Sammanfattning av
Uppmärksamhetsseminariet på Stockholms konstnärliga högskola 3-5 oktober
2014
Helt eller delvis
närvarande under seminariet var: Helena Hildur, Emma Hammarén, Håkan Lindgren,
Britta Olsson, Ola Nilsson, Johan Nordbeck, Per Mortensson, Ebba Jordelius,
Else-Britt Kjellqvist, Hild Borchgrevink, Rebecka Holmström, Kim Hedås, Daniel
Pedersen, Sara Gordan, Lotta Muth, Maria Ssandgren, Elena Dahl., Lisa Ullén,
Katarina Carlshamre, Cecilia Roos, Tomas Olsson , Heléne Ohlsson, Karin
Ivarsson, Karin Häll, Christina Ouzounidis, Staffan Caarlshamre, Kate Larsson ,
Göran Torrkulla, Magnus Jacobsson, Magnus William-Olsson, samt till och från en
rad doktorander och lärare från SKH. Under Lördagskvällens föreställning, bar
och dans deltog en större antal personer som här inte nämns vid vart enskilt
namn.
Fredagen inleddes i ett grått men varmt väder. Seminariedeltagarna kom uppsläntrande för trappan och passerade en ”tavla” med texten ”Teser om uppmärksamheten”. Jag vet inte i vad mån folk verkligen tog sig besväret att via sina QR-läsare ta sig fram till teserna, men här är de: https://www.youtube.com/watch?v=y5x-9ejwCcY Långsamt fylldes rum 502 med folk. Rummet är en vacker balsal vettande mot nybroviken, med två vackra kristallkronor i det höga taket. I ena hörnet en grön kakelugn. Vi satte oss alla i ring i bakre delen av rummet allt medan Johan Andersson med sedvanlig finess lade sista handen vid PA och ljusinstallationen. När alla samlats inledde undertecknad seminariet (texten kan läsas här: http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/10/inledning-till-uppmarksamhtsseminariet.html).
Under
eftermiddagen gjordes sedan en runda, där alla deltagarna, utifrån deras
erfarenheter och tankar, talade om uppmärksamheten som fenomen och begrepp.
Gemensamt skapade dessa berättelser en komplex och levande väv av iakttagelser,
idéer och tankar, men det skapades också en sensibilitet och just uppmärksamhet
för varandras idiosynkrasier och särskildheter som vi bar med oss vidare i
seminariets fortsättning. Det att de samlade representerar så många skilda
professioner, från dansare till filosofer, från psykoanalytiker till musiker
gav det sagda en konkretion och mångfald som var kraftfull. Allt från de
dagliga övandes- och repetitionsritualer till nattdrömmar och meditationserfarenheter
lades, prövades och belystes som former av uppmärksamhet. Varje inlägg
kommenterades och diskuterades av de övriga och några tydliga teman uppdagades.
Dels gällde de koncentrationens gentemot öppnandes uppmärksamhet, dels gällde
det uppmärksamhetens nödvändiga begräsningar och former. Men också tanken att
uppmärksamheten är ett fenomen och begrepp som prövar gränserna mellan konst,
tanke och vardag.
Under
dagen framförde också Dag Andersson, Pär Ulander, David Tallroth och Carina
Reich en version av stycket "Just my imagination". Stycket, som kan
beskrivas som en undersökning av gemensamgörandets uppmärksamhet, består i att
de fyra aktörerna sjunger körens partier i den gamla souldängan ”Just my
imagination”. De fyra måste låta sånger gå i sina huvuden, tyst och
synkroniserat, för att bära den genom alla tystnaderna tills de gemensamma insatserna
skall framföras. Det var ofta vackert och skapade en förtätad stämning och
uppmärksamhet i rummet. Efteråt berättade Carina Reich om styckets tillkomst
och lite om det forskningsprojekt i vilket det ingår. Hon fick en hel del
kommentarer och framförande kom sedan också att löpa som en referens i helgens
vidare diskussioner.
Lördagen
inleddes med en dubbelföreläsning av Kate Larsson och Göran Torrkulla, båda filosofer
men varsitt konstnärskap (litteratur respektive måleri). Utgångspunkten var
deras arbete med boken Stiglöshet ( http://www.adlibris.com/se/bok/stigloshet-3-essaer-om-uppmarkamhetens-former-9789185725199 ). De två föreläsarna
inledde med att redogöra för den tredje medförfattaren, Babis Carabeidis bidrag
i boken som består av en parafras av Platons ”Gästabudet”. Därefter talade Kate
länge och vackert om naturen och drömmen som uppmärksamhetens orter. Hon uppehöll
sig en del vid några författare. Den amerikanska poeten Lyn Hejinian och den
kanadensiska Anne Carson, liksom de svenska poeterna Lennart Sjögren och Folke
Dahlberg, samt den franske filosofen Gaston Bachelarde som Kate ägnat mycket
tid och tänkande. Ett av de teman som hon utvecklade var hur uppmärksamheten
som fenomen, erfarenhet och begrepp kan om inte överbrygga så åtminstone låta
oss uthärda det faktum att naturen inte låter sig tänkas eller skrivas som
natur och drömmen inte som dröm.
Göran
Torrkullas föreläsning tog sig an uppmärksamhetens moraliska dimension.
Uppmärksamheten är inte bara estetisk eller kunskapsteoretisk, den är
framförallt relationell och därmed öppnar den för ett moraliskt tänkande. Göran
betonade att uppmärksamheten har sin grund i förundran (det Platon kallar ”tó thaumázein”) och som Göran själv i boken Stiglöshet för vidare genom att
tala om epifani. I förundran ”slås vi av
något” medan ”något framträder” i epifanin. Han pekade också på att vardagen är
uppmärksamhetens hemvist. Den uttrycker sig som ett personligt förhållningssätt. Tingen och världen ställer stället i
sig själva krav på vår uppmärksamhet. Ett annat tema i Görans föreläsning var
det dialogiska. Han tog upp Martin Bubers räcka ”tilltal, gensvar, ansvar”.
Uppmärksamheten är å ena sidan uttryck för en förväntan, men också svaret på
ett krav. På så vis måste man tänka uppmärksamheten som etisk, nämligen som ett
sätt att värna vardagen som hemorten för våra liv.
Samtalet
efter föreläsningen blev animerad. Det kom bland annat att handla om att
relationen som relation och inte som förbindelse mellan subjekt och objekt är
det centrala när man talar om uppmärksamhet. Frågan om vad uppmärksamhetens
ansvar egentligen bestod i diskuterades livligt och Göran tog exemplet med
vittnet. Den som bevittnar något görs också delaktig blott genom sin
uppmärksamhet. Men vi är också uppmärksamt ansvarige att ”välja mening” samt
att ta vara på tillfället (kairos). Varje val är, som Kirkegaard skriver, på
liv och död.. De två föreläsningarna tycktes komplettera varandra genom att dra
upp linjerna för å ena sidan en uppmärksamhetens poet och å den andra en
uppmärksamhetens etik. Och vi slutade med att ställa oss frågan: Hur kan vi
tänka etikens relation till poetiken genom uppmärksamhetens som erfarenhet,
fenomen och begrepp?
Efter
lunch kom Johanna Garpe och gav en mycket vackert formad föreläsning om den
formskapande uppmärksamheten och kollektiva skapandeprocesser. Föreläsningen
tog sig uttryck i en självbiografisk fabel som började i högmod, prövades av
haveriet, flykten, självrannsakan och som slutade i insikt och succé. Johannas
närvaro, språk och tankeskärpa fyllde detta mytiska schema med konkret och
ciselerad kunskap. Om hon i berättelsens högmodsfas som regissör hade ”målat
med människor” kom hon till slut fram till en metod som såväl gav akt på de
enskilda individerna som på det gemensamma. Med Stanislavskij menade Johanna
att scenkonst är ”Nuets konstform” I den måste man upprätta olika slags
uppmärksamheter. Johanna använde sig av en psykologisk typologi av
uppmärksamheter som rymde 1. Fokuserad uppmärksamhet. 2. Fasthållen uppmärksamhet
(eller koncentration). 3. Selektiv uppmärksamhet. 4 Alternerande uppmärksamhet.
5. Delad uppmärksamhet. Och hon berättade hur dessa uppmärksamhetstyper spelade
in i det konkreta regiarbetets alla processer. I förberedelsefasen arbetar hon
ensam med att tolka och som hon sa att ”bada i verket”. Sedan går hon i dialog
med verk och upphovpersoner. Därefter inträder det hon kallade ”pardansen” som
handlar om att tillsammans med verket och vad det medger finna de ”dansbara”
strukturerna. Därpå följer ”Solodansen” där hon riktar sig mot sig själv, mot
vad hon vill säga, utrycka, göra. När detta förarbete är gjort lämnar Johanna
helt förberedelserna. Det som fastnat har värde, det hon glömmer betyder nog
inte så mycket. Principen är att hon inte återvänder till förberedelsearbetena.
Genomförandefasen inleds med att hon träffar den enskilda aktörerna en och en.
Hon lyssnar på dem och på deras tankar kring verk och framförande. Slutligen
berättade hon att hon insisterar på att repetitionsrummet skall vara rent och
heligt. Inga grejer, inga mobiltelefoner eller annat. Där ska uppmärksamheten
helt riktas mot arbetet. När detta lyckas förnimmer alla medverkande att de
skapat något som är större än det de har tillsammans. Johanna gick också in på
vad slags uppmärksamhetsregister regissören måste odla och hon framhöll att
regissören måste uppmärksamma mängder av fenomen samtidigt i synnerhet när produktionsförhållandena
är så rationaliserade och strikt reglerade som de ofta är i synnerhet på stora
teatrar och förstås extra mycket när det gäller Operor som involverar så många
delar och människor. Hon menar att regissören lär sig att röra sig mellan att
sålla, välja, scanna och snabbt förflyta sig mellan uppmärksamhetsformerna och
att regissörens konst i stor utsträckning handlar just om att behärska dess
förflyttningar.
Efter
föreläsningen vidtog diskussion. Någon tog upp den intressanta roll skammen
intog in hennes berättelse (vid insikten i haveriet) och påpekade att skammen
ju ofta handlar om det individuella och kollektivet. Johanna svarade då att
skammen i detta fall nog mest handlade om att hon gjort något hon egentligen
inte velat göra. En annan fråga var om hennes fabel verkligen pekade hän mot en
etik eller om den snarare var en regimetod, om det slags gemenskapande hon
talade för var universell eller blott knuten till teatern. Är detta slags etiik
översättligt till världen utanför teatern?
Efter
paus framträdde duon Ludd för första
gången på ett par år. Den består av musikerna och tonsättarna Lise-Lotte
Norelius och Ida Lundén. De spelade två låtar och fick intressant nog under
spelandet hantera några oförutsedda sladdbrott och rundgångar. De två har
spelat länge ihop och denna improvisationsbaserade duo uttrycker också deras
täta och länge prövade musikaliska relation. På scen står Lise-Lotte bakom sin
laptop och sin mixer och har en del små ganska oansenliga instrument som består
av bland annat tyg, metalltrassel, en vibrator och en sorts klocka. På andra
sidan står Ida med sitt iögonfallande, sceniska och ibland nästan fetischistiska
instrumentarium. Ett leksakspiano, en vackert format lergök, ett glasögonfodral
och i det andra stycket använde hon två, av hennes föräldrar tillverkade,
träsnurror med komiskt pickande trähönor som taktfast trummar när hon svänger
instrumentet.
Musiken
grep verkligen publiken. Och efter låtarna diskuterade vi länge med Ida och
Lise-Lotte frågor om hur deras uppmärksamhet fördelar sig, på sig själva, på
framtiden, på det klingande, instrumenten, varandra, varandras idéer och på det
intryck musiken såväl som det sceniska gör på publiken. En del diskussion blev
det kring pausens möjlighet i improvisationsmusik. Det talade om det
kontrapunktiska tänkandet och de två musikerna visade sig också ha ytterst
olika förhållande till det visuella.
Baren
öppnade 19.00
I
diskussionen framhöll Tom att skönhet var hans syfte. Han fick en rad frågor om
lögn, illusion och sanning. Om trolleriets likheter med andra konstarter och om
dess tradition var modern eller möjligen uråldrig, om den hade sin rot i
vetenskapen eller magin, etc.
När
föreställningen var över, långa applåder och rosor utdelats återupptogs baren.
Dans inleddes till DJ Szybers låtlista och sedan dansade, drack och umgicks vi
tills kläder var svettiga, ben vingliga, och utlevelsen någorlunda ersatt uppmärksamheten
i våra stjärntvättade väsen.
På
Söndagen möttes vi igen, en grupp på elva deltagare. Sara Gordan, Lisa Ullén,
Rebecka Holmström, Hild Borchgrevink, Helena Hildur, Per Mortensson, Magnus
Jacobsson, Brita Olsson, Göran Torrkulla, Kate Larsson och
Magnus William-Olsson. Under närmare två timmar diskuterade seminariets olika
bidrag, teser, tankar och upplevelser. Hela samtalet finns att lyssna till på
FSL:s podcastsida: http://fslpodcast.blogspot.se/
När
allt var klar tog vi adjö och skildes i en känsla av… kanske just – förundran.
MAGNUS
WILLIAM-OLSSON
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar