Inledning t seminariet "TÄNKA SPRÅK"

Välkomna hit till det fjärde och sista seminariet som FSL gör i samarbete med Stockholms konstnärliga högskola i år 2014. Temat denna helg är, som bekant, ”Tänka språk” – en rubrik som ju redan i sin tvåords-sammanställning rymmer en hel rad av de problemställningar som vi, med stor säkerhet, kommer att röra vid under de kommande dagarna. Hur förhåller sig tänkande till språket? Kan man tala om ett tänkande utanför språket? Och vad skulle i så fall ett sådant tänkande tänka i, ur, genom och med? Är språket alls tänkbart ? Vad tänker vi med när vi gör det föremål för tanken? Och vad sker med språket när vi gör det till sitt eget objekt? Föregår kanske språket tanken, som en sorts natur? Eller är språket tvärt om att förstå som ett slags verktyg för tänkande?

Men frasen ”tänka språk” är också möjligt att tänka på just som språk, med hjälp av olika terminologier, i olika register. De två orden tillsammans exemplifierar väl versfoten anapest. Dess lustfyllda rörelse från en nasal till en mellanöppen rundad vokal vilka båda slutar i samma klusil ”änk-åk” ger, tänker jag, frasen dess fonetiska signatur. Ur frasen tio bokstäver kan man förstås anagrammatiskt reorganisera nya meningar och ord: TÄNKA SPRÅK – Vad ryms där för andra ord: PANK SÄRKÅT - TÅ KNÄ SKRAP – ÅKT PARSÄNK. Den som kommer på ett riktigt bra anagram lovar jag att ge en öl, kyss eller båda i morgon kväll när vi lyssnat till Duo Ego som framfört Marie Samuelssons komposition och vi övergått till fest, fylla och dans.

Men temat och rubriken denna gång har också sin historia här i det här sammanhanget. Och jag ska så här inledningsvis försöka vara lite personlig.

När jag i början på 80-talet på allvar började försöka formulera mig kring poesin, kritiken och tänkandet så erfor jag en viss frustration över de som tänkte på min konstart ur språkfilosofisk och språkvetenskaplig synvinkel. Ja kanske rent av över hur filosofin som sådan i själva verket tycktes vara just ett ”Tänka-Språk” som skilde sig från det ”Tänka-Språk” som poesin representerade. Vad jag gjorde då, när jag började, var väl helt enkelt erfarenheten av det Richard Rorty i en  sin berömda antologi från 1967 kallar ”The Linguistic Turn” (Den språkliga vändningen), alltså erfor att filosofin - alltsedan slutet på 1800talet – bygger tanken med idéer om språket. Ett bygge som kan tolkas så att det inte finns något, natur eller fenomen eller fantasi, givet eller skapat, som inte (också) finns eller är som språklig konstellation.

Den filosofi som då var aktuell – och som i högsta grad fortfarande är det vad gäller ”tänka språk” -  lutade sig, ja grundade sig, i en viss lingvistisk tradition, ett visst sätt att tänka språket; den strukturella eller strukturalistiska lingvistiken med ursprung i Ferdinand de Saussures teorier. Som alla andra vetgiriga ungdomar vid denna tid läste jag Foucault, Derrida, Roland Barthes och Jaques Lacan med stor iver, tänkare som alla på olika vis ”tänkte språk”. Det var, kan man kanske säga, en kunskapsteoretisk skolning som filosofiskt drillade i grammatik och sofistiskt lekte i troper. Men mitt största intresse i livet var ju poesin och det jag verkligen övade mig i vid denna tid var det poetiska och poesins sensibilitet, för ”språket i dess högsta potens”, ”språket som allt det kan vara”

Många av filosoferna jag beundrade och läste skrev också om poesi, men när jag läste det de då skrev uppstod i mig ofta en sorts kortslutning, som om deras annars så fascinerande ”tänka språk” just här blev tungt och klumpigt och fyllt av konstig ideal och fördomar. Poesin framstod ofta, och nu tvingas jag förstås att generalisera alldeles för grovt, som ett slags undantag, en extrem eller rent av utopi: Språket ter sig i grunden som ett fängelse eller åtminstone ett Haus der Seins, ett Varats hus – som Heideggers berömda formulering lyder. Men poesin låter oss ur fångenskapen skymta en himmel.

Ett intressant och i svensk kontext betydelsefullt exempel är Julia Kristevas doktorsavhandling La révolution du langage poétique som utkom 1974 och ungefär tio år senare slog igenom i Sverige, dvs. ”slog igenom” i begränsade litteratur och filosofikretsar. Bokens titel är i sig en reflex av denna föreställning, dels förstås i tanken att poesin är ett särskilt  språk, men också den 70-talsaktiga (och, måste man kanske tillägga, 2010-talsaktiga) förhoppningen på ”revolutionen”. Det poetiska språket som revolutionens avantgarde. Tropen implicerar förstås att det som revolutionen står inför, själva ordningen och makten, är språk; grammatik, nämligen,  tecken-ordning, fallocentrism; Symbolen och Lagen. I den mycket läsvärda boken röjer Julia Kristeva en dimension av språket bortom den gällande Symboliska ordningen, en dimension hon kallar det semiotiska. Denna trakt syntes också mig, under denna tid, som en möjlighet, åtminstone för den som nöjde sig med ett poesins reservat. I en snart framlagd avhandling, Livet mellan raderna - Revolt, tomrum och språkbrist i Agneta Enckells och Ann Jäderlunds tidiga poesi,  visar förövrigt  Tatjana Brand hur två poetiska författarskap på 1980-talet, Ann Jäderlunds och Agneta Enkells, förhöll sig till men även överskred och rent av kanske förkastade Kristevas ”tänka språk” just ur perspektivet att den strukturalistiska lingvistik Kristeva traderar ter sig otillräcklig för att inte säga antipoetisk. Poesin är varken ett annat eller ett särskilt språk.

Ur denna oenighet om ”tänka-språk”,  flammar ständigt och på nytt, och faktiskt ända sedan filosofin en gång uppstod som filosofi under antiken, konflikten upp mellan filosofi och poesi. Det här seminariet är på många sätt grundat just i den konflikten. Såväl tänkandet som språket står ständigt på spel här och rollerna i spelet är inte Harlekin, Colombine och Pajazzo, utan Poeten, Konstnären och Filosofen och så förstås den lille infertila hybriden, mulåsnan bland oss – den av alla älskade och alla avskydde kritikern.

Idag flammar konflikten inte minst upp ur frågan om hur vi ska tänka förhållandet mellan det enskilda och det gemensamma, det partikulära, det kontinuerliga, det universella, en strid som löper genom politiken, etiken och offentligheten, genom det privata, vardagliga och samhälleliga, och som kan beskrivas som en strid om prepositioner och pronomina.

Ur poesiläsaren, musikerns, skådespelarens, dansarens erfarenhet av verkandet ter sig emellertid den pronominella begrepsexercisen - Jag för mig, Hon för dig, dem för oss, vi för honom, hen för dem, etc. - som djupt otillräcklig. Förhållandet mellan enskilt, mångskilt, gemensamt och ensamt har ett långt rikare register än vad språkets pronomina låter oss uttrycka. Men också de prepositioner som reglerar tänkandet om tänkandet ter sig hjälplösa ur det konstnärliga verkandets perspektiv. Det skeende som äger rum då två dansare dansar eller en musikensemble spelar ihop överskrider prepositioner som i, ur, med, för, mellan. Ja, den som sysslar med konst, och inte minst då den lille mulåsnan, kritikern, måste grunda sitt tolkande, värderande och prövande arbete i insikten att det vi erfar ur-med-genom-till-av-etc. konsten till allra störst delen inte låter sig sägas. Inför konstverket i dess verkan står vi alla alltid utan an-språk.

Hur denna an-språks-löshet ska kunna artikuleras i en tid som så litar till begreppen och det påståeliga som vår, är en av vår tids stora frågor. Jag tänker mig att det bästa sättet ta sig an den är att gå till själva saken, till denna formel på vars grund de an-språks-fulla filosoferna och de an-språks-lösa poeterna ställer sin sak, ja kanske rent av sitt verk. Nämligen formeln ”Tänka-språk”. Vad kan dessa två ord ha för innebörder för oss i dag?

”TÄNKA SPRÅK”

FSL:s seminarium på stockholms Konstnärliga högskola 5-7 december 2014. Linnégatan 87.

OBS. anmäl deltagande snarast till magnuswo.fsl@gmail.com

De senaste decennierna har det gjorts flera försök att tänka språk utanför, på tvärs mot, och utvecklande de teorier om språket som i så hög utsträckning präglat 1900-talets estetik, vetenskap, filosofi och epistemologi. På vilka sätt kan konstens kunskapande och konstnärers erfarenheter bidra till omprövandet av hur vi tänker språk? Det sista av FSL:s seminarier på Stockholms Konstnärliga Högskola år 2014 ägnas denna fråga.

Inför seminariet skriver John Swedenmark en essä om olika försök att tänka språk idag ur lingvistisk, språkfilosofisk och konstnärliga traditioner. Essän sänds ut till deltagarna i god tid före seminariet

Fredag kl.13.00-17.00

Magnus William-Olsson hälsar välkommen, introducerar seminariets tema.

Presentationsrunda.

Diskussion om hur språket kan tänkas utifrån deltagarnas erfarenheter, funderingar och praktiker mot bakgrund av John Swedenmarks essä "Skillnad och återkoppling – element till en språkbeskrivning". Diskussionen får gärna bli personlig och prövande och syftar till att finna och formulera frågeställningar som vi kan ta med oss till de följande dagarnas program.

Lördagen:

10.00-12.00 Efva Lilja v/s Eva Lilja – Om rytmer, ord och tid. Diskussion.

13.30 – 17.00. Esa Kirkkopelto och Marcia Sá Cavlacante Schuback uppför dialogen: ”Ur ett samtal om språket – mellan en japan och en frågande” ur Martin Heideggers bok  På väg mot språket. Diskussion.

19.30. Duo Ego framför den fyrspråkiga mikrooperan ”Varför skulle jag inte tro på kärleken?” av tonsättaren Marie Samuelsson.

20.30-00.00 Bar och dans till DJ Absconditus (afrikanskt, latinskt, karibiskt)

 

Söndagen

11.00-13.00 Sammanfattande samtal. Samtalet spelas in och publiceras som podcast.

MEDVERKANDE:

Duo Ego består av Monika Danielsson (sång) och Per Sjögren (slagverk). Se:

http://www.duoego.se/

Esa Kirkkopelto är Professor i Konstnärlig forskning vid Performing Arts Research Centre (Tutke),Theatre Academy (TeaK), University of the Arts Helsinki. Han är också verksam regissör, dramatiker, filosof och skribent.

https://www.teak.fi/alltypes.asp?d_type=5&menu_id=1709&tag# 

Efva Lilja är Konstnär, professor i koreografisk komposition och sakkunnig i konstnärlig forskning på Utbildningsdepartementet. Hon har i många decennier varit en ledande koreograf i Sverige och utomlands. EL har också skrivit och publicerat böcker. En bra översikt över hennes arbete finns på: http://www.efvalilja.se/

Eva Lilja Är  professor emerita i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon har ägnat mycket av sitt skrivande och tänkande åt poesi och i synnerhet metrik. Hennes imponerande verklista rymmer en lång rad studier om framförallt kvinnliga lyriker, Edith Södergran, Elsa Grave, Sonja Åkesson, m.fl. På uppdrag av Svenska Akademien skrev hon Svensk Metrik (2006) och Svensk Verslära (2008) två grundläggande verk för förståelsen och kunskapen om metrik i allmänhet och svensk metrik i synnerhet. Under senare år har Eva Lilja trätt i dialog med kognitionsforskning i sitt utforskande av vad rytm egentligen kan vara, hur den kan förstås och beskrivas. Resultatet av det arbetet står att läsa i boken Poesins rytmik. Se: http://poesinsrytmik.blogspot.se/

Marie Samuelsson är tonsättare. Hon har komponerat för många olika sättningar, alltifrån kammarmusik till stycken för symfoniorkester, liksom såväl vokal- som elektronmusik. För ett år sedan väckte hon uppståndelse med operan Jorun Orm i Öga, med libretto av Kerstin Ekman. En bra bild av MS konstnärskap får man genom: http://www.mariesamuelsson.se/

Sök också på hennes namn på Spotify för att lyssna till hennes musik.

Marcia Sá Cavlacante Schuback är professor i filosofi vid Södertörns Högskola, översättare och författare. Hon har ett omfattande filosofiskt författarskap på flera språk. Som översättare har hon arbetat såväl med filosofi som med poesi till portugisiska och svenska från dessa och andra språk. Hon är Heideggerkännare och har översatt Sein und Zeit till Portugisiska. På FSL har hon medverkat i flera seminarier, senast vid ”Translating Poery in the postdigital era” (som finns att lyssna till här: http://fslpodcast.blogspot.se/ ) Hon Medverkar också i antologin Performativ kritik se: http://konstenskunskapkunskapenskonst.blogspot.se/

Om MSCS se vidare: http://www.sh.se/p3/ext/content.nsf/aget?openagent&key=sh_personal_profil_sv_285561

 

John Swedenmark är lingvist, översättare, kritiker och författare. Han började som lingvist men lämnade akademien och blev fri skribent. Han har varit kulturredaktör på LO-tidningen, han har varit och är ännu medlem i åtskilliga tidskriftsredaktioner. Han har översatt många tiotals böcker främst från isländska men också från franska och andra språk. Han har givit ut två egna böcker , Kritikmaskinen och i FSL:s skriftserie Baklängesöversättning Om den senare, se t.ex: http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/11026-litteratur-john-swedenmark-baklaengesoeversaettning-

Övergripande om JS:

http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Swedenmark

Om Martin Heideggers På väg mot språket ur vilken dialogen ”Ur ett samtal om språket – mellan en japan och en frågande” är hämtad kan man t.ex. läsa:

http://hd.se/kultur/boken/2012/12/12/heideggers-revor/

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/martin-heidegger-pa-vag-mot-spraket/

http://www.svd.se/kultur/understrecket/enligt-heidegger-ar-det-spraket-som-talar-i-oss_7242193.svd

 

VÄLKOMNA!
För mer information skriv till magnuswo.fsl@gmail.com

 

 

 

 

SAMMANFATTNING UPPMÄRKSAMHETSSEMINARIET

Sammanfattning av Uppmärksamhetsseminariet på Stockholms konstnärliga högskola 3-5 oktober 2014 

Helt eller delvis närvarande under seminariet var: Helena Hildur, Emma Hammarén, Håkan Lindgren, Britta Olsson, Ola Nilsson, Johan Nordbeck, Per Mortensson, Ebba Jordelius, Else-Britt Kjellqvist, Hild Borchgrevink, Rebecka Holmström, Kim Hedås, Daniel Pedersen, Sara Gordan, Lotta Muth, Maria Ssandgren, Elena Dahl., Lisa Ullén, Katarina Carlshamre, Cecilia Roos, Tomas Olsson , Heléne Ohlsson, Karin Ivarsson, Karin Häll, Christina Ouzounidis, Staffan Caarlshamre, Kate Larsson , Göran Torrkulla, Magnus Jacobsson, Magnus William-Olsson, samt till och från en rad doktorander och lärare från SKH. Under Lördagskvällens föreställning, bar och dans deltog en större antal personer som här inte nämns vid vart enskilt namn.

Fredagen inleddes i ett grått men varmt väder. Seminariedeltagarna kom uppsläntrande för trappan och passerade en ”tavla” med texten ”Teser om uppmärksamheten”. Jag vet inte i vad mån folk verkligen tog sig besväret att via sina QR-läsare ta sig fram till teserna, men här är de: https://www.youtube.com/watch?v=y5x-9ejwCcY Långsamt fylldes rum 502 med folk. Rummet är en vacker balsal vettande mot nybroviken, med två vackra kristallkronor i det höga taket. I ena hörnet en grön kakelugn. Vi satte oss alla i ring i bakre delen av rummet allt medan Johan Andersson med sedvanlig finess lade sista handen vid PA och ljusinstallationen. När alla samlats inledde undertecknad seminariet (texten kan läsas här: http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/2014/10/inledning-till-uppmarksamhtsseminariet.html).

Under eftermiddagen gjordes sedan en runda, där alla deltagarna, utifrån deras erfarenheter och tankar, talade om uppmärksamheten som fenomen och begrepp. Gemensamt skapade dessa berättelser en komplex och levande väv av iakttagelser, idéer och tankar, men det skapades också en sensibilitet och just uppmärksamhet för varandras idiosynkrasier och särskildheter som vi bar med oss vidare i seminariets fortsättning. Det att de samlade representerar så många skilda professioner, från dansare till filosofer, från psykoanalytiker till musiker gav det sagda en konkretion och mångfald som var kraftfull. Allt från de dagliga övandes- och repetitionsritualer till nattdrömmar och meditationserfarenheter lades, prövades och belystes som former av uppmärksamhet. Varje inlägg kommenterades och diskuterades av de övriga och några tydliga teman uppdagades. Dels gällde de koncentrationens gentemot öppnandes uppmärksamhet, dels gällde det uppmärksamhetens nödvändiga begräsningar och former. Men också tanken att uppmärksamheten är ett fenomen och begrepp som prövar gränserna mellan konst, tanke och vardag.

Under dagen framförde också Dag Andersson, Pär Ulander, David Tallroth och Carina Reich en version av stycket "Just my imagination". Stycket, som kan beskrivas som en undersökning av gemensamgörandets uppmärksamhet, består i att de fyra aktörerna sjunger körens partier i den gamla souldängan ”Just my imagination”. De fyra måste låta sånger gå i sina huvuden, tyst och synkroniserat, för att bära den genom alla tystnaderna tills de gemensamma insatserna skall framföras. Det var ofta vackert och skapade en förtätad stämning och uppmärksamhet i rummet. Efteråt berättade Carina Reich om styckets tillkomst och lite om det forskningsprojekt i vilket det ingår. Hon fick en hel del kommentarer och framförande kom sedan också att löpa som en referens i helgens vidare diskussioner.

Lördagen inleddes med en dubbelföreläsning av Kate Larsson och Göran Torrkulla, båda filosofer men varsitt konstnärskap (litteratur respektive måleri). Utgångspunkten var deras arbete med boken Stiglöshet ( http://www.adlibris.com/se/bok/stigloshet-3-essaer-om-uppmarkamhetens-former-9789185725199 ). De två föreläsarna inledde med att redogöra för den tredje medförfattaren, Babis Carabeidis bidrag i boken som består av en parafras av Platons ”Gästabudet”. Därefter talade Kate länge och vackert om naturen och drömmen som uppmärksamhetens orter. Hon uppehöll sig en del vid några författare. Den amerikanska poeten Lyn Hejinian och den kanadensiska Anne Carson, liksom de svenska poeterna Lennart Sjögren och Folke Dahlberg, samt den franske filosofen Gaston Bachelarde som Kate ägnat mycket tid och tänkande. Ett av de teman som hon utvecklade var hur uppmärksamheten som fenomen, erfarenhet och begrepp kan om inte överbrygga så åtminstone låta oss uthärda det faktum att naturen inte låter sig tänkas eller skrivas som natur och drömmen inte som dröm.

Göran Torrkullas föreläsning tog sig an uppmärksamhetens moraliska dimension. Uppmärksamheten är inte bara estetisk eller kunskapsteoretisk, den är framförallt relationell och därmed öppnar den för ett moraliskt tänkande. Göran betonade att uppmärksamheten har sin grund i förundran (det Platon kallar ”tó thaumázein”) och som Göran själv i boken Stiglöshet  för vidare genom att tala om epifani.  I förundran ”slås vi av något” medan ”något framträder” i epifanin. Han pekade också på att vardagen är uppmärksamhetens hemvist. Den uttrycker sig som ett personligt förhållningssätt. Tingen och världen ställer stället i sig själva krav på vår uppmärksamhet. Ett annat tema i Görans föreläsning var det dialogiska. Han tog upp Martin Bubers räcka ”tilltal, gensvar, ansvar”. Uppmärksamheten är å ena sidan uttryck för en förväntan, men också svaret på ett krav. På så vis måste man tänka uppmärksamheten som etisk, nämligen som ett sätt att värna vardagen som hemorten för våra liv.

Samtalet efter föreläsningen blev animerad. Det kom bland annat att handla om att relationen som relation och inte som förbindelse mellan subjekt och objekt är det centrala när man talar om uppmärksamhet. Frågan om vad uppmärksamhetens ansvar egentligen bestod i diskuterades livligt och Göran tog exemplet med vittnet. Den som bevittnar något görs också delaktig blott genom sin uppmärksamhet. Men vi är också uppmärksamt ansvarige att ”välja mening” samt att ta vara på tillfället (kairos). Varje val är, som Kirkegaard skriver, på liv och död.. De två föreläsningarna tycktes komplettera varandra genom att dra upp linjerna för å ena sidan en uppmärksamhetens poet och å den andra en uppmärksamhetens etik. Och vi slutade med att ställa oss frågan: Hur kan vi tänka etikens relation till poetiken genom uppmärksamhetens som erfarenhet, fenomen och begrepp?

Efter lunch kom Johanna Garpe och gav en mycket vackert formad föreläsning om den formskapande uppmärksamheten och kollektiva skapandeprocesser. Föreläsningen tog sig uttryck i en självbiografisk fabel som började i högmod, prövades av haveriet, flykten, självrannsakan och som slutade i insikt och succé. Johannas närvaro, språk och tankeskärpa fyllde detta mytiska schema med konkret och ciselerad kunskap. Om hon i berättelsens högmodsfas som regissör hade ”målat med människor” kom hon till slut fram till en metod som såväl gav akt på de enskilda individerna som på det gemensamma. Med Stanislavskij menade Johanna att scenkonst är ”Nuets konstform” I den måste man upprätta olika slags uppmärksamheter. Johanna använde sig av en psykologisk typologi av uppmärksamheter som rymde 1. Fokuserad uppmärksamhet. 2. Fasthållen uppmärksamhet (eller koncentration). 3. Selektiv uppmärksamhet. 4 Alternerande uppmärksamhet. 5. Delad uppmärksamhet. Och hon berättade hur dessa uppmärksamhetstyper spelade in i det konkreta regiarbetets alla processer. I förberedelsefasen arbetar hon ensam med att tolka och som hon sa att ”bada i verket”. Sedan går hon i dialog med verk och upphovpersoner. Därefter inträder det hon kallade ”pardansen” som handlar om att tillsammans med verket och vad det medger finna de ”dansbara” strukturerna. Därpå följer ”Solodansen” där hon riktar sig mot sig själv, mot vad hon vill säga, utrycka, göra. När detta förarbete är gjort lämnar Johanna helt förberedelserna. Det som fastnat har värde, det hon glömmer betyder nog inte så mycket. Principen är att hon inte återvänder till förberedelsearbetena. Genomförandefasen inleds med att hon träffar den enskilda aktörerna en och en. Hon lyssnar på dem och på deras tankar kring verk och framförande. Slutligen berättade hon att hon insisterar på att repetitionsrummet skall vara rent och heligt. Inga grejer, inga mobiltelefoner eller annat. Där ska uppmärksamheten helt riktas mot arbetet. När detta lyckas förnimmer alla medverkande att de skapat något som är större än det de har tillsammans. Johanna gick också in på vad slags uppmärksamhetsregister regissören måste odla och hon framhöll att regissören måste uppmärksamma mängder av fenomen samtidigt i synnerhet när produktionsförhållandena är så rationaliserade och strikt reglerade som de ofta är i synnerhet på stora teatrar och förstås extra mycket när det gäller Operor som involverar så många delar och människor. Hon menar att regissören lär sig att röra sig mellan att sålla, välja, scanna och snabbt förflyta sig mellan uppmärksamhetsformerna och att regissörens konst i stor utsträckning handlar just om att behärska dess förflyttningar.

Efter föreläsningen vidtog diskussion. Någon tog upp den intressanta roll skammen intog in hennes berättelse (vid insikten i haveriet) och påpekade att skammen ju ofta handlar om det individuella och kollektivet. Johanna svarade då att skammen i detta fall nog mest handlade om att hon gjort något hon egentligen inte velat göra. En annan fråga var om hennes fabel verkligen pekade hän mot en etik eller om den snarare var en regimetod, om det slags gemenskapande hon talade för var universell eller blott knuten till teatern. Är detta slags etiik översättligt till världen utanför teatern?

Efter paus framträdde duon Ludd för första gången på ett par år. Den består av musikerna och tonsättarna Lise-Lotte Norelius och Ida Lundén. De spelade två låtar och fick intressant nog under spelandet hantera några oförutsedda sladdbrott och rundgångar. De två har spelat länge ihop och denna improvisationsbaserade duo uttrycker också deras täta och länge prövade musikaliska relation. På scen står Lise-Lotte bakom sin laptop och sin mixer och har en del små ganska oansenliga instrument som består av bland annat tyg, metalltrassel, en vibrator och en sorts klocka. På andra sidan står Ida med sitt iögonfallande, sceniska och ibland nästan fetischistiska instrumentarium. Ett leksakspiano, en vackert format lergök, ett glasögonfodral och i det andra stycket använde hon två, av hennes föräldrar tillverkade, träsnurror med komiskt pickande trähönor som taktfast trummar när hon svänger instrumentet.

Musiken grep verkligen publiken. Och efter låtarna diskuterade vi länge med Ida och Lise-Lotte frågor om hur deras uppmärksamhet fördelar sig, på sig själva, på framtiden, på det klingande, instrumenten, varandra, varandras idéer och på det intryck musiken såväl som det sceniska gör på publiken. En del diskussion blev det kring pausens möjlighet i improvisationsmusik. Det talade om det kontrapunktiska tänkandet och de två musikerna visade sig också ha ytterst olika förhållande till det visuella.

Baren öppnade 19.00

 Kl. 19.30. äntrade Bogdan Szyber scenen. Han berättade om hur han börjat intressera sig för frågan om uppmärksamhet och medvetande. Den experimentella psykologi och kognitionsforskningen var hans utgångspunkt och i synnerhet the Coice-Blindness-labb i Lund (se: http://www.lucs.lu.se/choice-blindness-group/ ) I detta arbete hade han stött på trollerikonsten och sökt upp mästertrollkarlen Tom Stone. Denne hade Bogdan nu bjudit hit och han lämnade så scenen till Tom som genomförde en briljant föreläsning om sin syn på trolleriet som vilande på våra kognitiva förmågor och begräsningar. Föreläsningen inleddes med att Tom genomförde en serie trick med mynt och en penna. Därefter redogjorde han med många och illustrativa historiska och anekdotiska utvikningar för vilka omständigheter och villkor som gjorde tricken möjliga. Till hjälp tog han alltså kognitionsvetenskapens tänkande. Vi fick lära oss om perceptionsfält och om hur vissa rörelse döljer andra rörelser beroende på våra nedärvda uppmärksamhetsbeteenden, om blickens makt, om förgrund och bakgrund om hur hjärnan skapar kontinuitet och mönster och annat sådant. Men Toms föreläsning var, liksom Johannas, också en föreställning som började och slutade med ett föremål, en sko, som endast trädde fram just som början och slut av berättelsen.

I diskussionen framhöll Tom att skönhet var hans syfte. Han fick en rad frågor om lögn, illusion och sanning. Om trolleriets likheter med andra konstarter och om dess tradition var modern eller möjligen uråldrig, om den hade sin rot i vetenskapen eller magin, etc.

När föreställningen var över, långa applåder och rosor utdelats återupptogs baren. Dans inleddes till DJ Szybers låtlista och sedan dansade, drack och umgicks vi tills kläder var svettiga, ben vingliga, och utlevelsen någorlunda ersatt uppmärksamheten i våra stjärntvättade väsen.

På Söndagen möttes vi igen, en grupp på elva deltagare. Sara Gordan, Lisa Ullén, Rebecka Holmström, Hild Borchgrevink, Helena Hildur, Per Mortensson, Magnus Jacobsson, Brita Olsson, Göran Torrkulla, Kate Larsson och Magnus William-Olsson. Under närmare två timmar diskuterade seminariets olika bidrag, teser, tankar och upplevelser. Hela samtalet finns att lyssna till på FSL:s podcastsida: http://fslpodcast.blogspot.se/

När allt var klar tog vi adjö och skildes i en känsla av… kanske just – förundran.

MAGNUS WILLIAM-OLSSON

INLEDNING TILL UPPMÄRKSAMHTSSEMINARIET

Välkomna hit! Jag ska strax introducera seminariet. Men jag förslår att vi först bara med några ord presenterar oss för varandra så att man kan skrivna ned alla namn och få englimt av varnadras bakgrund. Jag heter Magnus William-Olsson, poet, kritiker, översättare ledare för FSL:s forskarseminarium……

Välkomna till FSL och Stockholms Konstnärliga högskola som vi gör 4 seminarier med i år. Det första ägde rum i vintras och handlade om Seminariet som tankeform, det andra ägde rum i maj och handlade om Risk. Men FSL har gjort många sådana här hellånga seminarier det här är faktiskt den 54 i ordningen, tror jag. Vi gör också andra sorters seminarier. Fram till och med i tisdags gästades vi t.ex. av fem brasilianska poeter och forskare som vi gjorde en rad olika kortare seminarier med i Göteborg och här i Stockholm.  Vi har ofta långväga gäster, men vår bas är Skandinavien. Under vårterminen arrangerar FSL till exempel ett  stort metrikseminarium i Helsingfors, vi gör ett seminarium om poesi och politik i Köpenhamn,  och vi gör ett nordiskt kritikseminarium i samarbete litteraturfestivalen i Lillehammer i slutet av april.

FSL har också grundat en ytterst levande tidskrift som heter Kritiker. Vi har en skriftserie, som ni kan titta på här borta på bordet. Vi har Facebookgruppen ”Fria seminariet i litterär kritik”. Bloggen: http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/ . Podcastsida där man kan lyssna på seminarier och föreläsningar. Vi ger tillsammans SKH och KKH kursen ”Performativ kritik”.

Grunden för alla våra verksamheter är ”kritikbegreppet”, som väsentligen har två rötter: Å ena sidan upplysningstänkandet och framför allt förstås Kant som formulerade en ide om kritiken och det kritiska vilken mycket förenklat går ut på att ta en annan ståndpunkt och att därifrån pröva, värdera och döma, för att uppnå förändring.

Kritiken så som den har traderats sedan Upplysningen har på många vis gått i stå, inte minst därför att det kritiken kritiserar själv blivit kritiskt. Allt och alla är ju numera kritiska. Det finns inte ett lärosäte, inte en kursplan eller myndighet, inte en förening eller ens någon enskild person numera som inte berömmer sig av att vara kritisk. Säg mig någon enda person eller institution som idag stoltserar med att vara ”okritisk”. De stora föremålen för upplysningskritikerna var ju just institutionerna, Staten och kyrkan. Men staten är sedan länge kritisk inte bara i största allmänhet utan också och i synnerhet mot sig själv, för att nu inte tala om kyrkan och biskoparna som ju rent av för det mesta är kritiska till och med till den tro de företräder – ja till och med den förr ofelbare påven pryder sig numera med självkritik.

Frågan om vad kritiken, som tanketradition med förändrande anspråk, ska ta sig för när allt kritiserat självt är kritisk – är faktiskt svårare än kul. Kritiken har varit enastående lyckosam i att förändra och inte sällan förbättra sina föremål. Det gäller såväl den filosofiska, som den politiska och den estetiska kritiken. Och det är svårt att tänka sig en värld som inte har tillgång till den. Men hur kan kritiken återknyta till sitt anspråk?

På Fria seminariet har detta varit en ständigt närvarande fråga. Och det svar vi oftast prövat är att grunda kritiken annanstans än i den kritiska filosofins tradition, nämligen i konsten och skapandet, förstådd just som en kritik.

När vi började, arbetade vi med vad vi kallade ”litterär kritik” – kritikens som litterär genre och tanken att litteraturen i sig är kritik. Essäns tradition.

Vår utgångspunkt blev det grekiska verb ur vilket ordet kritik stammar, verbet krínein, som är hämtat från den agrara sfären och betyder att ”sålla” eller ”urskilja” så som man t.ex. skiljer det fruktbara utsädet från det ofruktbara, den boskap som skall gå till avel från den som ska till slakt, eller de äpplen som bör ligga överst i korgen när man går till marknaden för att sälja.

Ett av problemen med upplysningens kritik tradition är ju att den från början var så  förtjust i förnuftet att den snörde av tänkandet från känslan och kroppen. Men kritik, i den grekiska betydelsen av ordet, som krínein, tar alla våra förmågor i anspråk: De kognitiva, ja visst. Men för att skilja fruktbar säd från ofruktbar krävs också erfarenhet, sinnlighet, lukt, känsel, intuition, ja, det är en akt som tar hela ens väsen och alla ens förmågor i anspråk om den ska utföras väl.

En sådan kritik, ett fullt tänka-känna, är – har vi sagt oss här på seminariet – något alla, eller i alla fall nästan alla konstnärer måste öva sig i, eftersom detta moment av att kritisera det gjorda, ur, via och genom sitt fulla väsen är ett moment som återkommer i alla konstarter och i allt skapande. Nästan allt – i alla fall. Att känna, förstå, förnimma och pröva vad man faktiskt gör, har gjort eller vill göra är, tror jag, det svåraste av allt i konstskapandet.

Ofta har vi funnit anledning att tänka över detta moment i termer av interpretation eller som grekerna sa, med en vag hänvisning till guden Hermes, som hermeneia [tolka och översätta]. Interpretationen är ju en väl definierad och teoretiserad tradition i många konstarter, i synnerhet förstås inom musicerandets, skådespeleriets och översättandets konster. Men vad är och innebär det att interpretera?

Här blir det begrepp som vi denna helg skall pröva akut och ofrånkomligt, begreppet uppmärksamhet. Och kanske var det just med utgångspunkt i interpretationen som vi här på FSL allt intensivare för en typ sju åtta år sedan började tänka över uppmärksamheten.

En av de texter ni har läst inför det här seminariet, den som  heter just ”Uppmärksamhet” kommer ur min bok Läsningen föregår skriften – Poesins aktualitet. Den boken var kan man säga ett av många utfall av ett treårigt projekt som vi drev mellan 2008-2010 under titeln ”Uppmärksamhetens former”. Det var ett projekt som till grund hade tanken att vi just då genomlevde en på många vis avgörande ”uppmärksamhetskris” i ljuset av det skeende som kan kallas digitaliseringen.

I tisdags hade vi – som nämnt - avslutningsseminariet på ett veckolångt gästspel av fem Brasilianska poeter, översättare och poesiforskare. Seminariet handlade om att översätta poesi i den postdigitala eran. Det blev ett animerat samtal som visade vilken enormt stark och samtidigt svårvärderad roll allt detta med internet och digitala resurser tar i nutida översättning. Alla, också de som inte ansåg sig särskilt intresserade, visade sig vara fullständigt involverade och personligt skakade av den förändring de själva och deras konstart underkastats genom digitaliseringen. En av deltagarna började nästan gråta, sa hon, när hon tänkte på vad hon tyckte sig ha förlorat – en särskild sorts närvaro och koncentration i läsandet, som förr var själva utgångspunkten för hennes arbete. En annan deltagare menade sig stå i ett stundligt krig med sina impulser att ideligen vända sig till nätet, istället för att ”känna efter” själv.

Kring digitaliseringen har vi ofta på FSL laborerat med ett par begrepp som kan vara värda att nämna här. Det första är just ”Digitaliseringen” som brukar tänka över som ett historisk skeende som inleddes i början av nittiotalet och som avslutades ungefär 2008, eller nåt sådant. Det var det skede då vi alla kämpade febrilt med att lära oss den nya verkligheten. Vi lärde oss orientera oss och hantera digitaliteten. Vi tillägnade oss en mängd nya förmågor, som att ”surfa” att ”scan-läsa” och ”multi-taska”. Vi lärde oss de digitala arkivens logiker och tekniker, vi utarbetade nya relationer mellan överblick och detaljer, vi lärde oss nya förhållningssätt till minnet inte minst genom det digitala fotot, dess lagrings och publiceringsmöjligheter, vi lärde oss att parläsa med wikipedia, digitala ordböcker och google. Vi lärde oss nya sätt att dokumentera och aktualisera dokumentation. Vi prövade ut nya relationer mellan våra kroppar och deras digitala alter-egon,  Vi omförhandlade vad vi borde ha kvar i våra skallar och vad vi lika gärna kunde ha i mobiltelefonen, på hårddisken eller på nätet (t.ex. telefonnummer och stora delar av vår bildning, sånt som exakta årtal, verktititalar, sonettens olika rimscheman, etc, etc.) Hela digitaliserings skede medförde som sagt en kris i uppmärksamheten. Vi hade helt enkelt fullt sjå med att lära oss just detta. Vi slösade därför uppmärksamhet på skitsaker och försummade att uppmärksamma väsentligheter. Men kring 2008 ungefär kan man säga att vi  i stort sett hade lärt oss de tänkesätt, det handlingsvägar, den mentalitet och det slags rationalitet som digitaliteten fordrar av oss. Att det sedan oavbrutet kommer nya devices och användningsområden betyder inte så mycket. Vi har till och med lärt oss hur man förhåller sig till ”det nya”  som sådant i digitalitetens kronologik. Som, historiskt skede och skred var digitaliseringen över.

Vi kan alltså nu njuta privilegiet att överblicka digitaliseringen som historisk skede. Och gör vi det ser vi att somt har förändrats och annat förblir sig likt.

Digitaliseringens epok har nästan alltid beskrivits i termer av information. Det beror troligen på att informationssamhället och informationsekonomin, förstådd  i Marshall McLuchans efterföljd ännu var ett så starkt paradigm när de digitala teknikerna spreds i början på 90-talet, att den självklart stod fram just i den belysningen. Digitaliseringen har därför väsentligen förståtts som en repertoar av nya sätt och möjligheter att skapa, lagra och distribuera information. Det var också jakten på information som var motorn i uppmärksamhetskrisen. Vi jagades alla av tanken på att mer och bättre information ständigt väntade oss blott ett knapptryck bort. Men när vi nu kan se tillbaka på digitaliseringen som något historisk, står det allt klarare att vad det digitala egentligen, eller framför allt, öppna för var nya former av uppmärksamhet. Och det är detta faktum som ligger till grund för det andra begreppet jag vill ta upp, nämligen begreppet det post-digitala och det postdigitala tillståndet som idag i allt hög utsträckning tar över vårt förhållande till den nya värld digitaliseringen upplät. Det postdigitala präglas, som vi ofta har talat om det här på FSL, av ett uppmärksamhetsorienterat, istället för ett informationsorienterat tänkande. Vad betyder det? Låt mig ta ett exempel:

Litteraturen. I litteraturindustrin – om jag får uttrycka mig så - där tror man fortfarande att digitaliseringen framför allt erbjuder nya sätt att paketera och sälja samma ”entitet information”. ”Vi gör romanen i en version för papper, en annan för läsplatta, en trejde för mobildisplay och en fjärde som ljudfil” – tänker förlag, bokhandlare och marknadsavdelningar. Men vi som är tränande i utövandet av krínen, vi vet och känner ju omedelbart att det är en avgörande skillnad på att läsa en dikt på en mobildisplay än i en i en pappersbok eller att lyssna på den uppläst i lurar. Inte är det samma dikt? Nej – och varför? Jo, förstås därför att det rör sig om olika slags uppmärksamhetsformer. Vi som odlar detta krínein vi vet att alla skillnader har betydelse. Diktens själva väsen beror av hur vi uppmärksammar den. Ett musikstycke är något annat när vi lyssnar på den framfört live i konsertlokalen än när vi lyssnar på inspelningen av det i lurar på tunnelbanan hem.

Dessa skillnader i uppmärksamhet som digitaliteten öppnar går förstås att hantera konstnärligt. Och många författare gör också så. Att skriva på en blogg är förstå något helt annat än att skriva i sin anteckningsbok eller för att trycket. Det finns likheter, jag visst, men det finns också skillnader och över dessa skillnader kan man, som alltid bedriva kritik; tolka, interpretera, skapa. Nya genrer uppkommer: Tweeten är ett exempel, mickroberättelsen en annan. Båda tar sin utgångspunkt i mobildisplayen och SMS-tekniken – texter som man ska titta på intensivt en kort stund och sedan tänka på länge. Men också andra genrer uppstår. Transkritiken, till exempel, som blomstrar på sociala medier och som består i att ”länka”, cittera, tipsa, etc. Andra genrer uppstår genom förflyttningar mellan uppmärksamhetsregister. En ganska ny genre är att poeter trycker chap-books av sin blogg-dikter. Samma dikter men tryckta och handbundna i små böcker som man kan köpa direkt via bloggen. Och vips – har bloggdikterna blivit nya dikter bara genom den uppmärksamhetsförflyttning som bytet mellan bloggskärm och handbundet papper utgör. Exemplen kan mångfaldigas, såväl inom litteraturen som inom andra konster.

Man ska förstås akta sig för att hävda att dessa strategier representerar något avgörande NYTT vare sig i vår civilisation eller inom litteraturen eller konsten. Det är ju bland annat det Magnus Bremmer visar i den andra texten jag sände ut inför seminariet. Det postdigitala aktualiserar bara tendenser som vi har odlat förut. Men å andra sidan är det obestridligt att den gör något avgörande med kulturen som sådan. Den förflyttar tyngdpunkten från objektet till betraktaren, texten till läsaren, från teorin till tänkandet.

Denna insikt kallar, tänker jag, på en uppmärksamhetens estetik och en uppmärksamhetsfilosofi. I den bok varur ni har fått kapitlet ”Uppmärksamhet”, försöker jag att  formulera en poetik på uppmärksamhetens grund. Den boken är bara ett exempel bland många andra på att uppmärksamhetsbegreppet vunnit ny aktualitet. I morgon ska vi få höra två av författarna till en annan sådan bok, boken Stiglöshet, filosofen och författaren Kate Larsson samt filosofen och bildkonstnären Göran Torrkulla. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Idag är utgångspunkten de erfarenheter och tankar ni har med er hit. Vi är ganska många och det är viktigt att alla som vill ska få tillfälle att ge sina perspektiv. Jag föreslår därför att vi gör en runda, där vi låter tre personer i taget tala om sina tankar och erfarenheter kring uppmärksamhet– om de vill förstås, annars går det också bra att ”passa”. Och att vi andra tar anteckningar så att vi efter de tre kan göra en liten summerande diskussion kring det sagda. Sen går vi vidare, tre i taget, tills alla som vill har talat. Vid halv tre tar vi kaffepaus. Efter det kommer något att ske här inne som jag inte ska tala så mycket om, men det kommer att filmas för dokumentation. Så om det finns någon bland oss om absolut inte vill bli filmad (även om filmen som sagt inte ska visas offentligt) så föreslår jag att den personen stannar kvar vid kaffet i typ 20 minuter efter vi andra gått in. Därefter fortsätter vi som förut. Om någon vill kommentera eller ta upp frågorna i de i förväg utsända texterna är det förstås välkommet. Men det är inte alls nödvändigt.

Välkomna!

Fem Brasilianska poeteroch forskare gästade FSL under en vecka

De Brasilianska poeterna och forskarna Paulo Henriques Britto, Laura Erber, Marco Lucchesi, Fernanda Medieros och Helena Martins var FSLs gäster från den onsdagen den 24 september till onsdagen den 1 oktober 2014. Tillsammans med Marcia Sá Cavalcante Schuback och Magnus William-Olsson genomförde de en rad seminarier, samtal och uppläsningar under bokmässan i Göteborg och sedan i Stockholm.  FSL tackar Forum Nutidplats för Kultur, Rumänska kulturinstitutet i Stockholm och Kungliga konsthögskolan för deras bidrag till att besöket blev lyckat. Vi tackar också Svenska Akademien vars generösa bidrag var en absolut förutsättning för projektets genomförande, samt den Brasilianska Ambassaden i Stockholm och förlaget Wahlström & Widstrand för deras bidrag. Tisdagen den 30e september hölls ett seminarium med titeln ”Translating Poery in the postdigital era” där en grupp poesiöversättare till och från svenska och en rad andra språk tillsammans med de Brasilianska gästerna diskutera poesiöversättnings möjligheter och villkor i vår globaliserade och digitaliserad era. Seminariet finns i sin helhet att lyssna till på FSL:s Podcastsida:

http://fslpodcast.blogspot.se/

UPPMÄRKSAMHET - FSL:s seminarium den 3-5 oktober

Uppmärksamhet är den kanske viktigaste förmåga konstnärer och tänkare ägnar sina liv åt att odla, träna, utvidga och förfina. Uppmärksamhet inför det gjorda och det ogjorda. Det närmast omöjliga i att uppfatta vad man faktiskt gjort, vad som står där, hur det faktiskt låter, vad som syns! I den kritiska akten - det urskiljande som på gammalgrekiska kallas krínein  och som är centralt i nästan all konstnärlig och filosofisk verksamhet - är uppmärksamheten själva förutsättningen.

Men uppmärksamhet är också ett begrepp med vars hjälp vi kan tolka samhället, politiken, tekniken och ekonomin. Inom såväl psykologi som samhällsvetenskap,  ekonomi och humaniora har begreppet Uppmärksamhet under det senaste decenniet fått en allt ymnigare användning, inte minst i ljuset av det amorfa fenomen som brukar kallas digitaliteten. Slå på ordet ”attention” i googel scholar så får ni en vag uppfattning om fältets bredd.

FSL:s tredje seminarium i samarbete med Stockholms Konstnärliga Högskola äger rum den 3-5 oktober och ägnas Uppmärksamhet. Framträder gör filosofer, konstnärer och musiker av olika slag (se programmet nedan). Men i centrum står, som alltid vid FSL:s seminarier samtalet och de samtalandes erfarenheter, kunskaper och idéer. På lördagskvällen, med dess föreställning, bar, dans och fest kan man komma oanmäld. Men vill man delta i dagsprogrammen måste man anmäla sitt deltagande till adress magnuswo.fsl@gmail.com VÄLKOMNA!

Texter inför seminariet. Kritikern och litteraturvetaren Magnus Bremmers essä ”Orden, bilderna, Uppmärksamheten” samt kapitlet ”uppmärksamhet” ur Magnus William-Olssons bok Läsningen föregår skriften – poesins aktualitet. De som anmäler sig till seminariet på adress magnuswo.fsl@gmail.com får texterna som pdf i retur.

Erbjudande: KATE LARSON, GÖRAN TORRKULLAS OCH BABIS CARABEIDIS NYUTKOMNA BOK STIGLÖSHET, 3 ESSÄER OM UPPMÄRKSAMHETENS FORMER som ligger till grund för lördagsförmiddagens program finns att köpa för endast 100 kr + porto. Sänd ett mail märkt ”köpa stiglöshet” med namn och adress till info@lejd.se

Lokal: Stockholms konstnärliga högskola, Linnégatan 87, Stockholm

 PROGRAM

Fredag
13.00
Magnus William-Olsson introducerar temat.

13.30 – 17.00

Diskussion om begreppet uppmärksamhet, dess användbarhet i estetisk, politik, historisk,  samhälls- och samtidsanalys med utgångspunkt i seminariedeltagarna praktiker, tänkande och konst. Tänk gärna igenom era erfarenheter i förväg, tänk också på begreppets eventuella användbarhet utanför det rena skapandet. Förhoppningen är att vi denna dag skall ha formulerat så många frågor, erfarenhet och uppslag som möjligt som vi kan ta med oss till lördagens samtal.

Någon gång efter någon under eftermiddagen framförs "Just my imagination" av Dag Andersson, Pär Ulander, David Tallroth och Carina Reich.

Lördag

10.00-13.00
Stiglösheter - Kate Larson om "Drömmens språk, naturens tystnad" och Göran Torrkulla om "Vardagen som orten för våra liv" 

LUNCHPAUS

14.00-15.00

”Uppmärksamhet i kollektiva skaparprocesser”. Regissören Johanna Garpe.

15.30-17.00

Lise-Lotte Norelius och Ida Lunden uppmärksammar Ludd.

MIDDAGSPAUS

19.00. Öppnar Baren

19.30

Sim Sala Bim. Bogdan Szyber & Miss Direction med Tom Stone.

20.30 ca. Dans med DJ absconditus och gäster

 

Söndag

11.00-13.00

Sammanfattande diskussion som spelas in för publicering på FSL:s podcast-sida: http://fslpodcast.blogspot.se/

Medverkande

Johanna Garpe är regissör av såväl teater som opera verksam såväl i Sverige som utomlands. Hon är professor i ”Kroppsliga och vokala praktiker” på Stockholms konstnärliga högskola. I höst är hon aktuell i och med att Kungliga Operan ånyo tar upp hennes hyllade uppsättning från 2011 av Francis Poulencs revolutionsopera Karmelitsystrarna. Och den 5 september är det premiär "Karl Gerhard- en fantasi om en revykung" på Stockholms Stadsteaterden, i JGs regi. Se: http://kulturhusetstadsteatern.se/Teater/Evenemang/Karl-Gerhard/ 

Kate Larson är författare och filosof. Hon debuterade 1986 med romanen Flampunkten och har sedan givit såväl romaner, som essäer och annan prosa. 2009 disputerade hon på avhandlingen Everything important is to do with passion om kärleksbegreppet hos filosofen och författaren Iris Murdoch.

Ludd är en duo bestående tonsättarna och musikerna Lise-Lotte Norelius och Ida Lundén. Lyssna och läsa om Ludd på http://www.ludd-music.com/ Läsa om L-I N på http://www.lise-lottenorelius.se/ och om I L på http://www.idalunden.se/svenska/sv_index.html

Tom Stone (artistnamn för Thomas Bengtsson) är trollkarl och artist verksam såväl i Sverige som utomlands. Han är också författare till flera skrifter om trolleri. Se mer på http://www.trollkonstnär.se/

Bogdan Szyber är gränsöverskridande konstnär och artist. Tillsammans med Carina Reich har han alltsedan 80-talet gjort en lång rad uppmärksammade föreställningar, installationer och performances. En bra bild av mångfalden i hans arbete får man genom Reich + Szybers hemsida http://reich-szyber.com/ Från och med september 2014 är BS verksam som doktorand vid Stockholms konstnärliga högskola.

Göran Torrkulla är konstnär och filosof verksam vid Åbo Akademi. Han har en omfattande utställningsverksamhet bakom sig såväl i sitt hemland Finland som i Sverige. Den som vill bekanta sig med hans filosofiska tänkande kan fördel läsa essän ”Om uppmärksamhetens former” i Stiglöshet (Lejd, 2014) men även förslagsvis läsa Moralfilosofiska essäer¸(Thales 2001), ”Några tankar om att förstå och inte förstå konst” (Finsk tidskrift nr 243-244, 1998). Se också http://filosofia.fi/se/ordbok/T

KONSTENS KUNSKAP/KUNSKAPENS KONST - ÖPPNA FÖRLÄSNINGAR HÖSTEN 2014

Välkomna till årets öppna FSL-föreläsningar i hus 28 på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm: KUNNA, FÖRMEDLA, VETA, FÖRÄNDRA.

De två tidigare föreläsningsserierna, samlade i böckerna Performativ kritik och Methodos (se http://konstenskunskapkunskapenskonst.blogspot.se/ ), har visat vikten av att konsten inte enkelt övertar den filosofiska kunskapsteorins perspektiv, positioner och begrepp när den reflekterar över och formulerar vad den kan och vet. I år har vi därför bjudit in fyra tänkare och konstnärer från olika discipliner att tala om varsina verb som alla rör vid grundläggande förhållanden mellan konst och kunskap.

 

Torsdagen den 4 september kl. 15.00. talar filosofen Mats Rosengren med utgånspunkt verbet kunna.

Torsdagen den 18 september kl. 15.00. talar tonsättaren, poeten, mm Lars-Gunnar Bodin med utgångspunkt i verbet förmedla.
Torsdagen den 16 oktober kl. 15.00. talar författaren Helena Granström med utgångpunkt i verbet veta.
Torsdagen den 6 november kl. 15.00. talar konstnären Loulou Cherinet med ugångspunkt verbet förändra.

Föreläsningarna är öppna för allmänheten. Lokal: hus 28, Holmamiralens torg 8, Skeppsholmen, Stockholm. Fritt inträde.

Mats Rosengren (f.1962)är professor i retorik vid Södertörns Högskola. Hans forskning har sin bas i filosofi men sträcker sig över ett brett kunskapsfält som också inbegriper litteraturvetenskap, arkeologi och idéhistoria. En i sammanhanget lämplig bok för den som ännu inte lärt känna MR:s tänkande är Doxologi – En essä om kunskap som finns på bibliotek och som kan köpas t.ex. här: http://www.adlibris.com/se/sok?q=doxologi+%3A+en+ess%C3%A4+om+kunskap

MR leder för närvarande ett forskningsprojekt med titeln On Social Meaning – Ernst Cassirer, Cornelius Castoriadis and Philosophical-Rhetorical Anthropology se https://webappl.web.sh.se/p3/ext/content.nsf/aget?openagent&key=projekt_page_1394114310659

 

Lars-Gunnar Bodin (f.1935) har en på en gång vid och precis konstnärlig verksamhet bakom sig. Han var en av pionjärerna den svenska elektronmusiken och var den som tillsammans med Bengt-Emil Johnson myntade begreppet text-ljud-komposition. Han var under flera avgörande år ordförande för Fylkingen i Stockholm och en ledande kraft bakom EMS (elektronmusikstudion) som sedan 60-talet varit ett ständigt vitalt centrum för ljudkonst och avantgardistisk estetik. Som lärare såväl i Sverige som i USA har han inspirerat generationer av konstnärer, tonsättare och musiker. L-G B:s verk sträcker sig från musik, över poesi, bildkonst och performance. Helt nyligen utkom han med diktsamlingen Ord-Smak (Firework-edition) se Pär Thörns recension i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/intressant-i-marginalen/

Läs mer om L-G B på: http://www.semicolon.se/

Helena Granström (f. 1983) är författare, dramatiker och kritiker. Hon debuterade 2008 med boken Alltings mått och har sedan dess givit ut ytterligare fyra böcker, senast Hysteros (Natur & Kultur, 2013). HG är en profilerad och oväntad kritiker och skribent som rör sig över stora kunskapsfält och genrer. Ofta har hon artikulerat en civilisationskritik bortom med utgångspunkt mindre i politisk ideologi än i naturvetenskaplig, teknikkritisk och filosofisk reflektion.

Det finns många länkar till artiklar om och av HG på nätet, för dem som inte läst men vill bekanta sig med hennes senaste böcker, läs exempelvis:

Hysteros http://www.svd.se/kultur/litteratur/ett-liv-som-beroende_7912042.svd

Om versromanen Osäkerhetsrelationen se http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/helena-granstrom-osakerhetsrelationen-en-versroman/

Det barnsliga manifeset http://bernur.blogg.se/2010/december/det-barnsliga-manifestet-helena-granstrom.html

Loulou Cherinet (f.1970) är utbildad på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och University School of Fine Art & Design i Addis Abeba, Etiopien. Hon arbetar i flera medier, inte minst film och foto. Hennes verk som ofta har ofta en dokumentär sida är noggrant iscensatta, förhållandet mellan form och utsaga är alltid precist och genomtänkt i hennes verk. LC har en lång rad internationella och svenska utställningar bakom sig. 2011 presenterades en stor retrospektiv utställning av hennes verk på Röda Sten i Göteborg. Under snare år har hon undervisat mycket, bland annat på Kungliga Konsthögskolan.

För mer info om LC:

http://www.cherinet.com/

Intervju https://www.youtube.com/watch?v=Ln0t2evk0lQ

Recension av retrospektiven på Röda Sten i Göteborg: ://konsten.net/loulou-cherinet-pa-roda-sten/ 

http://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/loulou-cherinet-pa-roda-sten-goteborg/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4309675