SAMMANFATTNING av seminariet ”Platsen. Traditionen. Samtiden”

[Seminariet är inspelat och tillgängligt via Följ länken "Till Inspelning" ]

Trots iskallt decemberregn och vind som gick upp i stormstyrka samlades en stor publik i SLS hus vid Riddaregatan. Somliga hade rest med båt eller flyg, andra hade kämpat med paraplyer och bussar men alla var lättade över att vara inomhus och förväntansfulla inför seminariet.

Anna Hollsten inledde genom att hälsa oss alla välkomna. Hon talade om poesins möjligheter, om mångfald och nätutgivning men också om den marginalisering som lätt drabbar mer krävande genrer i den nya offentligheten. Vidare jämförde hon den finska poesiscenen med den nordiska och tog upp seminariets målsättning att granska på vilket sätt det nationella är relevant för den finlandssvenska poesin (och litteraturen).

”Finns det finlandssvensk poesi?” frågade sig Magnus William-Olsson i sin föredragsrubrik och trots att publiken helt säkert stålsatt sig gick det en orolig susning genom leden. William-Olsson började med att jämföra med andra transnationella språk och menade att stipendier och pris ofta är hårt knutna till nationerna och att alla som vill verka därför i någon mening tvingas buga inför bysterna för att komma in i värmen. (Runebergsbysten invid talarstolen log sitt bleka sfinxleende som vanligt). Efter inledningen som också innehöll en hommage till det finlandssvenska som konkret levd erfarenhet gick William-Olsson över till en reflexion kring vår samtid tolkad som en post-digital epok präglad av besinning och av en uppmärksamhetsekonomisk logik. Största delen av föredraget ägnades dock poesins förhållande till platsen. Det blev en vindlande på samma gång teoretisk och sinnlig undersökning av platsens tudelade väsen – hembygdsplatsen, den levda erfarna kroppsliga platsen (Topos) samt turistplatsen, det flyktiga rummet (Chora) – och poesins möjligheter att transcendera, finna mellanlägen eller förändra kategorierna.

Nästa föredrag var en tvåspråkig brevväxling mellan Pauliina Haasjoki och Peter Mickwitz. (De som inte förstod finska kunde läsa Haasjokis brev i översättning av Mickwitz i ett kompendium som delades ut. ) Brevväxlingen visade sig vara en personligt hållen och förtroendefull dialog som kretsade mycket kring den egna traditionens begränsningar och om längtan efter att gå ut över, stiga in i andra rum och sammanhang. Haasjoki betonade det finska språkets unika ensamhet i språkgrupperna, hur avsaknaden av organiskt besläktade språk gör situationen både utmanande och intressant. Entusiasmens betydelse dök upp som ett viktigt tema liksom skillnaden mellan etik och moral i poesin. En stor del av breven handlade om arbetet med Haasjokis och Mickwitz prisade översättning av Gunnar Björlings Solgrönt som precis komit ut på finska. Breven kretsade kring innehåll och form och kring formens moraliska halt, dess motstånd och verkan.

Efter denna järndos intellektuell föda behövde kroppen sitt och vi trotsade stormen i hopp om en fiskfilé eller lite varm soppa. Efter lunch laddade vi med kaffe i SLS kök och slog oss ner för nästa session.

Nästa föredrag var Elisabeth Hjorts musikaliska undersökning av våldet och icke-våldet i Henrika Ringboms och Matilda Södergrans poesi. Vem ansvarar för det våld som inte får benämnas, för blickens våld, för det patriarkala söndrandet inifrån, för det våld som får individen att rasa samman eller bli oförmögen att gå genom livet. Hjort läste fram ett vittnesbörd om det aktiva våldet samt ett motstånd i munnens, formuleringens, mörkrets tecken. För att kunna erfara erfarenheten måste man ta sig bortom det patriarkala ljus som svider över världen – ja man måste lära sig gå med orden menade Hjort i en av sina blixtrande genomlysta formuleringar.

Susanne Christensen kastade in publiken i ett författarskap som är både transnationellt och transestetiskt nämligen Cia Rinnes. Christensen tolkade med både röst och bild Rinnes flerspråkiga verk, hon visade på språklig samtidighet och performativitet. En del av dikterna lät sig läsas som ett slags filosofiska gåtor. Ett annat sätt att närma sig det gränslösa och dubbeltydiga kunde vara genom begreppet ”produktiv schizofreni”.  Genom Christensens läsning blev, utöver dikternas subtilitet, också en etisk hållning allt mer synliggjord vilket Christensen sedan på slutet elegant knöt till Rinnes dokumentärbok om Europas romer. Det uttalat politiska och det konceptuellt verksamma sammanlänkades både i poesin och i föredraget.

Före paus fick vi ännu höra Maïmouna Jagne-Soreau infallsrika föredrag ”Nordisk poesi i ett postnationellt perspektiv”. Jagne-Soreau inledde med en samtidigt åskadlig och kritisk reflexion kring begrepp som förhåller sig till nationalitet (som transnationell, postnationell, internationell, global osv). Därefter övergick hon till att tala om Ralf Andtbackas diktsamling ”Fält” som hon läste parallellt med Bourdieu fältbegrepp. Andtbackas omkvädesaktiga fras ”...ger mig en utsökt känsla av frihet” fick under föredraget färg och klang av analyserna och blev ett led i en tankeprocess som handlade just om frihetens möjligheter idag.

Efter de här tre innehållsrika och språkligt drivna föredragen var det dags för kaffe och bulle och ivriga samtal.  

Efter paus fanns det två programpunkter kvar: Tatjana Brandts föredrag och slutdiskussionen. Brandt undersökte hur traditionen lever och är verksam i Tua Forsströms poesi. Det blev en reflexion kring intertextualitet och dialog i poesin.

Efter föredraget satte vi oss vid det stora runda bordet längst bak i salen, vi trängde ihop oss och hämtade fler stolar och fick en stunds mer intimt samtal om poesins roll och villkor, om generationer, läsare och Yahya Hassan. SLS delade ut böcker till deltagarna och glada och trötta gick vi ut i den envist ihållande stormen för att ta oss till festen efteråt som tidskriften Ny Tid var med om att ordna.

I Klockriketeaterns vackra foajé dukades det upp både salta och söta läckerheter och vinet flödade ur sina plastkranar. Efter en stunds trevligt mingel var det dags för kvällens program. Först ut var de två vinnarna i FSL:s poesitävling. Torsten Bergman och Ann-Sofi Carlsson läste sina dikter.

Bergman som gett ut två diktsamlingar på eget förlag har också en performativ inställning till poesi och har experimenterat med laminerade dikter samt dikttavlor i glas.  Jag publicerar här de dikter som han läste:

Plattlänningens återkomst

Tåget knegar sig fram ur Östermyra

jag lägger min bok åt sidan

vill se slätten flyta in över markerna

över de flacka havsbottnen vid le Mont St Michel

kom flod efter ebb

med en fotvandrares raska steg

här är minnena snabbare

slätten min födelsebygd

åren lägger in den i minnenas magnetröntgen

vagnen gungar mot kollaps

stopp

inte vika av mot Seljänkangas 

inte röntga cykelturen genom Ylistaro

någon hamrar på rälsen

jag finner mig lagd i en äggkorg

en bunke på hjul

morgonfukt i el-ledningen ger knyckig ström

också i Karis sprang hjulknackare vattenpåfyllare män med vedfamnar

för länge sedan

jag tycker mig se stenbumlingar komma upp för legitimation

det hackande hjulet är ingen trumpetstöt

i magnetröntgens djup

loket kastar med huvudet

ingen ånga ingen rök

bara en kontrollant med sin hammare

något fel på hjulaxeln

passagerarna lika en styrelse som vill hem

när en gång stadgarna inte lägger hinder i vägen

prosten van vid en rolighet per stolsben

utanför beige vintergrön mark

brunhängigt raspiga tuvor

minnena lurar mig till sig

Dejavu

Min å är oändligt mycket större än så

den kastar av sig täcket

svämmar över i svartsjuka

jag tror jag var fyra

trodde mig se havet

trodde jag bodde vid havet

ingen var det som sa

alltjämt ser jag ladorna på slätten som fartyg på håll

Bonäsörens Helga kringränd av dem

ingen var det som visste

Bonäsöris-Helga

den enda

…

Nattkörning på älven

inte spräcka den blanka vattenytan då försvinner nattljuset

gäller att undvika stenar

pojken som drunknade i älven var blåvit i ansiktet

askgrå med blånande kinder

märkt av nattljuset

. . .

Lika säkra som blinkfyrar är kolsvarta trädsilhuetter på Oxholmen

över en ås rör sig ryttare tjuvar vargar krigar

lönnbrännare flyktingar älskande

ylande smattrande läskande

älven är tyst

ett massivt vattendrag som har styrka att lyfta dig

stjälpa av dig i havet

om det finns orsak                                                                         

Därefter var det dags för Ann-Sofi Carlsson som jobbar som matematiklärare vid Vörå samgymnasium och skriver skönlitteratur på lediga stunder. Hon har gett ut en novellsamling på Skriptum förlag men känner sig som poet först och främst. Här publicerar jag hennes bidrag:

1.

det blir bättre sen

alla barn kommer till himlen

bergen är blå vid horisonten

bomberna hörs inte hit

minnet går att radera

man kan vira in sig i nya kläder

det finns en sten utanför fönstret,

några träd

imorgon kommer allt att kännas lättare

det är bara att acceptera

förändringen, tiden går bara framåt

att återvända är omöjligt

först när mörkret kommer

stockas rösten

det är för sent;

dimman lägger sig mellan oss och de andra

2.

det finns inga fjärilar

i tvättrummet finns det inga

kalla golv, fladdrande draperier

duschstrålen iskall

och hetljummen imman på fönstret

det finns inga

fjärilarna kommer in

med mattorna från balkongräcket

fäller ut sina vingar, vinglar fram

om man blundar:

ser man dem inte, man ser bara

sidor fulla av text

och jag har lärt mig

tiofingersystemet

och jag kan stava orden medan jag läser

jag kan stava alla orden

rätt

3.

dina kinder som äpplen

när du kryper ihop vid mitt bröst

handen innanför halslinningen

fingrar på halsbandsstenarna

brasan sprakar i kakelugnen

en gnista yr

mörker i trädgården

löven rister till i vinden

en björk på gården fällde alla sina löv

snart står den inte längre kvar

men äppelträdet, som haren åt sig mätt på, klarade sig

barken bara halvt avskalad

i år kom det första äpplet

”Varför lämnar du skalet, mamma?”

en varm stund i soffan

– datorn för en gångs skull avstängd,

ett minne som sätter sig i kroppen

som förs vidare från generation till generation

glömskan som suddas ut ur våra minnen

Vårt program susade vidare och som följande läste Peter Mickwitz och Henrika Ringbom. Som avslutning och final presenterade författaren Jolin Slotte det nätpoesiprojekt ”Sublima tolkningar” som hon har tillsammans med bildkonstnären Pauliina Pesonen. Projektet finns på: http://subliimittulkinnat.tumblr.com

Kvällen avslutades som sig bör med dans.

Ett stort tack till alla som var med!

Tatjana Brandt

PERFORMATIV KRITIK - Öppna redovisningar

Deltagarna i kursen Performativ kritik visar upp och diskuterar sitt arbete. Torsdag 10/12 kl. 15.00-17.30. Lokal: Teater trean T-huset, Stockholms dramatiska högskolm. Valhallavägen 189, Stockholm

VÄLKOMNA!

        Deltagare

Harpa Dögg Kjartansdóttir (f.1982) är konstnär från Island som bor och arbetar i Stockholm. Nyutexaminerad från Master i bildkonst/fri konst på Konstfack. Hon fick sin B.A. i fri konst från Islands konsthögskola 2007 och B.A. i konstpedagogik under 2009. Harpas arbete manifesteras i form av temporära rums- och kontext-specifika installationer, montage och objekt som spänner över en mängd olika material och skalor, från stora strukturer till små detaljer. I sitt konstnärliga undersökande är hon intresserad av hur vi tolkar världen genom system, rutnät, kategoriseringar, kunskapssyn och språk. I genom hennes arbetsprocess, (forskning, abstraktion, experiments) undersöks att se det välkända på nytt sett. Hemsida: www.harpakjartans.com

Cecilia Hansson: Du ljuder genom mig, jag blir aldrig mer densamma.Wien som inte släpper greppet om mig. Hur ska jag förstå det? Behöver jag förstå? Första gången jag kom till Wien var det som att komma hem och sedan har det bara fortsatt. Men är det den historien jag vill berätta? Eller finns det en annan, kanske flera?
Cecilia Hansson är författare och översättare från tyska. Hon debuterade 2002 med Revbensdagar, morgnar (Modernista). Hennes senast utgivna diktsamling är Loveprosjekt (Oktober forlag, 2009), skriven tillsammans med Inger Bråtveit. Hemsida: http://www.ceciliahansson.com

Frida Sandström: ”VarAndra” – En kommunikativ gränsvistelse där det är möjligt att ställa frågor till situationer som vi bär med oss och återkommande reproducerar. Finns det alternativ, och hur kan de i så fall föreslås utan att själva bli normerande i sammanhanget? Genom samtalsstrukturer med koreografiska och tidsmässiga förskjutningar, kommer vi i stället för att underordna oss sociala tillstånd, markera och tala om, kanske omforma dessa. Allting i ett sammanhang där var deltagare medverkar av egen vilja, och avbryter av densamma.
Frida Sandström, f. 1990, är konstnär, skribent, och utbildad journalist. Hon skriver essä, kritik och journalistik i bland annat Paletten, Kunstkritikk och Feministiskt Perspektiv. Rör sig i skrivande samarbete med Moa Franzén och Caroline Tarraci, med vilka hon är gästredaktör för tidskriften KRITIKER. Ingår i det pågående samtalet KAPOFF – likecommentshare tillsammans med Angelica Falkeling. Studerar första året på mastersprogrammet Nya performativa praktiker, vid Stockholms konstnärliga högskola.

Jolin Slotte: Eventuella biverkningar – ett arbete form av video, ljud, text och kropp.
Jolin Slotte är författare, född 1977. Skriver prosa, lyrik, dramatik och lättläst. Jobbar tillsammans med bildkonstnär Pauliina Pesonen med det tvåspråkiga projektet Sublima tolkningar. Hemsida: http://subliimittulkinnat.tumblr.com.

Tanja Tuurala: Tänkandets koreografi – kan vi tänka oss en gemensam koreografi? (De inbillade gälarna).
Tanja Tuurala
är dansare, koreograf och danspedagog. Hon arbetar, skapar och lever med dans på ett flertal sätt och har under senare tid i sitt skapande varit intresserad av vad en trivial koreografi är och vilken roll den spelar. Ett tänkande, ett görande, en dadaism.  Hemsida:

http://www.tuuraladans.se/
Sylvia Naimark: är bildkonstnär, målare med utbildning från Konstfack i Stockholm och Bezalel Academy of Art i Jerusalem. Hemsida: http://www.sylvianaimark.com

Felice Rova: Är skribent bosatt i Stockholm. Hon har läst litteraturvetenskap och estetik vid Södertörns högskola. Under hösten har hon vid Performativ kritik arbetat med sin lyrik, men också i sina undersökningar närmat sig filmmediet: text som bild, bilden som text. I sitt projekt utforskar hon väggen som yta, men också som gräns; rummet i vardande och i tillslutelse och vidare, rummet som konsumtionsyta och väggar som icke-kommunicerbara medier.

SAMMANFATTNING : ARKEOLOGI & INTERPRETATION – att aktualisera det avlägset förflutna –

Helt eller delvis närvarande: Elena Dahl, Carin Franzén, Ellen Söderblom Saarla, Lars

-Håkan Svensson, Johanna Vernqvist, Jakob Lien, Ragnild Lome, Magnus Jacobsson, Robert Eklund, Lars Jonsson, Helena Persson, Johan Celander, Pontus Plaenge, Ebba Jordelius, Anna-Lena Renqvist, Felice Rova, Tanja Tuurala, Peter Mickwitz, Daniela Floman, Louise, Magnus William-Olsson

Seminariet ”Arkeologi & Interpretation – att aktualisera det avlägset förflutna” var det första steget i vad vi hoppas ska bli ett fördjupat samarbete med Forskarskolan Språk & Kultur i Europa vid Linköpings Universitet och Norrköpings Konstmuseum, liksom med Östgötateatern (som denna gång bidrog som medverkande snarare än som organisatörer). Med sina såväl akademiska som konstnärliga resurser ter sig Linköping/Norrköping på många vis som en idealisk miljö om man, som FSL, vill utveckla kritiken som konst- och kunskapsform och i synnerhet den ”performativa kritiken”. Vi tackar Filosofiska Fakulteten vid LiU för deras generösa stöd och även LYRSKRAFT. Men framförallt tackar vi Helena Person och Carin Franzén, föreståndare för respektive Konstmuseet och Forskarskolan för deras kritiska briljans och administrativa handlag.

Temat för seminariet har, som så ofta, kristalliserat sig ur tidigare seminarier och samtal. Det ingår i FSL:s utforskande av den konstnärliga ”interpretationen” som kunskapsteoretiskt begrepp och kritisk praktik. I FSL:s skriftserien, som ligger till grund för seminariearbetet, arbetar dessutom Anna-Lena Renqvist med sin bok som alltmer ingående och intrikat läser Augustinus tidslära. Det senaste stora seminariet, som ju ägnades ”språket” och hur det ska tänkas utifrån de performativa konsternas horisont förde oss fram till tankar kring det förflutnas aktualitet i konst och vetenskap. Diskussionerna som följt på det seminariet ledde även i riktning mot en allt mer elaborerad kritik av den strukturalistiska, saussureska, språksynen och i dess efterföljd av språkimmanent kunskapsteori. Försiktigt och utan att slå fast några definitiva positioner har åtminstone undertecknad prövat att ställa en kunskap grundad i det dialogiska (grek. ”dialogos”, ”dialegein”) mot en kunskap grundad i det kritiska (grek. ”krínein”).

Seminariet började på torsdagen i Universitet i Linköping med att vi tog oss an filologin som kunskapsfält, tradition och praktik. Carin Franzén hälsade oss välkomna och undertecknad redogjorde lite för ovan angivna förutsättningar.

Först talade Ellen Söderblom Saarla, doktorand vid Forskarskolan. Hennes forskning gäller primärt den anonyma medeltida ”romanen” Partonopeus de Blois men Ellens eleganta framställning tog sin utgånspunkt i två helt andra texter, en dikt av Jacques Prevert där poeten i Luxembourgträdgården förnimmer hur det förflutna i form av en staty omfamnar honom, en bild – skulle man kanske kunna säga – för att vi är historiska varelser. Mot denna historieuppfattning ställde Ellen inledningen till Anna Komnenas Alexiad. Inledningen till detta byzantinska mästerverk – som Ellen gjort en egen, vacker översättning av – lyder i ”Sture Linners” tolkning: ”Tiden, som oupphörligt strömmar hän och ständigt befinner sig i rörelse, för bort och bär med sig allt som uppstår och dränker i mörkrets djup såväl det oväsentliga som det stora och minnesvärda, och den bringar, som det heter i tragedin, det fordolda i ljuset och beslöjar det synliga. Historieskrivningen blir emellertid en mäktig fördämning mot tidens ström och hejdar i viss mån dess oupphörliga flöde, håller fast allt det för med sig såvitt den kan gripa det och tillåter ej att det glider ned i glömskans djup. / Som jag är medveten om detta jag, Anna, dotter till kejsarparet Alexios och Irene, född och fostrad i Purpursalen, ingalunda obildad utan med grundliga kunskaper i grekiska, väl beläst i retoriken, nära förtrogen med Aristoteles verk och Platons dialoger och skolad i de fyra högre vetenskaperna”. Här går en annorlunda föreställning om historien i dagen, visade Ellen. Tiden väller fram i sin svallvåg och historien blir det som just filologen förmår samla in och bevara innan vågen störtar ned i glömskan hav. Hon talade också om hur det moderna verkbreppet problematiseras i mötet med medeltida och anonym litteratur, men framförallt gjorde hon många intressanta kopplingar mellan den bysantinska och romanska litteraturen.

Därefter talar Johann Vernkvist, också hon doktorand vid Forskarskolan, men lite längre hunnen i sitt avhandlingsarbete vilket handlar om Margareta av Navarra (1492-1549) och i synnerhet hennes berömda Heptameron. Johanna berättade om sitt arbete och om den omfattande margareta-forskningen och dess förhållande till filologin. En av de frågor hon reste, och den kanske som fick vidast betydelse för resten av seminariet, var frågan om det anakrona  och anakronistiska. Johannas utgångspunkt i vår tids  i feminism och queerteoretiska diskurser möter ibland bland filologer på fältet anklagelser gällande anakronism och det trots att genusförhållandena under den epok, renässansen (som numera ofta kallas ”tidigmodern”), i mycket tycks bekräfta modern teoribildning på fältet. Johanna pekade därvidlag på hur inte minst androgyniteten under denna epok förhandlas om i heteronormrativ riktning. Aristofanes (i Platsons Symposion) framlagda teori om androgynen (som ju är en variant av  den mytologiskt förgrenade symbolon-tematiken) taggas under denna tid allt tydligare som könskomplementär. Grekiskans anchronismos (av ana- ”mot”, ”åter” och Chronos ) handlar ju om en avvikelse eller ett misstag gällande det kronologiska, tidsföljden. Alltså en diskontinuitet, som – t.ex. i ljuset av Anna-Lena Renqvists Augustinusläsning dagen därpå – åtminstone förefaller mig erbjuda en intressant kritisk utgångspunkt, som kanske skulle kunna uppdaga historiens egen historicitet. Ett illustrativt exempel på hur en aktualisering, anakronismatiskt, blottar just historiens historicitet gav Pontus Plaenge och Johan Celander när de dagen därpå lekte med Hamlets ”varamonolog” som historiskt emblem, alltså som tecken för historia.

Sedan talade Lars-Håkan Svensson länge och vackert om sitt långvariga Sapfo- och Alkaiosarbete. Han började med att berätta om manuskriptsituationen, de dubbla källorna; å ena sidan sapfocitaten som bevarats i grammatikor och annan antik litteratur, och å den andra sentida papyrusfynd, i synnerhet från Oxyrhynchus, den berömda fyndplatsen som ligger invid ett av Nilens biflöden, uppströms Kairo.  Sedan gick han över till att tala om Sapfos ”jag” sådant det har ”vuxit” tack vara de senaste tillskotten till hennes verk. Afroditebönens jag vidgas när den ”åldrade” Sapfo kommer till tals i det numera kompletterade fragment 58, liksom hur en Sapfo-matrona, försvarare av familjens heder, kommer till synes i det allra senast upptäckta framgnetet som – i Jesper Svenbros vackra tolkning – bör förstås som en tillrättavisning av hennes vinhandlande och kvinnotjusande brorsa Charaxos.

Efteråt hade vi en lång, animerade och oerhört givande diskussion kring filologi och hermeneutik som vi sedan fortsatte på en italiensk restaurang där Lars-Håkan läste några av sina alkaiosövesättningar och slutligen Elisabeth Bishops mäktiga dikt ”Vid fiskebodarna” i sin egen översättning. Hennes fantastiska dikt turnerar såväl det kunskapsteoretiska temat för dagen som Anna Komnenas bild av tidens vatten. För mig personligen var Lars-Håkans uppläsning av Bishopdikten seminariets blixtrande höjdpunkt. Jag tror inte att jag kommer att glömma den (i alla fall inte innan tidvattnet stigit mig över huvudet). Slutet av dikten lyder i Lars-Håkans ljuvliga tolkning:

Jag har sett det gång på gång, samma hav, samma,

som likgiltigt, knappt märkbart gungar över stenarna,

i iskall frihet över stenarna,

stenarna och därmed världen.

Om du skulle doppa handen i det

skulle handleden direkt göra ont,

dess ben värka och handen bränna

som om vattnet var förvandlad eld

som lever på stenar och brinner med en mörk, grå låga.

Om du smakade på det, skulle det först smaka bittert,

sedan salt och sedan helt säkert bränna tungan.

Det är så vi tänker oss kunskapens natur:

mörk, salt, klar, i rörelse, fullständigt fri,

något som gjuts ur världens kalla, hårda

mun, som utvinns för alltid ur klippornas bröst,

något som flyter och har gjutits, och eftersom vår

kunskap är historisk, som flyter och har flutit.

Fredagen den 16 oktober möttes vi i Norrköpings Konstmuseums vackra hörsal ”Harlekinen”. Museets chef och tillika en av dem som planerat seminariet, Helena Persson, hälsade oss välkomna och berättade kort om muséets historia. Undertecknad gjorde med benäget bistånd en kort resumé av torsdagens samtal för dem som inte var med. Sedan intog Anna-Lena Renqvist scenen och höll en brilliant föreläsning om Augustinus tidslära och i synnerhet minnets roll i denna. Inför hennes föreläsning hade vi alla läst essän ”Tid att leva - tid att dö.

Augustinus versus Heidegger om tid och historia” – en text som inom kort kommer att publiceras i tidskriften Divan. Några av sakerna från föreläsningen vi tog med oss i den fortsatta diskussionen var motsättningen mellan det partikuläras eller fragmentets historia och historien om det hela, vidare minnets och glömskans inbördes beroenden och tanken att tiden tjänar historien och inte tvärt om

Därefter gick vi direkt till Museets permanenta utställning, samanställd – förstås – av verk ur den mycket välförsedda och imponerande samlingen. Helena Persson talade om utställningen som tar sin början i förra sekelslutet och som i stora drag berättar om det modernas och modernismens framväxt. Hennes framställning rymde och gav upphov till många reflexioner kring makt och representativitet, uppdrag gentemot publik och gentemot de enskilda konstnärerna. Just förhållandet det enskilda och helheten stod inte minst i centrum. Berättelsens kontinuum gentemot de enskilda verkens diskontinuerliga sätt att stå fram utom eller bortom berättelsen, kontexten eller vad vi nu vill använda för ord när vi tala om sammanhanget. Själv fastnade jag får två ganska små målningar av Åke Göransson som tycktes mig vittna mot alla konsthistoriska anspråk och narrativ. Målningar som av någon anledning talade till mig med en tunn men ihärdig stämma och som jag återföll i så snart en paus uppstod under det följande seminariet (och som även fanns med i den följande nattens drömmar). Mot denna erfarenhet stod utställarens våndor inför helheten. Vad måste förbli i magasinen för att just dessa verk skall exponeras?

Efter lunch väntade oss en njutbar föreläsning/föreställning med lutenisten och lingvisten Robert Eklund samt musikern/producenten Lars Jonsson. Ämnet var medeltida musik och det särskilda slags aktualisering som det ”tidstrogna” innebär. Robert talade vackert om hur instrumenten var stämda under medeltiden, innan den s.k. rena stämningen slog igenom på 1500-talet. Han kunde också visa handgripligt hur hans luta, i långt högre utsträckning än moderna stränginstrument, talar genom övertonerna. Han spelade även harpa och det slog oss alla tror jag att instrumentet ljöd så mycket svagare än man är van vid, vilket fordrar en annan uppmärksamhetsform än de modern musik förutsätter. Lars berättade länge och väl om sitt arbete med Medeltida musik och den festival han arrangerar varje augusti/september i Söderköping. Lars sjöng en hel del hövisk musik på flera språk, Occitanska, Kastilianska och Gallego. Han spelade också såväl portativ som vevlira och en sorts cittra som spelas med lätta klubbor. Lars lade stor vikt vid den medeltida musikens tidslighet, som han menade i stort var cirkulär. Ett uttryck för detta är bundenheten till borduntonen. Han talade också om den grundläggande tretakten som kan förstås i förhållande till den kristna treenighetstanken.

Efter en kort paus återvände vi till Harlekinen för att lyssna till Östgötateaterns chef Johan Celander och regissören och skådespelaren Pontus Plaenge. De framför en bit av en föreställning som Pontus gjort tidigare. Föreställningen bestod i att fyra olika svenska översättningar av Hamlets vara-monolog framfördes. Sven Olof Roséns översättning från 1952, Björn Collinders från 1960, Sture Pyks från 2003 och slutligen Carl August Hagbergs klassiska översättning från mitten av 1800-talet, den som ingen senare Hamletöversättning kan förbigå. Hagbergs version är på det viset ett slags pseudo-original på liknande vis som Gustav Vasas, Karl den XII:s och Gustav V:s biblar. Föreställningen gav upphov till intressanta diskussioner, bland annat kring tecken för historicitet. Vara-monologen är ju en förvedad text i så mening att teatern har oerhört svårt att bryta igenom åskådarna förväntingar: ”Aha, här kommer ju vara-monologen!” Pontus berättade om olika uppsättningars publikreaktioner och menade att den mest lyckade uppsättningen han deltagit i var en där någon ur publiken efter föreställningen berömde skådespelarna men tillfogade – ”men varför hoppade ni över vara-monologen?” Vi diskuterade också mycket det förhållandet att Shakespeares alla dramer (med ett undantag) i sig behandlar historien. Den interpretativa aktualiseringen av det förflutna måste därmed bland annat bestå i att ta ställning till och framställa hur det förflutna själv aktualiserade historien. Magnus Jacobsson erinrade då om hur Lars-Håkan Svensson under gårdagen med bestämdhet hävdat att Petrarca är den förste människan i historien som ger uttryck för ett modernt historiemedvetande, i det att han erfar det tragiska i att det förflutna även rymmer något radikalt främmande, det som inte kan aktualiserar, utan som – med Aristoteles och Agambens term– blott kan aktualiseras som adynamis, som oaktualiserbar potentialitet. I översättandet, liksom i teaterkonsten är det en nödvändig del av arbetet att föra över och framföra också det som vi inte alls förstår och som måste förbli främmande och obegripligt hur vi än gör med det. Det handlar här inte om kommunikation, om man med kommunikation förstår att något görs communis (gemensamt), utan det handlar snarare om ett sätt att meddela sig som liknar  det att lämna över något, kanske en sten, till från hand till hand, från mun till mun. En upprepning av form.

Efter en mycket givande diskussion bröt seminariet upp för middag. Några av oss drog oss tillbaka till det underbara Södra Hotellet, som hyser sina gäster i stora, tysta, varma rum, i ett slags torr moderlighet utan krav men också utan dygd.

Klockan 19.00 öppnade baren i Harlekinen. Efter en del drickande och talande om ditt och datt bjöd undertecknad på en halvtimmes uppläsning ur en kommande bok – Eremitkräftans sånger, som rymmer ett slags samtidsallegoriska bibelparafraser förlagda till undervattensmiljö, en sorts politisk fantasy för gamla barn. Efter uppläsningen vidtog dans till DJ Absconditus musik, karibiskt, afrikansk och basilianska låtar samt – till sist – en och annan finsk tango. När museets säkerhetsansvarige till slut kände att han bara måste gå hem, låg flera av oss svettiga och utslagna på Harlekinens golv, som undervattensvarelser, uppspolade på land.

Efter en god natts sömn och, för dem av oss som huserade på Södra hotellet, en riklig frukost, samlades vi åter kl. 11.00 på Konstmuseet och genomförde seminariets ”slutsamtal” som kan avlyssnas här:

https://soundcloud.com/magnusw-o/arekologi-och-interpretation-slutsamtalet

Väl avklarat vandrade vi ut i höstsolen och gick Drottninggatan ned, genom Norrköpings centrum, till centralstationen för hemfärd. Med oss bar vi en stor tacksamhet för de generösa värdskapen från LiU och Konstmuseet och en stärkt förhoppning att arrangemanget ska komma att upprepas, kanske redan nästa höst.

Magnus William-Olsson