POESI & KONFLIKT- Sammanfattning

FORSKARSEMINARIET Poesi & Konflikt den 19-20/1. 2013

Sammanfattning

Seminariet gjordes i samarbete med Rámus förlag vilket gav det en något annorlunda karaktär. Intresset var stort och vi beslöt att acceptera ett långt större antal deltagare än vi brukar ha. Istället för att sitta kring ett stort bord, ställde vi upp en salong med ”scen” och åhörare. Till söndagens avslutande diskussion kom dock inte lika många och vi kunde då ha ett mer normalt forskarseminariesamtal. Det finns att lyssna till på FSLs podcastsida: http://fslpodcast.blogspot.se/

Inbjudna gästföreläsare/poeter var de bosniska poeterna Adisa Bašić, Senadin Musabegović och Faruk Šehić. Den i Lissabon verksamme Argentinske Pessoaexperten Patricio Ferrari samt de svenska poeterna Pär Hansson och Marie Silkeberg.

 

Lördagen den 19 januari

En rent trolsk stämning över Stockholm, med isrök, stäng kyla och strålande sol välkomnade förtrollade deltagare till hus 28. Magnus William-Olsson presenterade de medverkande och dröjde särskild vid poeten och översättaren Refik Licina, en nyckelperson i relationerna mellan svensk och serbokroatisk poesi, som tyvärr inte kunde närvara. MW-O inledde därefter seminariet genom att peka på att poesin sedan begynnelsen är förbunden med konflikt. Med utgångspunkt i närheten mellan orden ”sword” och ”word” tolkade han bland annat två antika fragment, Herakleitos: “The name of the bow {TOXON] is Life [BIOS], but its work [ERGON] is death”  och Arkilokos; “Let him to it, for Ares is really the same [XYNOS] for all men.

Därefter talade Senadin Musabegović. Han tog sin utgångspunkt i personliga erfarenheter av kriget och belägringen av Sarajevo. Han har ägnat en stor del av såväl som poetiska som sin akademiska gärning (han är professor i filosofi vid universitet i Sarajevo) åt att tänka över kroppen och dess relation till poesi, krig, ideologi och massmedia. Hans utgångspunkt var 1:a världskriget och Ryska revolutionen då en lång rad poeter sökte sig till kriget i hopp om att finna poetiska incitament. Alla som återvände gjorde det desillusionerade. Å ena sidan är krigets kropp för omfattande och stor för språket, till och med för poesin. Å den andra sidan är krigets kropp en av ideologier och disciplin hårt snörd kropp. SM ägnade stor uppmärksamhet åt hur nationalismen konstruerar eller kanske bättre gestaltar kroppen genom ett symboliskt nät av ofta motsägelsefulla bilder och analogier. han talade också om människorna i Sarajevo under som led belägringen ständigt reflekterade i utländska Tv-medier, som i ett slags makaber dokusåpa. I anslutning till Giorgio Agambens kallade den belägrade Sarajevomänniskan en homo sacer.

Marie Silkeberg inledde med att tala om den nyligen avlidna Slovenska poeten Maruša Krese som i likhet med den likaledes för tidigt avlidna svenska skribenten Eva X Moberg med stort mod förde förnödenheter in i det belägrade Sarajevo under kriget. Hon talade om sitt arbete med boken/DVDn Ödeläggelse där ett antal författare skriver med utgångspunkt i ordet och som också innehåller fyra tonsatta filmer med utgångpunkt i MS egna dikter över temat. Hon avslutade genom att visa en ny film som hon gjort tillsammans med den Palestinsk-Syriska poeten Ghayath Almadhoun.

Vi han nätt och jämt diskutera inläggen innan det var dags för lunch.

Efter lunch talade Patricio Ferrari initierat under titeln ”Harboring diversity – styles and languages in the work of Fernando Pessoa”. Han visade hur Pessoa - med utgångpunkt i sina tre språk Engelska, Portugisiska och Franska -mycket tidigt antog strategien som skulle leda till hetronymerna. En nyckeltanke var, som jag förstod det, att Pessoa förhöll sig till projektet som teatern till dramat. Kanske skulle man kunna tala om att han utvecklade en sorts polymorf subjektivitet. PF som är en av de vilka allra bäst känner det ofantliga Pessoa-arkivet (över 30 000 mano- och typoskript!) berättade om med vilken omsorg Pessoa skapade sina hetroonymer, gav dem historia, beläsenhet, horoskop, etc. Han visade också hur Pessoa redan tidigt med avseende på det persongalleri han hyste kunde tala om ett ”tumult terrible”. Vidare pekade han PF på hur Pessoas författarskap odlade olika traditioner på sina olika språk. Den engelska diktningen, som PF nu är i färd med att sammanställa för publicering, är formellt konservativ. Men intressant nog förlorar den sin metriska skärpa ju längre fram i författarskapet man kommer. Orsaken är troligen att Pessoa gled ifrån engelskan allt mer.

 PF förläsning gav upphov till en viss debatt i salen. framförallt var det Marie Silkeberg som ifrågasatte PFs tes om Pessoas metriska oskärpa men vi rörde också vid ett ämne som skulle bli centralt senare under seminariet – frågan om författaren, autenticiteten och subjektiveten.

 Efter en kort paus talade Faruk, Adisa och Per efter varandra.

Faruk berätta om hur han kom till poesin under kriget. Tidigare, under sin tid i den Jugoslaviska armen, hade han läst många böcker som handlade om krig, inte minst Science Fiction, men under själva kriget blev det allt svårare. Han gav flera slående bilder, en av hur han läst böcker om krig inne i en byggnad, när det verkliga kriget pågick där utanför. Han berättade också om hur han kom till poesin i en intensiv vilja till precision. Han började skriva dikter som skulle ta upp så liten plats som möjligt, som begränsade sig genom preciseringar, reduktion. Han talade också om den skuld han kände gentemot dem som inte överlevt och öppnade för tanken om en terapeutisk uppgift för litteraturen.

Adisa berätta om sin erfarenhet av Sarajevos belägring. Hon är ett knappt decennium yngre än Senadin och Faruk och var ännu barn under belägringen. Hon berättade om förhållandet till sin mor och om hur krigets berättelser och logik format samhället efter kriget. Hon påminde om hur erfarenheter sprider sig och ärvs genom personliga relationer. Alla har någon som har någon som har någon vilken dog i kriget. Alla nya relationer bär med sig det dödas skuggor. Hon liknade situationen vid en ökenväxt med tunna blad och ofantligt rotsystem. Hon talade vidare om konkreta minnen från belägringen, om de trygga platsernas skörhet, om hur en plötsligt krossad glasruta med ens gör ett förut skyddad rum ogästvänligt.

Pär Hansson valde att tala om två slags konflikter. Konflikten mellan plats och plats och den mellan kunskap och kunskap. Han tog sin utgångspunkt dels i det faktum att han lämnat sin hembyggd och vad det kunde innebära att återvända eller återvända dit. Han talade vidare om den kunskap som man inte kan lära sig utan bara vinna. Om en kroppsligs slags verklighet, en Korpo-realitet. Men han talade också om att svänga mellan konfliktens poler, om ambivalensens figurer och tillstånd.

Efter de tre föreläsningarna bröt en diskussion ut som bland annat handlade om Pessoas fiktiva strategi och den kroppsliga erfarenhetens realitetsförankring. Vilken är diktens plats? Vilka epistemologiska anspråk kan den resa? En lång rad frågor och invändningar restes och debatterades, men till slut lägrade sig en viss utmattning blandad med hunger och tystnad i rummet och vi bröt för mat.

Klockan 20.00 intog en månghövdad publik hus 28 och poesiuppläsning vidtog. Först talade Per Bergstöm om det projekt förlaget Rámus har tillsammans med Sarajevo poesifestival. Sedan talade Magnus William-Olsson på nytt om Refik Licina och läste några av hans dikter sedan vidtog en vidunderlig poesiuppläsning enligt följande ordning: Adisa  (svenska översättningar lästes av Sara Mannheimer), Pär (Magnus Jacobsson läste svenska översättningar), Sanadin (Magnus W-O läste svenska översättningar) och Marie Silkeberg. Efter uppläsningen drack vi vin, talade och framförallt dansade till svetten rann nedför pannor och kinder.

 

Söndagen den 20e april

Klockan 11.00 samlades vi på nytt till en slutdiskussion (den går att lyssna till, se länk ovan). MW-O började med att konstatera att igår ägnade vi oss åt poesin, nu är det dags för konflikten. Han pekade ut om inte en konflikt så åtminstone en oenighet i diskussionen under dagen innan, den nämligen gällande subjektiveten. Gunnar Wærness och Mikael Nydahl talade om att de förnummit en sorts skam hos de skandinaviska deltagarna över att konfronteras med plågsamma erfarenhete som ligger bortom deras erfarenhetshorisont. Inlägget gav upphov till en flera reaktioner och diskussioner. Vi talade vidare om huruvida poesin bör vara rotad i erfarenheten och vi tog upp en annan fråga från gårdagen – nämligen om huruvida Pessoa som mångfaldig poet ens vore möjlig i Sarajevo under kriget. Är det kanske så att våldsutsatthet kräver en erfarenhetsgrundad poetik? Mot detta protesterade Faruk starkt. Vi talade också om kravet på att ta sig an den andres, och kanske rent av fiendens perspektiv. Ja, diskussionerna blev långa, ingående och mycket givande. Men till slut slog klockan ett och MW-O tackade alla deltagare, informerade om den kommande verksamheten. Senadin tackade i namn av alla de Bosniska poeterna och seminariet löste upp sig.

Magnus William-Olsson