PERFORMATIV KRITIK - Öppna redovisningar

Deltagarna i kursen Performativ kritik visar upp och diskuterar sitt arbete. Torsdag 10/12 kl. 15.00-17.30. Lokal: Teater trean T-huset, Stockholms dramatiska högskolm. Valhallavägen 189, Stockholm

VÄLKOMNA!

        Deltagare

Harpa Dögg Kjartansdóttir (f.1982) är konstnär från Island som bor och arbetar i Stockholm. Nyutexaminerad från Master i bildkonst/fri konst på Konstfack. Hon fick sin B.A. i fri konst från Islands konsthögskola 2007 och B.A. i konstpedagogik under 2009. Harpas arbete manifesteras i form av temporära rums- och kontext-specifika installationer, montage och objekt som spänner över en mängd olika material och skalor, från stora strukturer till små detaljer. I sitt konstnärliga undersökande är hon intresserad av hur vi tolkar världen genom system, rutnät, kategoriseringar, kunskapssyn och språk. I genom hennes arbetsprocess, (forskning, abstraktion, experiments) undersöks att se det välkända på nytt sett. Hemsida: www.harpakjartans.com

Cecilia Hansson: Du ljuder genom mig, jag blir aldrig mer densamma.Wien som inte släpper greppet om mig. Hur ska jag förstå det? Behöver jag förstå? Första gången jag kom till Wien var det som att komma hem och sedan har det bara fortsatt. Men är det den historien jag vill berätta? Eller finns det en annan, kanske flera?
Cecilia Hansson är författare och översättare från tyska. Hon debuterade 2002 med Revbensdagar, morgnar (Modernista). Hennes senast utgivna diktsamling är Loveprosjekt (Oktober forlag, 2009), skriven tillsammans med Inger Bråtveit. Hemsida: http://www.ceciliahansson.com

Frida Sandström: ”VarAndra” – En kommunikativ gränsvistelse där det är möjligt att ställa frågor till situationer som vi bär med oss och återkommande reproducerar. Finns det alternativ, och hur kan de i så fall föreslås utan att själva bli normerande i sammanhanget? Genom samtalsstrukturer med koreografiska och tidsmässiga förskjutningar, kommer vi i stället för att underordna oss sociala tillstånd, markera och tala om, kanske omforma dessa. Allting i ett sammanhang där var deltagare medverkar av egen vilja, och avbryter av densamma.
Frida Sandström, f. 1990, är konstnär, skribent, och utbildad journalist. Hon skriver essä, kritik och journalistik i bland annat Paletten, Kunstkritikk och Feministiskt Perspektiv. Rör sig i skrivande samarbete med Moa Franzén och Caroline Tarraci, med vilka hon är gästredaktör för tidskriften KRITIKER. Ingår i det pågående samtalet KAPOFF – likecommentshare tillsammans med Angelica Falkeling. Studerar första året på mastersprogrammet Nya performativa praktiker, vid Stockholms konstnärliga högskola.

Jolin Slotte: Eventuella biverkningar – ett arbete form av video, ljud, text och kropp.
Jolin Slotte är författare, född 1977. Skriver prosa, lyrik, dramatik och lättläst. Jobbar tillsammans med bildkonstnär Pauliina Pesonen med det tvåspråkiga projektet Sublima tolkningar. Hemsida: http://subliimittulkinnat.tumblr.com.

Tanja Tuurala: Tänkandets koreografi – kan vi tänka oss en gemensam koreografi? (De inbillade gälarna).
Tanja Tuurala
är dansare, koreograf och danspedagog. Hon arbetar, skapar och lever med dans på ett flertal sätt och har under senare tid i sitt skapande varit intresserad av vad en trivial koreografi är och vilken roll den spelar. Ett tänkande, ett görande, en dadaism.  Hemsida:

http://www.tuuraladans.se/
Sylvia Naimark: är bildkonstnär, målare med utbildning från Konstfack i Stockholm och Bezalel Academy of Art i Jerusalem. Hemsida: http://www.sylvianaimark.com

Felice Rova: Är skribent bosatt i Stockholm. Hon har läst litteraturvetenskap och estetik vid Södertörns högskola. Under hösten har hon vid Performativ kritik arbetat med sin lyrik, men också i sina undersökningar närmat sig filmmediet: text som bild, bilden som text. I sitt projekt utforskar hon väggen som yta, men också som gräns; rummet i vardande och i tillslutelse och vidare, rummet som konsumtionsyta och väggar som icke-kommunicerbara medier.

SAMMANFATTNING : ARKEOLOGI & INTERPRETATION – att aktualisera det avlägset förflutna –

Helt eller delvis närvarande: Elena Dahl, Carin Franzén, Ellen Söderblom Saarla, Lars

-Håkan Svensson, Johanna Vernqvist, Jakob Lien, Ragnild Lome, Magnus Jacobsson, Robert Eklund, Lars Jonsson, Helena Persson, Johan Celander, Pontus Plaenge, Ebba Jordelius, Anna-Lena Renqvist, Felice Rova, Tanja Tuurala, Peter Mickwitz, Daniela Floman, Louise, Magnus William-Olsson

Seminariet ”Arkeologi & Interpretation – att aktualisera det avlägset förflutna” var det första steget i vad vi hoppas ska bli ett fördjupat samarbete med Forskarskolan Språk & Kultur i Europa vid Linköpings Universitet och Norrköpings Konstmuseum, liksom med Östgötateatern (som denna gång bidrog som medverkande snarare än som organisatörer). Med sina såväl akademiska som konstnärliga resurser ter sig Linköping/Norrköping på många vis som en idealisk miljö om man, som FSL, vill utveckla kritiken som konst- och kunskapsform och i synnerhet den ”performativa kritiken”. Vi tackar Filosofiska Fakulteten vid LiU för deras generösa stöd och även LYRSKRAFT. Men framförallt tackar vi Helena Person och Carin Franzén, föreståndare för respektive Konstmuseet och Forskarskolan för deras kritiska briljans och administrativa handlag.

Temat för seminariet har, som så ofta, kristalliserat sig ur tidigare seminarier och samtal. Det ingår i FSL:s utforskande av den konstnärliga ”interpretationen” som kunskapsteoretiskt begrepp och kritisk praktik. I FSL:s skriftserien, som ligger till grund för seminariearbetet, arbetar dessutom Anna-Lena Renqvist med sin bok som alltmer ingående och intrikat läser Augustinus tidslära. Det senaste stora seminariet, som ju ägnades ”språket” och hur det ska tänkas utifrån de performativa konsternas horisont förde oss fram till tankar kring det förflutnas aktualitet i konst och vetenskap. Diskussionerna som följt på det seminariet ledde även i riktning mot en allt mer elaborerad kritik av den strukturalistiska, saussureska, språksynen och i dess efterföljd av språkimmanent kunskapsteori. Försiktigt och utan att slå fast några definitiva positioner har åtminstone undertecknad prövat att ställa en kunskap grundad i det dialogiska (grek. ”dialogos”, ”dialegein”) mot en kunskap grundad i det kritiska (grek. ”krínein”).

Seminariet började på torsdagen i Universitet i Linköping med att vi tog oss an filologin som kunskapsfält, tradition och praktik. Carin Franzén hälsade oss välkomna och undertecknad redogjorde lite för ovan angivna förutsättningar.

Först talade Ellen Söderblom Saarla, doktorand vid Forskarskolan. Hennes forskning gäller primärt den anonyma medeltida ”romanen” Partonopeus de Blois men Ellens eleganta framställning tog sin utgånspunkt i två helt andra texter, en dikt av Jacques Prevert där poeten i Luxembourgträdgården förnimmer hur det förflutna i form av en staty omfamnar honom, en bild – skulle man kanske kunna säga – för att vi är historiska varelser. Mot denna historieuppfattning ställde Ellen inledningen till Anna Komnenas Alexiad. Inledningen till detta byzantinska mästerverk – som Ellen gjort en egen, vacker översättning av – lyder i ”Sture Linners” tolkning: ”Tiden, som oupphörligt strömmar hän och ständigt befinner sig i rörelse, för bort och bär med sig allt som uppstår och dränker i mörkrets djup såväl det oväsentliga som det stora och minnesvärda, och den bringar, som det heter i tragedin, det fordolda i ljuset och beslöjar det synliga. Historieskrivningen blir emellertid en mäktig fördämning mot tidens ström och hejdar i viss mån dess oupphörliga flöde, håller fast allt det för med sig såvitt den kan gripa det och tillåter ej att det glider ned i glömskans djup. / Som jag är medveten om detta jag, Anna, dotter till kejsarparet Alexios och Irene, född och fostrad i Purpursalen, ingalunda obildad utan med grundliga kunskaper i grekiska, väl beläst i retoriken, nära förtrogen med Aristoteles verk och Platons dialoger och skolad i de fyra högre vetenskaperna”. Här går en annorlunda föreställning om historien i dagen, visade Ellen. Tiden väller fram i sin svallvåg och historien blir det som just filologen förmår samla in och bevara innan vågen störtar ned i glömskan hav. Hon talade också om hur det moderna verkbreppet problematiseras i mötet med medeltida och anonym litteratur, men framförallt gjorde hon många intressanta kopplingar mellan den bysantinska och romanska litteraturen.

Därefter talar Johann Vernkvist, också hon doktorand vid Forskarskolan, men lite längre hunnen i sitt avhandlingsarbete vilket handlar om Margareta av Navarra (1492-1549) och i synnerhet hennes berömda Heptameron. Johanna berättade om sitt arbete och om den omfattande margareta-forskningen och dess förhållande till filologin. En av de frågor hon reste, och den kanske som fick vidast betydelse för resten av seminariet, var frågan om det anakrona  och anakronistiska. Johannas utgångspunkt i vår tids  i feminism och queerteoretiska diskurser möter ibland bland filologer på fältet anklagelser gällande anakronism och det trots att genusförhållandena under den epok, renässansen (som numera ofta kallas ”tidigmodern”), i mycket tycks bekräfta modern teoribildning på fältet. Johanna pekade därvidlag på hur inte minst androgyniteten under denna epok förhandlas om i heteronormrativ riktning. Aristofanes (i Platsons Symposion) framlagda teori om androgynen (som ju är en variant av  den mytologiskt förgrenade symbolon-tematiken) taggas under denna tid allt tydligare som könskomplementär. Grekiskans anchronismos (av ana- ”mot”, ”åter” och Chronos ) handlar ju om en avvikelse eller ett misstag gällande det kronologiska, tidsföljden. Alltså en diskontinuitet, som – t.ex. i ljuset av Anna-Lena Renqvists Augustinusläsning dagen därpå – åtminstone förefaller mig erbjuda en intressant kritisk utgångspunkt, som kanske skulle kunna uppdaga historiens egen historicitet. Ett illustrativt exempel på hur en aktualisering, anakronismatiskt, blottar just historiens historicitet gav Pontus Plaenge och Johan Celander när de dagen därpå lekte med Hamlets ”varamonolog” som historiskt emblem, alltså som tecken för historia.

Sedan talade Lars-Håkan Svensson länge och vackert om sitt långvariga Sapfo- och Alkaiosarbete. Han började med att berätta om manuskriptsituationen, de dubbla källorna; å ena sidan sapfocitaten som bevarats i grammatikor och annan antik litteratur, och å den andra sentida papyrusfynd, i synnerhet från Oxyrhynchus, den berömda fyndplatsen som ligger invid ett av Nilens biflöden, uppströms Kairo.  Sedan gick han över till att tala om Sapfos ”jag” sådant det har ”vuxit” tack vara de senaste tillskotten till hennes verk. Afroditebönens jag vidgas när den ”åldrade” Sapfo kommer till tals i det numera kompletterade fragment 58, liksom hur en Sapfo-matrona, försvarare av familjens heder, kommer till synes i det allra senast upptäckta framgnetet som – i Jesper Svenbros vackra tolkning – bör förstås som en tillrättavisning av hennes vinhandlande och kvinnotjusande brorsa Charaxos.

Efteråt hade vi en lång, animerade och oerhört givande diskussion kring filologi och hermeneutik som vi sedan fortsatte på en italiensk restaurang där Lars-Håkan läste några av sina alkaiosövesättningar och slutligen Elisabeth Bishops mäktiga dikt ”Vid fiskebodarna” i sin egen översättning. Hennes fantastiska dikt turnerar såväl det kunskapsteoretiska temat för dagen som Anna Komnenas bild av tidens vatten. För mig personligen var Lars-Håkans uppläsning av Bishopdikten seminariets blixtrande höjdpunkt. Jag tror inte att jag kommer att glömma den (i alla fall inte innan tidvattnet stigit mig över huvudet). Slutet av dikten lyder i Lars-Håkans ljuvliga tolkning:

Jag har sett det gång på gång, samma hav, samma,

som likgiltigt, knappt märkbart gungar över stenarna,

i iskall frihet över stenarna,

stenarna och därmed världen.

Om du skulle doppa handen i det

skulle handleden direkt göra ont,

dess ben värka och handen bränna

som om vattnet var förvandlad eld

som lever på stenar och brinner med en mörk, grå låga.

Om du smakade på det, skulle det först smaka bittert,

sedan salt och sedan helt säkert bränna tungan.

Det är så vi tänker oss kunskapens natur:

mörk, salt, klar, i rörelse, fullständigt fri,

något som gjuts ur världens kalla, hårda

mun, som utvinns för alltid ur klippornas bröst,

något som flyter och har gjutits, och eftersom vår

kunskap är historisk, som flyter och har flutit.

Fredagen den 16 oktober möttes vi i Norrköpings Konstmuseums vackra hörsal ”Harlekinen”. Museets chef och tillika en av dem som planerat seminariet, Helena Persson, hälsade oss välkomna och berättade kort om muséets historia. Undertecknad gjorde med benäget bistånd en kort resumé av torsdagens samtal för dem som inte var med. Sedan intog Anna-Lena Renqvist scenen och höll en brilliant föreläsning om Augustinus tidslära och i synnerhet minnets roll i denna. Inför hennes föreläsning hade vi alla läst essän ”Tid att leva - tid att dö.

Augustinus versus Heidegger om tid och historia” – en text som inom kort kommer att publiceras i tidskriften Divan. Några av sakerna från föreläsningen vi tog med oss i den fortsatta diskussionen var motsättningen mellan det partikuläras eller fragmentets historia och historien om det hela, vidare minnets och glömskans inbördes beroenden och tanken att tiden tjänar historien och inte tvärt om

Därefter gick vi direkt till Museets permanenta utställning, samanställd – förstås – av verk ur den mycket välförsedda och imponerande samlingen. Helena Persson talade om utställningen som tar sin början i förra sekelslutet och som i stora drag berättar om det modernas och modernismens framväxt. Hennes framställning rymde och gav upphov till många reflexioner kring makt och representativitet, uppdrag gentemot publik och gentemot de enskilda konstnärerna. Just förhållandet det enskilda och helheten stod inte minst i centrum. Berättelsens kontinuum gentemot de enskilda verkens diskontinuerliga sätt att stå fram utom eller bortom berättelsen, kontexten eller vad vi nu vill använda för ord när vi tala om sammanhanget. Själv fastnade jag får två ganska små målningar av Åke Göransson som tycktes mig vittna mot alla konsthistoriska anspråk och narrativ. Målningar som av någon anledning talade till mig med en tunn men ihärdig stämma och som jag återföll i så snart en paus uppstod under det följande seminariet (och som även fanns med i den följande nattens drömmar). Mot denna erfarenhet stod utställarens våndor inför helheten. Vad måste förbli i magasinen för att just dessa verk skall exponeras?

Efter lunch väntade oss en njutbar föreläsning/föreställning med lutenisten och lingvisten Robert Eklund samt musikern/producenten Lars Jonsson. Ämnet var medeltida musik och det särskilda slags aktualisering som det ”tidstrogna” innebär. Robert talade vackert om hur instrumenten var stämda under medeltiden, innan den s.k. rena stämningen slog igenom på 1500-talet. Han kunde också visa handgripligt hur hans luta, i långt högre utsträckning än moderna stränginstrument, talar genom övertonerna. Han spelade även harpa och det slog oss alla tror jag att instrumentet ljöd så mycket svagare än man är van vid, vilket fordrar en annan uppmärksamhetsform än de modern musik förutsätter. Lars berättade länge och väl om sitt arbete med Medeltida musik och den festival han arrangerar varje augusti/september i Söderköping. Lars sjöng en hel del hövisk musik på flera språk, Occitanska, Kastilianska och Gallego. Han spelade också såväl portativ som vevlira och en sorts cittra som spelas med lätta klubbor. Lars lade stor vikt vid den medeltida musikens tidslighet, som han menade i stort var cirkulär. Ett uttryck för detta är bundenheten till borduntonen. Han talade också om den grundläggande tretakten som kan förstås i förhållande till den kristna treenighetstanken.

Efter en kort paus återvände vi till Harlekinen för att lyssna till Östgötateaterns chef Johan Celander och regissören och skådespelaren Pontus Plaenge. De framför en bit av en föreställning som Pontus gjort tidigare. Föreställningen bestod i att fyra olika svenska översättningar av Hamlets vara-monolog framfördes. Sven Olof Roséns översättning från 1952, Björn Collinders från 1960, Sture Pyks från 2003 och slutligen Carl August Hagbergs klassiska översättning från mitten av 1800-talet, den som ingen senare Hamletöversättning kan förbigå. Hagbergs version är på det viset ett slags pseudo-original på liknande vis som Gustav Vasas, Karl den XII:s och Gustav V:s biblar. Föreställningen gav upphov till intressanta diskussioner, bland annat kring tecken för historicitet. Vara-monologen är ju en förvedad text i så mening att teatern har oerhört svårt att bryta igenom åskådarna förväntingar: ”Aha, här kommer ju vara-monologen!” Pontus berättade om olika uppsättningars publikreaktioner och menade att den mest lyckade uppsättningen han deltagit i var en där någon ur publiken efter föreställningen berömde skådespelarna men tillfogade – ”men varför hoppade ni över vara-monologen?” Vi diskuterade också mycket det förhållandet att Shakespeares alla dramer (med ett undantag) i sig behandlar historien. Den interpretativa aktualiseringen av det förflutna måste därmed bland annat bestå i att ta ställning till och framställa hur det förflutna själv aktualiserade historien. Magnus Jacobsson erinrade då om hur Lars-Håkan Svensson under gårdagen med bestämdhet hävdat att Petrarca är den förste människan i historien som ger uttryck för ett modernt historiemedvetande, i det att han erfar det tragiska i att det förflutna även rymmer något radikalt främmande, det som inte kan aktualiserar, utan som – med Aristoteles och Agambens term– blott kan aktualiseras som adynamis, som oaktualiserbar potentialitet. I översättandet, liksom i teaterkonsten är det en nödvändig del av arbetet att föra över och framföra också det som vi inte alls förstår och som måste förbli främmande och obegripligt hur vi än gör med det. Det handlar här inte om kommunikation, om man med kommunikation förstår att något görs communis (gemensamt), utan det handlar snarare om ett sätt att meddela sig som liknar  det att lämna över något, kanske en sten, till från hand till hand, från mun till mun. En upprepning av form.

Efter en mycket givande diskussion bröt seminariet upp för middag. Några av oss drog oss tillbaka till det underbara Södra Hotellet, som hyser sina gäster i stora, tysta, varma rum, i ett slags torr moderlighet utan krav men också utan dygd.

Klockan 19.00 öppnade baren i Harlekinen. Efter en del drickande och talande om ditt och datt bjöd undertecknad på en halvtimmes uppläsning ur en kommande bok – Eremitkräftans sånger, som rymmer ett slags samtidsallegoriska bibelparafraser förlagda till undervattensmiljö, en sorts politisk fantasy för gamla barn. Efter uppläsningen vidtog dans till DJ Absconditus musik, karibiskt, afrikansk och basilianska låtar samt – till sist – en och annan finsk tango. När museets säkerhetsansvarige till slut kände att han bara måste gå hem, låg flera av oss svettiga och utslagna på Harlekinens golv, som undervattensvarelser, uppspolade på land.

Efter en god natts sömn och, för dem av oss som huserade på Södra hotellet, en riklig frukost, samlades vi åter kl. 11.00 på Konstmuseet och genomförde seminariets ”slutsamtal” som kan avlyssnas här:

https://soundcloud.com/magnusw-o/arekologi-och-interpretation-slutsamtalet

Väl avklarat vandrade vi ut i höstsolen och gick Drottninggatan ned, genom Norrköpings centrum, till centralstationen för hemfärd. Med oss bar vi en stor tacksamhet för de generösa värdskapen från LiU och Konstmuseet och en stärkt förhoppning att arrangemanget ska komma att upprepas, kanske redan nästa höst.

Magnus William-Olsson

ARKEOLOGI & INTERPRETATION 15-17 oktober

FSL, Forskarskolan Språk & Kultur vid LiU samt Norrköpings Konstmuseum bjuder in till tre dagars SEMINARIUM DEN 15-17/10.

ARKEOLOGI & INTERPRETATION

- att aktualisera det avlägset förflutna –

Program

Torsdagen den 15 oktober.

Lokal: Rum D34, Linköpings universitet, D-huset. (Linköping)

13.00.

Carin Franzén och Magnus William-Olsson hälsar välkomna och introducerar seminariet och dess tema.

13.30 –17.00. Filologi.

Forskarna Ellen Söderblom Saarla, Johanna Vernqvist och Lars-Håkan Svensson talar utifrån sin forskning om anonym medeltida litteratur, Margaretha av Navarra och Sapfo.

18.30 Middag för dem som så önskar på restaurang i Linköping. Uppläsning av antik poesi.

Fredagen den 16 oktober

Lokal: Hörsal ”Harlekinen”, Norrköpings konstmuseum. (Norrköping)

10.00. Filosofi.

Anna-Lena Renqvist: : ”En solfjäder av presens med förflutet stoff avhängig en tillkommande framtid” – Om Augustinus tidslära.

 10.45 – 12.15. Bildkonst.

Helena Persson. Att aktualisera ett skeende. Om utsållningen, dess blottande och döljande. Diskussion.

12.30 –13.30 LUNCH

13.30 –15.00 Musik.

Lars Jonsson: Medeltidens musik – en fjärran eller samtida spegel? Diskussion

15.30 – 17.00 Teater.

Johan Celander med gäster Om teatern, aktualiteten, tiden och historien.

KL 19.00 FEST!!! BAREN ÖPPNAR

Kl. 19.30 Poesi.

Magnus William-Olssons framför bibelparafrasiskt samtidskritik förlagd till undervattensmiljö; Fantasy på fri vers för gamla barn, ur sin kommande bok Eremitkräftans sånger (W&W jan 2016).

19.45. DANS!

(DJ Absconditus spelar afrikansk, karibisk och latinsk dansmusik)

LÖRDAGEN 17 oktober

Lokal: Norrköpings konstmuseum

11.00 – 13.00 Sammanfattande samtal

Samtalets spelas in och publiceras sedan som pod.

OBS! för fredagskvällens fest krävs ingen föranmälan. Men vill man komma på hela eller delar av det övriga programmet måste man sända ett mail och berätta vad man tänker delta i till magnuswo.fsl@gmail.com

Medverkanden:

Johan Celander, regissör och mångårig chef för Östgötateatern.

Carin Franzén, litteraturforskare, föreståndare för forskarskolan Språk & Kultur i Europa vid Lindköpings universitet. Hon disputerade på en av handling om Julia Kristeva, har intresserat sig mycket psykoanalys, medverkat i redaktionen för tidskrifteen Aiols och Divan. Böcker om modern och äldre litteratur, bland andra: I begynnelsen var ordet: essäer om den litterära erfarenheten (2002), För en litteraturens etik: en studie i Birgitta Trotzigs och Katarina Frostensons författarskap (2007) och Till det omöjligas konst: essäer om litteratur och psykoanalys (2010), Jag gav honom inte min kärlek. Om hövisk kärlek som kvinnlig strategi (2012)

Lars Jonsson, musiker och musikproducent verksam vid Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur (ISAK) vid Linköpings universitet. Central gestalt för den legendariska skivetiketten Bauta records.

Helena Persson, chef för Norrköpings konstmuseum, tidigare chef för Göteborgs konsthall.

Anna-Lena Renqvist, filosof och sedan många år delaktig i FSL:s verksamheter. Disputerade 2004 vid universidad de Pompeu Fabra med avhandlingen Eros, Kronos y Kairos : hacia una doctrina de tiempo de F.W.J. Schelling. Skriver på en bok om skapandet och tiden för FSL:s skriftserie Ariel, litterär kritik.

Ellen Söderblom Saarla, litteraturforskare vid Linköpings universitet. Hennes avhandlingsarbete handlar om 1100-talets romanlitteratur.

Lars-Håkan Svensson, poet, översättare, litteraturforskare. Under fem och ett halvt decennium har L-H S varit en mycket viktig förmedlare, introduktör och kritiker av såväl klassisk som modern poesi i Sverige. Under många år redaktör för den legendariska poesitidskriften Tärningskastet. 2013 utkom Eros skakar mig där han tillsammans med Jesper Svenbro samlat och kommenterat sina tolkningar av Sapfo och Alkaios.

Johanna Vernqvist, litteraturforskare vi Lidköpings universitet och kritiker. Hennes avhandling handlar om  hur begär, kärlek och sexualitet representeras i Margareta av Navarras (1492-1549) verk Heptameron (1559) samt i lyrik av Louise Labé (1526-1566) och Gaspara Stampa (1523-1554).

Magnus William-Olsson poet, kritiker översättare och grundare av FSL.

SPRÅK OCH OFÖRNUFT- realeasesamtalet

Antologien Språk och oförnuft behandlades under ett samtal i ”teatertrean” på Stockholms dramatiska högskola. Författaren och forskaren Hanna Nordenhök hade fått i uppdrag att inleda och leda samtalet. Av bokens författare närvarade Lars-Gunnar Bodin, Helena Granström, Mats Rosengren, Johns Swedenmark samt redaktören Magnus William-Olsson. Tyvärr blev Hann sjuk och tvingades tacka återbud. I hennes ställe kom författaren, forskaren och dramatikern Christina Ouzounidis och framförde en inledande text av Hanna. Hon deltog förstås också i samtalet. Den långa raden prominenta samtalsdeltagare som alla satt församlade i en stor ring av stolar, presenterar sig själva i samtalsinledningen. I mitten av ringen en mikrofon. Inspelningen finns att tillgå här:
https://soundcloud.com/magnusw-o/sprak-och-ofornuft-releasesamtalet

Läs mer om boken här: 

http://konstenskunskapkunskapenskonst.blogspot.se/

FSL VALIDERAR

FSL sände vårvintern 2015 ut en enkät till ett representativt urval personer som på olika vis deltagit vid FSL:s seminarieverksamhet och bad om att få nyttja dem som referens vid kontakter med framtida samarbetspartner, myndigheter, institutioner och anslagsgivare. För vidare kontakter och frågor har var och en angivit sina e-postadresser. Kontakta dem gärna.

Personerna som tillfrågats representerar olika konstnärliga och akademiska discipliner, olika länder och de har deltagit vid olika tidpunkter, tidsspann och i olika funktioner under FSL:s snart 13 åriga historia.

Resultatet finns nu redovisat här:
http://fsl-validering.blogspot.se/

VAD SKER 2015?

Inför starten av det nya lärosätet Stockholms konstnärliga högskola ingick FSL ett samarbete som stadgade att vi skulle hålla fyra forskarseminarier under 2014. Efter många år av problem med finansieringen av seminariet upplevde vi samarbetet som löftesrikt, i synnerhet som vi hade mycket givande samtal med Utbildningsdepartementets representant, Eino Örnfeldt, och den tillförordnade rektorn Anna Lindal. Den ordinarie ledningen som tillträdde en bit in på året delade dock inte sina företrädares öppna och intresserade ledarstil. Efter att vi i närmare ett halvår på alla tillgängliga vis försökt få något slags besked kom slutligen ett enkelt mail där de avböjde fortsatt samarbete.

Efter beskedet kallade vi snabbt in FSL:s styrelse för att finna sätt att rädda forskarseminariets verksamhet innevarande år. Styrelsen beslöt att FSL skall ägna året åt att söka andra mer permanenta samarbeten och/eller former för att driva seminarierna vidare. Under tiden skall vi ingå mer tillfälliga allianser för att kunna genomföra seminarieverksamheten under 2015. Nästa planerade seminarium INTERPRETATION/ARKEOLOGI – ATT AKTUALISERA DET AVLÄGSET FÖRFLUTNA kommer alltså att äga rum, även om vi i nuläget inte vet exakt var och när.

Vi skall också försöka validera vår hittillsvarande verksamhet och vi kommer därför inom kort att per email be många av er som deltagit vid FSL:s seminarier att skriva några rader om era erfarenheter och upplevelser av verksamheten.

Kursen PERFORMATIV KRITIK fortsätter på Stockholms dramatiska högskola (Stdh). För information och ansökning se http://www.stdh.se/utbildningar/fristaende-kurser/performativ-kritik-15-16

Malmö Högskola har också initierat arbetet med att Starta en systerkurs i PERFORMATIV KRITIK i samarbete med FSL liksom med andra universitet/högskolor i regionen. Siktet är inställt på att kursen skall starta 2016.

FSL:s nordiska seminarium kommer också att hålla en större sammankomst i Helsingfors i höst i samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.

De fyra seminarier vi höll på SKH blev väldigt lyckade, mycket tack vara personalen på Linnégatan. Vi vill passa på att tacka dem alla, t.ex. Guiditta Sunnemark, Kay Artle, Johan Andersson och Leila Hammouda. Tack!

Sammanfattningar av de fyra seminarier vi höll på Linnégtan 2015:

1.  ”Seminariet som tankeform”:                                      

 http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/02/the-seminar-as-form-for-thinking.html

2. ”Risk”:

http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/06/sammanfattning-av-riskseminariet-pa.html

 3.  ”Uppmärksamhet”:

 http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/10/sammanfattning-uppmarksamhetsseminariet.html

4. ”Tänka språk”:

http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/12/tanka-sprak-sammanfattning.html

För mer information, maila: magnuswo.fsl@gmail.com

KRITIKER nr 34 ute nu!

KRITIKER nr 34 är gjort av en gästredaktion,  bär titeln BALANSAKTEN, TAKTEN och rör sig kring det vi kallar ”performativ kritik”.


Reaktionens inledning

Hur ser den kritiska akt ut som utmynnar i text? Hur ser den text ut som utmynnar i en orkester? I vissa fall går vägen till kritisk och begreppslig reflektion genom handstående, måleri eller idioti. I vissa fall är handståendet en kritisk akt i sig. I vissa fall är en text ett ljudfiske.
     I detta nummer av Kritiker har vi intresserat oss för konstuttryck som vibrerar mellan olika läsarter och textualiseringar. Utgångspunkten har varit att närma sig tidskriftsformatet som en rumslighet, en scen. Här agerar olika aktörer med uttryck och material som vidgar förståelsen för vad en sida kan uppträda som, vad en performativ kritik kan vara och hur en text kan handla.  Under arbetets gång har materialet funnit en starkare tyngdpunkt i relationen mellan olika textarter och de kritiska akter som dessa omsätter och ger upphov till. Flertalet av bidragen utgår från görandet som en metod för förståelse i spänningsfältet mellan performativitet och kritik. Det är texter som från olika håll tänker görandet och samtidigt ropar: Gör tänkandet, gör det tänkta gjort!
     Det är också texter som på olika sätt destabiliserar givna förhållningssätt och läsarter: hur närmar vi oss en text som är en dikt, en essä och ett utställningsrum samtidigt – som hos Imri Sandström? Hur läser vi en text likt Camilla Damkjærs Kritiske stillingtagen eller Pauline Olivieros Deep Listening-stycken, texter som är skrivna för att kroppsligt göras och att undersökas kroppsligt? Flera av texterna i numret förblir i en grundläggande mening olästa ända tills de framförs. Det gäller i en mening Erik Peters kritiska och tolkande läsning av Ingeborg Bachmans dikt Thema und Variation. Hans bidrag visar hur metoder och uppmärksamhetsformer hämtade från musikalisk komposition öppnar för en tidigare oprövad form av litteraturkritik, performativ såväl i sitt undersökande som i sitt uttryck.
     Tyska Monika Rinck kommer med en vattrad och böljande föreläsning om begreppet risk, översatt och tolkad av poeten Cecilia Hansson. I denna tar hon med läsaren genom en serie etymologier, referenser, arkipelager – och strandar till sist på ett blindskär. Där blir att sätta sin sak på grund att som en idiot stå kvar i den blotta och blottade idiotin. Obegripligheten står här fram som den enda verkligt möjliga hållningen i en tillvaro präglad av kommunikation och rationalitet.
     Imri Sandström använder sig i sin tur av andra förflyttningar. I en kontinuerlig översättningspraktik korsläses poeten Susan Howes New England och Västerbottens historia och språk på ett sätt som genomlyser det geografiska, poetiska och konstnärligt platsspecifika. Bidraget återfinns på hemsidan The Pages, tillfälligtvis i performanceform, och som här, genom ett utdrag som presenteras i tidskriftsrummet.
     I essän Att måla och att undersöka vad det är att måla får vi följa konstnären Maria Nordin när hon genom sin egen praktik undersöker måleriets tänkbarhet, måleriet som en specifik form av tänkande, och hur denna intimt hänger samman med kroppens rörelser. Texten reflekterar över måleriet som en handlande kraft, och prövar hur måleriet överskrider representationen genom målandets akt, som öppnar måleriet för ett bortom målningen.
     I ett samtal mellan Gisela Nauck och kompositören Gerald Eckert kommer ytterligare perspektiv på hur en konstart kan ta gestalt i en annan konstform, här som i hur ett musikalisk tänkande kan agera inom ett bildskapande. Den rumsliga dimensionen, som ofta får en avgörande roll i Eckerts musikverk, blir ett viktigt begrepp även för hans tuschteckningar, som i numret presenteras i ett urval av konstnären. Den transkriberade dialogen genererar en textform med sin egen immanenta rumslighet, även när den som i detta fall blir obestämd: uppstår samtalet i två fasta positioner (mitt emot varandra vid ett cafébord), eller kanske i en rörelse genom rummet (i en gemensam vandring genom landskapet)? Här ryms också flera led i en kedja av interpretationer; i den talade dialogens transkription till text, i översättningen mellan två språk, i läsarens uttolkning av tecknen på bladet..  
     En annan typ av spänning inför läsaktens upphov till möjliga läsarter kommer Pauline Oliveros bidrag med. Hon är en amerikansk kompositör som utifrån sin praktik Deep Listening utarbetat metoder där lyssnandet som uppmärksamhetsform står fram som en handlande akt. De texter som i föreliggande urval introduceras befinner sig i skärningspunkten mellan instruktioner, reflektioner och dikter och uppmanar till en aktualisering utanför sidans rum.
     I sin balansakt Kritisk stillingtagen prövar Camilla Damkjær slutligen att i text och bild begreppsligen undersöka handståendet som metod för kritisk reflektion. Genom det specifika tillstånd som denna kroppsliga praktik ger upphov till reflekterar hon kring hur handståendets medvetandestruktur kan möjliggöra andra tankeakter. Handståendet presenteras som ett reflexivt rum där den kritiska akten kan vecklas ut och få syn på sig själv.
    Den konstnärliga spännvidd som finns representerad hos de medverkande återfinns även hos oss som redaktion, där våra olika intressesfärer koreografi, musik, ljud, bildkonst och litteratur har präglat arbetet med numret. Den affirmativa nyfikenheten har varit redaktionens kritiska metod och en viss spretighet själva målsättningen.

Moa Franzén, Anna Nyström, Erik Peters, Peter Söderberg, Magnus William-Olsson

SKAFFA NUMRET:

PRIS PRENUMERATION Prenumeration Sverige 195/295/400 SEK. Norge 170/255/345 NOK. Danmark 160/240/325 DKK. Finland 21/32/43 EUR. PRIS LÖSNUMMER #34 Sverige 150 SEK. Norge 140 NOK. Danmark 135 DKK. Finland 16 EUR. Porto tillkommer. Prenumeration/beställning/info info@kritiker.nu

Verksamheten i nio punkter

FSLs verksamhet 2014 (i Sverige):

·       I vårt samarbete med Stockholms konstnärliga högskola har vi gjort fyra seminarier

                  1.  ”Seminariet som tankeform.” Läs sammanfattning:                                     

     http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/03/seminariet-som-tankeform-sammanfattning.html

                  2. ”Risk.” Läs sammanfattning:

                          http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/06/sammanfattning-av-riskseminariet-pa.html

                  3.  ”Uppmärksamhet.” Läs sammanfattning:

                   http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/10/sammanfattning-uppmarksamhetsseminariet.html

                  4. ”Tänka språk.” Se sammanfattning:

                   http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/11/tanka-sprak.html

 

·       Med stöd av Svenska Akademien, Brasilianska ambassaden och Wahlström & Widstrand genomförde vi en veckas program i Göteborg och Stockholm med fem inbjudna brasiliansk poeter och forskare. Särskilt tack till Marcia Sá Cavalcante Schuback! Lyssna till den avslutande diskussionen om poesi och översättning i den postdigitala eran:

http://fslpodcast.blogspot.se/2014/10/translating-poetery-in-postdigtial-era.html 

·       I samarbete med Kungliga konsthögskolan och i samarbete med Stockholms dramatiska högskola, en del a Stockholm Konstnärliga högskola, har vi genomför kursen Performativ kritik där tio konstnärer från alla konstområden, kritiker och akademiska forskare deltagit på halvfart. Flera offentliga seminarier och redovisningar ingår i kursen.

·       I anslutning till kursen Performativ kritik har vi givit fyra öppna föreläsningar med utgångspunkt i kunskapsteoretiska grundverb. Mats Rosengren talade om ”Kunna”, Lars-Gunnar Bodin om ”Förmedla”, Helena Granström om ”Veta” och Loulou Cherinet om ”Förändra”.

·       Vi genomförde i augusti två halvdagsseminarier på Stockholms konstnärliga högskola med särskilt inbjudna för att diskutera alternativa finansieringar och huvudmannaskap för litteraturkritik.

·       I samarbete med förlaget Ariel har vi givit ut två titlar i FSL:s skriftserie Ariel litterär kritik, antologin Methodos (medv. Jan Håfström, Jonna Lappalainen, Christina Ouzounidis, Mats Persson och Magnus William-Olsson), samt Tänka rytm – en essä om form och betydelse av Eva Lilja. Se: http://fslskrifter.blogspot.se/

·       Varje onsdag genomför FSL:s produktionsgrupp som består av deltagare från de skandinaviska länderna ett Skype-sammanträde där vi utöver praktiska frågor diskuterar kritik och offentlighet. Dessa samtal är också den redaktionella basen för den omfattande verksamheten på vår Facebookgrupp som rymmer närmare 1700 dedicerade medlemmar. Se: https://www.facebook.com/groups/51948204256/

·       På Vår Podcastsida publicerar vi seminariediskussioner och föreläsningar. Se: http://fslpodcast.blogspot.se/

·       I samarbete med tidskriften Kritiker har vi medverkat till numret Balansakten, takten ett nummer om och med performativ kritik. Performativ release på Fylkingen i Stockholm den 15 januari.

Sammanfattning TÄNKA SPRÅK

Detta seminarium som var det sista av de fyra som FSL gjort år 2014 enligt det avtal vi ingick med Stockholms konstnärliga högskola för ett år sedan och som har ägt rum i det nya lärosätets vackra lokaler på Linnégatan 87 i Stockholm, i rum 502, själva balsalen, med högt i tak, parkett, kristallkronor och kakelugnar. De fyra seminarierna har velat presentera FSL:s särskilda tradition och idé om konstens kunskapande och kunskapandets konst med utgångspunkten i kritiken förstådd såväl i filosofisk mening som i det etymologiska ljuset av det grekiska verbet krínein (”urskilja”, ”avgöra”, ”bedöma”) och den skapande interpretationen. Men genom seminariernas följd har vi också velat iscensätta ett tänkande. De fyra seminariernas titlar kan läsas som en förhoppning om ett tänkt förlopp och dess dramaturgi. Det första seminariet hette ”Seminariet som tankeform” (se http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/03/seminariet-som-tankeform-sammanfattning.html ). Det andra ”Risk” (se http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/06/sammanfattning-av-riskseminariet-pa.html ). Det tredje ”Uppmärksamhet” (se http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/10/sammanfattning-uppmarksamhetsseminariet.html ) . Och det fjärde, som denna text något hoppas kunna sammanfatta, hette ”Tänka språk”.

Inför seminariet hade vi bett John Swedenmark att skriva en text att sända ut som underlag för, och bakgrund till diskussionerna. John sände oss texten "Skillnad och återkoppling – element till en språkbeskrivning" i en preliminär form (den definitiva versionen av texten kommer att publiceras i FSL:s skriftserie i mars 2016). Jag vill inte ge mig in på att sammanfatta denna ytterst rika och komplexa text, men det tar till uppgift vad som under medeltiden kallades en ”Summa”, det vill säga allt det någon har att säga om något, och texten berör därmed, om än med varierad emfas, språket i alla avseenden. För att något göra Summan talbar förelade John fem påståenden för seminariet är begrunda och överväga inför fredagens inledande diskussion om temat ”Tänka språk”.

Kl. 13.00. på fredagen samlades alltså följande personer i en ring under kristallkronorna: Brita Olsson, Tatjana Brandt, Ebba Jordelius, Emma Hammarén, Susanne Halvardsson, Marie Samuelsson, Per Mårtensson, Thomas Olson, Magnus Jacobsson, Kajsa Sandström, Elena Dahl, Anna Algulin, John Swedenmark, Rebecka Holmström, Eva Lilja, Hild Borchgrevink, Åsa Elieson, Lars Hermansson, Peter Mickwitz, Erik Tängerstad och Magnus William-Olsson.

Seminariet inleddes av Magnus W-O med en text som kan läsas här http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/12/inledning-t-seminariet-tanka-spra.html

Därefter tog John Swedenmark vid. Han började med en perfomance vilken bestod i att han packade upp en inslagen bukett medan han berättade om dess tillkomst. John sa att han genast förkastat sin första tanke att be om en bukett som symboliserade ”språket”. Vem skulle inte falla i vanmakt inför en sådan uppgift? Istället bad han listigt floristen att komponera en bukett till en person som var enastående mångsidig, varierad och oförutsägbar. Adressaten var alltså själva saken. När John så tagit av pappret och försiktigt lossat på cellofanet stod på golvet, mitt i vår ring en enastående bukett, genast omtalad som ”språket”, vilken – självfallet – trotsade varje beskrivning men som likväl kunde skärskådas, tolkas och omnämnas från alla olika håll, i olika skalor och med olika tungomål. Frågan om buketten ”språkets” status och modus blev under hela helgen ett ytterligt fruktbart, för att inte säga genialiskt, föremål för tänkandet. Men när denna första del av Johns performance var avrundad inledde han med Peter Mickwitz hjälp den andra, som bestod i framförandet av en text ur Parle ju ling? av Anders Olsons (1901-2004) på det av denne uppfunna språket ”Ling”, ett tungomål som – av exemplet att döma – alla kan förstå, för så vitt ”alla” redan kan latinska, germanska och slaviska.

Därefter vidtog ett vindlande samtal med utgångspunkt i alla de församlades tankar om och erfarenheter av språk, ofta utifrån vars och ens konstnärliga verksamhet och i relation till Johns text och påståenden. En lång rad fascinerande och intressanta tankar formulerades. Brita Olson talade vackert om språket ur erfarenheten av språkförlust, av fundamental misstro mot orden. Tatjana Brandt lade ut ett tema som hon sedan på olika vis höll fast vid och utvecklade, kring ”det dialogiska” i Bakhtins och Bubers tappningar. Ebba Jordelius talade om måleriets eventuella språklighet och frågan om begreppsliga, naturvetenskapliga tankar kan utvecklas genom målandets konst. Emma Hammarén talade om repetition och språket som objekt, tänkandets rumslighet, med utgångspunkt i en utställning hon gjort. Susanne Halvardsson förde in diskussionen på det biologiska, ett tema som återkom under hela seminariet i olika tappningar. Marie Samuelsson, som senare återkom till just detta under presentationen av sin mikoopera på lördagskvällen, talade om språkets valörer bortom det semantiska. Per Mårtensson påpekade att det i förhållande till seminariets titel talats väldigt mycket om språk med mindre om tanke. Utifrån sitt skrivande som tonsättare förslog han formuleringen som ett möjligt begrepp att utgå ifrån för att tänka tänkandet utan att tvingas in diskussioner om språkets väsen. Thomas Olson diskuterade konstverkets språkliga representation i kritiken. Magnus Jacobsson återbördade diskussionen till Johns text och den centrala roll ”talhändelsen” har i hans ”Summa”. Anna Algulin gjorde en fantastik läsning av Johns text med utgångspunkt i ett newtonskt tankeschema, en terminologisk översättning som skapade en sorts naturvetenskaplig skugga till,  eller kanske en vålnad av Johns text som därefter gång på gång skred genom samtalet. Sunt aliquid Manes. Kajsa Sandström artikulerade en annan hållning som återkom under helgen, nämligen den att språket  under vissa betingelser låter sig behandlas som ett material bland andra material. Elena Dahl gjorde bland annat det viktiga påpekandet att språk kanske är kommunikation, men att kommunikation är mer än bara språk. Rebecka Holmström talade om dokumentationens bristfälliga språklighet och om hur denna brist också ger öppnande möjligheter, samt om hur språkliga tomrum generellt kan ge plats åt erfarenhet. Eva Lilja, som talade i vetskap om att hon skulle få större utrymme redan nästa dag, förde in den kognitiva teorin i samtalet. Hon lanserade också ett annat av seminariets viktiga teman, det om dröjande och balans, men hennes inlägg slutade i en gåtfull och fascinerande tanke om att framtid förutsätter ett förutskickande som eventuellt, i det utdragna dröjande vi kalla balans, skulle kunna suspenderas, så att vi i rytmiskt hänseende blev kvar i ett nu utan kommande. Hild Borchgrevink påminde, apropås Anders Olsons ”Ling” om Øyvind Rimbereids fantastiska bok Solaris korrigert som är en poetisk framtidsgestaltning avfattad på ett enastående konsekvent blandspråk, en konstruerad norröna ekvivalent till ”spanglish” eller ”portoñol”. Åsa Elieson lanserade möjligheten av det absoluta, i Gud förankrade, Ordet som utgångspunkt för ett tänka språk genom konst. En tanke som föreföll skapa ett olösligt ”antingen eller” i förhållandet mellan konst och liv, representation och representerat, handling och idé. Vid det här laget rusade klockan mot fem och inte bara  Peter Mickwitz kämpade med blodsockerfallet. Men Erik Tängerstad hann ändå att med hänvisning till Herder göra en reflektion om språk och verklighet och den definition av ”tecken” som mycket av samtalet denna långa och rika dag åberopat sig på. Därefter släckte vi ljuset och vacklade till måltid.

Lördagen inleddes med ett samtal mellan Eva Lilja och Efva Lilja om ”Rytm, ord och tid”. Dessa namnar som båda genom hela sina liv, men från mycket olika håll, arbetat med rytm talade med utgångspunkt i Evas nya bok Poesin rytmik- en essä om form och betydelse. Nr. 6 i FSL skriftserie (se http://poesinsrytmik.blogspot.se/ ) Men också Efva har ett par aktuella böcker som omtalades, framför allt kanske Förstår du vad jag inte säger? – Om dans som samhällsomstörtande kärleksförklaring (Ellerström, 2012). Deras samtal kom att präglas av en del av terminologisk  och kunskapsteoretisk skiljaktighet. Efva inledde med ett vackert, gestiskt och dansant (i ordets lexikala snarare än estetiska mening) anförande. Hon sa sig tänka språket genom rörelsen. En tanke som senare under seminariet återklingade såväl i Heideggerdiskussionen som genom söndagens avslutande session. Efva förankrade också rörelsen i rummet och genom naturlagarna (framförallt gravitationen). Hon framlade sitt ”tänka språk genom rörelse” som en handfast samhällskritik och i synnerhet en kritik av den logocentriska rationaliteten. Språket har olika lager, menade Efva; rörelsen, ordet, lyssnandet, etc. vilka inte nödvändigtvis flätas in i eller ens berör varandra, men som verkar samtidigt. Efva berätta också två historier som fick betydelse för samtalet efteråt. Dels om hur hon i närheten av nordpolen under ständig sol lät dansen förlora sin förankring i den återkommande cirkulära tiden och även – genom ljuset och det alltigenom vita landskapet – sin rumsliga begräsning. Och dels berättade honom om hur hon främst i Ryssland, men även i svensk glesbygd, mötts av ett annorlunda och befriande förhållande till ”förståelse”.

Eva redogjorde sedan för sin teori om rytm, form och betydelse, framlagd i boken och om hur hon genom ett långt liv i tanken om rytm gått igenom olika stadier av insikt. Rytm är, menar Eva, ett av tillvarons och universums fundamentala sätt att vara. I själva verket är det endast i teorin möjligt att tänka sig något som saknar rytm. Denna tanke, som i Evas terminologi kretsat kring begreppet ”kaos”, blev sedan en produktiv stötesten för seminariesamtalet, och en metadiskurs till den överhängande frågan om språket immanens och eventuella transcendens – kan vi tänka språket från något bortom språket? Och vad tänker vi i så fall med, i och ur? Föremålet för Evas tänkande är väsentligen ”frasen” – ytterligare ett begrepp som har olika innebörder t.ex. inom olika konstarter. Teoretiskt har hon kommit vidare genom att ta hjälp av kognitionsforskning där inte minst tanken att korttidsminnet blott varar 3 sekunder fått en helt grundläggande plats i hennes teori om rytm (parentetiskt sagt så rimmar dessa 3 sekunder med Johns från Benveniste och bakom honom helt andra traditioner hämtade nyckelbegrepp ”Talhändelse”). Frasen förhåller sig till vår möjlighet av ”igenkännelse” man känner igen rörelsen som någonting och genom denna mönsterbildning finner eller skapar vi betydelse. Denna tanke, som ibland tangerar en sorts mystik, är central och häpnadsväckande i Eva teori – den att rytm alltid har/får betydelse. I förlängningen av Evas teori skymtar den spekulativt lagde ett sorts pytagoreiskt universum där allt betyder i kraft av sin rytm. Men det bli förstås också en starkt dualistisk vision, där intet (läs ”kaos”) negativt garanterar alltet.

Detta var mer eller mindre explicit också ett av ämnena för diskussionen efter Efvas och Evas samtal. Tuija Likkanen, Marie Samuelsson och flera andra manade att Kaos inte kan uppfattas som en negation, utan måste förstås som något. Erik Tängerstad rent av härledda detta något genom nederländskan gas (uttalas chaas) till just molekylernas arytmiska beteende i vatten när det uppträder som ånga. Andra frågeställningar gällde olika traditioner att tänka rytm. Framförallt musikerna och tonsättarna i församlingen menade att diskussionen inte gjorde redan för skillnaderna mellan puls, takt och rytm. Konstnären Nanna Nordström tog upp förhållandet mellan helhet och detalj i tredimensionella föremåls rytmik och även i rumsliga installationer där uppmärksamheten på rytm tar alla sinnen i anspråk.  Vi talade också mycket om tid, såväl kosmiskt grundad klocktid som erfaren, subjektiv tid. Slutligen fördes också en lång diskussion utifrån Efvas ryska anekdot om ”förståelse”, bildning och konstens villkor.

Efter lunchpausen skulle Marcia Sa Cavlacante Schuback och Esa Kirkkopelto framför Martin Heideggers dialog Ur ett samtal om språket – mellan en japan och en frågande. De valde att göra det med upprättandet av den ”fjärde väggen” och publikkontakten var därför implicit och estetiserad. Publiken hade kopior med dialogen i svensk översättning. Aktörerna började emellertid med att framföra den tyska texten, men Esa Kirkkopelto, som inte är så haj på tyska, gick rätt snart över till svenska, som han inte heller riktigt behärskar. Rätt snart fann de två att det hela vara ”to painful” och ”pinsamt” så de övergick till att samtala på engelska om den dialog som alltså inte framfördes. En hel del blev sagt och ännu mera inte. De tog paus men upprätthöll likväl den fjärde väggen. Vi återvände. Esa och Marcia fortsatte en stund. Men till slut revs väggen och vi fick lite tid till samtal.

Kari Løvaas ställde en viktig fråga som kontrasterade Heideggers och även Walter Benjamins sätt att tänka språk mot en saussuresk/strukturalistisk teckenförståelse. Esa svarade genom att hänvisa till den tidige Derridas dubbla förhållande till frågan. Å enas sidan ett fenomenologiskt frågande och andra sidan ett strukturalistiskt. Marcia tog sig istället an frågan om hur Heidegger ur handens verk och skrivandet formulerar sig kring tecknet ur tecknandet. Ur Karis fråga utkristalliserades hur som helst de tre fundamentala utgångspunkterna för att tänka språk under seminariet; ett biologiskt eller naturvetenskapligt, ett strukturellt och ett fenomenologiskt. Anna-Lena Renqvist reste en viktig fråga om gesten/åtbörden, som har en central plats i Heidegger tänkande  och även i den dialog vi alla satt med i knät. Också detta visade sig vara en central frågeställning, inte minst i diskussionen om vi kan tänka oss ett ”utanför språket” som ett ”kommande till språk”, ett ”komma till tals”. Marcia formulerade också en tanke som i dess förlängning blev en viktig del av dettas seminarium när hon talade om grekiskans Koinê (benämningen på den panhellenska grekiskan) ett ord som latinet översätter med ”communis” och som på svenska översättas med ”gemensam”, ”allmän” och engelskan med ”common”. Marcia tog upp tanken i samband med Heideggers betoning av det ”europeiska” i motsats till det ”östasiatiska”, ett ord vilket såväl Marcia som Esa kopplade till vår tids begrepp det ”globala” och ”globalisering”. Den vidare tanken gäller emellertid kommunikationens roll för hur vi tänker språk. Kommunikationen är vår tids kanske första svar på frågan om språket. Men att kommunicera (lat. communicare) innebär ju just att ”göra gemensamt” och föremålet för detta gemensamgörande blev, av naturliga skäl, ett av seminariets gåtor.

Efter middagen hade Slagverkaren Per Sjögren och sångerskans Monika Danielsson (gemensamt utgör de ”Duo Ego”) dukat till konsert i balsalen. Inför en hänförd publik framförde de Marie Samuelssons nya ”mikroopera” Varför skulle jag inte tro på kärleken?, ett femton minuter långt stycke som utgår från en dikt med samma titel av Magnus William-Olsson som även sjungs i översättning till spanska av Ángela García, till tyska av Astrid Harnisch och till engelska av Pamela Robertson-Pearce. Efter framförandet och långa applåder för musikernas insatser och Maries komposition talade Marie om kompositionsarbetet, om det konkreta tonsättandet av de olika språken, om instrumenteringen, sången, talet, suckarna och även om den kärleksuppfattning som kommer till uttryck i verket, varpå Monika och Per spelade stycket en gång till. För undertecknad, som första gången hörde stycket i konsertsituation var det en överväldigande och hänförande upplevelse.

Kvällen slutade med bar och tung dans som inte upphörde förrän de sista gått hem vid ettiden på natten, på skakiga ben, med hjärtat fullt och skallen äntligen tömd.

På söndagen träffades vi sedvanligt på nytt, som alltid en decimerade med dedicerad skara, som denna gång bestod av John Swedenmark, Anna Algulin, Susanne Halvardsson, Eva Lilja, Magnus Jacobsson,  Kari Løvaas, Tatjana Brandt och Magnus William-Olsson.

Ett vindlande samtal om och utvecklande helgens tankar och erfarenhet utspann sig, ett samtal som i dess helhet kan avlyssnas här : https://soundcloud.com/magnusw-o/fss-seminarium-tanka-sprak-slutsamtal

Efter att vi tagit avsked och plockat undan tog vi den ännu prunkande buketten ”Språket” och ställde den utanför rektor Paula Crabtrees låsta dörr, som en vink, en heideggersk åtbörds, för att visa att FSL gärna fortsätter samarbetet med Stockholms konstnärliga högskola.

Om svar anhålles.

Magnus William-Olsson