FSLs Forskarseminarium och
Nordiska seminarium möte12-13 april 2012
Sammanfattning.
Seminariet
gästas denna gång av två amerikanska poeter, Forrest Gander och C.D. Wright
samt av tonsättaren och litteraturvetaren Axel Englund.
Närvarande
vid seminariet var: C.D. Wright, Axel Englund, Ulf Eriksson, Anne Möller, Göran
Sommardal, Sara Mannheimer, Jasim Mohamed, Oscar Rossi, Magnus Jacobsson, Peter
Söderberg, Hanna Nordenhöök, Viktoria Jäderling, Johns Swedenmark, Emma Warg,
Forrest Gander, Niclas Nilson, Magnus William-Olsson, Sorin Masifi, Marcus
Huss, Anders Olsson, Ann Hallström
Lördagen den 12 april
Lördagsmorgonen var kylig och
gästerna skyndade in i HUS 28 som vore de en tidig marsdag trots att häggen
hägglikt stod i blom.
Undertecknad hälsade alla välkomna
och i synnerhet de två långväga gästerna, presenterade FSL, dess olika grenar
och verksamheter, inledde den sedvanliga presentationsrundand av deltagare samt
presenterade seminariets förste talare Forrest Gander.
Forrest började sin framställning
med att referera till en artikel om biologi och bilingualitet som visade att
två- och flerspråkighet främjade intelligensen och allt möjligt annat. Därefter
gick han över till en klargörande exposé över amerikansk översättningshistoria.
Där drog han en distinkt linje mellan före och efter Pound. Med liknande emfas
behandlade han Robert Blys insatser under 70-talet och i synnerhet hans berömda
antologi Leaping poetry från 1975.
Gander betonade översättningslitteraturens relativa litenhet amerikansk
utgivning men menade att den översatta litteraturen efter 1970-talet fått ett
stadigt vidgat inflytande inte minst på poesin som är Ganders eget fält. Om den
latinamerikanske litteraturen tidigare dominerat som influens har under de senaste
decennierna i synnerhet fransk och tysk poesi, liksom i någon mån asiatisk,
vunnit i inflytande (viktiga namn här är förstås Jerome Rothenberg samt
Rosemarie and Keith Waldrup) och numera håller de flesta större universitet
ambitiösa översättningsprogram. Så gick Gander över till att tala om sin egen
omfattande översättningsverksamhet som framförallt har spanskan men också i
någon mån japanskan som främmande part.
Han talade om bokstavlighet, lingvistisk och kulturell specificitet, om
att representera originalet i översättningen och interaktionen mellan de
involverade språken. Slutligen berättade han om de tvåspråkiga poetiska former
han laborerat med. Samtalet efteråt blev livligt och rörde alltifrån kinesiska
och arabiska översättningstraditioner i relation till den amerikanska och
svenska, gränsbegreppet, dess uppläsning och reetablering i översättandets
praktiker, cesurer, hantverklighet och jämförelsens avgörande handling i
översättningsarbetet och diktandet, till genuint tvåspråkighets betydelse för
tänkande och livsvärld.
Så tog vi paus för lunch.
Efter lunch höll Axel med benägen
hjälp av Anders Olsson en lysande framställning om Paul Celans diktning och
musiken. Han började med att tala om Todesfuge och det tveeggat problematiska
mottagande diktens fick i tysk press och mottagandets förhållande till en viss,
i Tyskland bärande, föreställning om musik. Celan försökte, argumenterade Axel
framgångsrikt, etablera en annan idé om musik i sin diktning, ett arbete som
givetvis hade en grund i hans nödtvungna omvärdering av ”det tyska” som språk-,
kultur- och idéhistoriskt koncept. Axel gick så över till några exempel på
tonsättningar av Celans poesi. Hans första exempel var den ungerska tonsättaren
Kurtágs tonsättningen ”Tübingen, Jänner”. Axel spelade först upp Celans egen
inläsning av dikten som – vilket ofta sker – väckte stor förundran hos dem som
tidigare inte hört honom läsa, därefter spelade Axel upp Kurtágs stycke och lät
oss samtidigte läsa dikten i original och i engelsk översättning. Exemplet
väckte en mångfacetterad diskussion. Anders Olsson pekade på hur Celans poesi i
sig själv ständigt reviderar sina positioner och liksom kritiserar sitt språk i
syftet pröva uttryckets gränser. Vi talade om hur tonsättningen föreföll bero
snarare av inläsningen än av texten och om hur Celan själv i sina uppläsningar
frångår radbrott och lägger till en rytmik som så att säga inte är läsbar ur
diktens textuella representation. Vi talade också om hur Kurtágs tolkning måste
förstås som hermeneutisk, en veritabel läsning
av dikten som öppnar för en lång rad innebördsinsikter. Därefter gick vi
över till dikten ”Fadensonnen” och två tonästtningar av den, av Wolfgang Rihm
och Harrison Birtwistle. Den senare tonsättaren använde sig intressant nog av
den tysk-engelska poeten och översättaren Michael Hamburgers översättning av
dikten. Ånyo fick vi anledning att tala om hur radbrotten ska läsas i Celans
poesi. Vi talade vidare om förhållandet mellan nonsens och mening hos Celan,
liksom valet av dikter bland de tonsättare som satt musik till hans poesi.
Något rörde vi även den art av respekt som såväl litteraturkritiska uttolkare
som översättare och tonsättare ofta ålagt sig i närmandet till Paul Celans poesi.
Möjligen en attityd som numera är på väg att nyanseras, vilket Axel mycket fina
bok Still Songs:
Music In and Around the Poetry of Paul Celan är exempel på.
Nästan talare var C.D. Wright, vars framställning
bar titeln ”Everyone needs one
untranslatable song”. Hon berättade om sin kamp för att erövra spanskan och att
få tillgång till ett främmande språk, hur språket därigenom öppnade ett
landskap av såväl fält som avgrunder. men hon talade också om hur studiet av
ett liksom ointagligt, hjälplöst främmande språk belyser det egna språket med
ett okänt ljus som får dess själva skelett att anta osäkra positioner.
Framställningen öppnade för en mycket intressant diskussion kring ”modersmål”
erövrade språk och poetologiska dogmer. Är inte idén om poesins nödvändiga
modersmålslighet i själva verket en ifrågasättbar kliché? Finns det ett
”core-beeing” att möta i det extrema moders-målets
läten? Är det osägliga i själva verket inte poesin modersmål? Samtalet blev differentierat och mycket rikt på uppslag, om
också fattigt på definitiva svar.
Anne
hade lagat underbar paj och pastasallad och annat som vi förtärde alltmedan
dagen bara fortsate och fortsatte i en underligt tillganade sol.
Kl.
20.00. vidtog uppläsning. Först läste Forrest och Emma Warg. En veritabel
uppvisning i brilliant översättningskonst och musikalitet. Därefter, liksom
kontrastivis, i en helt annan ton- och taktart C.Ds och Niclas Nilsons dikter resp.
översättningar av desamma. Jag tror sällan FSL och HUS 28 har hyst en mer
koncentrerad och precis poesiuppläsning. Efter uppläsningen fortsatte
vindrickandet och kvällen kulminerade i dans till Oscar Rossis låtlista.
Söndagen den 13 april
På söndagsmorgonen
kl. 11.00 träffades vi igen i HUS 28, Forrest, C.D., Magnus Jacobson, John
Swedenmark, Emma Warg, Niclas Nilson och undertecknad. Nu fick vi möjlighet att
närläsa några översättningar. Det blev en extremt givande session som rörde sig
om såväl enskildheter som allmänheter och som pekade såväl på de två diktarnas
djupt olika poesier som på hur de två översättarna med fantastisk finess
förhållit sig till, löst och lagt ut originalen i sina svenska versioner. Hela
detta samtal finns utlagt till nedladdning och lyssning på FSLs podcastsida http://fslpodcast.blogspot.se/
Magnus William-Olsson
