INLEDNING TILL UPPMÄRKSAMHTSSEMINARIET

Välkomna hit! Jag ska strax introducera seminariet. Men jag förslår att vi först bara med några ord presenterar oss för varandra så att man kan skrivna ned alla namn och få englimt av varnadras bakgrund. Jag heter Magnus William-Olsson, poet, kritiker, översättare ledare för FSL:s forskarseminarium……

Välkomna till FSL och Stockholms Konstnärliga högskola som vi gör 4 seminarier med i år. Det första ägde rum i vintras och handlade om Seminariet som tankeform, det andra ägde rum i maj och handlade om Risk. Men FSL har gjort många sådana här hellånga seminarier det här är faktiskt den 54 i ordningen, tror jag. Vi gör också andra sorters seminarier. Fram till och med i tisdags gästades vi t.ex. av fem brasilianska poeter och forskare som vi gjorde en rad olika kortare seminarier med i Göteborg och här i Stockholm.  Vi har ofta långväga gäster, men vår bas är Skandinavien. Under vårterminen arrangerar FSL till exempel ett  stort metrikseminarium i Helsingfors, vi gör ett seminarium om poesi och politik i Köpenhamn,  och vi gör ett nordiskt kritikseminarium i samarbete litteraturfestivalen i Lillehammer i slutet av april.

FSL har också grundat en ytterst levande tidskrift som heter Kritiker. Vi har en skriftserie, som ni kan titta på här borta på bordet. Vi har Facebookgruppen ”Fria seminariet i litterär kritik”. Bloggen: http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/ . Podcastsida där man kan lyssna på seminarier och föreläsningar. Vi ger tillsammans SKH och KKH kursen ”Performativ kritik”.

Grunden för alla våra verksamheter är ”kritikbegreppet”, som väsentligen har två rötter: Å ena sidan upplysningstänkandet och framför allt förstås Kant som formulerade en ide om kritiken och det kritiska vilken mycket förenklat går ut på att ta en annan ståndpunkt och att därifrån pröva, värdera och döma, för att uppnå förändring.

Kritiken så som den har traderats sedan Upplysningen har på många vis gått i stå, inte minst därför att det kritiken kritiserar själv blivit kritiskt. Allt och alla är ju numera kritiska. Det finns inte ett lärosäte, inte en kursplan eller myndighet, inte en förening eller ens någon enskild person numera som inte berömmer sig av att vara kritisk. Säg mig någon enda person eller institution som idag stoltserar med att vara ”okritisk”. De stora föremålen för upplysningskritikerna var ju just institutionerna, Staten och kyrkan. Men staten är sedan länge kritisk inte bara i största allmänhet utan också och i synnerhet mot sig själv, för att nu inte tala om kyrkan och biskoparna som ju rent av för det mesta är kritiska till och med till den tro de företräder – ja till och med den förr ofelbare påven pryder sig numera med självkritik.

Frågan om vad kritiken, som tanketradition med förändrande anspråk, ska ta sig för när allt kritiserat självt är kritisk – är faktiskt svårare än kul. Kritiken har varit enastående lyckosam i att förändra och inte sällan förbättra sina föremål. Det gäller såväl den filosofiska, som den politiska och den estetiska kritiken. Och det är svårt att tänka sig en värld som inte har tillgång till den. Men hur kan kritiken återknyta till sitt anspråk?

På Fria seminariet har detta varit en ständigt närvarande fråga. Och det svar vi oftast prövat är att grunda kritiken annanstans än i den kritiska filosofins tradition, nämligen i konsten och skapandet, förstådd just som en kritik.

När vi började, arbetade vi med vad vi kallade ”litterär kritik” – kritikens som litterär genre och tanken att litteraturen i sig är kritik. Essäns tradition.

Vår utgångspunkt blev det grekiska verb ur vilket ordet kritik stammar, verbet krínein, som är hämtat från den agrara sfären och betyder att ”sålla” eller ”urskilja” så som man t.ex. skiljer det fruktbara utsädet från det ofruktbara, den boskap som skall gå till avel från den som ska till slakt, eller de äpplen som bör ligga överst i korgen när man går till marknaden för att sälja.

Ett av problemen med upplysningens kritik tradition är ju att den från början var så  förtjust i förnuftet att den snörde av tänkandet från känslan och kroppen. Men kritik, i den grekiska betydelsen av ordet, som krínein, tar alla våra förmågor i anspråk: De kognitiva, ja visst. Men för att skilja fruktbar säd från ofruktbar krävs också erfarenhet, sinnlighet, lukt, känsel, intuition, ja, det är en akt som tar hela ens väsen och alla ens förmågor i anspråk om den ska utföras väl.

En sådan kritik, ett fullt tänka-känna, är – har vi sagt oss här på seminariet – något alla, eller i alla fall nästan alla konstnärer måste öva sig i, eftersom detta moment av att kritisera det gjorda, ur, via och genom sitt fulla väsen är ett moment som återkommer i alla konstarter och i allt skapande. Nästan allt – i alla fall. Att känna, förstå, förnimma och pröva vad man faktiskt gör, har gjort eller vill göra är, tror jag, det svåraste av allt i konstskapandet.

Ofta har vi funnit anledning att tänka över detta moment i termer av interpretation eller som grekerna sa, med en vag hänvisning till guden Hermes, som hermeneia [tolka och översätta]. Interpretationen är ju en väl definierad och teoretiserad tradition i många konstarter, i synnerhet förstås inom musicerandets, skådespeleriets och översättandets konster. Men vad är och innebär det att interpretera?

Här blir det begrepp som vi denna helg skall pröva akut och ofrånkomligt, begreppet uppmärksamhet. Och kanske var det just med utgångspunkt i interpretationen som vi här på FSL allt intensivare för en typ sju åtta år sedan började tänka över uppmärksamheten.

En av de texter ni har läst inför det här seminariet, den som  heter just ”Uppmärksamhet” kommer ur min bok Läsningen föregår skriften – Poesins aktualitet. Den boken var kan man säga ett av många utfall av ett treårigt projekt som vi drev mellan 2008-2010 under titeln ”Uppmärksamhetens former”. Det var ett projekt som till grund hade tanken att vi just då genomlevde en på många vis avgörande ”uppmärksamhetskris” i ljuset av det skeende som kan kallas digitaliseringen.

I tisdags hade vi – som nämnt - avslutningsseminariet på ett veckolångt gästspel av fem Brasilianska poeter, översättare och poesiforskare. Seminariet handlade om att översätta poesi i den postdigitala eran. Det blev ett animerat samtal som visade vilken enormt stark och samtidigt svårvärderad roll allt detta med internet och digitala resurser tar i nutida översättning. Alla, också de som inte ansåg sig särskilt intresserade, visade sig vara fullständigt involverade och personligt skakade av den förändring de själva och deras konstart underkastats genom digitaliseringen. En av deltagarna började nästan gråta, sa hon, när hon tänkte på vad hon tyckte sig ha förlorat – en särskild sorts närvaro och koncentration i läsandet, som förr var själva utgångspunkten för hennes arbete. En annan deltagare menade sig stå i ett stundligt krig med sina impulser att ideligen vända sig till nätet, istället för att ”känna efter” själv.

Kring digitaliseringen har vi ofta på FSL laborerat med ett par begrepp som kan vara värda att nämna här. Det första är just ”Digitaliseringen” som brukar tänka över som ett historisk skeende som inleddes i början av nittiotalet och som avslutades ungefär 2008, eller nåt sådant. Det var det skede då vi alla kämpade febrilt med att lära oss den nya verkligheten. Vi lärde oss orientera oss och hantera digitaliteten. Vi tillägnade oss en mängd nya förmågor, som att ”surfa” att ”scan-läsa” och ”multi-taska”. Vi lärde oss de digitala arkivens logiker och tekniker, vi utarbetade nya relationer mellan överblick och detaljer, vi lärde oss nya förhållningssätt till minnet inte minst genom det digitala fotot, dess lagrings och publiceringsmöjligheter, vi lärde oss att parläsa med wikipedia, digitala ordböcker och google. Vi lärde oss nya sätt att dokumentera och aktualisera dokumentation. Vi prövade ut nya relationer mellan våra kroppar och deras digitala alter-egon,  Vi omförhandlade vad vi borde ha kvar i våra skallar och vad vi lika gärna kunde ha i mobiltelefonen, på hårddisken eller på nätet (t.ex. telefonnummer och stora delar av vår bildning, sånt som exakta årtal, verktititalar, sonettens olika rimscheman, etc, etc.) Hela digitaliserings skede medförde som sagt en kris i uppmärksamheten. Vi hade helt enkelt fullt sjå med att lära oss just detta. Vi slösade därför uppmärksamhet på skitsaker och försummade att uppmärksamma väsentligheter. Men kring 2008 ungefär kan man säga att vi  i stort sett hade lärt oss de tänkesätt, det handlingsvägar, den mentalitet och det slags rationalitet som digitaliteten fordrar av oss. Att det sedan oavbrutet kommer nya devices och användningsområden betyder inte så mycket. Vi har till och med lärt oss hur man förhåller sig till ”det nya”  som sådant i digitalitetens kronologik. Som, historiskt skede och skred var digitaliseringen över.

Vi kan alltså nu njuta privilegiet att överblicka digitaliseringen som historisk skede. Och gör vi det ser vi att somt har förändrats och annat förblir sig likt.

Digitaliseringens epok har nästan alltid beskrivits i termer av information. Det beror troligen på att informationssamhället och informationsekonomin, förstådd  i Marshall McLuchans efterföljd ännu var ett så starkt paradigm när de digitala teknikerna spreds i början på 90-talet, att den självklart stod fram just i den belysningen. Digitaliseringen har därför väsentligen förståtts som en repertoar av nya sätt och möjligheter att skapa, lagra och distribuera information. Det var också jakten på information som var motorn i uppmärksamhetskrisen. Vi jagades alla av tanken på att mer och bättre information ständigt väntade oss blott ett knapptryck bort. Men när vi nu kan se tillbaka på digitaliseringen som något historisk, står det allt klarare att vad det digitala egentligen, eller framför allt, öppna för var nya former av uppmärksamhet. Och det är detta faktum som ligger till grund för det andra begreppet jag vill ta upp, nämligen begreppet det post-digitala och det postdigitala tillståndet som idag i allt hög utsträckning tar över vårt förhållande till den nya värld digitaliseringen upplät. Det postdigitala präglas, som vi ofta har talat om det här på FSL, av ett uppmärksamhetsorienterat, istället för ett informationsorienterat tänkande. Vad betyder det? Låt mig ta ett exempel:

Litteraturen. I litteraturindustrin – om jag får uttrycka mig så - där tror man fortfarande att digitaliseringen framför allt erbjuder nya sätt att paketera och sälja samma ”entitet information”. ”Vi gör romanen i en version för papper, en annan för läsplatta, en trejde för mobildisplay och en fjärde som ljudfil” – tänker förlag, bokhandlare och marknadsavdelningar. Men vi som är tränande i utövandet av krínen, vi vet och känner ju omedelbart att det är en avgörande skillnad på att läsa en dikt på en mobildisplay än i en i en pappersbok eller att lyssna på den uppläst i lurar. Inte är det samma dikt? Nej – och varför? Jo, förstås därför att det rör sig om olika slags uppmärksamhetsformer. Vi som odlar detta krínein vi vet att alla skillnader har betydelse. Diktens själva väsen beror av hur vi uppmärksammar den. Ett musikstycke är något annat när vi lyssnar på den framfört live i konsertlokalen än när vi lyssnar på inspelningen av det i lurar på tunnelbanan hem.

Dessa skillnader i uppmärksamhet som digitaliteten öppnar går förstås att hantera konstnärligt. Och många författare gör också så. Att skriva på en blogg är förstå något helt annat än att skriva i sin anteckningsbok eller för att trycket. Det finns likheter, jag visst, men det finns också skillnader och över dessa skillnader kan man, som alltid bedriva kritik; tolka, interpretera, skapa. Nya genrer uppkommer: Tweeten är ett exempel, mickroberättelsen en annan. Båda tar sin utgångspunkt i mobildisplayen och SMS-tekniken – texter som man ska titta på intensivt en kort stund och sedan tänka på länge. Men också andra genrer uppstår. Transkritiken, till exempel, som blomstrar på sociala medier och som består i att ”länka”, cittera, tipsa, etc. Andra genrer uppstår genom förflyttningar mellan uppmärksamhetsregister. En ganska ny genre är att poeter trycker chap-books av sin blogg-dikter. Samma dikter men tryckta och handbundna i små böcker som man kan köpa direkt via bloggen. Och vips – har bloggdikterna blivit nya dikter bara genom den uppmärksamhetsförflyttning som bytet mellan bloggskärm och handbundet papper utgör. Exemplen kan mångfaldigas, såväl inom litteraturen som inom andra konster.

Man ska förstås akta sig för att hävda att dessa strategier representerar något avgörande NYTT vare sig i vår civilisation eller inom litteraturen eller konsten. Det är ju bland annat det Magnus Bremmer visar i den andra texten jag sände ut inför seminariet. Det postdigitala aktualiserar bara tendenser som vi har odlat förut. Men å andra sidan är det obestridligt att den gör något avgörande med kulturen som sådan. Den förflyttar tyngdpunkten från objektet till betraktaren, texten till läsaren, från teorin till tänkandet.

Denna insikt kallar, tänker jag, på en uppmärksamhetens estetik och en uppmärksamhetsfilosofi. I den bok varur ni har fått kapitlet ”Uppmärksamhet”, försöker jag att  formulera en poetik på uppmärksamhetens grund. Den boken är bara ett exempel bland många andra på att uppmärksamhetsbegreppet vunnit ny aktualitet. I morgon ska vi få höra två av författarna till en annan sådan bok, boken Stiglöshet, filosofen och författaren Kate Larsson samt filosofen och bildkonstnären Göran Torrkulla. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Idag är utgångspunkten de erfarenheter och tankar ni har med er hit. Vi är ganska många och det är viktigt att alla som vill ska få tillfälle att ge sina perspektiv. Jag föreslår därför att vi gör en runda, där vi låter tre personer i taget tala om sina tankar och erfarenheter kring uppmärksamhet– om de vill förstås, annars går det också bra att ”passa”. Och att vi andra tar anteckningar så att vi efter de tre kan göra en liten summerande diskussion kring det sagda. Sen går vi vidare, tre i taget, tills alla som vill har talat. Vid halv tre tar vi kaffepaus. Efter det kommer något att ske här inne som jag inte ska tala så mycket om, men det kommer att filmas för dokumentation. Så om det finns någon bland oss om absolut inte vill bli filmad (även om filmen som sagt inte ska visas offentligt) så föreslår jag att den personen stannar kvar vid kaffet i typ 20 minuter efter vi andra gått in. Därefter fortsätter vi som förut. Om någon vill kommentera eller ta upp frågorna i de i förväg utsända texterna är det förstås välkommet. Men det är inte alls nödvändigt.

Välkomna!