Seminariet var denna gång ägnat filosofen Anna-Lena Renqvists projekt kring Skapandets tid.
Lördagen bjöd på ett strålande indiansommarväder. I ”modellverkstaden” konsthögskolans ”hus 28” samlades en skara av Anna-Lena särskilt inbjudna gäster. Filosoferna Kate Larsson och Göran Torrkulla. Kritikerna och författaren Lars Nygren. Översättaren, kritikern, redaktören m.m. John Swedenmark. Konstnären och poeten Moa Franzén. Författaren och regissören Tom William-Olsson Silkeberg, Poeten och översättaren Ann Hallström. Poeten, kritikern och producenten Magnus Jacobsson. Pianisten och skribenten Sten Sandell. Konstnären Loulou Cherinet. Pianisten och författaren Love Dervinger. Samt undertecknad.
Inför seminariet hade Anna-lena sänt ut texten ”Schellings begynnelser En dynamisk historia”
Magnus William-Olsson hälsar alla välkomna och berättade om hela FSL, dess historia, organisation och arbete, samt i synnerhet om Forskarseminariet med dess annex Poesilabbet.
Så var det dag för Anna-Lena Renqvist föreläsning som bar rubriken ”Schelling i tiden”. Hennes strävan var här att utläsa en tidsfilosofi ur Schellings på många vis öppna och ofullbordade verk. Hon började med ta upp Schellings avgörande relation till Goethe och visade vackert hur Faust samtalar med Schellings idéer om begynnelsen och ögonblicket.
Sedan gav A-L en kortfattad med instruktiv tidsfilosofisk historik med utgångspunkt i grekiskt och kristet. Huvudbegrppen för A-Ls framställning var de två konkurrerande tidsbegreppen Kronos (den linjära, pågående och succesiva tiden) och Karios (den ögonblickliga, närvarande och eviga tiden). Och de två bärande namnen i hennes historik var Aristoteles och Augustinus.
Så gick hon över till att tala om Schelling och den tyska idealismen, dess bakgrund, kontext, motsättningar och idégrunder. Hon poängterade också Schellings viktiga dialog med naturvetenskapen som bidrar till hans vidhållande av det verkliga, det realas betydelse för hans filosofi.
Schellings tidsfilosofi bygger i A-Ls läsning på idén om de två begynnelserna. Den första som – grovt uttryck – handlar om världens skapelse och den andra som – ännu grövre uttryckt – handlar om skapelsen av guds personlighet. Denna duala möjlighet konstituerar och öppnar hans filosofi för en generös samexisten av skenbart motstridiga tider. Kanske skulle man kunna säga att Aristoteles kronologiska tid och Augustinus ”preasens” upphör att kollidera för att i stället fläta sig med varandra (i ett senare föredrag, se nedan, talade filosofen Ilia Galán mycket om tvåsidighet. Men som jag förstår Anna-Lena är den dualitet hon finner hos Schelling snarare en in- och utflätning). Den tid som öppnar sig och i mellan tiderna i Anna-Lenas Schellingläsning är just en ”skapandets tid” och det återstår förstås att pröva dess möjligheter.
Projektet att uttolka en tidsfilosofi ur Schelling visade sig i den animerade diskussionen efteråt ha stora möjligheter. En rad kritisk fält av mycket olika slag öppnade sig för en sådan filosofi. Alltifrån den inomfilosofiska diskussionen kring identitet och differens, till estetiska spörsmål och kritik av det postdigitala levernet.
Ett inpass under diskussionen handlade om hur denna Schellingläsning belyser Heideggers tänkande. Saknar Heidegger en elaborerad tanke om skapandets processer? En annan intressant tråd i diskussionen kom att handla om språng, kast, flykt och fall som olika begrepp för tidsligheter och tidserfarenheter. Vi talade också en hel del om improvisationen och om öppenhet kontra förväntan som uppmärksamhetsformer.
Efter en lunch på Moderna Museets restaurang återsamlades vi i huset för att lyssna till pianisten och författaren Love Derwingers framställning som bar titeln ”FÖREDRAGET – en anakronistisk intervju med Bach”. Love hade tagit med sig ett underbart anakronistiskt digitalt yamahapiano med en fastnande D-tangent som han använde till att spela på. Dessutom spelade han, på CD , Webern och Xenakis. Men själva FÖRELÄSNINGEN var alltså en dialog, ett veritabelt filosofiskt teaterstycke för två roller. Det låter sig givetvis inte sammanfattas (och det enda rimliga vore att en teater – kanske radioteatern – satte upp pjäsen). Men samtalet rörde sig en hel del om tid, inspiration och frihet. Bach talade för det dialogiska, för det hårda arbetet men också för de inspirerade ögonblicken då det hela liksom ”faller ut” av sig själv. Hans tidsuppfattning är mångskiktad, upp till sju tuppar gal samtidigt i hans nu, och tiden har såväl polyfona som matematiskt oändliga egenskaper. Hans metod, som i stor utsträckning rör sig om avvikelsen låter sig bland annat beskrivas som att olika lager av tid, en medveten och danande, en annan omedveten och oförutsägbar, korsas och skapar en rumslighet som – föreslår jag – skulle kunna kallas ”skapandet ögonblick”. Men korsets rum kan också kallas avvikelsen och är – vid sidan av – också ett existentiellt moment, ett habitus. ”I avvikelsen”, sade Bach, ”står människan alltid ensam”.
Hela FÖREDRAGET avslutas med att Bach ur den ”väntsal” där han befinner sig bad intervjuaren att spela hans sista fuga, den BACH komposition med vilken han ändade sitt liv. Så skedde. Alltid har väl en haltande digital Yamahakaliviatur låtit mer gripande och vunnit så djupt kända applåder.
Diskussionen efteråt blev vid och vild. Tiden beskriven i rumsliga termer. Husserl och tiden som ”tidsmedvetande”. De glömda minnenas återkomst (ett av Bachs favoritcitat visade sig komma från Rilkes Malte Laurids Brigge). Helhet och öppenhet. Uppmärksamhet som förväntan och avsägelse. Hur musikens skapar ett mellanrum mellan det spelade och det hörda. Återskapelsens alla former. Schelling och tidens verklighet – var några av de ämnen som ventilerades.
Efter en kort paus tog så den spanske filosofen och poeten Ilia Galán vid. Hans föreläsning kretsade också kring en grundläggande dualitet hos Schelling, men IG beskrev den snarast som dubbelhet. Kronos och Karios är två sidor av samma mynt. Han talade också mycket om tiden och det oändliga. En annan dualitet han laborerade med var rationalitet och fantasi, liksom kaos och ordning. På sätt och vis beskrev hans föreläsning ett försök att återupprätta dikotomiernas tankeform genom att omförhandla det dikotomiska relationerna.
På många vis skulle man kunna ta hans tänkande för en kulturkonservativ ansats, men det vore – tror jag – ett misstag. IG försöker förvisso pånytt-tänka kategorier och begrepp som det dikotomiska och det universella, men han gör i en starkt pragmatisk kontext. T.ex. kretsade han en hel del kring iden om att ”det sublima” och ”det sköna” låter sig förstås som två sidor av samma sak. Han talade vidare för att estetiskt värde måste förstå genom komplexa modeller. På så vis upplöser han och omförhandlar konflikten mellan värdesubjektivism och värdeobjektivism och lyckas – kanske – formulera mer bestående värden i hägnet av modeller som tar hänsyn till en lång räcka olika parametrar i värderingen.
Diskussionen efteråt blev livlig och kretsade kring dagen alla komplicerade frågor.
Efter en middag återkom vi till huset i en magiskt blå skymning. Det generösa rummet i hus 28 hade klätts i värmeljus och en scen. Anna-Lena presenterade som kvällens värdinna den stundande poesiuppläsningen och dess tema ”Dikter om tid, evighet och ögonblick”. Först ut var undertecknad som läste delar av Pindaros sjunde Olympiska ode, samt titeldikten i samlingen Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden som bland annat prövar att översätta odets avslutande tidsangivelse. Sedan kom Kate Larsson som läste en dikt Folke Dahlström, en egen, underbar, prosadikt samt en dikt av Gunnar Björling. Därefter läste Sten Sandel en text ur sitt avhandlingsarbete som beskriver den skapande tiden, John Swedenmark läste två italienska dikter i egen översättning, en av Pasolini och en av Andrea Zanzotto, Anna-Lena läste en dikt i original och egen översättning av Ilia Galán, Saleh Oweini läste ur sin nyutkomna översättningsvolym på arabiska av Ekelöfs diktning och Anna-Lena själv avslutade med ett stycke av Ingeborg Bachman.
Vin. Samtal och Dans avslutade kvällen.
På Söndagen kl. 11.00. samlades vi igen. Anna-Lena läste valda delar ur Goethes Faust som underbart illustrerade och sammanfattade seminariet i dess helhet. Vi talade vidare kring detta och kring det vi hade varit med om under helgen. Slutligen talade vi en del om fortsättningen på Anna-Lenas projekt, om bokens kommande kapitel och innehåll samt om organisatoriska spörsmål inför kommande forskarseminarier.
I hög, klar, solig höst steg vi ut ur hus 28. Trötta, omtumlade och en smula lyckliga, kanske, efter stora upplevelser.
Magnus William-Olsson
