Välkomna
hit! Jag ska strax introducera seminariet. Men jag förslår att vi först bara
med några ord presenterar oss för varandra så att man kan skrivna ned alla namn
och få englimt av varnadras bakgrund. Jag heter Magnus William-Olsson, poet, kritiker,
översättare ledare för FSL:s forskarseminarium……
Välkomna
till FSL och Stockholms Konstnärliga högskola som vi gör 4 seminarier med i år.
Det första ägde rum i vintras och handlade om Seminariet som tankeform, det
andra ägde rum i maj och handlade om Risk. Men FSL har gjort många sådana här hellånga
seminarier det här är faktiskt den 54 i ordningen, tror jag. Vi gör också andra
sorters seminarier. Fram till och med i tisdags gästades vi t.ex. av fem
brasilianska poeter och forskare som vi gjorde en rad olika kortare seminarier
med i Göteborg och här i Stockholm. Vi
har ofta långväga gäster, men vår bas är Skandinavien. Under vårterminen arrangerar
FSL till exempel ett stort metrikseminarium
i Helsingfors, vi gör ett seminarium om poesi och politik i Köpenhamn, och vi gör ett nordiskt kritikseminarium i
samarbete litteraturfestivalen i Lillehammer i slutet av april.
FSL
har också grundat en ytterst levande tidskrift som heter Kritiker. Vi har en
skriftserie, som ni kan titta på här borta på bordet. Vi har Facebookgruppen
”Fria seminariet i litterär kritik”. Bloggen: http://fsl-forskarseminariet.blogspot.se/ . Podcastsida där man
kan lyssna på seminarier och föreläsningar. Vi ger tillsammans SKH och KKH
kursen ”Performativ kritik”.
Grunden
för alla våra verksamheter är ”kritikbegreppet”, som väsentligen har två
rötter: Å ena sidan upplysningstänkandet och framför allt förstås Kant som
formulerade en ide om kritiken och det kritiska vilken mycket förenklat går ut
på att ta en annan ståndpunkt och att därifrån pröva, värdera och döma, för att
uppnå förändring.
Kritiken
så som den har traderats sedan Upplysningen har på många vis gått i stå, inte
minst därför att det kritiken kritiserar själv blivit kritiskt. Allt och alla
är ju numera kritiska. Det finns inte ett lärosäte, inte en kursplan eller
myndighet, inte en förening eller ens någon enskild person numera som inte
berömmer sig av att vara kritisk. Säg mig någon enda person eller institution som
idag stoltserar med att vara ”okritisk”. De stora föremålen för upplysningskritikerna
var ju just institutionerna, Staten och kyrkan. Men staten är sedan länge
kritisk inte bara i största allmänhet utan också och i synnerhet mot sig själv,
för att nu inte tala om kyrkan och biskoparna som ju rent av för det mesta är
kritiska till och med till den tro de företräder – ja till och med den förr
ofelbare påven pryder sig numera med självkritik.
Frågan
om vad kritiken, som tanketradition med
förändrande anspråk, ska ta sig för när allt kritiserat självt är kritisk –
är faktiskt svårare än kul. Kritiken har varit enastående lyckosam i att
förändra och inte sällan förbättra sina föremål. Det gäller såväl den filosofiska,
som den politiska och den estetiska kritiken. Och det är svårt att tänka sig en
värld som inte har tillgång till den. Men hur kan kritiken återknyta till sitt
anspråk?
På
Fria seminariet har detta varit en ständigt närvarande fråga. Och det svar vi
oftast prövat är att grunda kritiken annanstans än i den kritiska filosofins
tradition, nämligen i konsten och skapandet, förstådd just som en kritik.
När
vi började, arbetade vi med vad vi kallade ”litterär kritik” – kritikens som
litterär genre och tanken att litteraturen i sig är kritik. Essäns tradition.
Vår
utgångspunkt blev det grekiska verb ur vilket ordet kritik stammar, verbet krínein, som är hämtat från den agrara
sfären och betyder att ”sålla” eller ”urskilja” så som man t.ex. skiljer det
fruktbara utsädet från det ofruktbara, den boskap som skall gå till avel från
den som ska till slakt, eller de äpplen som bör ligga överst i korgen när man
går till marknaden för att sälja.
Ett
av problemen med upplysningens kritik tradition är ju att den från början var så förtjust i förnuftet att den snörde av
tänkandet från känslan och kroppen. Men kritik, i den grekiska betydelsen av
ordet, som krínein, tar alla våra
förmågor i anspråk: De kognitiva, ja visst. Men för att skilja fruktbar säd
från ofruktbar krävs också erfarenhet, sinnlighet, lukt, känsel, intuition, ja,
det är en akt som tar hela ens väsen och alla ens förmågor i anspråk om den ska
utföras väl.
En
sådan kritik, ett fullt tänka-känna,
är – har vi sagt oss här på seminariet – något alla, eller i alla fall nästan alla konstnärer måste öva sig i,
eftersom detta moment av att kritisera
det gjorda, ur, via och genom sitt fulla
väsen är ett moment som återkommer i alla konstarter och i allt skapande. Nästan allt – i alla fall. Att känna,
förstå, förnimma och pröva vad man faktiskt
gör, har gjort eller vill göra är, tror jag, det svåraste av allt i
konstskapandet.
Ofta
har vi funnit anledning att tänka över detta moment i termer av interpretation eller som grekerna sa,
med en vag hänvisning till guden Hermes, som hermeneia [tolka och
översätta]. Interpretationen är ju en väl definierad och teoretiserad tradition
i många konstarter, i synnerhet förstås inom musicerandets, skådespeleriets och
översättandets konster. Men vad är och innebär det att interpretera?
Här blir det begrepp som vi denna helg skall pröva akut och ofrånkomligt, begreppet
uppmärksamhet. Och kanske var det
just med utgångspunkt i interpretationen
som vi här på FSL allt intensivare för en typ sju åtta år sedan började tänka
över uppmärksamheten.
En
av de texter ni har läst inför det här seminariet, den som heter just ”Uppmärksamhet” kommer ur min bok Läsningen föregår skriften – Poesins
aktualitet. Den boken var kan man säga ett av många utfall av ett treårigt
projekt som vi drev mellan 2008-2010 under titeln ”Uppmärksamhetens former”.
Det var ett projekt som till grund hade tanken att vi just då genomlevde en på
många vis avgörande ”uppmärksamhetskris” i ljuset av det skeende som kan kallas
digitaliseringen.
I
tisdags hade vi – som nämnt - avslutningsseminariet på ett veckolångt gästspel
av fem Brasilianska poeter, översättare och poesiforskare. Seminariet handlade
om att översätta poesi i den postdigitala eran. Det blev ett animerat samtal
som visade vilken enormt stark och samtidigt svårvärderad roll allt detta med
internet och digitala resurser tar i nutida översättning. Alla, också de som
inte ansåg sig särskilt intresserade, visade sig vara fullständigt involverade
och personligt skakade av den förändring de själva och deras konstart underkastats
genom digitaliseringen. En av deltagarna började nästan gråta, sa hon, när hon
tänkte på vad hon tyckte sig ha förlorat – en särskild sorts närvaro och
koncentration i läsandet, som förr var själva utgångspunkten för hennes arbete.
En annan deltagare menade sig stå i ett stundligt krig med sina impulser att
ideligen vända sig till nätet, istället för att ”känna efter” själv.
Kring
digitaliseringen har vi ofta på FSL laborerat med ett par begrepp som kan vara
värda att nämna här. Det första är just ”Digitaliseringen” som brukar tänka
över som ett historisk skeende som inleddes i början av nittiotalet och som
avslutades ungefär 2008, eller nåt sådant. Det var det skede då vi alla kämpade
febrilt med att lära oss den nya verkligheten. Vi lärde oss orientera oss och
hantera digitaliteten. Vi tillägnade oss en mängd nya förmågor, som att ”surfa”
att ”scan-läsa” och ”multi-taska”. Vi lärde oss de digitala arkivens logiker
och tekniker, vi utarbetade nya relationer mellan överblick och detaljer, vi
lärde oss nya förhållningssätt till minnet inte minst genom det digitala fotot,
dess lagrings och publiceringsmöjligheter, vi lärde oss att parläsa med
wikipedia, digitala ordböcker och google. Vi lärde oss nya sätt att dokumentera
och aktualisera dokumentation. Vi prövade ut nya relationer mellan våra kroppar
och deras digitala alter-egon, Vi
omförhandlade vad vi borde ha kvar i våra skallar och vad vi lika gärna kunde
ha i mobiltelefonen, på hårddisken eller på nätet (t.ex. telefonnummer och stora
delar av vår bildning, sånt som exakta årtal, verktititalar, sonettens olika
rimscheman, etc, etc.) Hela digitaliserings skede medförde som sagt en kris i
uppmärksamheten. Vi hade helt enkelt fullt sjå med att lära oss just detta. Vi
slösade därför uppmärksamhet på skitsaker och försummade att uppmärksamma
väsentligheter. Men kring 2008 ungefär kan man säga att vi i stort sett hade lärt oss de tänkesätt, det
handlingsvägar, den mentalitet och det slags rationalitet som digitaliteten
fordrar av oss. Att det sedan oavbrutet kommer nya devices och användningsområden betyder inte så mycket. Vi har till
och med lärt oss hur man förhåller sig till ”det nya” som sådant i digitalitetens kronologik. Som,
historiskt skede och skred var digitaliseringen över.
Vi
kan alltså nu njuta privilegiet att överblicka digitaliseringen som historisk
skede. Och gör vi det ser vi att somt har förändrats och annat förblir sig
likt.
Digitaliseringens
epok har nästan alltid beskrivits i termer av information. Det beror troligen
på att informationssamhället och informationsekonomin, förstådd i Marshall McLuchans efterföljd ännu var ett
så starkt paradigm när de digitala teknikerna spreds i början på 90-talet, att
den självklart stod fram just i den belysningen. Digitaliseringen har därför
väsentligen förståtts som en repertoar av nya sätt och möjligheter att skapa,
lagra och distribuera information. Det var också jakten på information som var
motorn i uppmärksamhetskrisen. Vi jagades alla av tanken på att mer och bättre
information ständigt väntade oss blott ett knapptryck bort. Men när vi nu kan
se tillbaka på digitaliseringen som något historisk, står det allt klarare att
vad det digitala egentligen, eller framför allt, öppna för var nya former av
uppmärksamhet. Och det är detta faktum som ligger till grund för det andra
begreppet jag vill ta upp, nämligen begreppet det post-digitala och det
postdigitala tillståndet som idag i allt hög utsträckning tar över vårt
förhållande till den nya värld digitaliseringen upplät. Det postdigitala präglas,
som vi ofta har talat om det här på FSL, av ett uppmärksamhetsorienterat,
istället för ett informationsorienterat tänkande. Vad betyder det? Låt mig ta
ett exempel:
Litteraturen.
I litteraturindustrin – om jag får uttrycka mig så - där tror man fortfarande
att digitaliseringen framför allt erbjuder nya sätt att paketera och sälja
samma ”entitet information”. ”Vi gör
romanen i en version för papper, en annan för läsplatta, en trejde för
mobildisplay och en fjärde som ljudfil” – tänker förlag, bokhandlare och
marknadsavdelningar. Men vi som är tränande i utövandet av krínen, vi vet och känner ju omedelbart att det är en avgörande
skillnad på att läsa en dikt på en mobildisplay än i en i en pappersbok eller
att lyssna på den uppläst i lurar. Inte är det samma dikt? Nej – och varför?
Jo, förstås därför att det rör sig om olika slags uppmärksamhetsformer. Vi som
odlar detta krínein vi vet att alla
skillnader har betydelse. Diktens själva väsen beror av hur vi uppmärksammar
den. Ett musikstycke är något annat när vi lyssnar på den framfört live i
konsertlokalen än när vi lyssnar på inspelningen av det i lurar på tunnelbanan
hem.
Dessa
skillnader i uppmärksamhet som digitaliteten öppnar går förstås att hantera
konstnärligt. Och många författare gör också så. Att skriva på en blogg är
förstå något helt annat än att skriva i sin anteckningsbok eller för att
trycket. Det finns likheter, jag visst, men det finns också skillnader och över dessa skillnader kan
man, som alltid bedriva kritik; tolka, interpretera, skapa. Nya genrer
uppkommer: Tweeten är ett exempel, mickroberättelsen en annan. Båda tar sin
utgångspunkt i mobildisplayen och SMS-tekniken – texter som man ska titta på
intensivt en kort stund och sedan tänka på länge. Men också andra genrer
uppstår. Transkritiken, till exempel, som blomstrar på sociala medier och som
består i att ”länka”, cittera, tipsa, etc. Andra genrer uppstår genom
förflyttningar mellan uppmärksamhetsregister. En ganska ny genre är att poeter
trycker chap-books av sin blogg-dikter. Samma dikter men tryckta och handbundna
i små böcker som man kan köpa direkt via bloggen. Och vips – har bloggdikterna
blivit nya dikter bara genom den
uppmärksamhetsförflyttning som bytet mellan bloggskärm och handbundet papper
utgör. Exemplen kan mångfaldigas, såväl inom litteraturen som inom andra
konster.
Man
ska förstås akta sig för att hävda att dessa strategier representerar något avgörande
NYTT vare sig i vår civilisation eller inom litteraturen eller konsten. Det är
ju bland annat det Magnus Bremmer visar i den andra texten jag sände ut inför
seminariet. Det postdigitala aktualiserar bara tendenser som vi har odlat
förut. Men å andra sidan är det obestridligt att den gör något avgörande med
kulturen som sådan. Den förflyttar tyngdpunkten från objektet till betraktaren,
texten till läsaren, från teorin till tänkandet.
Denna
insikt kallar, tänker jag, på en uppmärksamhetens estetik och en
uppmärksamhetsfilosofi. I den bok varur ni har fått kapitlet ”Uppmärksamhet”, försöker jag att formulera en poetik på uppmärksamhetens
grund. Den boken är bara ett exempel bland många andra på att uppmärksamhetsbegreppet
vunnit ny aktualitet. I morgon ska vi få höra två av författarna till en annan
sådan bok, boken Stiglöshet,
filosofen och författaren Kate Larsson samt filosofen och bildkonstnären Göran
Torrkulla. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.
Idag
är utgångspunkten de erfarenheter och tankar ni har med er hit. Vi är ganska
många och det är viktigt att alla som vill ska få tillfälle att ge sina
perspektiv. Jag föreslår därför att vi gör en runda, där vi låter tre personer
i taget tala om sina tankar och erfarenheter kring uppmärksamhet– om de vill förstås,
annars går det också bra att ”passa”. Och att vi andra tar anteckningar så att
vi efter de tre kan göra en liten summerande diskussion kring det sagda. Sen
går vi vidare, tre i taget, tills alla som vill har talat. Vid halv tre tar vi kaffepaus.
Efter det kommer något att ske här inne som jag inte ska tala så mycket om, men
det kommer att filmas för dokumentation. Så om det finns någon bland oss om
absolut inte vill bli filmad (även om filmen som sagt inte ska visas
offentligt) så föreslår jag att den personen stannar kvar vid kaffet i typ 20
minuter efter vi andra gått in. Därefter fortsätter
vi som förut. Om någon vill kommentera eller ta upp frågorna i de i förväg
utsända texterna är det förstås välkommet. Men det är inte alls nödvändigt.
Välkomna!
