står öppet för såväl konstnärliga som akademiska forskare, verksamma vid eller utanför de akademiska institutionerna. Seminariet har ett "editorial board" som består av författarna till titlarna i vår skriftserie.Forskarseminariet samlas till helgträffar med utgånspunkt i aktuella forskningsprojekt. Seminarierna hålls på olika platser i Stockholm. FSL:s forskarseminarium stöds av Svenska Akademien.

måndag 6 oktober 2014

SAMMANFATTNING UPPMÄRKSAMHETSSEMINARIET


Sammanfattning av Uppmärksamhetsseminariet på Stockholms konstnärliga högskola 3-5 oktober 2014 

Helt eller delvis närvarande under seminariet var: Helena Hildur, Emma Hammarén, Håkan Lindgren, Britta Olsson, Ola Nilsson, Johan Nordbeck, Per Mortensson, Ebba Jordelius, Else-Britt Kjellqvist, Hild Borchgrevink, Rebecka Holmström, Kim Hedås, Daniel Pedersen, Sara Gordan, Lotta Muth, Maria Ssandgren, Elena Dahl., Lisa Ullén, Katarina Carlshamre, Cecilia Roos, Tomas Olsson , Heléne Ohlsson, Karin Ivarsson, Karin Häll, Christina Ouzounidis, Staffan Caarlshamre, Kate Larsson , Göran Torrkulla, Magnus Jacobsson, Magnus William-Olsson, samt till och från en rad doktorander och lärare från SKH. Under Lördagskvällens föreställning, bar och dans deltog en större antal personer som här inte nämns vid vart enskilt namn.

Fredagen inleddes i ett grått men varmt väder. Seminariedeltagarna kom uppsläntrande för trappan och passerade en ”tavla” med texten ”Teser om uppmärksamheten”. Jag vet inte i vad mån folk verkligen tog sig besväret att via sina QR-läsare ta sig fram till teserna, men här är de: https://www.youtube.com/watch?v=y5x-9ejwCcY Långsamt fylldes rum 502 med folk. Rummet är en vacker balsal vettande mot nybroviken, med två vackra kristallkronor i det höga taket. I ena hörnet en grön kakelugn. Vi satte oss alla i ring i bakre delen av rummet allt medan Johan Andersson med sedvanlig finess lade sista handen vid PA och ljusinstallationen. När alla samlats inledde undertecknad seminariet (texten kan läsas här: http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/10/inledning-till-uppmarksamhtsseminariet.html).

Under eftermiddagen gjordes sedan en runda, där alla deltagarna, utifrån deras erfarenheter och tankar, talade om uppmärksamheten som fenomen och begrepp. Gemensamt skapade dessa berättelser en komplex och levande väv av iakttagelser, idéer och tankar, men det skapades också en sensibilitet och just uppmärksamhet för varandras idiosynkrasier och särskildheter som vi bar med oss vidare i seminariets fortsättning. Det att de samlade representerar så många skilda professioner, från dansare till filosofer, från psykoanalytiker till musiker gav det sagda en konkretion och mångfald som var kraftfull. Allt från de dagliga övandes- och repetitionsritualer till nattdrömmar och meditationserfarenheter lades, prövades och belystes som former av uppmärksamhet. Varje inlägg kommenterades och diskuterades av de övriga och några tydliga teman uppdagades. Dels gällde de koncentrationens gentemot öppnandes uppmärksamhet, dels gällde det uppmärksamhetens nödvändiga begräsningar och former. Men också tanken att uppmärksamheten är ett fenomen och begrepp som prövar gränserna mellan konst, tanke och vardag.

Under dagen framförde också Dag Andersson, Pär Ulander, David Tallroth och Carina Reich en version av stycket "Just my imagination". Stycket, som kan beskrivas som en undersökning av gemensamgörandets uppmärksamhet, består i att de fyra aktörerna sjunger körens partier i den gamla souldängan ”Just my imagination”. De fyra måste låta sånger gå i sina huvuden, tyst och synkroniserat, för att bära den genom alla tystnaderna tills de gemensamma insatserna skall framföras. Det var ofta vackert och skapade en förtätad stämning och uppmärksamhet i rummet. Efteråt berättade Carina Reich om styckets tillkomst och lite om det forskningsprojekt i vilket det ingår. Hon fick en hel del kommentarer och framförande kom sedan också att löpa som en referens i helgens vidare diskussioner.

Lördagen inleddes med en dubbelföreläsning av Kate Larsson och Göran Torrkulla, båda filosofer men varsitt konstnärskap (litteratur respektive måleri). Utgångspunkten var deras arbete med boken Stiglöshet ( http://www.adlibris.com/se/bok/stigloshet-3-essaer-om-uppmarkamhetens-former-9789185725199 ). De två föreläsarna inledde med att redogöra för den tredje medförfattaren, Babis Carabeidis bidrag i boken som består av en parafras av Platons ”Gästabudet”. Därefter talade Kate länge och vackert om naturen och drömmen som uppmärksamhetens orter. Hon uppehöll sig en del vid några författare. Den amerikanska poeten Lyn Hejinian och den kanadensiska Anne Carson, liksom de svenska poeterna Lennart Sjögren och Folke Dahlberg, samt den franske filosofen Gaston Bachelarde som Kate ägnat mycket tid och tänkande. Ett av de teman som hon utvecklade var hur uppmärksamheten som fenomen, erfarenhet och begrepp kan om inte överbrygga så åtminstone låta oss uthärda det faktum att naturen inte låter sig tänkas eller skrivas som natur och drömmen inte som dröm.

Göran Torrkullas föreläsning tog sig an uppmärksamhetens moraliska dimension. Uppmärksamheten är inte bara estetisk eller kunskapsteoretisk, den är framförallt relationell och därmed öppnar den för ett moraliskt tänkande. Göran betonade att uppmärksamheten har sin grund i förundran (det Platon kallar ”tó thaumázein”) och som Göran själv i boken Stiglöshet  för vidare genom att tala om epifani.  I förundran ”slås vi av något” medan ”något framträder” i epifanin. Han pekade också på att vardagen är uppmärksamhetens hemvist. Den uttrycker sig som ett personligt förhållningssätt. Tingen och världen ställer stället i sig själva krav på vår uppmärksamhet. Ett annat tema i Görans föreläsning var det dialogiska. Han tog upp Martin Bubers räcka ”tilltal, gensvar, ansvar”. Uppmärksamheten är å ena sidan uttryck för en förväntan, men också svaret på ett krav. På så vis måste man tänka uppmärksamheten som etisk, nämligen som ett sätt att värna vardagen som hemorten för våra liv.

Samtalet efter föreläsningen blev animerad. Det kom bland annat att handla om att relationen som relation och inte som förbindelse mellan subjekt och objekt är det centrala när man talar om uppmärksamhet. Frågan om vad uppmärksamhetens ansvar egentligen bestod i diskuterades livligt och Göran tog exemplet med vittnet. Den som bevittnar något görs också delaktig blott genom sin uppmärksamhet. Men vi är också uppmärksamt ansvarige att ”välja mening” samt att ta vara på tillfället (kairos). Varje val är, som Kirkegaard skriver, på liv och död.. De två föreläsningarna tycktes komplettera varandra genom att dra upp linjerna för å ena sidan en uppmärksamhetens poet och å den andra en uppmärksamhetens etik. Och vi slutade med att ställa oss frågan: Hur kan vi tänka etikens relation till poetiken genom uppmärksamhetens som erfarenhet, fenomen och begrepp?

Efter lunch kom Johanna Garpe och gav en mycket vackert formad föreläsning om den formskapande uppmärksamheten och kollektiva skapandeprocesser. Föreläsningen tog sig uttryck i en självbiografisk fabel som började i högmod, prövades av haveriet, flykten, självrannsakan och som slutade i insikt och succé. Johannas närvaro, språk och tankeskärpa fyllde detta mytiska schema med konkret och ciselerad kunskap. Om hon i berättelsens högmodsfas som regissör hade ”målat med människor” kom hon till slut fram till en metod som såväl gav akt på de enskilda individerna som på det gemensamma. Med Stanislavskij menade Johanna att scenkonst är ”Nuets konstform” I den måste man upprätta olika slags uppmärksamheter. Johanna använde sig av en psykologisk typologi av uppmärksamheter som rymde 1. Fokuserad uppmärksamhet. 2. Fasthållen uppmärksamhet (eller koncentration). 3. Selektiv uppmärksamhet. 4 Alternerande uppmärksamhet. 5. Delad uppmärksamhet. Och hon berättade hur dessa uppmärksamhetstyper spelade in i det konkreta regiarbetets alla processer. I förberedelsefasen arbetar hon ensam med att tolka och som hon sa att ”bada i verket”. Sedan går hon i dialog med verk och upphovpersoner. Därefter inträder det hon kallade ”pardansen” som handlar om att tillsammans med verket och vad det medger finna de ”dansbara” strukturerna. Därpå följer ”Solodansen” där hon riktar sig mot sig själv, mot vad hon vill säga, utrycka, göra. När detta förarbete är gjort lämnar Johanna helt förberedelserna. Det som fastnat har värde, det hon glömmer betyder nog inte så mycket. Principen är att hon inte återvänder till förberedelsearbetena. Genomförandefasen inleds med att hon träffar den enskilda aktörerna en och en. Hon lyssnar på dem och på deras tankar kring verk och framförande. Slutligen berättade hon att hon insisterar på att repetitionsrummet skall vara rent och heligt. Inga grejer, inga mobiltelefoner eller annat. Där ska uppmärksamheten helt riktas mot arbetet. När detta lyckas förnimmer alla medverkande att de skapat något som är större än det de har tillsammans. Johanna gick också in på vad slags uppmärksamhetsregister regissören måste odla och hon framhöll att regissören måste uppmärksamma mängder av fenomen samtidigt i synnerhet när produktionsförhållandena är så rationaliserade och strikt reglerade som de ofta är i synnerhet på stora teatrar och förstås extra mycket när det gäller Operor som involverar så många delar och människor. Hon menar att regissören lär sig att röra sig mellan att sålla, välja, scanna och snabbt förflyta sig mellan uppmärksamhetsformerna och att regissörens konst i stor utsträckning handlar just om att behärska dess förflyttningar.

Efter föreläsningen vidtog diskussion. Någon tog upp den intressanta roll skammen intog in hennes berättelse (vid insikten i haveriet) och påpekade att skammen ju ofta handlar om det individuella och kollektivet. Johanna svarade då att skammen i detta fall nog mest handlade om att hon gjort något hon egentligen inte velat göra. En annan fråga var om hennes fabel verkligen pekade hän mot en etik eller om den snarare var en regimetod, om det slags gemenskapande hon talade för var universell eller blott knuten till teatern. Är detta slags etiik översättligt till världen utanför teatern?

Efter paus framträdde duon Ludd för första gången på ett par år. Den består av musikerna och tonsättarna Lise-Lotte Norelius och Ida Lundén. De spelade två låtar och fick intressant nog under spelandet hantera några oförutsedda sladdbrott och rundgångar. De två har spelat länge ihop och denna improvisationsbaserade duo uttrycker också deras täta och länge prövade musikaliska relation. På scen står Lise-Lotte bakom sin laptop och sin mixer och har en del små ganska oansenliga instrument som består av bland annat tyg, metalltrassel, en vibrator och en sorts klocka. På andra sidan står Ida med sitt iögonfallande, sceniska och ibland nästan fetischistiska instrumentarium. Ett leksakspiano, en vackert format lergök, ett glasögonfodral och i det andra stycket använde hon två, av hennes föräldrar tillverkade, träsnurror med komiskt pickande trähönor som taktfast trummar när hon svänger instrumentet.

Musiken grep verkligen publiken. Och efter låtarna diskuterade vi länge med Ida och Lise-Lotte frågor om hur deras uppmärksamhet fördelar sig, på sig själva, på framtiden, på det klingande, instrumenten, varandra, varandras idéer och på det intryck musiken såväl som det sceniska gör på publiken. En del diskussion blev det kring pausens möjlighet i improvisationsmusik. Det talade om det kontrapunktiska tänkandet och de två musikerna visade sig också ha ytterst olika förhållande till det visuella.

Baren öppnade 19.00

 Kl. 19.30. äntrade Bogdan Szyber scenen. Han berättade om hur han börjat intressera sig för frågan om uppmärksamhet och medvetande. Den experimentella psykologi och kognitionsforskningen var hans utgångspunkt och i synnerhet the Coice-Blindness-labb i Lund (se: http://www.lucs.lu.se/choice-blindness-group/ ) I detta arbete hade han stött på trollerikonsten och sökt upp mästertrollkarlen Tom Stone. Denne hade Bogdan nu bjudit hit och han lämnade så scenen till Tom som genomförde en briljant föreläsning om sin syn på trolleriet som vilande på våra kognitiva förmågor och begräsningar. Föreläsningen inleddes med att Tom genomförde en serie trick med mynt och en penna. Därefter redogjorde han med många och illustrativa historiska och anekdotiska utvikningar för vilka omständigheter och villkor som gjorde tricken möjliga. Till hjälp tog han alltså kognitionsvetenskapens tänkande. Vi fick lära oss om perceptionsfält och om hur vissa rörelse döljer andra rörelser beroende på våra nedärvda uppmärksamhetsbeteenden, om blickens makt, om förgrund och bakgrund om hur hjärnan skapar kontinuitet och mönster och annat sådant. Men Toms föreläsning var, liksom Johannas, också en föreställning som började och slutade med ett föremål, en sko, som endast trädde fram just som början och slut av berättelsen.

I diskussionen framhöll Tom att skönhet var hans syfte. Han fick en rad frågor om lögn, illusion och sanning. Om trolleriets likheter med andra konstarter och om dess tradition var modern eller möjligen uråldrig, om den hade sin rot i vetenskapen eller magin, etc.

När föreställningen var över, långa applåder och rosor utdelats återupptogs baren. Dans inleddes till DJ Szybers låtlista och sedan dansade, drack och umgicks vi tills kläder var svettiga, ben vingliga, och utlevelsen någorlunda ersatt uppmärksamheten i våra stjärntvättade väsen.

På Söndagen möttes vi igen, en grupp på elva deltagare. Sara Gordan, Lisa Ullén, Rebecka Holmström, Hild Borchgrevink, Helena Hildur, Per Mortensson, Magnus Jacobsson, Brita Olsson, Göran Torrkulla, Kate Larsson och Magnus William-Olsson. Under närmare två timmar diskuterade seminariets olika bidrag, teser, tankar och upplevelser. Hela samtalet finns att lyssna till på FSL:s podcastsida: http://fslpodcast.blogspot.se/

När allt var klar tog vi adjö och skildes i en känsla av… kanske just – förundran.

MAGNUS WILLIAM-OLSSON

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar