det postdigitala tillståndet som idag i allt hög utsträckning tar över vårt förhållande till den nya värld digitaliseringen upplät. Det postdigitala präglas, som vi ofta har talat om det här på FSL, av ett uppmärksamhetsorienterat, istället för ett informationsorienterat tänkande. Vad betyder det? Låt mig ta ett exempel:

Litteraturen. I litteraturindustrin – om jag får uttrycka mig så - där tror man fortfarande att digitaliseringen framför allt erbjuder nya sätt att paketera och sälja samma ”entitet information”. ”Vi gör romanen i en version för papper, en annan för läsplatta, en trejde för mobildisplay och en fjärde som ljudfil” – tänker förlag, bokhandlare och marknadsavdelningar. Men vi som är tränande i utövandet av krínen, vi vet och känner ju omedelbart att det är en avgörande skillnad på att läsa en dikt på en mobildisplay än i en i en pappersbok eller att lyssna på den uppläst i lurar. Inte är det samma dikt? Nej – och varför? Jo, förstås därför att det rör sig om olika slags uppmärksamhetsformer. Vi som odlar detta krínein vi vet att alla skillnader har betydelse. Diktens själva väsen beror av hur vi uppmärksammar den. Ett musikstycke är något annat när vi lyssnar på den framfört live i konsertlokalen än när vi lyssnar på inspelningen av det i lurar på tunnelbanan hem.

Dessa skillnader i uppmärksamhet som digitaliteten öppnar går förstås att hantera konstnärligt. Och många författare gör också så. Att skriva på en blogg är förstå något helt annat än att skriva i sin anteckningsbok eller för att trycket. Det finns likheter, jag visst, men det finns också skillnader och över dessa skillnader kan man, som alltid bedriva kritik; tolka, interpretera, skapa. Nya genrer uppkommer: Tweeten är ett exempel, mickroberättelsen en annan. Båda tar sin utgångspunkt i mobildisplayen och SMS-tekniken – texter som man ska titta på intensivt en kort stund och sedan tänka på länge. Men också andra genrer uppstår. Transkritiken, till exempel, som blomstrar på sociala medier och som består i att ”länka”, cittera, tipsa, etc. Andra genrer uppstår genom förflyttningar mellan uppmärksamhetsregister. En ganska ny genre är att poeter trycker chap-books av sin blogg-dikter. Samma dikter men tryckta och handbundna i små böcker som man kan köpa direkt via bloggen. Och vips – har bloggdikterna blivit nya dikter bara genom den uppmärksamhetsförflyttning som bytet mellan bloggskärm och handbundet papper utgör. Exemplen kan mångfaldigas, såväl inom litteraturen som inom andra konster.

Man ska förstås akta sig för att hävda att dessa strategier representerar något avgörande NYTT vare sig i vår civilisation eller inom litteraturen eller konsten. Det är ju bland annat det Magnus Bremmer visar i den andra texten jag sände ut inför seminariet. Det postdigitala aktualiserar bara tendenser som vi har odlat förut. Men å andra sidan är det obestridligt att den gör något avgörande med kulturen som sådan. Den förflyttar tyngdpunkten från objektet till betraktaren, texten till läsaren, från teorin till tänkandet.

Denna insikt kallar, tänker jag, på en uppmärksamhetens estetik och en uppmärksamhetsfilosofi. I den bok varur ni har fått kapitlet ”Uppmärksamhet”, försöker jag att  formulera en poetik på uppmärksamhetens grund. Den boken är bara ett exempel bland många andra på att uppmärksamhetsbegreppet vunnit ny aktualitet. I morgon ska vi få höra två av författarna till en annan sådan bok, boken Stiglöshet, filosofen och författaren Kate Larsson samt filosofen och bildkonstnären Göran Torrkulla. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Idag är utgångspunkten de erfarenheter och tankar ni har med er hit. Vi är ganska många och det är viktigt att alla som vill ska få tillfälle att ge sina perspektiv. Jag föreslår därför att vi gör en runda, där vi låter tre personer i taget tala om sina tankar och erfarenheter kring uppmärksamhet– om de vill förstås, annars går det också bra att ”passa”. Och att vi andra tar anteckningar så att vi efter de tre kan göra en liten summerande diskussion kring det sagda. Sen går vi vidare, tre i taget, tills alla som vill har talat. Vid halv tre tar vi kaffepaus. Efter det kommer något att ske här inne som jag inte ska tala så mycket om, men det kommer att filmas för dokumentation. Så om det finns någon bland oss om absolut inte vill bli filmad (även om filmen som sagt inte ska visas offentligt) så föreslår jag att den personen stannar kvar vid kaffet i typ 20 minuter efter vi andra gått in. Därefter fortsätter vi som förut. Om någon vill kommentera eller ta upp frågorna i de i förväg utsända texterna är det förstås välkommet. Men det är inte alls nödvändigt.

Välkomna!