står öppet för såväl konstnärliga som akademiska forskare, verksamma vid eller utanför de akademiska institutionerna. Seminariet har ett "editorial board" som består av författarna till titlarna i vår skriftserie.Forskarseminariet samlas till helgträffar med utgånspunkt i aktuella forskningsprojekt. Seminarierna hålls på olika platser i Stockholm. FSL:s forskarseminarium stöds av Svenska Akademien.

måndag 27 februari 2017

3:e föreläsningen "Kritiken i den nya offentligheten"

Välkomna till FSL:s öppna föreläsningsserie i ämnet Kritiken som konst- och kunskapsform!
~
Onsdagen den 8 mars kl. 19.00 talar
Carin Franzén 
under rubriken 
Kritiken och det omedvetna.

Lokal: Kritiklabbet/”Ljusgården”, Sveavägen 56. 

OBS! Anmäl deltagande genom att sända ett mail till magnuswo.fsl@gmail.com Skriv ”Kritikföreläsning” i ämnesraden.
~
Carin Franzén är professor och
föreståndare för Forskarskolan Språk och kultur i Europa vid Linköpings universitet.  Hon disputerade 1996 på avhandlingen Att översätta känslan. En studie i Julia Kristevas psykoanalytiska poetik. Hennes senaste böcker: 2010 gav hon ut Till det omöjligas konst. Essäer om litteratur och psykoanalys (Glänta Produktion) och 2012 Jag gav honom inte min kärlek. Om hövisk kärlek som kvinnlig strategi (Ersatz).

Detta är den tredje av sammanlagt aderton föreläsningar under två år. Föreläsningarna skall ge teoretiskt stoff och inspiration till det praktiska arbetet kring kritik som bedrivs inom FSL och KRITIKLABBET. Vårens föreläsningar ägnas temat ”Kritiken i den nya offentligheten”. Föreläsningarna vänder sig till den intresserade allmänheten, till forskare och studenter verksamma vid alla de högskolor, universitet och institutioner med vilka FSL samarbetar, samt till verksamma kritiker, författare och konstutövare. De 18 föreläsningarna kommer att samlas i två volymer av FSL:s skriftserie. Varje föreläsning följs av samtal kring det sagda under ledning av Magnus William-Olsson.

FSL tackar Svenska Akademien vars ekonomiska stöd gör föreläsningsserien möjlig.



måndag 6 februari 2017

The Literary Encyclopedia is seeking articles in the field of Scandinavian (Nordic) Literatures and Culture. Please see the full CFP for details: https://www.litencyc.com/php/scribd_document.php?id=5

söndag 5 februari 2017

Välkoma till föreläsning 2 av 18 i serien KRITIKEN SOM KONST- OCH KUNSKAPSFORM

Onsdagen den 22 Februari kl. 19.00 talar



Pamela Schultz Nybacka
under rubriken 

Bokvärldens gester och litteraturernas spel. Om skiften i logik, värde och kapital. 



Lokal: Kritiklabbet/”Ljusgården”, Sveavägen 56.



OBS! Anmäl deltagande genom att sända ett mail till magnuswo.fsl@gmail.com Skriv ”Kritikföreläsning” i ämnesraden.


Pamela Schultz Nybacka är forskare och lektor vid Institutionen för Samhällsvetenskaper vid SH Hon ansvarar för Konst, Kultur och Ekonomi-programmet vid SH samt utbildningen i Förlagskunskap vid SU.  2011 doktorerade hon på  avhandlingen Bookonomy - The Consumption Practice and Value of Book Reading (se: http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:409635/FULLTEXT01.pdf ) . Hennes senaste bok Samhälle och litteratur på regional nivå. Om den utökade satsningen på litteratur i Uppsala län utkom i januari 2017.



Detta är den andra av sammanlagt aderton föreläsningar under två år. Föreläsningarna skall ge teoretiskt stoff och inspiration till det praktiska arbetet kring kritik som bedrivs inom FSL och KRITIKLABBET. Vårens föreläsningar ägnas temat ”Kritiken i den nya offentligheten”. Föreläsningarna vänder sig till den intresserade allmänheten, till forskare och studenter verksamma vid alla de högskolor, universitet och institutioner med vilka FSL samarbetar, samt till verksamma kritiker, författare och konstutövare. De 18 föreläsningarna kommer att samlas i två volymer av FSL:s skriftserie. Varje föreläsning följs av samtal kring det sagda under ledning av Magnus William-Olsson. Nästa föreläsning i serien äger rum på samma plats den 22 feb.


FSL tackar Svenska Akademien vars ekonomiska stöd gör föreläsningsserien möjlig.


söndag 8 januari 2017

VÄLKOMMNA TILL KRITIKFÖRLÄSNING NR 1 AV 18


Onsdagen den 1 Februari kl. 19.00 talar kritikern, historikern, författaren och redaktören

Axel Andersson 

under rubriken 

DET KRITISKA GÅNGJÄRNET

- redaktionen och offentligheten -



Lokal: Kritiklabbet/”Ljusgården”, Sveavägen 56.



OBS! Anmäl deltagande genom att sända ett mail till magnuswo.fsl@gmail.com Skriv ”Kritikföreläsning” i ämnesraden.



Detta är den första av sammanlagt 18 föreläsningar under två åt. Föreläsningarna skall ge teoretiskt stoff och inspiration till det praktiska arbetet kring kritik som bedrivs inom FSL och KRITIKLABBET. Vårens föreläsningar ägnas temat ”Kritiken i den nya offentligheten”. Föreläsningarna vänder sig till den intresserade allmänheten, till forskare och studenter verksamma vid alla de högskolor, universitet och institutioner med vilka FSL samarbetar, samt till verksamma kritiker, författare och konstutövare. De 18 föreläsningarna kommer att samlas i två volymer av FSL:s skriftserie. Varje föreläsning följs av samtal kring det sagda under ledning av Magnus William-Olsson. Nästa föreläsning i serien äger rum på samma plats den 22 feb.

FSL tackar Svenska Akademien vars ekonomiska stöd gör föreläsningsserien möjlig.









lördag 10 september 2016

INLEDNING TILL DISKUSSIONEN OM KITIKENS FÖREMÅL



Den nionde september invigdes KRITIKLABBETS nya lokaler  med ett samtal om ”Dagskritikens föremål, verket och signaturen”. Utgångspunkten var sommarens s.k. Teratologen-debatt. Det blev ett långt, intensivt och givande samtal i en fullsatt lokal. Den första i vad vi hoppas ska bli en lång rad mer eller mindre spontana diskussioner om kritik utifrån aktuella frågeställningar och alla konstarter i KRITIKLABBETs lokaler på Sveavägen i Stockholm. På begäran publicerar jag nedan min inledning till diskussionen. /magnus william-olsson

Välkomna till Kritiklabbet!

Vi hoppas att detta är den första av ett pärlband informella samtal om kritik utifrån aktuella frågeställningar och teman. Diskussioner som anknyter till i offentligheten pågående samtal med relevans för fältet KRITIKEN SOM KONST- OCH KUNSKAPSFORM.


Jag hoppas att ni har hunnit läsa igenom de länkar jag sände ut från sommarens teratologen-debatt som jag tycker reste några principiellt intressanta frågor och som på vissa sätt reflekterade kritikens villkor i det jag brukar kalla ”den nya offentligheten”, eller ”den postdigitala offentligheten”.


Det finns flera trådar att dra i utifrån Teratorlogen-debatten. En gäller just verkets status i vår tid, i det jag kallar ”postdigitaliteten”. Som jag läser debatten var det ett av de intressanta tvisteämnena. Debattörerna föreföll, trots sina olika perspektiv och synvinklar, eniga om att dagkritikens föremål bör vara ”konstverket”, men de var i gengäld oeniga om vari verket består och hur det ska förstås och definieras.


Polemiken kring detta kläddes i begrepp som ”konstens autonomi” ”, i ”tryck- och yttrandefrihet”, i relationen mellan ”upphovsperson” och ”konstobjekt”, i idéer om subjektivitet och annat. Den konkreta bakgrunden är förstås hur kritiken skall förhålla sig till de tre associerade signaturerna ”Nikanor Teratologen” författare till ett antal skönliterära verk, ”Ezzelino” författare till grovt antisemitiska inlägg på ”Flashback” och ”Niclas Lundkvist” namnet på dörrskyltar, id-handlingar, epostkonton och på en svensk medborgare lydande under lagar och bestämd av samhälleliga ordningar. Här finns en hel rad möjliga beteckningar som anger olika slags relationer mellan namnen. Vi har förstås ”pseudonym” liksom den pessoanska ”heteronymen”, vi har begrepp som ”alias”, ”persona”, ”avatar”, ”troll” och flera andra som äger postdigital signifikans och som på olika vis komplicerar frågan om signaturen och ansvaret (eller kanske bättre – i plural – ansvaren).


Men debatten rörde också vid frågan om hur förställning om ”verket” eventuellt har förändrats i vår tid. Debattörerna föreföll mig alla tala om det man skulle kunna kalla det ”filologiska verket”, dvs det verk som vi med hjälp av kriterier och begrepp syftar till att definiera som ett avgränsat objekt tillhörigt en ”signatur” – ordet förstått i vidaste mening (etymologiskt märkning av djur, klipp i örat eller brännmärkning som anger vem som äger dem). I förhållande till detta verkbegrepp kan vi avgöra – detta uttryck av medborgaren Niclas Lundkvist hör till respektive hör inte till det ena eller andra verket. Det handlar om ett väsentligen – men kanske läckande – objektivt verkbegrepp, vilket förstås har estetiska och andra implikationer för kritiken.


Mot detta verkbegrepp står i vår tid, vill jag hävda, ett annat – nämligen ett verkbegrepp som pragmatiskt utgår från en uppmärksamhetsestetisk föreställning om att verket inte ska betraktas som ett objekt utan, performativt,  genom dess verkan. Verket är inte utan blir verk när vi gör med det eller låter det göra något med oss och andra. Verket är i så mening inte ett objekt, inte i sig utan endast för någon ett verk. Ur ett sådant perspektiv är verket ontologiskt kluvet:  å ena sidan är det  i potens, i möjlighet, alltså allt det kan vara för någon. Men det är också i akt, alltså sådant vi aktualiserar det i  och igenom en eller annan performation.


Jag ska försöka konkretisera: I Teratologen-debatten skulle man, ur det performativa verkbegreppets perspektiv, till exempel självklart hävda att: All kunskap om relationen mellan signatur och verk spelar roll. Jag kommer självfallet inte att kunna läsa Äldreomsorgen i övre Kågedalen som om jag inte kände till att där finns ett samband att aktualisera till skriverierna av Ezzelino på Flashback. Jag kanske tycker att jag bör tolka sambandet, men att bortse från det är omöjligt eftersom sambandet helt enkelt verkar (till exempel på så vis att jag av ett eller annat skäl tycker mig behöva bortse från det)


Hur de här – och kanske andra – konkurrerande verkbegrepp bör hanteras tycker jag det vore intressant att diskutera här idag.


Den tredje aspekten av konsteverket jag vill ta upp i denna inledning gäller offentligheten -  i sig ett komplicerat begrepp, men i all förenkling förstått här som den situation, kontext eller omständighet vari verket – objektivt eller performativt - står fram för oss som verk.


Tomas Olsson, som sitter här någonstans, visade i en undersökning för några år sedan på hur digitaliseringen förändrat föreställningen om performans och dansverk genom att förändra villkoren för deras representationer i offentligheten. Förr utgjordes dessa representation av noga regisserade och  utvalda pressbilder, återgivna i kataloger och därefter massmedier och arkiv. Idag utgörs det av en massa random mobilfoton och filmsnuttar  som åskådare själva publicerat och som genast presenterar sig när vi googla konstnärens namn eller verkens titel. För dem som själva inte sett verket är det kanske framföra allt genom dessa tillfälliga bilder och filmer som verket finns till för oss i offentligheten


Nu kan man hävda att romaner och falshbackinlägg har en annan materialitet än performances. Men skillnaden är mindre än vi tror. De flesta romaner har vi ju faktiskt inte läst och de vi har läst har vi vanligen till allra största delen glömt bort. Romaner existerar med andra ord för oss väsentligen som möjlighet läsa eller att ”läsa om” dem. Och denna existens som möjlighet är situerad i det vi skulle kunna kalla ”offentligheten”.


Det faktum att denna offentlighet idag i hög utsträckning utgörs av internet förändrar förstås hur verket står fram som verk för oss. När vi skall aktualisera Äldreomsorgen i övre Kågdedalen kan vi göra det genom att plocka fram boken ur bokhyllan, gå till biblioteket eller grannen och låna den, men chansen är rätt stor att vi – ständigt uppkopplade – tar upp mobilen och googlar titeln. Om ni gör så kommer ni, beroende på olika algoritmer, alla att få upp olika urval. Men de är lika i det att de ställer fram ett disparat sammanhang (prova får ni se: ännu mer illustrativt disparata om man googlar bilder). Snarare än en kontext handlar det om en multi- eller kanske dis-text.


Sedan inträdet av vår ständiga uppkoppling – jag brukar ange tidpunkten till  2008 när första Iphonen kom – är Google alltid en medläsare, på gott och ont.


Till slut skulle jag vilja ta upp ett pespektiv på detbatten som jag personlig tycker är förvånande. Den nämligen om upphovspersonens, här författarens, relation till verket ur kritikens perspektiv. Jag tycker att debatten har varit underligt naiv i förhållande till just författaren.


Jag tänker mig författaren, eller upphovspersonen (eller personerna) som…vad ska jag säga kluven. Å ena sidan har vi författaren som dödlig kropp, hen som med penna, dator eller vad det nu är skapar verket. Å andra sidan har vi författaren som av döden obunden signatur. Den förre arbetar alltid med att sätta den senare i verket och vi kan noga taget inte läsa ett verk utan att också läsa signaturen, eftersom frågan om upphovet alltid står på spel i läsandet. Men signaturen är ju alltid större än det enskilda konstverket. När vi som kritiker talar om Susanne Osten eller Lars Norén eller Fredrika Bremer eller Pina Bausch, så gör vi det förstås i deras egenskap av signaturer. Men inte endast som de står fram i sina upphovsrättsligt skyddade konstverk, utan också som de ter sig  intervjuer, i skvaller, avhandlingar och anekdoter.


Signaturen garanterar konstnärens verk och inte bara det enskilda konstverket. Signaturen är alltid större – när man talar om Fernando Pessoas verk så talar man om något mer än om det de samlade heteronymernas. Och talar man om Álvaro de Campos verk så talar man om något mer än om Pessoas.


Signaturen är på en gång en del av och överskridande verket.

I en tid som så uppmanar till att bruka olika identiteter, avatarer, pseudonymer tycker jag det är intressant att diskutera hur vi som kritiker skall förhålla oss till frågan om signaturen och verket. Marknaden tillråder oss att förhålla oss till varan: föreställningen, utställningen, boken. Konstnärerna vill helst att vi ska förhålla oss till verket som ett enda pågående livsverk. Och i allt högre grad verkar verket i olika kon-, multi- och distexter.


Ja, det var några av de frågor som jag tycker är intressanta med anledning av sommarens debatt och kvällens ämne: Dagskritikens föremål. Nu lämnar jag ordet fritt.


/Magnus William-olsson


tisdag 8 december 2015

SAMMANFATTNING av seminariet ”Platsen. Traditionen. Samtiden”


[Seminariet är inspelat och tillgängligt via Följ länken "Till Inspelning" ]


Trots iskallt decemberregn och vind som gick upp i stormstyrka samlades en stor publik i SLS hus vid Riddaregatan. Somliga hade rest med båt eller flyg, andra hade kämpat med paraplyer och bussar men alla var lättade över att vara inomhus och förväntansfulla inför seminariet.

Anna Hollsten inledde genom att hälsa oss alla välkomna. Hon talade om poesins möjligheter, om mångfald och nätutgivning men också om den marginalisering som lätt drabbar mer krävande genrer i den nya offentligheten. Vidare jämförde hon den finska poesiscenen med den nordiska och tog upp seminariets målsättning att granska på vilket sätt det nationella är relevant för den finlandssvenska poesin (och litteraturen).

”Finns det finlandssvensk poesi?” frågade sig Magnus William-Olsson i sin föredragsrubrik och trots att publiken helt säkert stålsatt sig gick det en orolig susning genom leden. William-Olsson började med att jämföra med andra transnationella språk och menade att stipendier och pris ofta är hårt knutna till nationerna och att alla som vill verka därför i någon mening tvingas buga inför bysterna för att komma in i värmen. (Runebergsbysten invid talarstolen log sitt bleka sfinxleende som vanligt). Efter inledningen som också innehöll en hommage till det finlandssvenska som konkret levd erfarenhet gick William-Olsson över till en reflexion kring vår samtid tolkad som en post-digital epok präglad av besinning och av en uppmärksamhetsekonomisk logik. Största delen av föredraget ägnades dock poesins förhållande till platsen. Det blev en vindlande på samma gång teoretisk och sinnlig undersökning av platsens tudelade väsen – hembygdsplatsen, den levda erfarna kroppsliga platsen (Topos) samt turistplatsen, det flyktiga rummet (Chora) – och poesins möjligheter att transcendera, finna mellanlägen eller förändra kategorierna.

Nästa föredrag var en tvåspråkig brevväxling mellan Pauliina Haasjoki och Peter Mickwitz. (De som inte förstod finska kunde läsa Haasjokis brev i översättning av Mickwitz i ett kompendium som delades ut. ) Brevväxlingen visade sig vara en personligt hållen och förtroendefull dialog som kretsade mycket kring den egna traditionens begränsningar och om längtan efter att gå ut över, stiga in i andra rum och sammanhang. Haasjoki betonade det finska språkets unika ensamhet i språkgrupperna, hur avsaknaden av organiskt besläktade språk gör situationen både utmanande och intressant. Entusiasmens betydelse dök upp som ett viktigt tema liksom skillnaden mellan etik och moral i poesin. En stor del av breven handlade om arbetet med Haasjokis och Mickwitz prisade översättning av Gunnar Björlings Solgrönt som precis komit ut på finska. Breven kretsade kring innehåll och form och kring formens moraliska halt, dess motstånd och verkan.

Efter denna järndos intellektuell föda behövde kroppen sitt och vi trotsade stormen i hopp om en fiskfilé eller lite varm soppa. Efter lunch laddade vi med kaffe i SLS kök och slog oss ner för nästa session.

Nästa föredrag var Elisabeth Hjorts musikaliska undersökning av våldet och icke-våldet i Henrika Ringboms och Matilda Södergrans poesi. Vem ansvarar för det våld som inte får benämnas, för blickens våld, för det patriarkala söndrandet inifrån, för det våld som får individen att rasa samman eller bli oförmögen att gå genom livet. Hjort läste fram ett vittnesbörd om det aktiva våldet samt ett motstånd i munnens, formuleringens, mörkrets tecken. För att kunna erfara erfarenheten måste man ta sig bortom det patriarkala ljus som svider över världen – ja man måste lära sig gå med orden menade Hjort i en av sina blixtrande genomlysta formuleringar.

Susanne Christensen kastade in publiken i ett författarskap som är både transnationellt och transestetiskt nämligen Cia Rinnes. Christensen tolkade med både röst och bild Rinnes flerspråkiga verk, hon visade på språklig samtidighet och performativitet. En del av dikterna lät sig läsas som ett slags filosofiska gåtor. Ett annat sätt att närma sig det gränslösa och dubbeltydiga kunde vara genom begreppet ”produktiv schizofreni”.  Genom Christensens läsning blev, utöver dikternas subtilitet, också en etisk hållning allt mer synliggjord vilket Christensen sedan på slutet elegant knöt till Rinnes dokumentärbok om Europas romer. Det uttalat politiska och det konceptuellt verksamma sammanlänkades både i poesin och i föredraget.

Före paus fick vi ännu höra Maïmouna Jagne-Soreau infallsrika föredrag ”Nordisk poesi i ett postnationellt perspektiv”. Jagne-Soreau inledde med en samtidigt åskadlig och kritisk reflexion kring begrepp som förhåller sig till nationalitet (som transnationell, postnationell, internationell, global osv). Därefter övergick hon till att tala om Ralf Andtbackas diktsamling ”Fält” som hon läste parallellt med Bourdieu fältbegrepp. Andtbackas omkvädesaktiga fras ”...ger mig en utsökt känsla av frihet” fick under föredraget färg och klang av analyserna och blev ett led i en tankeprocess som handlade just om frihetens möjligheter idag.

Efter de här tre innehållsrika och språkligt drivna föredragen var det dags för kaffe och bulle och ivriga samtal.  

Efter paus fanns det två programpunkter kvar: Tatjana Brandts föredrag och slutdiskussionen. Brandt undersökte hur traditionen lever och är verksam i Tua Forsströms poesi. Det blev en reflexion kring intertextualitet och dialog i poesin.

Efter föredraget satte vi oss vid det stora runda bordet längst bak i salen, vi trängde ihop oss och hämtade fler stolar och fick en stunds mer intimt samtal om poesins roll och villkor, om generationer, läsare och Yahya Hassan. SLS delade ut böcker till deltagarna och glada och trötta gick vi ut i den envist ihållande stormen för att ta oss till festen efteråt som tidskriften Ny Tid var med om att ordna.

I Klockriketeaterns vackra foajé dukades det upp både salta och söta läckerheter och vinet flödade ur sina plastkranar. Efter en stunds trevligt mingel var det dags för kvällens program. Först ut var de två vinnarna i FSL:s poesitävling. Torsten Bergman och Ann-Sofi Carlsson läste sina dikter.

Bergman som gett ut två diktsamlingar på eget förlag har också en performativ inställning till poesi och har experimenterat med laminerade dikter samt dikttavlor i glas.  Jag publicerar här de dikter som han läste:

Plattlänningens återkomst


Tåget knegar sig fram ur Östermyra
jag lägger min bok åt sidan


vill se slätten flyta in över markerna


över de flacka havsbottnen vid le Mont St Michel
kom flod efter ebb
med en fotvandrares raska steg

här är minnena snabbare

slätten min födelsebygd

åren lägger in den i minnenas magnetröntgen

vagnen gungar mot kollaps
stopp
inte vika av mot Seljänkangas 
inte röntga cykelturen genom Ylistaro

någon hamrar på rälsen
jag finner mig lagd i en äggkorg
en bunke på hjul
morgonfukt i el-ledningen ger knyckig ström
också i Karis sprang hjulknackare vattenpåfyllare män med vedfamnar
för länge sedan

jag tycker mig se stenbumlingar komma upp för legitimation
det hackande hjulet är ingen trumpetstöt
i magnetröntgens djup

loket kastar med huvudet
ingen ånga ingen rök
bara en kontrollant med sin hammare
något fel på hjulaxeln

passagerarna lika en styrelse som vill hem
när en gång stadgarna inte lägger hinder i vägen
prosten van vid en rolighet per stolsben

utanför beige vintergrön mark
brunhängigt raspiga tuvor

minnena lurar mig till sig

Dejavu

Min å är oändligt mycket större än så
den kastar av sig täcket
svämmar över i svartsjuka

jag tror jag var fyra
trodde mig se havet
trodde jag bodde vid havet

ingen var det som sa

alltjämt ser jag ladorna på slätten som fartyg på håll
Bonäsörens Helga kringränd av dem

ingen var det som visste

Bonäsöris-Helga
den enda



Nattkörning på älven

inte spräcka den blanka vattenytan då försvinner nattljuset

gäller att undvika stenar

pojken som drunknade i älven var blåvit i ansiktet
askgrå med blånande kinder

märkt av nattljuset

. . .

Lika säkra som blinkfyrar är kolsvarta trädsilhuetter på Oxholmen

över en ås rör sig ryttare tjuvar vargar krigar
lönnbrännare flyktingar älskande
ylande smattrande läskande

älven är tyst

ett massivt vattendrag som har styrka att lyfta dig
stjälpa av dig i havet

om det finns orsak                                                                         



Därefter var det dags för Ann-Sofi Carlsson som jobbar som matematiklärare vid Vörå samgymnasium och skriver skönlitteratur på lediga stunder. Hon har gett ut en novellsamling på Skriptum förlag men känner sig som poet först och främst. Här publicerar jag hennes bidrag:


1.

det blir bättre sen
alla barn kommer till himlen
bergen är blå vid horisonten
bomberna hörs inte hit
minnet går att radera
man kan vira in sig i nya kläder
det finns en sten utanför fönstret,
några träd

imorgon kommer allt att kännas lättare
det är bara att acceptera
förändringen, tiden går bara framåt

att återvända är omöjligt

först när mörkret kommer
stockas rösten
det är för sent;
dimman lägger sig mellan oss och de andra




2.

det finns inga fjärilar
i tvättrummet finns det inga
kalla golv, fladdrande draperier
duschstrålen iskall
och hetljummen imman på fönstret

det finns inga

fjärilarna kommer in
med mattorna från balkongräcket
fäller ut sina vingar, vinglar fram
om man blundar:
ser man dem inte, man ser bara
sidor fulla av text
och jag har lärt mig
tiofingersystemet
och jag kan stava orden medan jag läser
jag kan stava alla orden
rätt



3.

dina kinder som äpplen
när du kryper ihop vid mitt bröst
handen innanför halslinningen
fingrar på halsbandsstenarna

brasan sprakar i kakelugnen
en gnista yr
mörker i trädgården
löven rister till i vinden
en björk på gården fällde alla sina löv
snart står den inte längre kvar
men äppelträdet, som haren åt sig mätt på, klarade sig
barken bara halvt avskalad

i år kom det första äpplet
”Varför lämnar du skalet, mamma?”

en varm stund i soffan
– datorn för en gångs skull avstängd,
ett minne som sätter sig i kroppen
som förs vidare från generation till generation
glömskan som suddas ut ur våra minnen



Vårt program susade vidare och som följande läste Peter Mickwitz och Henrika Ringbom. Som avslutning och final presenterade författaren Jolin Slotte det nätpoesiprojekt ”Sublima tolkningar” som hon har tillsammans med bildkonstnären Pauliina Pesonen. Projektet finns på: http://subliimittulkinnat.tumblr.com

Kvällen avslutades som sig bör med dans.

Ett stort tack till alla som var med!


Tatjana Brandt