FORSKARSEMINARIET
Poesi & Konflikt den 19-20/1. 2013
Sammanfattning
Seminariet
gjordes i samarbete med Rámus förlag vilket gav det en något annorlunda karaktär.
Intresset var stort och vi beslöt att acceptera ett långt större antal
deltagare än vi brukar ha. Istället för att sitta kring ett stort bord, ställde
vi upp en salong med ”scen” och åhörare. Till söndagens avslutande diskussion
kom dock inte lika många och vi kunde då ha ett mer normalt
forskarseminariesamtal. Det finns att lyssna till på FSLs podcastsida: http://fslpodcast.blogspot.se/
Inbjudna
gästföreläsare/poeter var de bosniska poeterna Adisa Bašić, Senadin Musabegović och Faruk Šehić. Den i Lissabon verksamme Argentinske
Pessoaexperten Patricio Ferrari samt de svenska poeterna Pär Hansson och Marie
Silkeberg.
En
rent trolsk stämning över Stockholm, med isrök, stäng kyla och strålande sol
välkomnade förtrollade deltagare till hus 28. Magnus William-Olsson presenterade
de medverkande och dröjde särskild vid poeten och översättaren Refik Licina, en
nyckelperson i relationerna mellan svensk och serbokroatisk poesi, som tyvärr
inte kunde närvara. MW-O inledde därefter seminariet genom att peka på att
poesin sedan begynnelsen är förbunden med konflikt. Med utgångspunkt i närheten mellan orden ”sword” och ”word” tolkade han
bland annat två antika fragment, Herakleitos: “The
name of the bow {TOXON] is Life [BIOS], but its work [ERGON] is death” och Arkilokos; “Let him to it, for Ares is
really the same [XYNOS] for all men.
Därefter
talade Senadin Musabegović. Han tog
sin utgångspunkt i personliga erfarenheter av kriget och belägringen av
Sarajevo. Han har ägnat en stor del av såväl som poetiska som sin akademiska
gärning (han är professor i filosofi vid universitet i Sarajevo) åt att tänka
över kroppen och dess relation till poesi, krig, ideologi och massmedia. Hans utgångspunkt
var 1:a världskriget och Ryska revolutionen då en lång rad poeter sökte sig
till kriget i hopp om att finna poetiska incitament. Alla som återvände gjorde
det desillusionerade. Å ena sidan är krigets kropp för omfattande och stor för
språket, till och med för poesin. Å den andra sidan är krigets kropp en av
ideologier och disciplin hårt snörd kropp. SM ägnade stor uppmärksamhet åt hur
nationalismen konstruerar eller kanske bättre gestaltar kroppen genom ett symboliskt
nät av ofta motsägelsefulla bilder och analogier. han talade också om
människorna i Sarajevo under som led belägringen ständigt reflekterade i utländska
Tv-medier, som i ett slags makaber dokusåpa. I anslutning till Giorgio Agambens
kallade den belägrade Sarajevomänniskan en homo
sacer.
Marie
Silkeberg inledde med att tala om den nyligen avlidna Slovenska poeten Maruša Krese som i likhet med den
likaledes för tidigt avlidna svenska skribenten Eva X Moberg med stort mod
förde förnödenheter in i det belägrade Sarajevo under kriget. Hon talade om
sitt arbete med boken/DVDn Ödeläggelse
där ett antal författare skriver med utgångspunkt i ordet och som också
innehåller fyra tonsatta filmer med utgångpunkt i MS egna dikter över temat.
Hon avslutade genom att visa en ny film som hon gjort tillsammans med den
Palestinsk-Syriska poeten Ghayath Almadhoun.
Vi han nätt och jämt diskutera inläggen innan det var dags för lunch.
Efter lunch talade Patricio Ferrari initierat under
titeln ”Harboring diversity – styles and languages in the work of Fernando
Pessoa”. Han
visade hur Pessoa - med utgångpunkt i sina tre språk Engelska, Portugisiska och
Franska -mycket tidigt antog strategien som skulle leda till hetronymerna. En
nyckeltanke var, som jag förstod det, att Pessoa förhöll sig till projektet som
teatern till dramat. Kanske skulle man kunna tala om att han utvecklade en
sorts polymorf subjektivitet. PF som är en av de vilka allra bäst känner det
ofantliga Pessoa-arkivet (över 30 000 mano- och typoskript!) berättade om
med vilken omsorg Pessoa skapade sina hetroonymer, gav dem historia, beläsenhet,
horoskop, etc. Han visade också hur Pessoa redan tidigt med avseende på det persongalleri
han hyste kunde tala om ett ”tumult terrible”. Vidare pekade han PF på hur
Pessoas författarskap odlade olika traditioner på sina olika språk. Den
engelska diktningen, som PF nu är i färd med att sammanställa för publicering, är
formellt konservativ. Men intressant nog förlorar den sin metriska skärpa ju
längre fram i författarskapet man kommer. Orsaken är troligen att Pessoa gled
ifrån engelskan allt mer.
Faruk berätta
om hur han kom till poesin under kriget. Tidigare, under sin tid i den
Jugoslaviska armen, hade han läst många böcker som handlade om krig, inte minst
Science Fiction, men under själva kriget blev det allt svårare. Han gav flera
slående bilder, en av hur han läst böcker om krig inne i en byggnad, när det
verkliga kriget pågick där utanför. Han berättade också om hur han kom till
poesin i en intensiv vilja till precision. Han började skriva dikter som skulle
ta upp så liten plats som möjligt, som begränsade sig genom preciseringar,
reduktion. Han talade också om den skuld han kände gentemot dem som inte
överlevt och öppnade för tanken om en terapeutisk uppgift för litteraturen.
Adisa berätta
om sin erfarenhet av Sarajevos belägring. Hon är ett knappt decennium yngre än
Senadin och Faruk och var ännu barn under belägringen. Hon berättade om
förhållandet till sin mor och om hur krigets berättelser och logik format
samhället efter kriget. Hon påminde om hur erfarenheter sprider sig och ärvs
genom personliga relationer. Alla har någon som har någon som har någon vilken
dog i kriget. Alla nya relationer bär med sig det dödas skuggor. Hon liknade situationen
vid en ökenväxt med tunna blad och ofantligt rotsystem. Hon talade vidare om
konkreta minnen från belägringen, om de trygga platsernas skörhet, om hur en
plötsligt krossad glasruta med ens gör ett förut skyddad rum ogästvänligt.
Pär Hansson
valde att tala om två slags konflikter. Konflikten mellan plats och plats och
den mellan kunskap och kunskap. Han tog sin utgångspunkt dels i det faktum att
han lämnat sin hembyggd och vad det kunde innebära att återvända eller
återvända dit. Han talade vidare om den kunskap som man inte kan lära sig utan
bara vinna. Om en kroppsligs slags verklighet, en Korpo-realitet. Men han talade
också om att svänga mellan konfliktens poler, om ambivalensens figurer och
tillstånd.
Efter de tre
föreläsningarna bröt en diskussion ut som bland annat handlade om Pessoas fiktiva
strategi och den kroppsliga erfarenhetens realitetsförankring. Vilken är
diktens plats? Vilka epistemologiska anspråk kan den resa? En lång rad frågor
och invändningar restes och debatterades, men till slut lägrade sig en viss
utmattning blandad med hunger och tystnad i rummet och vi bröt för mat.
Klockan 20.00
intog en månghövdad publik hus 28 och poesiuppläsning vidtog. Först talade Per
Bergstöm om det projekt förlaget Rámus har tillsammans med Sarajevo
poesifestival. Sedan talade Magnus William-Olsson på nytt om Refik Licina och
läste några av hans dikter sedan vidtog en vidunderlig poesiuppläsning enligt
följande ordning: Adisa (svenska
översättningar lästes av Sara Mannheimer), Pär (Magnus Jacobsson läste svenska
översättningar), Sanadin (Magnus W-O läste svenska översättningar) och Marie
Silkeberg. Efter uppläsningen drack vi vin, talade och framförallt dansade till
svetten rann nedför pannor och kinder.
Söndagen den 20e april
Klockan 11.00
samlades vi på nytt till en slutdiskussion (den går att lyssna till, se länk
ovan). MW-O började med att konstatera att igår ägnade vi oss åt poesin, nu är
det dags för konflikten. Han pekade ut om inte en konflikt så åtminstone en
oenighet i diskussionen under dagen innan, den nämligen gällande subjektiveten.
Gunnar Wærness och Mikael Nydahl talade om att de förnummit en sorts skam hos
de skandinaviska deltagarna över att konfronteras med plågsamma erfarenhete som
ligger bortom deras erfarenhetshorisont. Inlägget gav upphov till en flera
reaktioner och diskussioner. Vi talade vidare om huruvida poesin bör vara rotad
i erfarenheten och vi tog upp en annan fråga från gårdagen – nämligen om
huruvida Pessoa som mångfaldig poet ens vore möjlig i Sarajevo under kriget. Är
det kanske så att våldsutsatthet kräver en erfarenhetsgrundad poetik? Mot detta
protesterade Faruk starkt. Vi talade också om kravet på att ta sig an den
andres, och kanske rent av fiendens perspektiv. Ja, diskussionerna blev långa,
ingående och mycket givande. Men till slut slog klockan ett och MW-O tackade
alla deltagare, informerade om den kommande verksamheten. Senadin tackade i
namn av alla de Bosniska poeterna och seminariet löste upp sig.
Magnus William-Olsson
