SAMMANFATTNING av seminariet ”Platsen. Traditionen. Samtiden”

[Seminariet är inspelat och tillgängligt via Följ länken "Till Inspelning" ]

Trots iskallt decemberregn och vind som gick upp i stormstyrka samlades en stor publik i SLS hus vid Riddaregatan. Somliga hade rest med båt eller flyg, andra hade kämpat med paraplyer och bussar men alla var lättade över att vara inomhus och förväntansfulla inför seminariet.

Anna Hollsten inledde genom att hälsa oss alla välkomna. Hon talade om poesins möjligheter, om mångfald och nätutgivning men också om den marginalisering som lätt drabbar mer krävande genrer i den nya offentligheten. Vidare jämförde hon den finska poesiscenen med den nordiska och tog upp seminariets målsättning att granska på vilket sätt det nationella är relevant för den finlandssvenska poesin (och litteraturen).

”Finns det finlandssvensk poesi?” frågade sig Magnus William-Olsson i sin föredragsrubrik och trots att publiken helt säkert stålsatt sig gick det en orolig susning genom leden. William-Olsson började med att jämföra med andra transnationella språk och menade att stipendier och pris ofta är hårt knutna till nationerna och att alla som vill verka därför i någon mening tvingas buga inför bysterna för att komma in i värmen. (Runebergsbysten invid talarstolen log sitt bleka sfinxleende som vanligt). Efter inledningen som också innehöll en hommage till det finlandssvenska som konkret levd erfarenhet gick William-Olsson över till en reflexion kring vår samtid tolkad som en post-digital epok präglad av besinning och av en uppmärksamhetsekonomisk logik. Största delen av föredraget ägnades dock poesins förhållande till platsen. Det blev en vindlande på samma gång teoretisk och sinnlig undersökning av platsens tudelade väsen – hembygdsplatsen, den levda erfarna kroppsliga platsen (Topos) samt turistplatsen, det flyktiga rummet (Chora) – och poesins möjligheter att transcendera, finna mellanlägen eller förändra kategorierna.

Nästa föredrag var en tvåspråkig brevväxling mellan Pauliina Haasjoki och Peter Mickwitz. (De som inte förstod finska kunde läsa Haasjokis brev i översättning av Mickwitz i ett kompendium som delades ut. ) Brevväxlingen visade sig vara en personligt hållen och förtroendefull dialog som kretsade mycket kring den egna traditionens begränsningar och om längtan efter att gå ut över, stiga in i andra rum och sammanhang. Haasjoki betonade det finska språkets unika ensamhet i språkgrupperna, hur avsaknaden av organiskt besläktade språk gör situationen både utmanande och intressant. Entusiasmens betydelse dök upp som ett viktigt tema liksom skillnaden mellan etik och moral i poesin. En stor del av breven handlade om arbetet med Haasjokis och Mickwitz prisade översättning av Gunnar Björlings Solgrönt som precis komit ut på finska. Breven kretsade kring innehåll och form och kring formens moraliska halt, dess motstånd och verkan.

Efter denna järndos intellektuell föda behövde kroppen sitt och vi trotsade stormen i hopp om en fiskfilé eller lite varm soppa. Efter lunch laddade vi med kaffe i SLS kök och slog oss ner för nästa session.

Nästa föredrag var Elisabeth Hjorts musikaliska undersökning av våldet och icke-våldet i Henrika Ringboms och Matilda Södergrans poesi. Vem ansvarar för det våld som inte får benämnas, för blickens våld, för det patriarkala söndrandet inifrån, för det våld som får individen att rasa samman eller bli oförmögen att gå genom livet. Hjort läste fram ett vittnesbörd om det aktiva våldet samt ett motstånd i munnens, formuleringens, mörkrets tecken. För att kunna erfara erfarenheten måste man ta sig bortom det patriarkala ljus som svider över världen – ja man måste lära sig gå med orden menade Hjort i en av sina blixtrande genomlysta formuleringar.

Susanne Christensen kastade in publiken i ett författarskap som är både transnationellt och transestetiskt nämligen Cia Rinnes. Christensen tolkade med både röst och bild Rinnes flerspråkiga verk, hon visade på språklig samtidighet och performativitet. En del av dikterna lät sig läsas som ett slags filosofiska gåtor. Ett annat sätt att närma sig det gränslösa och dubbeltydiga kunde vara genom begreppet ”produktiv schizofreni”.  Genom Christensens läsning blev, utöver dikternas subtilitet, också en etisk hållning allt mer synliggjord vilket Christensen sedan på slutet elegant knöt till Rinnes dokumentärbok om Europas romer. Det uttalat politiska och det konceptuellt verksamma sammanlänkades både i poesin och i föredraget.

Före paus fick vi ännu höra Maïmouna Jagne-Soreau infallsrika föredrag ”Nordisk poesi i ett postnationellt perspektiv”. Jagne-Soreau inledde med en samtidigt åskadlig och kritisk reflexion kring begrepp som förhåller sig till nationalitet (som transnationell, postnationell, internationell, global osv). Därefter övergick hon till att tala om Ralf Andtbackas diktsamling ”Fält” som hon läste parallellt med Bourdieu fältbegrepp. Andtbackas omkvädesaktiga fras ”...ger mig en utsökt känsla av frihet” fick under föredraget färg och klang av analyserna och blev ett led i en tankeprocess som handlade just om frihetens möjligheter idag.

Efter de här tre innehållsrika och språkligt drivna föredragen var det dags för kaffe och bulle och ivriga samtal.  

Efter paus fanns det två programpunkter kvar: Tatjana Brandts föredrag och slutdiskussionen. Brandt undersökte hur traditionen lever och är verksam i Tua Forsströms poesi. Det blev en reflexion kring intertextualitet och dialog i poesin.

Efter föredraget satte vi oss vid det stora runda bordet längst bak i salen, vi trängde ihop oss och hämtade fler stolar och fick en stunds mer intimt samtal om poesins roll och villkor, om generationer, läsare och Yahya Hassan. SLS delade ut böcker till deltagarna och glada och trötta gick vi ut i den envist ihållande stormen för att ta oss till festen efteråt som tidskriften Ny Tid var med om att ordna.

I Klockriketeaterns vackra foajé dukades det upp både salta och söta läckerheter och vinet flödade ur sina plastkranar. Efter en stunds trevligt mingel var det dags för kvällens program. Först ut var de två vinnarna i FSL:s poesitävling. Torsten Bergman och Ann-Sofi Carlsson läste sina dikter.

Bergman som gett ut två diktsamlingar på eget förlag har också en performativ inställning till poesi och har experimenterat med laminerade dikter samt dikttavlor i glas.  Jag publicerar här de dikter som han läste:

Plattlänningens återkomst

Tåget knegar sig fram ur Östermyra

jag lägger min bok åt sidan

vill se slätten flyta in över markerna

över de flacka havsbottnen vid le Mont St Michel

kom flod efter ebb

med en fotvandrares raska steg

här är minnena snabbare

slätten min födelsebygd

åren lägger in den i minnenas magnetröntgen

vagnen gungar mot kollaps

stopp

inte vika av mot Seljänkangas 

inte röntga cykelturen genom Ylistaro

någon hamrar på rälsen

jag finner mig lagd i en äggkorg

en bunke på hjul

morgonfukt i el-ledningen ger knyckig ström

också i Karis sprang hjulknackare vattenpåfyllare män med vedfamnar

för länge sedan

jag tycker mig se stenbumlingar komma upp för legitimation

det hackande hjulet är ingen trumpetstöt

i magnetröntgens djup

loket kastar med huvudet

ingen ånga ingen rök

bara en kontrollant med sin hammare

något fel på hjulaxeln

passagerarna lika en styrelse som vill hem

när en gång stadgarna inte lägger hinder i vägen

prosten van vid en rolighet per stolsben

utanför beige vintergrön mark

brunhängigt raspiga tuvor

minnena lurar mig till sig

Dejavu

Min å är oändligt mycket större än så

den kastar av sig täcket

svämmar över i svartsjuka

jag tror jag var fyra

trodde mig se havet

trodde jag bodde vid havet

ingen var det som sa

alltjämt ser jag ladorna på slätten som fartyg på håll

Bonäsörens Helga kringränd av dem

ingen var det som visste

Bonäsöris-Helga

den enda

…

Nattkörning på älven

inte spräcka den blanka vattenytan då försvinner nattljuset

gäller att undvika stenar

pojken som drunknade i älven var blåvit i ansiktet

askgrå med blånande kinder

märkt av nattljuset

. . .

Lika säkra som blinkfyrar är kolsvarta trädsilhuetter på Oxholmen

över en ås rör sig ryttare tjuvar vargar krigar

lönnbrännare flyktingar älskande

ylande smattrande läskande

älven är tyst

ett massivt vattendrag som har styrka att lyfta dig

stjälpa av dig i havet

om det finns orsak                                                                         

Därefter var det dags för Ann-Sofi Carlsson som jobbar som matematiklärare vid Vörå samgymnasium och skriver skönlitteratur på lediga stunder. Hon har gett ut en novellsamling på Skriptum förlag men känner sig som poet först och främst. Här publicerar jag hennes bidrag:

1.

det blir bättre sen

alla barn kommer till himlen

bergen är blå vid horisonten

bomberna hörs inte hit

minnet går att radera

man kan vira in sig i nya kläder

det finns en sten utanför fönstret,

några träd

imorgon kommer allt att kännas lättare

det är bara att acceptera

förändringen, tiden går bara framåt

att återvända är omöjligt

först när mörkret kommer

stockas rösten

det är för sent;

dimman lägger sig mellan oss och de andra

2.

det finns inga fjärilar

i tvättrummet finns det inga

kalla golv, fladdrande draperier

duschstrålen iskall

och hetljummen imman på fönstret

det finns inga

fjärilarna kommer in

med mattorna från balkongräcket

fäller ut sina vingar, vinglar fram

om man blundar:

ser man dem inte, man ser bara

sidor fulla av text

och jag har lärt mig

tiofingersystemet

och jag kan stava orden medan jag läser

jag kan stava alla orden

rätt

3.

dina kinder som äpplen

när du kryper ihop vid mitt bröst

handen innanför halslinningen

fingrar på halsbandsstenarna

brasan sprakar i kakelugnen

en gnista yr

mörker i trädgården

löven rister till i vinden

en björk på gården fällde alla sina löv

snart står den inte längre kvar

men äppelträdet, som haren åt sig mätt på, klarade sig

barken bara halvt avskalad

i år kom det första äpplet

”Varför lämnar du skalet, mamma?”

en varm stund i soffan

– datorn för en gångs skull avstängd,

ett minne som sätter sig i kroppen

som förs vidare från generation till generation

glömskan som suddas ut ur våra minnen

Vårt program susade vidare och som följande läste Peter Mickwitz och Henrika Ringbom. Som avslutning och final presenterade författaren Jolin Slotte det nätpoesiprojekt ”Sublima tolkningar” som hon har tillsammans med bildkonstnären Pauliina Pesonen. Projektet finns på: http://subliimittulkinnat.tumblr.com

Kvällen avslutades som sig bör med dans.

Ett stort tack till alla som var med!

Tatjana Brandt