Den nionde september invigdes KRITIKLABBETS nya lokaler med ett samtal om ”Dagskritikens föremål, verket och signaturen”. Utgångspunkten var sommarens s.k. Teratologen-debatt. Det blev ett långt, intensivt och givande samtal i en fullsatt lokal. Den första i vad vi hoppas ska bli en lång rad mer eller mindre spontana diskussioner om kritik utifrån aktuella frågeställningar och alla konstarter i KRITIKLABBETs lokaler på Sveavägen i Stockholm. På begäran publicerar jag nedan min inledning till diskussionen. /magnus william-olsson
Välkomna till Kritiklabbet!
Vi hoppas att detta är den första av ett
pärlband informella samtal om kritik utifrån aktuella frågeställningar och
teman. Diskussioner som anknyter till i offentligheten pågående samtal med
relevans för fältet KRITIKEN SOM KONST- OCH KUNSKAPSFORM.
Jag hoppas att ni har hunnit läsa igenom de
länkar jag sände ut från sommarens teratologen-debatt som jag tycker reste
några principiellt intressanta frågor och som på vissa sätt reflekterade
kritikens villkor i det jag brukar kalla ”den nya offentligheten”, eller ”den
postdigitala offentligheten”.
Det finns flera trådar att dra i utifrån
Teratorlogen-debatten. En gäller just verkets status i vår tid, i det jag
kallar ”postdigitaliteten”. Som jag läser debatten var det ett av de
intressanta tvisteämnena. Debattörerna föreföll, trots sina olika perspektiv
och synvinklar, eniga om att dagkritikens föremål bör vara ”konstverket”, men
de var i gengäld oeniga om vari verket består och hur det ska förstås och
definieras.
Polemiken kring detta kläddes i begrepp som
”konstens autonomi” ”, i ”tryck- och yttrandefrihet”, i relationen mellan ”upphovsperson”
och ”konstobjekt”, i idéer om subjektivitet och annat. Den konkreta bakgrunden
är förstås hur kritiken skall förhålla sig till de tre associerade signaturerna
”Nikanor Teratologen” författare till ett antal skönliterära verk, ”Ezzelino” författare
till grovt antisemitiska inlägg på ”Flashback” och ”Niclas Lundkvist” namnet på
dörrskyltar, id-handlingar, epostkonton och på en svensk medborgare lydande
under lagar och bestämd av samhälleliga ordningar. Här finns en hel rad möjliga
beteckningar som anger olika slags relationer mellan namnen. Vi har förstås
”pseudonym” liksom den pessoanska ”heteronymen”, vi har begrepp som ”alias”,
”persona”, ”avatar”, ”troll” och flera andra som äger postdigital signifikans
och som på olika vis komplicerar frågan om signaturen och ansvaret (eller
kanske bättre – i plural – ansvaren).
Men debatten rörde också vid frågan om hur
förställning om ”verket” eventuellt har förändrats i vår tid. Debattörerna
föreföll mig alla tala om det man skulle kunna kalla det ”filologiska verket”,
dvs det verk som vi med hjälp av kriterier och begrepp syftar till att
definiera som ett avgränsat objekt tillhörigt en ”signatur” – ordet förstått i
vidaste mening (etymologiskt märkning av djur, klipp i örat eller brännmärkning
som anger vem som äger dem). I förhållande till detta verkbegrepp kan vi avgöra
– detta uttryck av medborgaren Niclas Lundkvist hör till respektive hör inte
till det ena eller andra verket. Det handlar om ett väsentligen – men kanske
läckande – objektivt verkbegrepp,
vilket förstås har estetiska och andra implikationer för kritiken.
Mot detta verkbegrepp står i vår tid, vill jag
hävda, ett annat – nämligen ett verkbegrepp som pragmatiskt utgår från en uppmärksamhetsestetisk
föreställning om att verket inte ska betraktas som ett objekt utan,
performativt, genom dess verkan. Verket är inte utan blir verk när vi gör med
det eller låter det göra något med
oss och andra. Verket är i så mening inte ett objekt, inte i sig utan endast för någon
ett verk. Ur ett sådant perspektiv är verket ontologiskt kluvet: å ena sidan är det i potens, i möjlighet, alltså allt det kan vara för någon. Men det är
också i akt, alltså sådant vi aktualiserar det i och igenom en eller annan performation.
Jag ska försöka konkretisera: I Teratologen-debatten
skulle man, ur det performativa verkbegreppets perspektiv, till exempel
självklart hävda att: All kunskap om relationen mellan signatur och verk spelar
roll. Jag kommer självfallet inte att kunna läsa Äldreomsorgen i övre Kågedalen som om jag inte kände till att där
finns ett samband att aktualisera till skriverierna av Ezzelino på Flashback. Jag
kanske tycker att jag bör tolka sambandet, men att bortse från det är omöjligt
eftersom sambandet helt enkelt verkar
(till exempel på så vis att jag av ett eller annat skäl tycker mig behöva
bortse från det)
Hur de här – och kanske andra – konkurrerande
verkbegrepp bör hanteras tycker jag det vore intressant att diskutera här idag.
Den tredje aspekten av konsteverket jag vill ta
upp i denna inledning gäller offentligheten - i sig ett komplicerat begrepp, men i all
förenkling förstått här som den situation, kontext eller omständighet vari
verket – objektivt eller performativt - står fram för oss som verk.
Tomas Olsson, som sitter här någonstans, visade
i en undersökning för några år sedan på hur digitaliseringen förändrat
föreställningen om performans och dansverk genom att förändra villkoren för
deras representationer i offentligheten. Förr utgjordes dessa representation av
noga regisserade och utvalda
pressbilder, återgivna i kataloger och därefter massmedier och arkiv. Idag
utgörs det av en massa random mobilfoton och filmsnuttar som åskådare själva publicerat och som genast
presenterar sig när vi googla konstnärens namn eller verkens titel. För dem som
själva inte sett verket är det kanske framföra allt genom dessa tillfälliga
bilder och filmer som verket finns till för oss i offentligheten
Nu kan man hävda att romaner och falshbackinlägg
har en annan materialitet än performances. Men skillnaden är mindre än vi tror.
De flesta romaner har vi ju faktiskt inte läst och de vi har läst har vi
vanligen till allra största delen glömt bort. Romaner existerar med andra ord
för oss väsentligen som möjlighet läsa eller att ”läsa om” dem. Och denna
existens som möjlighet är situerad i det vi skulle kunna kalla
”offentligheten”.
Det faktum att denna offentlighet idag i hög
utsträckning utgörs av internet förändrar förstås hur verket står fram som verk
för oss. När vi skall aktualisera Äldreomsorgen
i övre Kågdedalen kan vi göra det genom att plocka fram boken ur bokhyllan,
gå till biblioteket eller grannen och låna den, men chansen är rätt stor att vi
– ständigt uppkopplade – tar upp mobilen och googlar titeln. Om ni gör så
kommer ni, beroende på olika algoritmer, alla att få upp olika urval. Men de är
lika i det att de ställer fram ett disparat sammanhang (prova får ni se: ännu
mer illustrativt disparata om man googlar bilder). Snarare än en kontext handlar det om en multi- eller kanske dis-text.
Sedan inträdet av vår ständiga uppkoppling – jag
brukar ange tidpunkten till 2008 när
första Iphonen kom – är Google alltid en medläsare, på gott och ont.
Till slut skulle jag vilja ta upp ett pespektiv
på detbatten som jag personlig tycker är förvånande. Den nämligen om
upphovspersonens, här författarens, relation till verket ur kritikens
perspektiv. Jag tycker att debatten har varit underligt naiv i förhållande till
just författaren.
Jag tänker mig författaren, eller
upphovspersonen (eller personerna)
som…vad ska jag säga kluven. Å ena sidan har vi författaren som dödlig kropp,
hen som med penna, dator eller vad det nu är skapar verket. Å andra sidan har vi
författaren som av döden obunden signatur. Den förre arbetar alltid med att
sätta den senare i verket och vi kan noga taget inte läsa ett verk utan att
också läsa signaturen, eftersom frågan om upphovet alltid står på spel i
läsandet. Men signaturen är ju alltid större än det enskilda konstverket. När vi
som kritiker talar om Susanne Osten eller Lars Norén eller Fredrika Bremer
eller Pina Bausch, så gör vi det förstås i deras egenskap av signaturer. Men inte
endast som de står fram i sina upphovsrättsligt skyddade konstverk, utan
också som de ter sig intervjuer, i skvaller,
avhandlingar och anekdoter.
Signaturen garanterar konstnärens verk och inte bara det enskilda konstverket. Signaturen
är alltid större – när man talar om Fernando Pessoas verk så talar man om något
mer än om det de samlade heteronymernas. Och talar man om Álvaro de Campos verk
så talar man om något mer än om Pessoas.
Signaturen är på en gång en del av och
överskridande verket.
I en tid som så uppmanar till att bruka olika
identiteter, avatarer, pseudonymer tycker jag det är intressant att diskutera
hur vi som kritiker skall förhålla oss till frågan om signaturen och verket. Marknaden
tillråder oss att förhålla oss till varan: föreställningen, utställningen,
boken. Konstnärerna vill helst att vi ska förhålla oss till verket som ett enda
pågående livsverk. Och i allt högre grad verkar verket i olika kon-, multi- och
distexter.
Ja, det var några av de frågor som jag tycker är
intressanta med anledning av sommarens debatt och kvällens ämne: Dagskritikens
föremål. Nu lämnar jag ordet fritt.
/Magnus William-olsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar