Sammanfattning av riskseminariet på Stockholms konstnärliga högskola den 16-18 maj 2014.

Närvarande helt eller delvis: Pehr Mårtens, Cecilia Roos, Camilla Damkjær, Tilde Björfors, Birgitta Holm, Rolf Hughes, Göran Sommardal, Marie Samuelsson, Else-Britt Kjellkvist, Anna-Lena Renqvist, Christian Ottesen, Nanna Nordström, Daniel Pedersen, Lars Hermansson, Ulrika Nielsen, Helena Hildur, Helga Krook, Johns Swedenmark, Ulla Gabrielsson, Aslög Pontara, Elisabeth Poignant, Sara Mannheimer, Magnus Jacobsson, Monika Rinck, Maria Modig, Oscar Rossi, Britta Olsson, Anna Lindal, Astrid Harnisch, Vendela Fredicson, Anna-Karin Selberg, Anna Nyström, Karin Franzén, Nathaly Salas, Magnus William-Olsson, samt ett stort antal andra som blott närvarade under lördagskvällens program

Seminariehelgen bjöd på högsommarväder; hetta, sol och stiltje. Öppna fönster i den vackra seminariesalen på Stockholms konstnärliga högskola och gav vid handen att Linnégatan 87 kommer att bli en viktig adress för kulturevenemang av alla slag framöver, såväl framträdanden, som workshops, seminarier, föreläsningar och debatter.

Seminariet inleddes klockan på fredan kl. 13.00. med att de församlade presenterade sig själva helt kort. Därefter introducerade Magnus William-Olsson seminariet tema (den som scrollar förbi denna text finner det sagda här på bloggen).

Ett par frågor hade i förväg sänts till deltagarna. Frågorna löd:

[Riskbiografi]

När du reflekterar över ditt arbete, din vardag och ditt verk, över vad du har lyckats och misslyckats med; vilken roll har riskerandet spelat? Vad har du riskerat eller inte riskerat och hur har du i så fall gjort det?

 

[Socialt. Politisk. Estetiskt]

Det som en tid, en kultur och ett sammanhang betraktar som ”risk” kan tolkas som avvikelsen från allt det tiden, kulturen och sammanhanget värderar, tror på och strävat mot [Vi tror på och strävar efter detta, men riskerar att något annat ska ske]. Vilka risker och ”riskbeteenden” tycker du att vår tid ställer dig inför som konstnär/kritiker/forskare, i det sociala, i det politiska och i det estetiska? Vad säger det om vår tids samhälle, politik och estetik? Och vilka risker borde vi eventuellt istället ta och uppmärksamma?

Med utgångspunkt i dessa gjorde vi en ”runda” där var och en fick möjlighet att utveckla riskens roll i deras skapande och tänkande. En låg rad uppslag, diskussioner, utvikningar och precisering av begreppet och företeelsen risk uppstod därmed. Vi diskuterade den personliga risken i konstskapandet gestaltat som risken att misslyckas, risken att skada andra, risken att förlora sig, förhållandet mellan hopp och risk, mellan sanning och risk, risk och motivation, risk och kontroll,  liksom mellan risktagning, riskberäkning och modernitet. Även risken, risktagningen och avsaknaden av risk i sociala, politiska och institutionella sammanhang diskuterades ingående. Frågan kring risktagningens uttrycksvärde i den samtida konsten berördes. I vad mån tjänar faktiskt eller påstått risktagande syftet att väcka – berättigad eller oberättigad – uppmärksamhet i den partikuläriserade offentligheten? Risktagandet som provokation? Vi talade också om riskminimering i det politiska samtalet och möjligheten av att gömma sig bakom ett påstått risktagande och mycket annat. Fredagens diskussion visade sig fruktbar inte minst därför att den öppnade en stor mångfald av perspektiv på begreppet och företeelsen ”risk” som skulle fördjupa och bredda perspektiven de följande dagarna.

På kvällen gick några av oss till restaurang Elverket där vår tyska gäst, poeten Monika Rinck anslöt.

Lördag den 17 maj

10.00 inledde Camilla Damkjær med en lysande föreläsning som på många vis kom att prägla samtalet under resten av seminariet. Hon började med att berätta om hur hennes koncept ”Homemade academic cirkus” kom till. En båge som gått från akademiska studier till utövande cirkuskonst och som på ett produktivt vis har ställt hennes tänkande i flera mellanrum, de mellan tänka och göra, mellan ”sitta still” och ”röra sig”, mellan professionalism och amatörism, teoria och techne,  idé och materia, mellan representation och performativitet, etc. Camillas framställning rymde såväl tal och uppläst text, som film och akrobatik. Centralt i hennes arbete är heterogenes och svindel, begrepp som hänvisar till en gränserfarenhet. Det visade sig också att ”övergångarna” blev avgörande moment såväl i hennes ”performance lectures” på och invid ”repet” (repet är Camillas främsta akrobatiska verktyg). Efteråt visade det sig att många av de närvarande fäst sig vid en särskilt passage i framförandet, den nämligen när hon övergick från blockakrobatik till att (akrobatiskt) ta fram en text, sätta sig, och så att säga byta ”medium” från rörelse till högläsning. Denna förflyttning blev, jämte Elisabet Poignants och Monika Rinks föreläsnings/översättningsduett den mest omdiskuterade under hela seminariet. När jag senare tänkt på det handlar det i Camillas fall, tror jag, om oscillationen mellan två gränsbegrepp – skillnad och plats; gränsen som distinktion eller ort, avgörande eller tillvaro. Denna oscillation, som är helt central i all kritik, och således för allt såväl konst- som kunskapande, öppnar för vidare tänkande, ett tänkande som bara är möjligt – föreställer jag mig – i det dubbla register som den performativa kritiken erbjuder. Här väntar, tycks det mig, ett stort, lockande och fascinerande arbete. En filosofisk utgångspunkt för detta skulle kunna vara Eugenio Trías gränstänkande (se t.ex. http://eugeniotrias.com/ )

Efter Camilla vidtog Tilde Björfors föreläsning.

Hon började med att säga att ”risk” och ”gränsöverskridande ”präglat hennes professionella liv i skapandet och utvecklandet av Cirkus Cirkör. Med sin stora och levande personlighet beskrev Tilde hur hon som ung teaterarbetare upptäckte nycirkusen och ur oskuldens oräddhet tog sig an arbetet att introducera den i Sverige. Hon berättade också om sin forskning, framförallt det mångaåriga forskningsprojektet ägnat just ”risk” (se http://www.circusresearch.com/). Frågor rörande risk-och möjlighet (chans), ”risk för mig” och ”risk för andra”, negativ och affirmativ risk, m.fl. ventilerade.

Ett alltför kort samtal vidtog som helt lätt rörde vid de många frågeställningar och problem som denna cirkusförmiddag ställt seminariet inför. Efter långa applåder tog vi lunch och gick ut i den stekande solen.

Efter lunch vad det dags för Monika Rinks föreläsning RISIKO UND IDIOTIE - Jedes Missverstehen ist ein Missverstehen.  (RISK OCH IDIOTI – varje missförstånd är ett missförstånd.)

Innan jag gick in på vad som sades måste jag kommentera hur det gjordes. Monika, som är en ganska lång kvinna stod till höger om Elisabeth Poingnant. Monika läste ur manus ett kortare stycke på tyska som Elisabeth med sitt enastående språkliga instrument tolkade till svenska. För den som kan en aning tyska blev denna pasodoble en ljuvlig lektion i tolkandets och förståelsens förutsättningar. Det snabbt förklingande mellanrummet mellan Monikas och Elisabets versioner av föredraget belyste de båda texterna liksom ur tolkningens själva gåta. Någon – var det kanske guden Hermes (som skymtar i grekiskans ord för tolkning hermeneia) – kunde anas i själva spalten mellan tyskan och svenskan, vittnande om en annan och bakvänd text som är själva förutsättningen för de båda andras framträdelse. På nytt, alltså, en erfarenhet som rörde gränsen – kanske måste vi snart ordna ett seminarium kring detta begrepp.

Monikas föreläsning (som vi så småningom kommer att publicera i svensk översättning) tog sin utgångspunkt i det brådstörtade och idiotins egen språklighet. Hon inledde med att citera sin några år yngre kollega Anja Utler (på svenska se: http://ramus.nu/?page_id=239 ) och hennes framställning kom sedan att hoppa fram över citat och referenser, t.ex. den maniskt talande filosofen Marcus Steinweg (se t.ex. http://vimeo.com/30538107 ), Jean-Paul, Ingeborg Bachman, Laura Riding och självaste Wilhelm von Humbolt, m.fl. Centralt för hennes tanke som rörde vid risken såväl som erfarenhet och omständighet som begrepp var det spekulativa etymologiska antagandet att ordet ”risk” kommer av latinet s ”reseco” (skära, klippa) i den geografiska (maritima) betydelsen av ”skär” och ”klippa”. Risk är sålunda något avskuret eller avklippt. Härifrån gjorde Monika vacker övergång till begreppet idiot vars ursprung är grekiskans ídios (”egen” eller ”sär”) som är upphovet till grek. idiotes vilket var termen för människan i hennes egenskap av ”privat” i motsats till ”medborgare” eller ”statsman” eller kanske ”offentlig”. På klippan, som är avskuren från fastlandet odlar man språket ”idiotiska”, menade Monika. Med bakgrund i denna förståelse av ordet gestaltade sig hennes föreläsning som ett mångsidigt och passionerat försvar för idiotin och dumheten (hon introducerade oss för den legering mellan dumhet och sublimitet som sammanfattas i det engelska begreppet ”stuplimity”) som poetisk strategi och förhållningssätt till framtiden (eftersom risk ju rör det framtida). Och hela det vindlande föredraget slutade i att Monika invid Elisabeth stod fram just som en idiot, på klippan ”risk”, liksom ett löfte om att poesin (konsten, kanske) ännu kan stå fram i hela dess oöverblickbara komplexitet och motsägelsefullhet som en idiotikos i den aggressiva stormen av det ”allmänna”; kraven på ”kommunicerbarhet”, ”globalitet”, ”transparens”, etc.

Direkt efter Monika tog John Swedenmark vid och talade under rubriken Begränsningslöshet. Om uppdraget att inte vara en dikt. Johns utgångpunkt var den Italienska poeten Andrea Zanzotto som nyligen utkommit med en volym på svenska betitlad Dikter i Aslög Pontaras välavvägda översättning (se t.ex. Lars Hermanssons recension http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5736577 ) John började med att tala om risken att bli ”mainstream” och berättade om hur just Zanzotto hade lärt honom vikten av det som inte är dikt i dikten och att vara lydig nuets ombytlighet. Zanzottos dikter vägrar, menar Johan, att vara dikter utan uppträder som ett slags språkliga konfrontationer som väcker hungern efter …. ja, inte det verkliga, eftersom det verkliga så fort det omnämns blir just poesi eller filosofi, utan hungern efter t.ex. efter en böngryta förstådd som smak, erfarenhet, sammansatthet och utopi. Han talade också om kontemplationen och dess långsamhet och väckte därvid hos mig tanken på kontemplationens inre hastighet. Att kontemplera är ju ett sätt att ställa in sig i förhållande till fenomenet: Con-templum (lat. med-rummet/rymden/skådefältet). Men också kanske ett con-temblare eller con-tremulare;  ett med-skälvande som för tankarna till ett av musikens många föreståelseformer, ögnoblicken av att ”det sitter”, av ”sam-klang”, av ”sväng” och allt vad det nu heter. John gav oss också tillfället att granska och samfällt hylla Aslögs översättning.

Efter de långa applåder som åtföljde Johns föreläsning vidtog samtal kring dagens alla framställningar och tankar. Eftersom alla ännu var närmast överväldigade av mängden uppslag och halvformulerade tankar som dagen givit upphov till blev samtalet på en gång bråddjupt och ytligt. En hel del talades det om svindeln eftersom det var ett begrepp som aktualiserats i flera föreläsningar. Vi talade också om provokationen. Om riskerandets förhållande till och önskan att kontrollera det kommande. På det hela taget blev själva riskbegreppet illa åtgånget. Är det inte i själva verket ett rationalistiskt begrepp, knutet till beräkningen och laglydnadens diskurser, ett begrepp som appropirierat äldre tiders lek med döden och det farliga? En Risk är ett begrepp giltigt för vetenskapsmän, ekonomer och samhällsplanerare. Konstnärer är idioter, det tar inte risker, de ter sig möjligen riskabla (för vetenskapsmän, ekonomer och samhällsplanerare.) Ur denna insikt föddes det som jag menar blev seminariets grundformel: Risk är för rationalister. Konstnärer tar inte risker, de leker med faran.

Vi gav oss så iväg för att äta middag. Många gick till Blå Porten på Djurgården. När vi återvände var det kväll. Den stora balsalen, under kristallkronan, stod redo för uppläsningar, risktagningar och dans. Baren var laddad med öl och vin. DJ Absconditus vässade sin låtlista.

 

Kvällen inleddes med att Monika Rinck läste dikter ur boken zum fernbleiben der umarmung (2007) och Sara Mannheimer läste Cecilia Hanssons och Anna Lindbergs förnämliga översättning av samma bok, som bär titeln Till omfamningens frånvaro (se t.ex. http://www.svd.se/kultur/litteratur/sprakliga-sprang_7703056.svd ). Ånyo en spaltad performance där mellanrummen mellan språken fylldes av kritik i ordets fulla mening, inte bara skillnaden mellan de tyska och svenska orden, utan också mellan sätten att läsa, att röra sig, ja också skillnaden i längd mellan uppläsarna, i övergången mellan varje dikt markerad av att Sara efter fullbordad läsning höjde mikrofonstativet.

Uppläsningen gjorde starkt intryck och vann långa applåder. Därefter begav sig hela publiken en trappa ned för att ta del av Rolf Hughes intrikata performance vilken tog sin utgångspunkt i Kafkacitatet ”Leoparden brechen in den Tempel ein und saufen die Opferkrüge leer; das wiederholt sich immer wieder; schließlich kann man es vorausberechnen und es wird ein Teil der Ceremonie.” (fritt översatt: ”Leoparder bryter sig in i templet och dricker offerkrusen tomma; detta upprepas om och om igen; slutligen kan det på förhand räknas ut och det blir en del av ceremonielet.”) Denna precisa och komplexa mening rymmer visade sig, genom Rolfs performance, hela problematiken kring risk och i en mening blev hans föreställning till en metonymi för hela seminariet. För att förstå innebörden bör man minna att Rolf just utnämnts till forskningsledare i det nyupprättade templet där vi just då befann oss, Stockholms konstnärliga högskola. Perfomancet bestod i att Rolf med stor och komisk grace klädde om till leopard. Under framträdandet visade han samtidigt en ytterst oroande film, ofta närgånget filmad, av en man som klappade och trodde sig kontrollera en svart panter. Vilda skratt och förfärade utrop! leopardklädd inledde Rolf en annan sorts galenskap än den idioti Monika tidigare prisat. Han började med att läsa upp en absurd manual från den konstnärliga forsknings värld. Ja den institutionaliserade konstens självmotsägelse, på en gång surrealistiskt formell och sakrosankt ritualiserad, förevisades tills publiken liksom slets sönder i ambivalens, skratt och fasa, hänvisning och närvaro, kommentar och konstituering. Omtumlad hann jag tänka: Om det nya lärosätet framöver lever upp till vad detta performance lovar av komplexitet, tvivel och självsyn kommer den konstnärliga forskningens många belackare att tvingas ändra uppfattning. Från ena hållet ett templum, från det andra ett ”temblum” eller ”tremulum”; tempel för kon-temp(b)lationens alla oscillerande och ambivalenta kunskapsformer.

Efter denna skakande föreställning gick vi åter en trappa upp och lyssnade till Ulrika Nielsens vackra föredrag som behandlade risken i att söka en publik, i att vara publik och att därför överskrida sig. Ulrikas framställning belyste den prekära belägenhet vi alla i salen delade, nämligen den att representera varandras offentlighet. Uttalade just efter Rolf Hughes performance fick Ulrika Nielsens ord extra tyngd. Konsten blir konst ju genom att adressera publiken som främmande. I och inför konsten är man alltid ensam och oense. Vad händer då konstnären börjar tala till sina likar, till de införstådda och samma? På nytt öppnade hon en spalt i risk-tänkandet. Att vara riskabel innebär alltid att vara oförutsägbar och konsten lever, kanske mer nu än på mycket länge i ljuset av det förutsedda. Också risktagandet blir pseudo om den inte avviker från det förväntade. Publiken är aldrig förutsägbar, de smärtsammaste och mest lärorika fiaskona uppstår när man förväntat sig succé. Och bara då konsten hänvänder sig till publicum, det vill säga de alltid främmande, oförutsägbara ”alla och ingen” blir konsten prövad som konst (och inte som tecken, gest, utsaga, tanke, idé, etc.). Applåder och rosor.

Sen vidtog dansen. Den gick lite trögt i början men växte i mångfald och djup, blev råare, sexigare, mer finstämd, komisk och kontrastrik. Till sist efter en lång ren polyrytmisk låt med den etiopiska soulmästaren Mahmoud Ahmed föll de kvarvarande dansarna till golvet, blev liggande tysta tills Monika och Daniel började recitera tyska dikter ur minnet. Till slut läste de tillsammans, på begäran Rilkes vackra elegie till Marina Tsvetajeva: O, förlusterna i alltet Marina, störtande stjärnor….

… Wir vermehren es nicht, wohin wir uns werfen, zu welchem
Sterne hinzu! Im Ganzen ist immer schon alles gezählt.
So auch, wer fällt, vermindert die heilige Zahl nicht.
Jeder verzichtende Sturz stürzt in den Ursprung und heilt….

 

Söndagen den 18 maj kl. 11.00.

samlades vi till en slutdiskussion som också spelades in för publicering på FSL:s podcast-sida. Det blev, som jag minns det, ett av FSL-historiens mest intressanta samtal. Det är inte lätt att sammanfatta. Nästan alla närvarande talade och talade mycket. Alla de två tidigare dagarnas moment och föreläsningar diskuterade in gående och uppslagsrikt. För egen del kom jag till slutsatsen att det begrepp som burit hela seminariet, begreppet ”risk”, är inadekvat, kanske rent av missvisande i konstens, estetikernas och det konstnärliga kunskapandets vokabulärer. Det är ett begrepp hemmahörande i andra kunskapstraditioner som överfört och övertaget till konsternas sfär framförallt talar om konstens tillpassning till andra och mer dominanta diskurser. Konsten riskerar inte, utan leker med faran. Konstnärer som påstår sig ta risker gör i själva verket något annat, vanligen försöker de göra sig gångbara för det kommunikativa förnuftets och attraktiva i underhållningsbranschen. Andra kom till andra slutsatser och jag uppmanar alla som var med att här i kommentarfältet på bloggen ge era versioner av samtalet. Ty när jag  ett par dagar efter seminariet satte på ljudinspelaren för att så som jag gjort så många gånger förut föra över filen till min dator visade det sig att filen var tom och inget samtal inspelat.

Jag har beställt en ny inspelare

Magnus William-Olsson som särskilt tackar Giuditta Sunnemark, Kay Artle och Johan Andersson för fantastiskt samarbete i planering, genomförande och administration av seminariet!