Riskseminariet inleddes med att Magnus William-Olsson talade om temat med utgånspunkt från följande text:
”Risk” är ett mångförgrenat
begrepp. Rent etymologiskt kan man spåra ordet ner till medeltiden, men inte
längre. De flesta tycks eniga om att det spreds utifrån den maritima sfären,
vilket kanske inte är så svårt att tänka sig. Inom sjöfarten är ju den relativt
nära framtiden alltid avgörande, något som måste läsas i nuets alla tecken,
från molnformationer och vattenförhållanden till fåglars flyktbanor,
kaffesumpar och fiskögon. Inte förrän under upplysningen, med dess intresse för
det lagbundna, för naturlagarna, knöts begreppet till systematiska
observationer, beräkningar och statistik. Genom att kartlägga och räkna på alla
tillvarons skrymslen och dimension hoppades, och hoppas man, som bekant, att också framtiden i så hög utsträckning som
möjligt ska kunna förutsägas. Men framtiden förblir oförutsägbar och osäker,
trots alla ansträngningar att med allt mer förfinade metoder beräkna den. Och detta faktum, som vi alltså i en mening
skulle kunna tänka på som rationalitetens nederlag, dess bortom och skugga,
kallar vi alltså ”risk”. Och det är, mycket riktigt, inte förrns under upplysningen som ordet
”risk” får den uttalat negativ innebörden av ett oönskat inträffande( negativa motsatsen till ”chans”). Alltså: vi har räknat och tror därför att framtiden
skall falla ut på detta vis, men det finns en ”risk” att något annat inträffar.
En risk som man kan ta eller, alternativt avstå från hela företaget.
Begreppet, så som det används
idag, är med andra ord starkt knutet till det vi ibland omtalar som moderniteten.
Och i vår tid är det ju ett nyckelbegrepp i en närmast oräknelig rad
vetenskaper och kunskapsformer och ett begrepp med vilket vi ständigt i vardagen
tar mått på vår framtid, bestämmer våra liv och handlingar. Vad gäller vår
hälsa kalkylerar vi med risken att vi blir sjuka och parerar med försäkringar,
motion, läkemedel, gentester och andra lukrativa produkter. När det gäller våra
barns framtid eller vår pensions storlek eller när det gäller transportsystem
eller militärutgifter involverar vi oss i oändliga riskberäkningar. Risk är på
så vis ett begrepp nära knutet till ekonomi, inte bara i teoretiskt förstånd,
utan också till den praktiska kapitalismen, risk är helt enkelt ett ständigt
incitament för ekonomiska transaktioner. När det gäller teknik eller
samhällsplanering, när det gäller beteenden och attityder, och – inte minst alltså
– när det gäller ekonomi så laborerar såväl individer som kollektiv ständigt med
”risker”. Följaktligen är ”risk” filosofiskt sett, ett centralt begrepp inom
epistemologi, vetenskapsfilosofi, teknisk filosofi och även etik. Det är också ett
utpräglat interdisciplinärt och tvärvetenskapligt begrepp som binder samman
humanisters, samhällsvetares, teknologers och medicinares vokabulärer.
Men i konsten. Vad betyder det
där att ta en risk?
Processad genom den särskilt
ädla form av anagram som av somliga kallas ana-drom
(av grekiskans ana ”åter” och dromos ”lopp”) det vill säga då en enda
bokstav i ordet, nämligen den som står längt fram, flyttas längst bak, och
bokstavsföljden liksom rullar framåt, blir ordet RISK till - KRIS – [och rullar man anadromatiskt ordet
ett varv till får man vackert nog SKRI. Alltså RISK-KRIS-SKRI] En poetisk
förbindelse, som väl endast finns i svenskan, men som jag tror blottar en
sanning. Relationen mellan ”risk” och ”kris” är, tror jag, väsentlig så till
vida att risktagandet ställer oss i ett akut förhållande till uppgiften, ett förhållande
som därför att det sätter oss på spel, också kräver ett annat och högre
uppmärksamhetsregister. Grekiskans krisis
betecknar ett ”avgörande” en ”åtskillnad” och är en avledning av verbet krínein som vi ofta återkommit till på
kritik-seminarier, därför att det är ursprunget också till ordet ”kritik”.
Riskens förbindelse till kritiken tycks så, som av slump, avslöjas just i vårt
språk. En kritik som riskerar är en kritik genom krisen – en allert kritik, en uppmärksamhetsintensiv kritik. I kritik måste man riskera – det är en
utsaga jag hoppas att vi ska få anledning att behandla närmare under detta
seminarium. Jag ska strax återkomma till
det.
Men låt mig först återvända en
stund till risken som sådan. Ty företeelsen
”risk” är förstås mycket äldre än ordet ”risk” . Framtiden har aldrig varit
förutsägbar annat än del- och fläckvis, och folk har alltid tvingats hantera
möjligheten av att det hela kommer att sluta på ett annat sätt än det man
räknat med. Och även innan ordet ”risk” kom i svang, levde och hanterade
människor det faktum att tiden så att säga rör sig framåt, mot en i grunden
okontrollerbar makt vi kallar fram-tiden. Men det linjära, kronologiska, tidsbegreppets dominans i det moderna
förnuftets era har i grunden förändrat, och förenklat, av-komplicerat, vårt
förhållande till risk.
Konstinstitutionen, om man kan
tala om en enhetlig sådan, är i detta avseende utpräglat modern, eftersom den i
så hög utsträckning ansluter till en kronologisk och linjär tidsuppfattning där
det ”nya” det ”nyskapande” det ”om ligger i framkant”
med löjlig konsekvens framhävs. Men inom själva konsten är risken aldrig klart
urskiljbart från betydligt äldre, förmoderna, för att inte säga arkaiska
begrepp som ”offer”, ”aning”, ”rit” ”magi” och ”tro”. Bönen, besvärjelsen,
förbannelsen – är några konstnärliga grundformer som alla på olika vis
förhåller sig till det vi kallar risk. När Sapfo i en dikt utbrister - ”Kypris
och Nereider, låt min bror oskadd komma hem” – och alltså anropar den
cypernfödda Afrodite och alla havsnymferna, är det inte bara ett försök att
minska risken för att brodern ska förlisa, utan därtill en uppvisning i vad som
i hennes kända poesi är en av grundsituationerna: någon som ber en högre makt
om att gripa in i det okända, ett slags riskhantering. Men läst som en utsaga
om och i tiden blir hennes ord genast
mer komplicerade. Att, som Sapfo här, träda i förbindelse med en annan, gudomlig
verklighet, som inte styrs av det framtida
faktum som döden utgör för oss dödliga, öppnar upp för andra och mer komplexa
tidserfarenheter. [evighet gäller i konsten]
Den brittiska graecisten
Esther Eidinow publicerade för några år sedan en fascinerande studie med titeln
Oracles, curses & rsik among the
ancient Greeks där hon dels studerar förbannelser och förtrollningar, nedskrivna
på s.k. katadesmoi, [en sorts små
lertavlor med förbannelser, kärleks eller andra förtrollningar, som existerade
under hela antiken och som placerades eller grävdes ned i orffrets närhet] och
dels en samling frågor till Orkalet i Dododna - med avseende på vad de säger om
antikens vardagliga förhållande till risk och osäkerhet. Orakelfrågorna handlar
påfallande ofta om stora beslut, ska man flytta eller segla hit än dit, ska han
satsa på boskap eller odling, eller outhärdliga ovissheter, typ: är barnet
verkligen är mitt eller är jag
verkligen deras barn, och sådant. Förbannelserna riktar sig mot olika personer
med makt över förbannarens liv. Det kan handla om kärlek. Eller om materiell
makt. Om magisk eller social makt. En särskilt illustrativ när det gäller risk,
lyder exempelvis:
Om
någon har förbannat mig, vare det kvinna eller man eller slav eller fri eller
främling eller medborgare eller familjemedlem eller utomstående, av avund mot
mig, mitt arbete eller mina dåd. Om någon har förbannat mig i närvaro av Hermes
Erionios eller i närvaro av Hermes trollbindaren eller i närvaro av Hermes
bluffmakaren eller någon annanstans, så förbannar jag i min tur alla mina
fiender.
Men låt mig till sist, som
utlovat, återkomma till förhållandet mellan risk och kritik. Graecisten Esther
Eidinow, visar i sin bok vackert varför risk bör förstås som en social
konstruktion reflekterande de normer och gränser som konstituerar ett
specifikt gemensamt.
”Det grekiska kulturens värden
drev dess medlemmar att fokusera sin ångest inför framtidens osäkerhet mot
specifika situationer i deras liv /---/Orakel och förbannelser användes som
svar på sådana situationer” skriver Eidinow. De handlar i stort sätt om rykte,
om framgång, tillhörighet, kärlek och
andra socialt och kulturellt definierade värden.
Inget talar för att det skulle
förhålla sig annorlunda idag. Vår tids upptagenhet vid risker av olika slag
låter sig förstås som en berättelse om vilka värden som konstituerar vårt
gemensamma. Det vi tycker oss riskera är skuggan av det vi önskar. Genom att
betrakta och tolka det vi upplever som risker kan vi, med andra ord, få syn på
det vi i själva verket, kanske okänt för oss själva, värderar och står för, det
jag ibland kallat vår ”inställning” .
Men riskerandes roll i kritiken går, tror jag, djupare och vidare än så. Jag brukar framhålla att det som grekiskan benämner krinein – att värdera i meningen att med hela sitt väsen, sina kognitiva och sinnliga, sina erfarenhetsmässiga och teoretisk, etc. förmågor, att ställa hela sitt väsen till förfogande för detta avgörande – är en helt grundläggande akt i allt skapande. I denna akt måste man, tror jag, riskera sig själv förstådd som förutsättning, man måste riskera sin ”inställning”.
Här finns en motsättning, som
jag upplever är mer manifest nu än på mycket länge i svensk offentligheten. Det
slags kritik som platoniskt utgår från idéerna primat, förstår verbet krinein
och kritiken på ett annat vis, nämligen som ett sekundärt dömande. Ur
detta perspektiv handlar kritik om att utifrån idéerna, att utifrån sin
inställning, döma fenomenen. Som jag ser
det är sådan kritik dock en okritisk kritik i så mening att den avstår krisen,
dess avgörande är avgjort redan innan det avgörs. Och just det tycker jag mig
ofta förnimma i den aktuella media-offentligheten, i politiska debatter, i
konst- och litteraturkritik, i offentlig polemik, etc. – alltså kritikern,
kombattanten, debattören, söker i sin kritik snarare bekräfta sin inställning
än sätta den på spel, än att riskera den.
Det betyder inte att detta slags
kritik är riskfri. Att riskera till exempel sitt väl och ve för de idéer man
tror på kan ju vara mycket farligt. Men den tenderar förstås att endast söka
sådana sanningar som bekräftar dess inställning.
En kritisk kritik, en kritik
som tvärt om söker sig till krisen, måste vara beredd att riskera också det den
håller för sant, tror på och värderar. Men det är ju betydligt lättare sagt än
gjort. Har till exempel inte jag här gjort just det jag kritiserar andra för
att göra, alltså tvärt om: försvarat och hävdat min egen inställning – den
nämligen att kritik beror av kris och risk?
Jag tror dock inte att det är
hopplöst. Om man funderar över hur risk spelat in då man själva eller andra, genom
kriser faktiskt förmått sätta sin inställning på spel och kritiskt vunnit en
annan och kanske sannare, kan man, tror jag, finna vissa hållningar, sätt och
attityder är mera verksamma än andra. Just det hoppas jag att vi ska undersöka
idag och under detta seminarium. Hur vår tids utpekande av och förhållande till
”risk” ska kunna skärpa, utveckla och förfina kritiken, förstådd kanske som krinein¸ som en avgörande akt såväl i
skapandet, som i sanningssökandet.
