I Sapfos trasiga fragment nr 22 finns ett par i stort sätt
hela strofer som lyder:
Abanthis, nu ber jag dig,
tag upp din lyra och sjung om Gongyla,
den sköna, tills åtrån ånyo fladdrar
omkring dig
Ty hennes klänning hetsade upp dig när
du såg den, och jag gläder mig, för själva
Kyrpogeneia, evigt rena, förebrådde
mig en gång
Dessa strofer har inte sällan läst så att de vittnar om det
sammanhang för vilka hennes visdikter avsågs. Ett slags kvinnliga symposier, enkönade
och erotiska, beskyddade av den cypernfödda, Kyprogeneia, Afrodite. Diktens jag
ber poetiskt sin kollega Abanthis att i sin tur fatta lyran och sjunga om den
sexiga Gongyla – en sång av det suggestiva slag som manar fram en åtrå vilken fladdrar
likt den åtråddas klänning kring sångerskan. Det är en komplicerad uppmaning
där de olika subjekten liksom omärkligt går över i varandra. Sapfo vars dikt rymmer
Abathis vars dikt rymmer – och härmar - Gongylas dans. Och detta poem - framfört
av den nutida läsarens röst - sveper i diktens performativa nu en slöja över
läsarens ansikte. ”Abanthis, nu ber
jag dig” säger läsaren med Sapfos ord, ”tag upp din lyra och sjung”
Om detta Nu, denna
särskilda slags närvaro, skall denna korta betraktelse kretsa. Det är ett nu
som kan beskrivas på många vis; som en uppmärksamhet, som en stämning, ett rum
eller en tradition, odlad genom millennier och fortfarande en form som växer
och utvecklas – och som i vår tid föregrenar sig ut i många sammanhang, reella
såväl som virtuella
Själv har jag mött den på många håll och i olika former. Sedan tio-femton år arbetar jag mycket med
arabisk poesi. Ett arbete som lett mig till många slags poetiska sammanhang.
Jag har läst dikter på alltifrån rökiga jazzklubbar till teatrar och sportanläggningar.
Generellt ligger dikten närmare till i umgänget människor emellan i arabiska
litterära miljöer. Ofta känner sig någon ha anledning att citera en strof eller
en dikt. Man reciterar där man går och står. Och på många håll odlas ännu en
form som utan tvekan är väsensbesläktad med antikens symposier.
Jag minns till
exempel en kväll i Damaskus kristna kvarter vid Bab Touma. Damaskus är, som bekant,
världen äldsta kontinuerligt bebodda stad. Här har man levt sida vid sida i
årtusenden och den Touma som porten är uppkallad efter är den vi brukar kalla
tvivlaren. Till den Kristna delen av staden går man om man vill dricka alkohol,
här ligger krogarna tätt. I en av stadsdelens smala gränder har konstnärinnan
Nawal Alsadoun sin ateljé där konstnärer, poeter, filosofer brukar samlas vissa
kvällar. En sådan kväll för några år sedan var jag där. Det riggades till
uppläsning. En provisorisk scen och stolar i rader. Jag läste mina dikter och
fick översättningar upplästa. Och det var väl ungefär som det brukar vara också
här i Norden. Men sedan hände något. Efter en kort paus då alla försåg sig med
arrak eller öl möblerades rummet om till en stor cirkel av stolar. ”Kom och
sätt dig här!” ropade man. Folk talde en stund, bytte plats, drack och
fortsatte. Strax tog någon fram en oud och spelade en sång. Samtalet fortsatte.
”Ah Ghayath” sa någon, ”läs en dikt?” ”Nej, inte i kväll”, ”Joo kom igen nu”
”Nej”. Så ställde sig någon annan upp, en folkdiktare som skrev på dialekt. Han
läste. Stort skratt. Oudisten började spela alla och föll in i sången.
Ytterligare några läste. Arrak och öl rann genom strupar. Gahyath gick till
sist upp – han hade förståss noga valt tillfället - och läste så att nackhåren
reste sig på publiken och näsdukar drogs fram att torkade svettiga ansikten. En
kvinna vände sig tårögd mot mig och väste ”He is the new Mahmoud Darwish” Plötsligt
ställde sig någon och talade, det handlade om en pågående utställning i stan förstod
jag, en sorts spontant recension. Högljudda invändningar. Skratt. Oudisten
började spela igen. En trumma kom fram och vips så böljade ringdansen.
Nawal är irakiska
och detta sätt att hålla salong är, har jag förstått, särskilt vanlig i Bagdad,
en tradition som är förislamisk, men som levt vidare och som skall ha blomstrat
under såväl Harun Al Rashids 700-tal som As-sayyab och Al Bayyathis 1950- och
60-tal. Några av den Irakiska poesins guldåldrar. Men jag har varit med om
liknande symposier såväl i Beirut som i Marrakesh – så traditionen lever i hela
arabvärlden. Denna blandning, detta nu
odlat av lust, tanke, skönhet, droger, äregirighet och njutning. Vi har den ju
också i Europa. Jag tänker på Bellmans Bacchi bröder, den romantiska salongen,
på 1900-talets parisiska och atenska kaféliv, på spanska tertulias, etc., etc.
Symposiet har sitt namn från det grekiska verbet sympotein – att ”dricka ihop” och
berusningen är nog en viktig del av symposiets själva idé. Det finns ett moment
av exstasis, av självöverskridelse som jag tror är avgörande för om en sammankost,
det må vara ett seminarium som detta, ett vetenskapligt forum eller en middag i
vänners lag, skall kvalificera sig som symposion. Dess nu är en ort där man
något måste kunna förlora sig.
Som begrepp och umgängesform uppstår det symposiet under 600-talet
före Kristus och anses ofta ha till förutsättning framväxten av en krigarklass.
Symposiet är en sammankomst där man dricker, sjunger, samtalar och umgås. Att
umgängesformen var avgörande för den grekiska visdiktningens tillblivelse ser man
inte minst i drickandets och vinets betydelse hos diktare som Anakréon och
Alakaios. Och dess senare utveckling har som bekant funnit sitt främsta ideal i
Platons dialog – ett nog så stiliserat porträtt av företeelsen som inte desto
mindre spelat avgörande roll för sympoisietraditionen alltifrån romartiden till
idag.
Jag ska inte tråka ut er med en exposé över symposiets
idéhistoria. Låt mig bara konstatera att symposiet alltid har intagit en
mellanställning. Mellan undervisning och lek, mellan ansträngning och njutning,
ordning och lidelse, behärskning och extas. Det utgör ett bildningsrum i stark
kontrast till undervisningens Paideia
men också till filosofins akademier och lyceer.
Jag är barn till akademiker, såväl min far som min mor
forskade, och som liten upplevde jag mina föräldrars karriärer som motbjudande.
Hierarkierna på universitetens institutioner
tedde sig för barnet som ett karikerat hov, i vars mitt tronade potentater som
fördelade sin allmakt och i vars periferier – till vilka min barndoms frukost
och middagsbord hörde – missnöjet kom till väsande uttryck. Mina föräldrars
unga anleten förmörkade i dämpat upphetsade samtal om tjänstetillsättningar,
titlar, sakkunniga och konkurrenternas eviga kappvändande och lismanden. Jag
svor för mig själv att jag aldrig aldrig skulle bli forskare.
När jag sedan själv kom till universitetet fann jag rätt
snabbt att detta inte var en plats för mig. Jag tyckte att jag skulle välja
dikten, och efter många samtal – inte minst Tomas Tranström som jag lärde känna
då jag skrev en universitetsuppsats om hans diktning – beslöt jag mig för att
ta min barndoms dubier på allvar. Men en företeelse i den akademiska miljön
tedde sig för mig som en uppenbarelse; seminariet, idén om att tänka tillsammans.
Senare fann jag bortom det akademiska en besläktad miljö i
tidskriftsredaktionen och inte minst på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö där
Ingmar Lemhagen framför andra lärde mig mycket om seminarierformens möjlighet
och problem.
Sedan början av 90talet
då jag första gången arrangerade seminarier har jag sedan tämligen oavbrutet
odlat detta slags tänkande i olika former och lokaler, från Börshusets källare
till, Konstakademiens stora sal, från gymnasiekafeterior, Hotellobbies och
teaterfoajéer i främmande länder, bibliotek och bildningsförbund till detta
vackra rum där vi nu för femte eller kanske sjätte året bedriver Fria
seminarier för nordiska kritiker, konstnärer och författare.
Jag vet ju att här inne finns många som har minst lika stora
erfarenheter som jag av konsten att få till ett lyckat seminarium. Men - Vad
krävs då för att detta slag tänkande skall lyckas? Vad krävs för att nuet skall bli en sådan alstrande
närvaro som Sapfo diktar om?
Alla här inne vet hur beklämningen kan växa med stumheten i
rum där annars kvicka tungor klibbar mot gommen, där tillkämpade ansatser
lämnar läpparna som underliga haranger utan fäste i något urskiljbart föremål. Vi har alla varit med om hur modet sviktat
när man plötsligt blivit varse de andras skitviktiga anleten, hur infallet slocknat,
hur tanken plötsligt är trög som tjära och allt man var stolt över att veta
förlorar sin glans.
Å andra sidan – dessa märkvärdiga ögonblick då alla i rummet
tycks tala på det yttersta av sina förmågor och varje replik likväl fyller i
och underbygger de andra så att alla deltagare känner att deras idiosynkrasier inte
bara vinner genklang i andras, utan därtill bygger ett tredje, ett förut okänt.
När ”talet” som Ulf skriver i en vacker dikt ”gestalter sig på ett lyssnande
vis”
Vad avgör om det är den senare eller tidigare varianter som
skall uppstå?
Först och främst ska det sägas att en alstrande seminariekultur
tar lång tid att få till stånd. Ofta handlar det om år. Men å andra sidan är seminariet
en ytterst tänjbar och generös social form när den väl etablerats – när
FSLseminariet fungerar som bäst kan det ta emot och förvalta nästan vilka
tankar och personligheter som helst. De
mest underliga idéer, föremål eller beteenden turneras i stringenta och
utmanande samtal och tankar. Det är en miljö som är extremt öppen för att härbärgera
det främmande.
Nä jag har tänkt över vad som krävs för att ett seminarium
skall bli lyckat har jag kommit fram till några avgörande parametrar.
1.
Principen om samma värde i samtalet. Också om
man kommer till seminariet från mycket olika förhållanden, någon är gammal,
etablerad och meriterad en annan ung, i vardande och osäker måste man ha samma
tillgång till samtalet. Det de två säger kommer förstås att ha olika tyngd för
andra, men i seminarierummet måste man tala i ögonhöjd med varandra
2.
Seminariets form är ytterst viktig. Det är en
fördel om man i stort sätt kan upprepa samma schema vid varje möte. En trygg
periodiserig av samvaron ökar tänkandets djärvhet.
3.
grundläggande är
accepterandet av att utbytets gemenskap bygger på generositet och
nyfikenhet. Man kan inte förvänta sig att få lika mycket uppmärksamhet som man
investerar. Ingenting är så mördande för samtalen som sociala kontrakt av typen
– jag lyssnar på dig så lyssnar du på mig.
4.
Man bör sträva efter att uttrycka sig på det
yttersta av sin förmåga. Uttrycksvilja är alltid viktigare än medelsevilja. Sammanhangets
förmåga att uttyda det man säger är större än ens egen.
5.
Var inte rädd för tystnad.
6.
Det är en fördel om man möter varandra i olika
sorters diskurser. De mer cerebrala samtalen om dagarna under FSL helger vinner
enormt mycket på att deltagarna om kvällarna läser dikter för varandra, tar rökpauser
och käkar middag ihop.
7.
Uppriktigt beröm och till och med beundran
seminariemedlemmarna emellan är alltid befruktande. Endast ett sammanhang som
inte snålar med beröm tål den kritik som är grunden för seminariet som
tankeform.
8.
Dissensus är seminariets vila. Det är förmågan
att härbärgera olikheter och skillnader som är seminariets grundform. Till den
kan samtalen alltid återvända, innan dess medlemmar på nytt går in för att
övertyga, förstå, imponera och kommunicera. Konsensus är seminariesamtalets
största fiende.
9.
Seminariet bör ha ett direkt förhållande till
ett större sammanhang. Kleos – ryktet
bör alltid sitta med vi seminarieborde. Seminariet är offentligt i sin
förlängning. Mån måste känna att man talar utöver den enskilda gruppen, att man
sätter det sagda på spel i det stora sammanhanget. På FSL gör vi alltid
sammanfattningar som publiceras och vi är noga med att delar av seminariet är
öppet för alla.
Ja, dessa parametrar kan säkert
göras flera och jag hoppas på era erfarenheter i diskussionen om en stund.
Men jag skulle till sist vilja
placera seminariet som tankeform i den större mediala kontexten.
Det är min absoluta mening att vi
i vår tid upplever en genomgripande uppmärksamhetskris som grundar sig i den teknologiska
omvälvning som svepande kan kallas digitaliseringen. denna kris har flera
yttringar, men grundar sig i svårigheten vi alla ha att disponera våra ändliga
livs begränsade uppmärksamhet i en miljö där väldigt mycket kunskap och
information är ständigt tillgänglig. Jag ska ge er ett par exempel.
Jag arbetar sedan ett par år på
en bok om poesi och aktualitet – flera kapitel finns förövrigt publicerade i
Kritiker. Det kapitel jag nu skriver på behandlar poesins förhållande till
evigheten, ett förhållande som på olika sätt varit aktivt så länge vi kan följa
poesin i historien. Hur som helst så skriver jag en del ett av det grekiska
orden för evighet, ordet Aion. Där
sitter jag alltså och skriver framför datorn. Så går jag in på Google Schoolar
och slår på ordet Aion – vips får jag
upp flera hundra förslag. Jag börjar titta och finner åtminstone ett trettiotal
titlar som är relevanta, många av dem ligger så gott som fullständigt ute för
läsning. Jag börjar tafatt med en – en Holländsk avhandling. Det visar sig att
den är fantastiskt intressant och lägger många nya perspektiv till vad jag
själv skrivet. Jag sparar den i
referensmappen och prövar en annan – en amerikansk studie. Också den visar sig
fantastiskt lärorik. Så prövar jag ett spanskt verk – och genast blir jag
fångad av kunnandet och lärdomen. Efter en dags intensivt läsande inser jag att
jag med lätthet skulle kunna ägna ett halvår åt lektyren. Det är för mycket!
Jag stänger Google Scholar och bestämmer mig för att återgå till min egen text.
Men skrivandet liksom divergerar ohjälpligt mot det olästa, mot den kunskap –
vilken ju ligger där sparad i refernsfilen - som den egna tanken med alla säkerhet skulle
skärpas av. Mitt livs begränsning ligger rått och skaver mot möjligheterna.
Ett annat exempel. För några
dagar sedan talade jag med en tidskriftsredaktör om det ständiga och tillsynes
ostoppliga tappet av prenumeranter. I stort sätt alla kulturtidskrifter känner
av det. Hon sa – ”jag vet att innehållet är intressant. Det är genomtänkt,
välskrivet och vackert presenterat. Men hur ska jag kunna begära att mina prenumeranter
skall ägna detta en uppmärksamhet som jag själv slutat ägna mina lika välgjorda
konkurrenter?”
Exemplen kan mångfaldigas.
Läsforskningen ger vi handen att våra läsvanor drastiskt förändrats. Vi
scanläser enorma mängder text varje dag, men får allt svårare att läsa
koncentrerat. Behovet av att hålla sig ajour gör att yngre svenskar kollar sin
mailbox fler en tio gånger varje dag – och många är ju numera ständigt uppkopplade
så att deras Iphons piper till varenda gång ett mail eller ett textmeddelande kommer
in.
Jag har själv allt svårare att
koncentrerat lyssna på längre musikstycke hemma. Inte bara för att jag blir
störd av impulsen att kolla mailen, utan också för att jag inte kommer ned till
den rätta koncentrationen. När jag läser diktsamlingar måste jag numera alltid
läsa dem hög och ljudligt för mig själv för en gång för att vinna den uppmärksamhetsgrad
som de kräver av mig. Etc. Etc.
Denna uppmärksamhetkris präglar allas våra liv och omformar
offentligheten i detta nu. Vi söker och finner nya sätt att disponera vår
uppmärksamhet, något som skapar nya former men som också aktualiserar gamla.
Här på FSL har vi många gånger under de senaste åren funnit
att begreppet ”närvaro” ånyo blivit allt viktigare för att förstå våra
beteenden och behov i den digitala eran. Här tror jag att man kan finna en av orsakerna
till att seminariet som tankeform ter sig så attraktivt i vår tid. Det erbjuder
ett sätt att tänka som grundar sig i att deltagarna är tillstädes, kroppsligen.
Varför det är lockande kan vi gärna fortsätta att diskutera. Men själv upplever
jag att just kroppsligheten – och dödligheten – är den avgörande utgångspunkten för ett sätt att
hantera uppmärksamhetskrisen.
Den allt annat än nya insikten i att jag bara har ett liv,
som endast förmår härbärgera en ytterst begränsad del av världens oändliga
mångfald – insikten i att vi, med Pindaros ord, är endagsvarelser - är den existentiella grundval på vilken vilken
kan försöka skapa en tillvaro också i det kvallitativt nya informations och kunskapsöverflödet. Förhållandet
mellan tänkandet och kroppen ter sig därför allt viktigare – för mig.
Det faktum att vi alla är här inne tillsammans just i kraft
av våra ändliga kroppar är en omständighet vilken bestämmer seminariet som tankeform.
Här är det alltid en dödlig som talar
också om hans eller hennes dödliga mun utsäger odödliga ord.
Ett av Epikurso framgent
lyder, ungefär: ”Man kan försäkra sig mot allt, men inför döden lever människan
i en stad utan murar ”
Seminariet/sympoeiset, eller vad jag skall kalla den
tankeform som jag nu i två decennier har försökt odla, är just en sådan murlös
stad. En plats där talet och tänkande är utsatt. Där talet, tanken sker i
ljuset av det mot vilket man inte kan försäkra sig.
Abanthis, nu ber jag dig,
tag upp din lyra och sjung om Gongyla,
den sköna, tills åtrån ånyo fladdrar
omkring dig
Ty hennes klänning hetsade upp dig när
du såg den, och jag gläder mig, för själva
Kyrpogeneia, evigt rena, förebrådde
mig en gång
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar