Sammanfattning.
Forskarseminariet hade denna gång slagit sig samman med det Nordiska symposiet i en sammankomst ägnad två nya ambitiösa tidskriftsnummer med temat Kritik, svenska Fronesis Nr. 36-37 och Danska KRITIK nr. 200.
Lördag
I oktoberdis över Skeppsholmens gulnande träd samlades på lördagen: Tor Eistein Øverås, Ulf Eriksson, John Swedenmark, Ulrika Nielsen, Helena Boberg, Ulf Peter Hallberg, Arne Borge, Vendela Fredicson, Mia Toivo, Gro Jørstad Nielsen, Ronja Boije, Peter Mickwitz, Sara Mannheimer, Anna-Lena Renqvist, Håkan Lindgren samt undertecknad.
Ett antal artiklar hade sänts ut på förhand.
i började med att diskutera Anker Brink Lunds och Gitte Meyers ”Till kritikken av den kritiske journalistik” (KRITIK s. 110ff).
Samtalet kom att kretsa kring frågan om kritikens möjlighet och kritikerns strategier i den nya offentligheten. John S prövade att definiera kulturjournalistikens särskildhet i formeln ”Kulturjournalistik definieras inte av innehåll utan av form”. Gro talade om vikten av att anpassa sitt språk efter sammanhanget. Mycket samtalande gällde också de nya offentlighetens möjligheter och svårigheter. Peter M bekände att han helt slutat läsa dagstidningar för att istället läsa böcker i olika ämnen, samt lita till mobildisplayens nyhetsurval. Ulf och John talade för att tidningarna måste ge plats inte bara åt journalistik , utan också åt kritik (som är något annat) och även andra genrer. Kravet på interaktivitet, inte minst i digitala medier, diskuterades. Vi enades om att det sker en besinning i förhållande till nya medier och digitala resurser på många håll i den partikulariserade offentligheten liksom i det sociala medierna och de privata bruken. Ett postdigitalt tillstånd börjar avteckna sig i samtiden. Slutligen kom vi utifrån Ulf Peters erfarenheter att tala om begreppet generositet, som visade sig vara ytterst användbart. I uppmärksamhetskrisens spår har det blivit allt svårare att verka generöst. Offentligheten genomkorsas av gåvor (långvariga arbetsinsatser, estetiska, stilistiska och filosofiska mödor, artiklar, böcker, inlägg, öppningar, dialogiska ansatser av allehanda slag) men allt mer sällan upplever vi oss ha tid (eller kanske lust) att ta emot dem. Alla dessa gåvor tas emot med ett besvärat leende och en gengåva som emottas med samma plågade tacksamhet.
En djupt fascinerande fråga uppstod: Hur ska den text vara, se ut och verka idag som upplevs som genuint generös?
Nästa text för diskussion var Mikael Carlhedens ” om den moderna samhällskritikens historiska förändring” (Fronesis s. 62 ff.)
Ulf E resumerade texten på ett utmärkt vis och seminariet tog sig så ann frågan om hur en meningsfull samhällskritik idag bör vara beskaffad. Ulf-Peter talade för den benjaminska iden om kritik som ”möjlighetssinne”, en särskilt viktig aspekt kanske i en tid då framtiden ter sig förödd. Vi talade mycket om Carlhedens kritikhistoria och om dess olika faser. Tanken om att en kritik på rättvisans grund måste omdefiniera sina kategorier och föremål togs upp. Kritiken som skapare av demokratisk innehåll ventilerades och inte minst vikten av att upprätthålla dissensus som ett idial vid sidan av kritikens konstruktivistiska strävanden. Gro påpekade att Carlheden ur sitt vänsterperspektiv tenderade att glömma frihetens problematiker. En annan tråd i diskussionen blev hur man som kritiker och författare bör möta den digiglobala världens ideal: transparens och samtidighet. Vikten av det hemliga betonades. Liksom utgångspunkten i förnimmandets nu, snarare än i transparensens och kronologins generella ögonblick. Men den fragmenterade, digitala och ”platta” offentligheten har också många fördelar. Ulf-Peter formulerade det vackert som att den tvingar kritikern att utöva kritiken ”överallt och när som helst”. John menade att vi måste insistera på att kritiken inte bara är instrumentell utan att den är grundad i en konstnärlig praktik. Vendela berättade om Judith Butlers föreläsning i Stockholm för en tid sedan där hon –på ett oväntat vis – hade velat använda sorgens som kritisk utgångspunkt.
Själv formulerade jag efteråt för mig själv programmet: ”I
Vi samlades och iklädde oss våra roller inför framförandet av ”Seminarium vid Sorbonne den 27 maj 1978.” Rollfördelninge:
Hanri Gouhier: Magnus William-Olsson.
Michel Foucault: Anna lena Renqvist.
Noël Mouloud: Ulf-Peter Hallberg.
Henri Birault: Arne Borge.
Jean-Luis Bruch: Sara Mannheimer.
André Sernin: Vendela Fredricson.
Pierre Hadji-Dimou: Peter Mickwitz.
Sylvain Zac: Tor Eistein Øverås.
Jeanne Dubouchet: Gro Jørstad Nielsen.
Föreställningen blev sublim. Den performativa kritiken firade triumfer och texten blev förstådd som den aldrig kunde ha blivit förstådd ur ett konventionellt kritiskt läsande.
Undertecknad berättade lite om Festivalarbetet, delade ut information och uppmanade till initiativ.
Seminariet slutade med att Ulf-Peter Hallberg, med en underbar esprit, läste några stycken ur sin bok Livets mening och andra bekymmer.
I strålande höstsol lämnade vi varandra åt våra hemliga liv.
Tack!
/Magnus William-Olsson
