Magnus William-Olson: Kunna den och sedan dö (om tal oc skrft)

I makedoniern Johannes Stobaeus Antologi från 500 (e. Kr) återfinns en ofta refererad anekdot som har förundrat mig alltsedan jag första gången stötte på den. Johannes skriver om den mångbesjungne atenska lagstiftaren Solon, Sapfos samtida och en av den antika världens ”sju vise”: ”En kväll över vinet sjöng Solons brorson Excestides en av Sapfos dikter, farbrodern tyckte så mycket om dikten att han bad pojken att lära honom den; och då någon i sällskapet förvånat frågade: ”Men varför?” svarade han ”jag vill lär den och sedan dö.”

I anslutning till frågan om muntlig och skriftlig tradering väcker Solons längtan flera frågor. Fastän nedtecknad tusen år efter Solons död har episoden ofta anförts som belägg för att Sapfos diktning var vida spridd redan under hennes livstid. Om detta är sant är det förstås intressant. Det att någon 30 mil från Lesbos, på ett symposion i Aten sjöng hennes dikter vittnar dels om hur spridda de var och dels om hur de spriddes. Men i än högre grad berättar anekdoten om förhållandet mellan framförande och minne. Gossen som sjöng dikten förvaltade uppenbarligen dess lyriska finess till den grad att dikten också i flera led – för vi får väl anta att pojken inte lärt sig dikten direkt av Sapfo – förmådde förtrolla den mest sublima av poetiska uppmärksamheter. Men själva klon i anekdoten är ändå Solons svar.  [Frågan] ”Men varför”, varför vill du lära dig dikten? [svaret] ”Jag vill lära den och sedan dö”. Det är ett gåtfullt svar. Drömmer han om att ta dikten med sig till Acherons stränder där solen aldrig lyser? Knappast, minsta unge vet att man ingenting kan ta med sig när man går. I döden skall man tvättas ren och blank av Lethes vatten.  För de döda återstår blott glömskan, deras minne stannar bland de levande och beror aldrig av vad den döde vet när han dör utan av vad han gjorde när han levde.

En och annan har förslagit att man bör knyta Solons svar till den tanke som framför andra gjort honom berömd. Den som lär att i människolivet är ingen dag den andra lik, allt är oförutsägbart, yttersta rikedom kan plötsligt förbytas i slaveri, och följaktligen kan ingen skatta sig lycklig under solen. ”Inge dödlig är heller lycklig (mákra), utan alla människor under solen ligger risigt till (ponêros = ”in  bad case”).” Läst på så vis är Solons underliga svar bara en elaborerad komplimang. Det han säger är, så läst, att Sapfos dikt är en dikt värd att dö för. Jag ska återkomma till det.

~

I den moderna spekulationen kring skriftligt och muntligt finns en text som ingen verkar vilja förbigå, Platons dialog Faidros. Över huvud taget tycks Platon sväva som en hungrig hök över hela denna komplicerade och oroliga diskurs.  Dialogen Faidros huvudtema är som ni säkert mins kärleken, men ett sidotema visar sig bli just skriften. Ynglingen Faidros har varit och lyssnat till den berömde talaren Lysias och - om det nu är på grund av Lysias tal eller ynglingens skönhet - så låter sig Sokrates för ovanlighetens skull lockas ut ur staden, till den ljuva lund där dialogen utspelar sig. Det visar sig att Faidros har mycket begärligt under manteln, bland annat en avskrift av talet och detta faktum ger upphov till Sokrates anatema över skriften.

   Sokrates inleder med att berätta en myt. Han säger:

 

Vid Naukratis i Egypten fanns en gång, hörde jag, en av landets gamla gudar; den fågel som kallas ibis är helgad åt honom, och gudomen själv heter Theuth. Han hade uppfunnit siffrorna, räkningen, geometrin och astronomin och dessutom brädspelet och tärningsspelet och så bokstäverna. Thamus var kung över hela Egypten vid den här tiden, och han härskade i den stad i den övre delen av landet som grekerna kallar det egyptiska Thebe: Thamus kallar de Ammon. Till honom begav sig nu Theuth, visade sina konster och sade honom att de borde spridas bland egyptierna. Thamus frågade vad det var för nytta med var och en och Theuth förklarade det. När Thamus tyckte att förklaringen var bra berömde han, när han tyckte att den var dålig klandrade han. Det sägs att Thamus gjorde många kommentarer för och emot var och en av Theuths konster – de skulle bli för långt att gå igenom alltsammans. När Theuth kom till bokstävernas sa han: - Min konung! Om egyptierna lär sig det här blir de visare och mer minnesgoda, för det här har jag uppfunnit som en drog för minne och vishet!

     Kungen svarade: - Mångkunnige Theuth! En kan framföda konstprodukter, en annan avgöra vilken skada och nytta de medför för de som ska använda dem. Nu är du bokstävernas far, och av välvilja säger du att deras verkan är motsatsen till den verkliga. När man lär sig dem försummar man nämligen minnet, vilket leder till glömska, för i förlitan på skriften låter man sig påminnas av främmande tecken utifrån, inte inifrån av egen kraft. Du har alltså uppfunnit en drog som inte hjälper människan att stärka minnet, utan hjälper henne att påminna sig. Dina lärjungar ger du skenvishet, inte sann vishet. Det kommer att läsa mycket utan att bli undervisade, de kommer att skenbart inse mycket men för det mesta inte fatta någonting; de kommer att bli odrägliga att umgås med och bli skenvisa, inte visa. [Övers. Jan Stolpe]

 

Redan i återberättandet av myten ger Sokrates alla sina argument. Skriften är en vishets- och minnesdrog, (ordet ”drog” farmakon är just så dubbeltydigt som det låter- såväl gift som medicin) den dödar den levande undervisningen, det – skulle man kunna säga – undersökande eller upptäckande språket, och ersätter den med död upprepning. Till skillnad från det upptäckande talet är den upprepande skriften faderlös. Anklagad kan den blott försvara sig genom att om och om igen upprepa det redan sagda. Så här säger Sokrates:

 

”[D]et finns en egendomlighet med skriften som den faktiskt har gemensam med måleriet; också dess gestalter står där som levande, men om man ställer en fråga till dem iakttar de en högtidlig tystnad. Det är likadant med skrivna tal: du kan tycka att de talar som tänkande varelser, men om du frågar dem något för att förstå vad de säger, då meddelar skriften en enda sak, alltid detsamma. När ett tal en gång är nedskrivet tumlar det runt överallt, både bland dem som förstår sig på det och bland dem som det inte angår; talet vet inte vem det ska och vem det inte ska vända sig till. Om det misshandlas eller smädas med orätt behöver det alltid hjälp av sin far: på egen hand kan det aldrig försvara eller hjälpa sig.” [Övers. Jan Stolpe]

 

Ja, de av er som fördjupat er lite i diskussionen om talet och skriftens historia och relation, så som den behandlats av filosofer och som den behandlats av filologer, känner väl till argumentationen. Inte minst under senare år, i ljuset av den så kallade digitaliteten, har många funnit anledning att återknyta till Sokrates resonemang. Vi förlägger i allt högra grad minnet utanför oss själva, menar de, i externa aparater och nätverk, och får tillgång till det endast via skriften, genom att googla, att slå upp. Vårt förflutna liv ligger på instagram, vår kunskap om till exempel antiken på wikepedia, vår bildning är numera reducerad till en förmåga att söka information, som – för den uppkopplade – aldrig är långt borta. Vad var det han hette nu igen, den där egyptiska ibisguden…  Minns ni inte? Slå upp det på Google. Nu genast, i mobilen!

Gemensamt för såväl Platon som för hans nutida apologeter är att skriften för dem uppmärksammar gränsen mellan vårt inre och vårt yttre. I så mening är skriften en drog som påminner lite om Odysseus i Polyfemos grotta. Den tar sig in, förblindar oss med sin representationslek ”jag heter Ingen” och släpper så ut våra surt förvärvade kreatur att löpa vind för våg. Den dränerar oss. Förlägger det som bör odlas där inne, till en odling därute. Vi förvandlas från subjekt till att agenter. Från minnesstinna grubblare till informationslapande mähän.  Ja, farhågorna och frågeställningarna känns igen från digitaliseringsdiskussionen. Vad ska hända med bildningen, med ”människan”? Hur ska ballansen mellan inre och yttre upprätthållas eller omförhandlas?

Jaques Derrida har, som ni alla säkert känner till, ägnat detta tema en uppsats som heter Platons Apotek, (La Pharamacie de Platon. Också den finns att läsa på svenska i Jan Stolpes tolkning.)

Hans tanke tar sin utgångspunkt just i ordet farmakons ambivalens, såväl gift som medicin. Frågorna om representationen, skriftens efterbildning av talet, faderlösheten, ordets liv eller död, upprepningens förstelning eller vidareskriftens dissemination, allt detta vrider och knådar Derrida i denna dekonstruktiva urtext. När jag inför det här seminariet läste om texten slog det mig framförallt att det är en filosofs text som går inte bara filosofins ärende utan också, påtagligt, i filosofins spår. Derrida upprepar Platon genom att kritisera honom, hans kritik bär med sig Platons uppsåt, det nämligen att formulera den sanna visdomskärlekens, filosofins, förutsättningar. Han fogar till exempel dramat om skriftens inträde i språket till mönstret av den övergripande kampen mellan mythos och logos. Hans undersökning kretsar hela tiden kring det epistemiska, kring frågan om kunskap. Det är helt enkelt filosofins tillblivelsevillkor han vill frilägga. Om han istället för att leta efter filosofin hade sökt poesin, skulle han – troligen – sett något helt annat. För Derrida, som för Platon, är det nämligen efterbildningen, representationen, själva möjligheten av att säga något sant om fenomenen och världen som står på spel. Men för oss som i grunden förstår språket ur poesin erfarenhet står frågan i ett annat ljus. Men låt oss vänta ännu en stund med att gå in på språket sett från poesins håll.

Med sin sinnrika undersökning av skriften som farmakon pekar Derrida på att skriften  snarare än en mnemoteknisk landvinning är en magisk. En grekisk farmakeus är just en illusionist eller magiker, nån som trollar och leker.

En inte helt olik idé om skriften lanserar H.S. Nyberg i sina enastående föreläsningar kring Muntlig tradition och skriftlig fixering från slutet av 40-talet. I en talande reflektion över skrivkonsten uppkomst säger Nyberg:

 

[S]kriften innebär endast fixerandet av någonting, som förut var muntligt fixerat och levde muntligt. Att detta muntliga tal har nedskrivits kan ha berott på flera skäl[sic!]. Då skriften är av sakral natur, förlänar nedskrivandet en större religiös helgd åt texten. Skriften är ett magiskt medel. Naturligtvis har man mycket tidigt förstått, att nedskriften är ett mycket gott stöd för minnet, då det gäller att bevara en tradition; skriften är på detta stadium väsentligen ett av de säkringsmedel som en muntlig tradition alltid behöver. Men de så nedskrivna texterna ha icke varit avsedda att läsas och begagnas på samma sätt som för det muntliga och talade ordet, de är guldreserven i bankvalvet, som skall bära upp det i livet kurserande myntet, talet, den muntliga tradiditonen. (s.68)

 

Detta är en tanke om skriften som ligger långt ifrån den egyptisk myt Sokrates relaterar. H.S. Nyberg pekar istället på att den muntliga fixeringen av texter tjänar minnet väl så bra som skriften. För den som tagit sig an förhållandet mellan muntligt och skriftligt genom den omfattande forskning som bedrivits i Lord och Perrys efterföljd [The singer of tales] ter sig Nybergs perspektiv närmast revolutionerande. I denna tradition är variabiliteten ett av den orala litteraturens grundförhållande. Det homeriska eposet är här urexemplet, men många andra texter som traditionell västafrikansk oral poesi till exempel, visar – menar dessa forskare – att den orala poesin förblir variabel och bygger på en formelstruktur som såväl tjänar minnet som gör variationer möjliga. Det skulle alltså röra sig om ett artiskilt sätt att tänka litteratur. Dikten blir så att säga till i framförandet och existerar i sträng mening inte som självständigt ”föremål” i rent muntliga kulturer. I ljuset av Nybergs tankar ter sig denna idé snarast som ett slags mystifikation. H.S. Nyberg kan via bland andra Kolmodins arbete i Etiopien under början av förra seklet påvisa att muntligt traderade texter förblivit intakta i mer än sex hundra år genom det elaborerade utantillärande som där praktiserades. [om detta hoppas jag att vi ska få lära oss mycket mer när Bo Utas snart får ordet]

~

Men låt mig innan så sker återvända till frågan om Solons önskan att lära sig Sapfos dikt och sedan dö. Hur ska denna önskan tolkas? Varken Sokrates eller Derrida har, så vitt jag kan se, något svar på den frågan. För Sokrates har talet värde bara i den mån det tjänar den övergripande strävan att i sanning vara filosofiskt. Och det må vara att Sokrates själv, i kraft av sin tro på en odödlig själ, fann ett sätta dö som filosof. Men Solon hyste, så vitt jag vet, inga sådana extravaganta religiösa föreställningar. Den död han talar om är nog rätt och slätt döden. Derrida i sin tur formulera, om jag förstår honom rätt, till sist drömmen eller hoppet om en ickeupprepande upprening, en meningsspridande, deseminerande, skrift. Hans uppsats avslutas med ett slags febrig dialog vars sista replik lyder ”- Men det kanske är en rest, en dröm, en bit av en dröm, ett eko av natten… denna andra teater, dess slag utifrån…” Han slutar oroligt hoppfull, men likväl fångad i representationens figur, i dess hjälplösa bundenhet vid gränsen, antingen inifrån eller utifrån.

Det jag själv, utifrån min poetiska erfarenhet, vill ställa mot dessa båda filosofer, ja kanske mot själva filosofin, är det faktum att såväl skrift som tal är svar på en för-fintlig uppmärksamhet. Uppmärksamheten föregår språket. Ja, språket som sådant, såväl i dess tillblivelse som i dess verkan, blir till som ett svar på, ett supplement till, dess möjligheter och förväntan. Det faktum att språket lägger till innebär inte att det frigör sig från eller går före uppmärksamheten. Tvärt om. Såväl talat som skrivet språk beror alltid av den. Och ur uppmärksamhetens perspektiv är tal och skrift  likvärdigt komplementära. Att lyssna till eller läsa exempelvis en dikt är förvisso olika akter, men betydligt mindre olika ju mer ingående vi studerar dem. Att läsa är alltid att lyssna, att lyssna också att läsa. Betraktad som uppmärksamhetsform är dikten synestetisk och peformativ, en för-väntan som svarar mot poesins anspråk att representera ”språket i dess högsta potens”

Ur den poetiska erfarenheten av språk är dikten inte ett objekt, som mer eller mindre väl förhåller sig till det den betecknar; till ämnet, till världen, fenomenen eller sanningen, dikten är istället möjligheten av ett tänka-känna. Genom att försöka bli en fullödig plats för diktens aktualisering, måste vi vidga, förfina och precisera vår förmåga till uppmärksamhet. För Platon och för Derrida är Lysias nedskrivna tal en tecken-kod, som måste avkodas. Hur väl representerar skriften talet, författarens tankar, dess tidpunkt, dess idéer, etc? För oss som tänker språket ur poesin erfarenhet är dikten som sådan inte ett sådant objekt, utan snarare en potentialitet. Aktualiserad är dikten aldrig i sig utan alltid för någon. Allt det vi kan tänka om den, ja allt som den någonsin kan mena och betyda, lära och göra har relevans, men det är först i och genom en akt som dikt blir till som Dikt. Den kan tolkas och aktualiseras på många vis, dess potentialitet är i själva verket oändlig och ingen aktualisering av dikten överensstämmer någonsin helt med en annan. Också i akt förblir den i sin möjlighet.

Att göra den möjlig att aktualisera för mig. Så tolkar jag Solons svar. Han vill lära sig dikten inte för att minnas den, utan för att kunna den.

Och vad innebär det då att kunna en dikt?  Det handlar om ett väsensarbete. Som då man lär sig, och sedan kan  cykla, eller ännu bättre som när man lär sig spela fiol och därefter övat länge och slutligen kan spela till exempel en Bachsonat, kanske så väl att den hos andra väcker begäret att på samma vis lära den. När man kan det är man faktiskt en annan än förut.  Det Solon svarar är därför: En som kan sjunga den dikten av Sapfo är någon jag vill vara när jag dör. Eller för att travester Siouxhövdningen Sitting Bull: Den dag den dikten rätt kan sjungas är en bra dag att dö på.

Språket förstått ur poesins erfarenhet rymmer förstås såväl Platons som Derridas epistemologiska kamp med referensialiteten. Men det tar sig också, och kanske väsentligen, andra uttryck. En av den Iranska poesin största 1900-talspoet, Forugh Farrokhzâd, beskriver det så här i en berömd dikt (”En ny födelse”):

 

                      Mitt liv är en svart vers

                      som i sig upprepar dig

                      tar dig med till den gryning där allt blomstrar och växer

                      Jag har suckat över dig i denna vers, ah!

                      I min vers har jag inympat dig

                      i träden och vattnet och elden

 

Vi ska alldeles strax få höra översättaren av dessa rader, Bo Utas, tala om tal och skrift ur sin överlägsna beläsenhet inte minst i den orientaliska tradition som förgår, ja som den grekiska litteraturen väl bör betraktas som en gren av. Men innan jag släpper fram Bo, vill jag helt kort presentera honom.

Numera professor emeritus i iranistik har Bo Utas ett omfattande vetenskapligt verk bakom sig, men – till skillnad kanske från sin lärare H.S. Nyberg – så vågar jag säga att Bos språkuppfattning snarare bottnar i den poetiska erfarenheten än i den vetenskapliga eller filosofiska. För er som ännu inte tagit del av de här två underbara volymerna, återstår några ljuva dagar av idel insikter och njutning. Den Persiska litteraturen – essäer och översättningar. Såväl i sina översättningar som sina essäer utvecklar Bo en poets språksensibilitet, som från interpretens position– i någon mening – alltid måste utvecklas i kamp med en förtvivlan. Den inför det ogörliga. Båda de här böckerna kämpar oavlåtligt med sina oundvikliga tillkortakommanden, på ett för mig djupt förbildligt vis. Det är en kritik, kan man kanske säga, utövad i full respekt för representationens begränsning. För det jag med Aristoteles term brukar kalla det adynamiska, det som aktualiseras blott som omöjlighet. I det omöjligas ställe – och detta är en av storheterna i Bo Utas konst – upprättar han ett slags vittnandets kritik. Hans stil – både i essäerna och i översättningarna – får oss att förnimma hur han själv erfarit det hans tolkning inte kan förmedla.

Till frågan om översättning, dess möjligheter och omöjligheter, kommer vi med all säkerhet att återkomma. Bo har också sammanställt och publicerat H.S. Nybergs enastående intressant föreläsningar om Muntligt och skriftligt från slutet av 40-talet. För er som inte har läst dem vill jag starkt rekommendera att göra det. Men nu är det hög tid att jag lämnar över ordet:

Bo – vi är mycket mycket glada över att ha dig här. Varsågod!