Helt eller delvis
närvarande:
Elena Dahl, Carin Franzén, Ellen Söderblom Saarla,
Lars
-Håkan Svensson, Johanna Vernqvist, Jakob Lien, Ragnild Lome,
Magnus Jacobsson, Robert Eklund, Lars Jonsson, Helena Persson, Johan Celander,
Pontus Plaenge, Ebba Jordelius, Anna-Lena Renqvist, Felice Rova, Tanja Tuurala, Peter Mickwitz,
Daniela Floman, Louise, Magnus William-Olsson
Seminariet ”Arkeologi & Interpretation – att aktualisera
det avlägset förflutna” var det första steget i vad vi hoppas ska bli ett
fördjupat samarbete med Forskarskolan Språk & Kultur i Europa vid
Linköpings Universitet och Norrköpings Konstmuseum, liksom med Östgötateatern
(som denna gång bidrog som medverkande snarare än som organisatörer). Med sina
såväl akademiska som konstnärliga resurser ter sig Linköping/Norrköping på
många vis som en idealisk miljö om man, som FSL, vill utveckla kritiken som
konst- och kunskapsform och i synnerhet den ”performativa kritiken”. Vi tackar
Filosofiska Fakulteten vid LiU för deras generösa stöd och även LYRSKRAFT. Men
framförallt tackar vi Helena Person och Carin Franzén, föreståndare för
respektive Konstmuseet och Forskarskolan för deras kritiska briljans och administrativa
handlag.
Temat för seminariet har,
som så ofta, kristalliserat sig ur tidigare seminarier och samtal. Det ingår i
FSL:s utforskande av den konstnärliga ”interpretationen” som kunskapsteoretiskt
begrepp och kritisk praktik. I FSL:s skriftserien, som ligger till grund för
seminariearbetet, arbetar dessutom Anna-Lena Renqvist med sin bok som alltmer
ingående och intrikat läser Augustinus tidslära. Det senaste stora seminariet,
som ju ägnades ”språket” och hur det ska tänkas utifrån de
performativa konsternas horisont förde oss fram till tankar kring det förflutnas aktualitet i konst och vetenskap. Diskussionerna som följt på det seminariet ledde även
i riktning mot en allt mer elaborerad kritik av den strukturalistiska,
saussureska, språksynen och i dess efterföljd av språkimmanent kunskapsteori.
Försiktigt och utan att slå fast några definitiva positioner har åtminstone
undertecknad prövat att ställa en kunskap grundad i det dialogiska (grek. ”dialogos”,
”dialegein”) mot en kunskap grundad i det kritiska (grek. ”krínein”).
Seminariet började på
torsdagen i Universitet i Linköping med att vi tog oss an filologin som
kunskapsfält, tradition och praktik. Carin Franzén hälsade oss välkomna och
undertecknad redogjorde lite för ovan angivna förutsättningar.
Först talade Ellen Söderblom
Saarla, doktorand vid Forskarskolan. Hennes forskning gäller primärt den
anonyma medeltida ”romanen” Partonopeus
de Blois men Ellens eleganta framställning tog sin utgånspunkt i två helt
andra texter, en dikt av Jacques Prevert där poeten i Luxembourgträdgården
förnimmer hur det förflutna i form av en staty omfamnar honom, en bild – skulle
man kanske kunna säga – för att vi är historiska varelser. Mot denna
historieuppfattning ställde Ellen inledningen till Anna Komnenas Alexiad.
Inledningen till detta byzantinska mästerverk – som Ellen gjort en egen, vacker
översättning av – lyder i ”Sture Linners” tolkning: ”Tiden, som oupphörligt strömmar hän och ständigt befinner sig i
rörelse, för bort och bär med sig allt som uppstår och dränker i mörkrets djup
såväl det oväsentliga som det stora och minnesvärda, och den bringar, som det
heter i tragedin, det fordolda i ljuset och beslöjar det synliga.
Historieskrivningen blir emellertid en mäktig fördämning mot tidens ström och
hejdar i viss mån dess oupphörliga flöde, håller fast allt det för med sig
såvitt den kan gripa det och tillåter ej att det glider ned i glömskans djup. /
Som jag är medveten om detta jag, Anna, dotter till kejsarparet Alexios och Irene,
född och fostrad i Purpursalen, ingalunda obildad utan med grundliga kunskaper
i grekiska, väl beläst i retoriken, nära förtrogen med Aristoteles verk och
Platons dialoger och skolad i de fyra högre vetenskaperna”. Här går en
annorlunda föreställning om historien i dagen, visade Ellen. Tiden väller fram
i sin svallvåg och historien blir det som just filologen förmår samla in och
bevara innan vågen störtar ned i glömskan hav. Hon talade också om hur det
moderna verkbreppet problematiseras i mötet med medeltida och anonym
litteratur, men framförallt gjorde hon många intressanta kopplingar mellan den
bysantinska och romanska litteraturen.
Därefter talar Johann
Vernkvist, också hon doktorand vid Forskarskolan, men lite längre hunnen i sitt
avhandlingsarbete vilket handlar om Margareta av Navarra (1492-1549) och i
synnerhet hennes berömda Heptameron.
Johanna berättade om sitt arbete och om den omfattande margareta-forskningen
och dess förhållande till filologin. En av de frågor hon reste, och den kanske
som fick vidast betydelse för resten av seminariet, var frågan om det anakrona och anakronistiska. Johannas utgångspunkt i vår
tids i feminism och queerteoretiska
diskurser möter ibland bland filologer på fältet anklagelser gällande
anakronism och det trots att genusförhållandena under den epok, renässansen (som
numera ofta kallas ”tidigmodern”), i mycket tycks bekräfta modern teoribildning
på fältet. Johanna pekade därvidlag på hur inte minst androgyniteten under
denna epok förhandlas om i heteronormrativ riktning. Aristofanes (i Platsons Symposion) framlagda teori om androgynen
(som ju är en variant av den mytologiskt
förgrenade symbolon-tematiken) taggas under denna tid allt tydligare som
könskomplementär. Grekiskans anchronismos
(av ana- ”mot”, ”åter” och Chronos ) handlar ju om en avvikelse
eller ett misstag gällande det kronologiska, tidsföljden. Alltså en
diskontinuitet, som – t.ex. i ljuset av Anna-Lena Renqvists Augustinusläsning
dagen därpå – åtminstone förefaller mig erbjuda en intressant kritisk utgångspunkt,
som kanske skulle kunna uppdaga historiens egen historicitet. Ett illustrativt exempel
på hur en aktualisering, anakronismatiskt, blottar just historiens historicitet
gav Pontus Plaenge och Johan Celander när de dagen därpå lekte med Hamlets ”varamonolog”
som historiskt emblem, alltså som tecken för historia.
Sedan talade Lars-Håkan
Svensson länge och vackert om sitt långvariga Sapfo- och Alkaiosarbete. Han
började med att berätta om manuskriptsituationen, de dubbla källorna; å ena
sidan sapfocitaten som bevarats i grammatikor och annan antik litteratur, och
å den andra sentida papyrusfynd, i synnerhet från Oxyrhynchus, den berömda
fyndplatsen som ligger invid ett av Nilens biflöden, uppströms Kairo. Sedan gick han över till att tala om Sapfos ”jag”
sådant det har ”vuxit” tack vara de senaste tillskotten till hennes verk.
Afroditebönens jag vidgas när den ”åldrade” Sapfo kommer till tals i det numera
kompletterade fragment 58, liksom hur en Sapfo-matrona, försvarare av familjens
heder, kommer till synes i det allra senast upptäckta framgnetet som – i Jesper
Svenbros vackra tolkning – bör förstås som en tillrättavisning av hennes
vinhandlande och kvinnotjusande brorsa Charaxos.
Efteråt hade vi en lång,
animerade och oerhört givande diskussion kring filologi och hermeneutik som vi
sedan fortsatte på en italiensk restaurang där Lars-Håkan läste några av sina
alkaiosövesättningar och slutligen Elisabeth Bishops mäktiga dikt ”Vid
fiskebodarna” i sin egen översättning. Hennes fantastiska dikt turnerar såväl
det kunskapsteoretiska temat för dagen som Anna Komnenas bild av tidens vatten.
För mig personligen var Lars-Håkans uppläsning av Bishopdikten seminariets
blixtrande höjdpunkt. Jag tror inte att jag kommer att glömma den (i alla fall
inte innan tidvattnet stigit mig över huvudet). Slutet av dikten lyder i
Lars-Håkans ljuvliga tolkning:
Jag har sett det gång på
gång, samma hav, samma,
som likgiltigt, knappt
märkbart gungar över stenarna,
i iskall frihet över
stenarna,
stenarna och därmed
världen.
Om du skulle doppa handen i
det
skulle handleden direkt
göra ont,
dess ben värka och handen
bränna
som om vattnet var
förvandlad eld
som lever på stenar och
brinner med en mörk, grå låga.
Om du smakade på det,
skulle det först smaka bittert,
sedan salt och sedan helt
säkert bränna tungan.
Det är så vi tänker oss
kunskapens natur:
mörk, salt, klar, i
rörelse, fullständigt fri,
något som gjuts ur
världens kalla, hårda
mun, som utvinns för alltid
ur klippornas bröst,
något som flyter och har
gjutits, och eftersom vår
kunskap är historisk, som
flyter och har flutit.
Fredagen den 16 oktober
möttes vi i Norrköpings Konstmuseums vackra hörsal ”Harlekinen”. Museets chef
och tillika en av dem som planerat seminariet, Helena Persson, hälsade oss välkomna
och berättade kort om muséets historia. Undertecknad gjorde med benäget bistånd
en kort resumé av torsdagens samtal för dem som inte var med. Sedan intog
Anna-Lena Renqvist scenen och höll en brilliant föreläsning om Augustinus tidslära
och i synnerhet minnets roll i denna. Inför hennes föreläsning hade vi alla
läst essän ”Tid att leva - tid att dö.
Augustinus versus
Heidegger om tid och historia” – en text som inom kort kommer att publiceras i
tidskriften Divan. Några av sakerna från föreläsningen vi tog med oss i den
fortsatta diskussionen var motsättningen mellan det partikuläras eller
fragmentets historia och historien om det hela, vidare minnets och glömskans
inbördes beroenden och tanken att tiden tjänar historien och inte tvärt om
Därefter gick vi direkt
till Museets permanenta utställning, samanställd – förstås – av verk ur den
mycket välförsedda och imponerande samlingen. Helena Persson talade om
utställningen som tar sin början i förra sekelslutet och som i stora drag
berättar om det modernas och modernismens framväxt. Hennes framställning rymde
och gav upphov till många reflexioner kring makt och representativitet, uppdrag
gentemot publik och gentemot de enskilda konstnärerna. Just förhållandet det
enskilda och helheten stod inte minst i centrum. Berättelsens kontinuum gentemot
de enskilda verkens diskontinuerliga sätt att stå fram utom eller bortom
berättelsen, kontexten eller vad vi nu vill använda för ord när vi tala om
sammanhanget. Själv fastnade jag får två ganska små målningar av Åke Göransson
som tycktes mig vittna mot alla konsthistoriska anspråk och narrativ. Målningar som av
någon anledning talade till mig med en tunn men ihärdig stämma och som jag
återföll i så snart en paus uppstod under det följande seminariet (och som även
fanns med i den följande nattens drömmar). Mot denna erfarenhet stod
utställarens våndor inför helheten. Vad måste förbli i magasinen för att just
dessa verk skall exponeras?
Efter lunch väntade oss en
njutbar föreläsning/föreställning med lutenisten och lingvisten Robert Eklund
samt musikern/producenten Lars Jonsson. Ämnet var medeltida musik och det särskilda
slags aktualisering som det ”tidstrogna” innebär. Robert talade vackert om hur
instrumenten var stämda under medeltiden, innan den s.k. rena stämningen slog
igenom på 1500-talet. Han kunde också visa handgripligt hur hans luta, i långt
högre utsträckning än moderna stränginstrument, talar genom övertonerna. Han spelade
även harpa och det slog oss alla tror jag att instrumentet ljöd så mycket
svagare än man är van vid, vilket fordrar en annan uppmärksamhetsform än de
modern musik förutsätter. Lars berättade länge och väl om sitt arbete med
Medeltida musik och den festival han arrangerar varje augusti/september i
Söderköping. Lars sjöng en hel del hövisk musik på flera språk, Occitanska, Kastilianska
och Gallego. Han spelade också såväl portativ som vevlira och en sorts cittra
som spelas med lätta klubbor. Lars lade stor vikt vid den medeltida musikens tidslighet,
som han menade i stort var cirkulär. Ett uttryck för detta är bundenheten till
borduntonen. Han talade också om den grundläggande tretakten som kan förstås i
förhållande till den kristna treenighetstanken.
Efter en kort paus
återvände vi till Harlekinen för att lyssna till Östgötateaterns chef Johan
Celander och regissören och skådespelaren Pontus Plaenge. De framför en bit av
en föreställning som Pontus gjort tidigare. Föreställningen bestod i att fyra
olika svenska översättningar av Hamlets vara-monolog framfördes. Sven Olof
Roséns översättning från 1952, Björn Collinders från 1960, Sture Pyks från 2003
och slutligen Carl August Hagbergs klassiska översättning från mitten av
1800-talet, den som ingen senare Hamletöversättning kan förbigå. Hagbergs
version är på det viset ett slags pseudo-original på liknande vis som Gustav Vasas,
Karl den XII:s och Gustav V:s biblar. Föreställningen gav upphov till
intressanta diskussioner, bland annat kring tecken för historicitet. Vara-monologen
är ju en förvedad text i så mening att teatern har oerhört svårt att bryta
igenom åskådarna förväntingar: ”Aha, här kommer ju vara-monologen!” Pontus
berättade om olika uppsättningars publikreaktioner och menade att den mest
lyckade uppsättningen han deltagit i var en där någon ur publiken efter
föreställningen berömde skådespelarna men tillfogade – ”men varför hoppade ni
över vara-monologen?” Vi diskuterade också mycket det förhållandet att Shakespeares
alla dramer (med ett undantag) i sig behandlar historien. Den interpretativa aktualiseringen
av det förflutna måste därmed bland annat bestå i att ta ställning till och
framställa hur det förflutna själv aktualiserade historien. Magnus Jacobsson
erinrade då om hur Lars-Håkan Svensson under gårdagen med bestämdhet hävdat att
Petrarca är den förste människan i historien som ger uttryck för ett modernt
historiemedvetande, i det att han erfar det tragiska i att det förflutna även
rymmer något radikalt främmande, det som inte kan aktualiserar, utan som – med Aristoteles
och Agambens term– blott kan aktualiseras som adynamis, som oaktualiserbar potentialitet. I översättandet, liksom
i teaterkonsten är det en nödvändig del av arbetet att föra över och framföra
också det som vi inte alls förstår och som måste förbli främmande och
obegripligt hur vi än gör med det. Det handlar här inte om kommunikation, om
man med kommunikation förstår att något görs communis (gemensamt), utan det handlar snarare om ett sätt att
meddela sig som liknar det att lämna
över något, kanske en sten, till från hand till hand, från mun till mun. En
upprepning av form.
Efter en mycket givande
diskussion bröt seminariet upp för middag. Några av oss drog oss tillbaka till
det underbara Södra Hotellet, som hyser sina gäster i stora, tysta, varma rum,
i ett slags torr moderlighet utan krav men också utan dygd.
Klockan 19.00 öppnade
baren i Harlekinen. Efter en del drickande och talande om ditt och datt bjöd
undertecknad på en halvtimmes uppläsning ur en kommande bok – Eremitkräftans sånger, som rymmer ett slags
samtidsallegoriska bibelparafraser förlagda till undervattensmiljö, en sorts
politisk fantasy för gamla barn. Efter uppläsningen vidtog dans till DJ Absconditus musik, karibiskt, afrikansk
och basilianska låtar samt – till sist – en och annan finsk tango. När museets
säkerhetsansvarige till slut kände att han bara måste gå hem, låg flera av oss
svettiga och utslagna på Harlekinens golv, som undervattensvarelser, uppspolade
på land.
Efter en god natts sömn
och, för dem av oss som huserade på Södra hotellet, en riklig frukost, samlades
vi åter kl. 11.00 på Konstmuseet och genomförde seminariets ”slutsamtal” som
kan avlyssnas här:
Väl avklarat vandrade vi
ut i höstsolen och gick Drottninggatan ned, genom Norrköpings centrum, till centralstationen
för hemfärd. Med oss bar vi en stor tacksamhet för de generösa värdskapen från
LiU och Konstmuseet och en stärkt förhoppning att arrangemanget ska komma att
upprepas, kanske redan nästa höst.
Magnus
William-Olsson
