Välkomna
hit till det fjärde och sista seminariet som FSL gör i samarbete med Stockholms
konstnärliga högskola i år 2014. Temat denna helg är, som bekant, ”Tänka språk”
– en rubrik som ju redan i sin tvåords-sammanställning rymmer en hel rad av de
problemställningar som vi, med stor säkerhet, kommer att röra vid under de
kommande dagarna. Hur förhåller sig tänkande till språket? Kan man tala om ett
tänkande utanför språket? Och vad skulle i så fall ett sådant tänkande tänka i,
ur, genom och med? Är språket alls tänkbart ? Vad tänker vi med när vi gör det
föremål för tanken? Och vad sker med språket när vi gör det till sitt eget
objekt? Föregår kanske språket tanken, som en sorts natur? Eller är språket
tvärt om att förstå som ett slags verktyg för tänkande?
Men
frasen ”tänka språk” är också möjligt att tänka på just som språk, med hjälp av
olika terminologier, i olika register. De två orden tillsammans exemplifierar
väl versfoten anapest. Dess
lustfyllda rörelse från en nasal till en mellanöppen rundad vokal vilka båda
slutar i samma klusil ”änk-åk” ger, tänker jag, frasen dess fonetiska signatur.
Ur frasen tio bokstäver kan man förstås anagrammatiskt reorganisera nya
meningar och ord: TÄNKA SPRÅK – Vad ryms där för andra ord: PANK SÄRKÅT - TÅ
KNÄ SKRAP – ÅKT PARSÄNK. Den som kommer på ett riktigt bra anagram lovar jag
att ge en öl, kyss eller båda i morgon kväll när vi lyssnat till Duo Ego som framfört
Marie Samuelssons komposition och vi övergått till fest, fylla och dans.
Men
temat och rubriken denna gång har också sin historia här i det här sammanhanget.
Och jag ska så här inledningsvis försöka vara lite personlig.
När
jag i början på 80-talet på allvar började försöka formulera mig kring poesin,
kritiken och tänkandet så erfor jag en viss frustration över de som tänkte på
min konstart ur språkfilosofisk och språkvetenskaplig synvinkel. Ja kanske rent
av över hur filosofin som sådan i själva verket tycktes vara just ett
”Tänka-Språk” som skilde sig från det ”Tänka-Språk” som poesin representerade.
Vad jag gjorde då, när jag började, var väl helt enkelt erfarenheten av det
Richard Rorty i en sin berömda antologi
från 1967 kallar ”The Linguistic Turn” (Den språkliga vändningen), alltså erfor
att filosofin - alltsedan slutet på 1800talet – bygger tanken med idéer om
språket. Ett bygge som kan tolkas så att det inte finns något, natur eller
fenomen eller fantasi, givet eller skapat, som inte (också) finns eller är som
språklig konstellation.
Den
filosofi som då var aktuell – och som i högsta grad fortfarande är det vad
gäller ”tänka språk” - lutade sig, ja
grundade sig, i en viss lingvistisk tradition, ett visst sätt att tänka
språket; den strukturella eller strukturalistiska lingvistiken med ursprung i
Ferdinand de Saussures teorier. Som alla andra vetgiriga ungdomar vid denna tid
läste jag Foucault, Derrida, Roland Barthes och Jaques Lacan med stor iver,
tänkare som alla på olika vis ”tänkte språk”. Det var, kan man kanske säga, en
kunskapsteoretisk skolning som filosofiskt drillade i grammatik och sofistiskt lekte
i troper. Men mitt största intresse i livet var ju poesin och det jag verkligen
övade mig i vid denna tid var det poetiska och poesins sensibilitet, för
”språket i dess högsta potens”, ”språket som allt det kan vara”
Många
av filosoferna jag beundrade och läste skrev också om poesi, men när jag läste
det de då skrev uppstod i mig ofta en sorts kortslutning, som om deras annars
så fascinerande ”tänka språk” just här blev tungt och klumpigt och fyllt av konstig
ideal och fördomar. Poesin framstod ofta, och nu tvingas jag förstås att
generalisera alldeles för grovt, som ett slags undantag, en extrem eller rent
av utopi: Språket ter sig i grunden som ett fängelse eller åtminstone ett Haus der Seins, ett Varats hus – som
Heideggers berömda formulering lyder. Men poesin låter oss ur fångenskapen
skymta en himmel.
Ett
intressant och i svensk kontext betydelsefullt exempel är Julia Kristevas
doktorsavhandling La révolution du langage
poétique som utkom 1974 och ungefär tio år senare slog igenom i Sverige,
dvs. ”slog igenom” i begränsade litteratur och filosofikretsar. Bokens titel är
i sig en reflex av denna föreställning, dels förstås i tanken att poesin är ett
särskilt språk, men också den 70-talsaktiga (och, måste
man kanske tillägga, 2010-talsaktiga) förhoppningen på ”revolutionen”. Det
poetiska språket som revolutionens avantgarde. Tropen implicerar förstås att
det som revolutionen står inför, själva ordningen och makten, är språk;
grammatik, nämligen, tecken-ordning,
fallocentrism; Symbolen och Lagen. I den mycket läsvärda boken röjer Julia
Kristeva en dimension av språket bortom den gällande Symboliska ordningen, en dimension
hon kallar det semiotiska. Denna
trakt syntes också mig, under denna tid, som en möjlighet, åtminstone för den
som nöjde sig med ett poesins reservat. I en snart framlagd avhandling, Livet mellan raderna - Revolt, tomrum och språkbrist i Agneta Enckells och Ann Jäderlunds tidiga poesi, visar
förövrigt Tatjana Brand hur två poetiska
författarskap på 1980-talet, Ann Jäderlunds och Agneta Enkells, förhöll sig
till men även överskred och rent av kanske förkastade Kristevas ”tänka språk”
just ur perspektivet att den strukturalistiska lingvistik Kristeva traderar ter
sig otillräcklig för att inte säga antipoetisk. Poesin är varken ett annat eller ett särskilt språk.
Ur
denna oenighet om ”tänka-språk”, flammar
ständigt och på nytt, och faktiskt ända sedan filosofin en gång uppstod som
filosofi under antiken, konflikten upp mellan filosofi och poesi. Det här seminariet
är på många sätt grundat just i den konflikten. Såväl tänkandet som språket
står ständigt på spel här och rollerna i spelet är inte Harlekin, Colombine och
Pajazzo, utan Poeten, Konstnären och Filosofen och så förstås den lille
infertila hybriden, mulåsnan bland oss – den av alla älskade och alla avskydde
kritikern.
Idag
flammar konflikten inte minst upp ur frågan om hur vi ska tänka förhållandet
mellan det enskilda och det gemensamma, det partikulära, det kontinuerliga, det
universella, en strid som löper genom politiken, etiken och offentligheten, genom
det privata, vardagliga och samhälleliga, och som kan beskrivas som en strid om
prepositioner och pronomina.
Ur
poesiläsaren, musikerns, skådespelarens, dansarens erfarenhet av verkandet ter
sig emellertid den pronominella begrepsexercisen - Jag för mig, Hon för dig,
dem för oss, vi för honom, hen för dem, etc. - som djupt otillräcklig. Förhållandet
mellan enskilt, mångskilt, gemensamt och ensamt har ett långt rikare register
än vad språkets pronomina låter oss uttrycka. Men också de prepositioner som
reglerar tänkandet om tänkandet ter sig hjälplösa ur det konstnärliga
verkandets perspektiv. Det skeende som äger rum då två dansare dansar eller en
musikensemble spelar ihop överskrider prepositioner som i, ur, med, för, mellan. Ja,
den som sysslar med konst, och inte minst då den lille mulåsnan, kritikern,
måste grunda sitt tolkande, värderande och prövande arbete i insikten att det
vi erfar ur-med-genom-till-av-etc.
konsten till allra störst delen inte
låter sig sägas. Inför konstverket i dess verkan står vi alla alltid utan
an-språk.
Hur
denna an-språks-löshet ska kunna artikuleras i en tid som så litar till
begreppen och det påståeliga som vår, är en av vår tids stora frågor. Jag
tänker mig att det bästa sättet ta sig an den är att gå till själva saken, till
denna formel på vars grund de an-språks-fulla filosoferna och de an-språks-lösa
poeterna ställer sin sak, ja kanske rent av sitt verk. Nämligen formeln
”Tänka-språk”. Vad kan dessa två ord ha för innebörder för oss i dag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar