Fem Brasilianska poeteroch forskare gästade FSL under en vecka

De Brasilianska poeterna och forskarna Paulo Henriques Britto, Laura Erber, Marco Lucchesi, Fernanda Medieros och Helena Martins var FSLs gäster från den onsdagen den 24 september till onsdagen den 1 oktober 2014. Tillsammans med Marcia Sá Cavalcante Schuback och Magnus William-Olsson genomförde de en rad seminarier, samtal och uppläsningar under bokmässan i Göteborg och sedan i Stockholm.  FSL tackar Forum Nutidplats för Kultur, Rumänska kulturinstitutet i Stockholm och Kungliga konsthögskolan för deras bidrag till att besöket blev lyckat. Vi tackar också Svenska Akademien vars generösa bidrag var en absolut förutsättning för projektets genomförande, samt den Brasilianska Ambassaden i Stockholm och förlaget Wahlström & Widstrand för deras bidrag. Tisdagen den 30e september hölls ett seminarium med titeln ”Translating Poery in the postdigital era” där en grupp poesiöversättare till och från svenska och en rad andra språk tillsammans med de Brasilianska gästerna diskutera poesiöversättnings möjligheter och villkor i vår globaliserade och digitaliserad era. Seminariet finns i sin helhet att lyssna till på FSL:s Podcastsida:

http://fslpodcast.blogspot.se/

UPPMÄRKSAMHET - FSL:s seminarium den 3-5 oktober

Uppmärksamhet är den kanske viktigaste förmåga konstnärer och tänkare ägnar sina liv åt att odla, träna, utvidga och förfina. Uppmärksamhet inför det gjorda och det ogjorda. Det närmast omöjliga i att uppfatta vad man faktiskt gjort, vad som står där, hur det faktiskt låter, vad som syns! I den kritiska akten - det urskiljande som på gammalgrekiska kallas krínein  och som är centralt i nästan all konstnärlig och filosofisk verksamhet - är uppmärksamheten själva förutsättningen.

Men uppmärksamhet är också ett begrepp med vars hjälp vi kan tolka samhället, politiken, tekniken och ekonomin. Inom såväl psykologi som samhällsvetenskap,  ekonomi och humaniora har begreppet Uppmärksamhet under det senaste decenniet fått en allt ymnigare användning, inte minst i ljuset av det amorfa fenomen som brukar kallas digitaliteten. Slå på ordet ”attention” i googel scholar så får ni en vag uppfattning om fältets bredd.

FSL:s tredje seminarium i samarbete med Stockholms Konstnärliga Högskola äger rum den 3-5 oktober och ägnas Uppmärksamhet. Framträder gör filosofer, konstnärer och musiker av olika slag (se programmet nedan). Men i centrum står, som alltid vid FSL:s seminarier samtalet och de samtalandes erfarenheter, kunskaper och idéer. På lördagskvällen, med dess föreställning, bar, dans och fest kan man komma oanmäld. Men vill man delta i dagsprogrammen måste man anmäla sitt deltagande till adress magnuswo.fsl@gmail.com VÄLKOMNA!

Texter inför seminariet. Kritikern och litteraturvetaren Magnus Bremmers essä ”Orden, bilderna, Uppmärksamheten” samt kapitlet ”uppmärksamhet” ur Magnus William-Olssons bok Läsningen föregår skriften – poesins aktualitet. De som anmäler sig till seminariet på adress magnuswo.fsl@gmail.com får texterna som pdf i retur.

Erbjudande: KATE LARSON, GÖRAN TORRKULLAS OCH BABIS CARABEIDIS NYUTKOMNA BOK STIGLÖSHET, 3 ESSÄER OM UPPMÄRKSAMHETENS FORMER som ligger till grund för lördagsförmiddagens program finns att köpa för endast 100 kr + porto. Sänd ett mail märkt ”köpa stiglöshet” med namn och adress till info@lejd.se

Lokal: Stockholms konstnärliga högskola, Linnégatan 87, Stockholm

 PROGRAM

Fredag
13.00
Magnus William-Olsson introducerar temat.

13.30 – 17.00

Diskussion om begreppet uppmärksamhet, dess användbarhet i estetisk, politik, historisk,  samhälls- och samtidsanalys med utgångspunkt i seminariedeltagarna praktiker, tänkande och konst. Tänk gärna igenom era erfarenheter i förväg, tänk också på begreppets eventuella användbarhet utanför det rena skapandet. Förhoppningen är att vi denna dag skall ha formulerat så många frågor, erfarenhet och uppslag som möjligt som vi kan ta med oss till lördagens samtal.

Någon gång efter någon under eftermiddagen framförs "Just my imagination" av Dag Andersson, Pär Ulander, David Tallroth och Carina Reich.

Lördag

10.00-13.00
Stiglösheter - Kate Larson om "Drömmens språk, naturens tystnad" och Göran Torrkulla om "Vardagen som orten för våra liv" 

LUNCHPAUS

14.00-15.00

”Uppmärksamhet i kollektiva skaparprocesser”. Regissören Johanna Garpe.

15.30-17.00

Lise-Lotte Norelius och Ida Lunden uppmärksammar Ludd.

MIDDAGSPAUS

19.00. Öppnar Baren

19.30

Sim Sala Bim. Bogdan Szyber & Miss Direction med Tom Stone.

20.30 ca. Dans med DJ absconditus och gäster

 

Söndag

11.00-13.00

Sammanfattande diskussion som spelas in för publicering på FSL:s podcast-sida: http://fslpodcast.blogspot.se/

Medverkande

Johanna Garpe är regissör av såväl teater som opera verksam såväl i Sverige som utomlands. Hon är professor i ”Kroppsliga och vokala praktiker” på Stockholms konstnärliga högskola. I höst är hon aktuell i och med att Kungliga Operan ånyo tar upp hennes hyllade uppsättning från 2011 av Francis Poulencs revolutionsopera Karmelitsystrarna. Och den 5 september är det premiär "Karl Gerhard- en fantasi om en revykung" på Stockholms Stadsteaterden, i JGs regi. Se: http://kulturhusetstadsteatern.se/Teater/Evenemang/Karl-Gerhard/ 

Kate Larson är författare och filosof. Hon debuterade 1986 med romanen Flampunkten och har sedan givit såväl romaner, som essäer och annan prosa. 2009 disputerade hon på avhandlingen Everything important is to do with passion om kärleksbegreppet hos filosofen och författaren Iris Murdoch.

Ludd är en duo bestående tonsättarna och musikerna Lise-Lotte Norelius och Ida Lundén. Lyssna och läsa om Ludd på http://www.ludd-music.com/ Läsa om L-I N på http://www.lise-lottenorelius.se/ och om I L på http://www.idalunden.se/svenska/sv_index.html

Tom Stone (artistnamn för Thomas Bengtsson) är trollkarl och artist verksam såväl i Sverige som utomlands. Han är också författare till flera skrifter om trolleri. Se mer på http://www.trollkonstnär.se/

Bogdan Szyber är gränsöverskridande konstnär och artist. Tillsammans med Carina Reich har han alltsedan 80-talet gjort en lång rad uppmärksammade föreställningar, installationer och performances. En bra bild av mångfalden i hans arbete får man genom Reich + Szybers hemsida http://reich-szyber.com/ Från och med september 2014 är BS verksam som doktorand vid Stockholms konstnärliga högskola.

Göran Torrkulla är konstnär och filosof verksam vid Åbo Akademi. Han har en omfattande utställningsverksamhet bakom sig såväl i sitt hemland Finland som i Sverige. Den som vill bekanta sig med hans filosofiska tänkande kan fördel läsa essän ”Om uppmärksamhetens former” i Stiglöshet (Lejd, 2014) men även förslagsvis läsa Moralfilosofiska essäer¸(Thales 2001), ”Några tankar om att förstå och inte förstå konst” (Finsk tidskrift nr 243-244, 1998). Se också http://filosofia.fi/se/ordbok/T

KONSTENS KUNSKAP/KUNSKAPENS KONST - ÖPPNA FÖRLÄSNINGAR HÖSTEN 2014

Välkomna till årets öppna FSL-föreläsningar i hus 28 på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm: KUNNA, FÖRMEDLA, VETA, FÖRÄNDRA.

De två tidigare föreläsningsserierna, samlade i böckerna Performativ kritik och Methodos (se http://konstenskunskapkunskapenskonst.blogspot.se/ ), har visat vikten av att konsten inte enkelt övertar den filosofiska kunskapsteorins perspektiv, positioner och begrepp när den reflekterar över och formulerar vad den kan och vet. I år har vi därför bjudit in fyra tänkare och konstnärer från olika discipliner att tala om varsina verb som alla rör vid grundläggande förhållanden mellan konst och kunskap.

 

Torsdagen den 4 september kl. 15.00. talar filosofen Mats Rosengren med utgånspunkt verbet kunna.

Torsdagen den 18 september kl. 15.00. talar tonsättaren, poeten, mm Lars-Gunnar Bodin med utgångspunkt i verbet förmedla.
Torsdagen den 16 oktober kl. 15.00. talar författaren Helena Granström med utgångpunkt i verbet veta.
Torsdagen den 6 november kl. 15.00. talar konstnären Loulou Cherinet med ugångspunkt verbet förändra.

Föreläsningarna är öppna för allmänheten. Lokal: hus 28, Holmamiralens torg 8, Skeppsholmen, Stockholm. Fritt inträde.

Mats Rosengren (f.1962)är professor i retorik vid Södertörns Högskola. Hans forskning har sin bas i filosofi men sträcker sig över ett brett kunskapsfält som också inbegriper litteraturvetenskap, arkeologi och idéhistoria. En i sammanhanget lämplig bok för den som ännu inte lärt känna MR:s tänkande är Doxologi – En essä om kunskap som finns på bibliotek och som kan köpas t.ex. här: http://www.adlibris.com/se/sok?q=doxologi+%3A+en+ess%C3%A4+om+kunskap

MR leder för närvarande ett forskningsprojekt med titeln On Social Meaning – Ernst Cassirer, Cornelius Castoriadis and Philosophical-Rhetorical Anthropology se https://webappl.web.sh.se/p3/ext/content.nsf/aget?openagent&key=projekt_page_1394114310659

 

Lars-Gunnar Bodin (f.1935) har en på en gång vid och precis konstnärlig verksamhet bakom sig. Han var en av pionjärerna den svenska elektronmusiken och var den som tillsammans med Bengt-Emil Johnson myntade begreppet text-ljud-komposition. Han var under flera avgörande år ordförande för Fylkingen i Stockholm och en ledande kraft bakom EMS (elektronmusikstudion) som sedan 60-talet varit ett ständigt vitalt centrum för ljudkonst och avantgardistisk estetik. Som lärare såväl i Sverige som i USA har han inspirerat generationer av konstnärer, tonsättare och musiker. L-G B:s verk sträcker sig från musik, över poesi, bildkonst och performance. Helt nyligen utkom han med diktsamlingen Ord-Smak (Firework-edition) se Pär Thörns recension i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/intressant-i-marginalen/

Läs mer om L-G B på: http://www.semicolon.se/

Helena Granström (f. 1983) är författare, dramatiker och kritiker. Hon debuterade 2008 med boken Alltings mått och har sedan dess givit ut ytterligare fyra böcker, senast Hysteros (Natur & Kultur, 2013). HG är en profilerad och oväntad kritiker och skribent som rör sig över stora kunskapsfält och genrer. Ofta har hon artikulerat en civilisationskritik bortom med utgångspunkt mindre i politisk ideologi än i naturvetenskaplig, teknikkritisk och filosofisk reflektion.

Det finns många länkar till artiklar om och av HG på nätet, för dem som inte läst men vill bekanta sig med hennes senaste böcker, läs exempelvis:

Hysteros http://www.svd.se/kultur/litteratur/ett-liv-som-beroende_7912042.svd

Om versromanen Osäkerhetsrelationen se http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/helena-granstrom-osakerhetsrelationen-en-versroman/

Det barnsliga manifeset http://bernur.blogg.se/2010/december/det-barnsliga-manifestet-helena-granstrom.html

Loulou Cherinet (f.1970) är utbildad på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och University School of Fine Art & Design i Addis Abeba, Etiopien. Hon arbetar i flera medier, inte minst film och foto. Hennes verk som ofta har ofta en dokumentär sida är noggrant iscensatta, förhållandet mellan form och utsaga är alltid precist och genomtänkt i hennes verk. LC har en lång rad internationella och svenska utställningar bakom sig. 2011 presenterades en stor retrospektiv utställning av hennes verk på Röda Sten i Göteborg. Under snare år har hon undervisat mycket, bland annat på Kungliga Konsthögskolan.

För mer info om LC:

http://www.cherinet.com/

Intervju https://www.youtube.com/watch?v=Ln0t2evk0lQ

Recension av retrospektiven på Röda Sten i Göteborg: ://konsten.net/loulou-cherinet-pa-roda-sten/ 

http://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/loulou-cherinet-pa-roda-sten-goteborg/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4309675

 

Sammanfattning av riskseminariet på Stockholms konstnärliga högskola den 16-18 maj 2014.

Närvarande helt eller delvis: Pehr Mårtens, Cecilia Roos, Camilla Damkjær, Tilde Björfors, Birgitta Holm, Rolf Hughes, Göran Sommardal, Marie Samuelsson, Else-Britt Kjellkvist, Anna-Lena Renqvist, Christian Ottesen, Nanna Nordström, Daniel Pedersen, Lars Hermansson, Ulrika Nielsen, Helena Hildur, Helga Krook, Johns Swedenmark, Ulla Gabrielsson, Aslög Pontara, Elisabeth Poignant, Sara Mannheimer, Magnus Jacobsson, Monika Rinck, Maria Modig, Oscar Rossi, Britta Olsson, Anna Lindal, Astrid Harnisch, Vendela Fredicson, Anna-Karin Selberg, Anna Nyström, Karin Franzén, Nathaly Salas, Magnus William-Olsson, samt ett stort antal andra som blott närvarade under lördagskvällens program

Seminariehelgen bjöd på högsommarväder; hetta, sol och stiltje. Öppna fönster i den vackra seminariesalen på Stockholms konstnärliga högskola och gav vid handen att Linnégatan 87 kommer att bli en viktig adress för kulturevenemang av alla slag framöver, såväl framträdanden, som workshops, seminarier, föreläsningar och debatter.

Seminariet inleddes klockan på fredan kl. 13.00. med att de församlade presenterade sig själva helt kort. Därefter introducerade Magnus William-Olsson seminariet tema (den som scrollar förbi denna text finner det sagda här på bloggen).

Ett par frågor hade i förväg sänts till deltagarna. Frågorna löd:

[Riskbiografi]

När du reflekterar över ditt arbete, din vardag och ditt verk, över vad du har lyckats och misslyckats med; vilken roll har riskerandet spelat? Vad har du riskerat eller inte riskerat och hur har du i så fall gjort det?

 

[Socialt. Politisk. Estetiskt]

Det som en tid, en kultur och ett sammanhang betraktar som ”risk” kan tolkas som avvikelsen från allt det tiden, kulturen och sammanhanget värderar, tror på och strävat mot [Vi tror på och strävar efter detta, men riskerar att något annat ska ske]. Vilka risker och ”riskbeteenden” tycker du att vår tid ställer dig inför som konstnär/kritiker/forskare, i det sociala, i det politiska och i det estetiska? Vad säger det om vår tids samhälle, politik och estetik? Och vilka risker borde vi eventuellt istället ta och uppmärksamma?

Med utgångspunkt i dessa gjorde vi en ”runda” där var och en fick möjlighet att utveckla riskens roll i deras skapande och tänkande. En låg rad uppslag, diskussioner, utvikningar och precisering av begreppet och företeelsen risk uppstod därmed. Vi diskuterade den personliga risken i konstskapandet gestaltat som risken att misslyckas, risken att skada andra, risken att förlora sig, förhållandet mellan hopp och risk, mellan sanning och risk, risk och motivation, risk och kontroll,  liksom mellan risktagning, riskberäkning och modernitet. Även risken, risktagningen och avsaknaden av risk i sociala, politiska och institutionella sammanhang diskuterades ingående. Frågan kring risktagningens uttrycksvärde i den samtida konsten berördes. I vad mån tjänar faktiskt eller påstått risktagande syftet att väcka – berättigad eller oberättigad – uppmärksamhet i den partikuläriserade offentligheten? Risktagandet som provokation? Vi talade också om riskminimering i det politiska samtalet och möjligheten av att gömma sig bakom ett påstått risktagande och mycket annat. Fredagens diskussion visade sig fruktbar inte minst därför att den öppnade en stor mångfald av perspektiv på begreppet och företeelsen ”risk” som skulle fördjupa och bredda perspektiven de följande dagarna.

På kvällen gick några av oss till restaurang Elverket där vår tyska gäst, poeten Monika Rinck anslöt.

Lördag den 17 maj

10.00 inledde Camilla Damkjær med en lysande föreläsning som på många vis kom att prägla samtalet under resten av seminariet. Hon började med att berätta om hur hennes koncept ”Homemade academic cirkus” kom till. En båge som gått från akademiska studier till utövande cirkuskonst och som på ett produktivt vis har ställt hennes tänkande i flera mellanrum, de mellan tänka och göra, mellan ”sitta still” och ”röra sig”, mellan professionalism och amatörism, teoria och techne,  idé och materia, mellan representation och performativitet, etc. Camillas framställning rymde såväl tal och uppläst text, som film och akrobatik. Centralt i hennes arbete är heterogenes och svindel, begrepp som hänvisar till en gränserfarenhet. Det visade sig också att ”övergångarna” blev avgörande moment såväl i hennes ”performance lectures” på och invid ”repet” (repet är Camillas främsta akrobatiska verktyg). Efteråt visade det sig att många av de närvarande fäst sig vid en särskilt passage i framförandet, den nämligen när hon övergick från blockakrobatik till att (akrobatiskt) ta fram en text, sätta sig, och så att säga byta ”medium” från rörelse till högläsning. Denna förflyttning blev, jämte Elisabet Poignants och Monika Rinks föreläsnings/översättningsduett den mest omdiskuterade under hela seminariet. När jag senare tänkt på det handlar det i Camillas fall, tror jag, om oscillationen mellan två gränsbegrepp – skillnad och plats; gränsen som distinktion eller ort, avgörande eller tillvaro. Denna oscillation, som är helt central i all kritik, och således för allt såväl konst- som kunskapande, öppnar för vidare tänkande, ett tänkande som bara är möjligt – föreställer jag mig – i det dubbla register som den performativa kritiken erbjuder. Här väntar, tycks det mig, ett stort, lockande och fascinerande arbete. En filosofisk utgångspunkt för detta skulle kunna vara Eugenio Trías gränstänkande (se t.ex. http://eugeniotrias.com/ )

Efter Camilla vidtog Tilde Björfors föreläsning.

Hon började med att säga att ”risk” och ”gränsöverskridande ”präglat hennes professionella liv i skapandet och utvecklandet av Cirkus Cirkör. Med sin stora och levande personlighet beskrev Tilde hur hon som ung teaterarbetare upptäckte nycirkusen och ur oskuldens oräddhet tog sig an arbetet att introducera den i Sverige. Hon berättade också om sin forskning, framförallt det mångaåriga forskningsprojektet ägnat just ”risk” (se http://www.circusresearch.com/). Frågor rörande risk-och möjlighet (chans), ”risk för mig” och ”risk för andra”, negativ och affirmativ risk, m.fl. ventilerade.

Ett alltför kort samtal vidtog som helt lätt rörde vid de många frågeställningar och problem som denna cirkusförmiddag ställt seminariet inför. Efter långa applåder tog vi lunch och gick ut i den stekande solen.

Efter lunch vad det dags för Monika Rinks föreläsning RISIKO UND IDIOTIE - Jedes Missverstehen ist ein Missverstehen.  (RISK OCH IDIOTI – varje missförstånd är ett missförstånd.)

Innan jag gick in på vad som sades måste jag kommentera hur det gjordes. Monika, som är en ganska lång kvinna stod till höger om Elisabeth Poingnant. Monika läste ur manus ett kortare stycke på tyska som Elisabeth med sitt enastående språkliga instrument tolkade till svenska. För den som kan en aning tyska blev denna pasodoble en ljuvlig lektion i tolkandets och förståelsens förutsättningar. Det snabbt förklingande mellanrummet mellan Monikas och Elisabets versioner av föredraget belyste de båda texterna liksom ur tolkningens själva gåta. Någon – var det kanske guden Hermes (som skymtar i grekiskans ord för tolkning hermeneia) – kunde anas i själva spalten mellan tyskan och svenskan, vittnande om en annan och bakvänd text som är själva förutsättningen för de båda andras framträdelse. På nytt, alltså, en erfarenhet som rörde gränsen – kanske måste vi snart ordna ett seminarium kring detta begrepp.

Monikas föreläsning (som vi så småningom kommer att publicera i svensk översättning) tog sin utgångspunkt i det brådstörtade och idiotins egen språklighet. Hon inledde med att citera sin några år yngre kollega Anja Utler (på svenska se: http://ramus.nu/?page_id=239 ) och hennes framställning kom sedan att hoppa fram över citat och referenser, t.ex. den maniskt talande filosofen Marcus Steinweg (se t.ex. http://vimeo.com/30538107 ), Jean-Paul, Ingeborg Bachman, Laura Riding och självaste Wilhelm von Humbolt, m.fl. Centralt för hennes tanke som rörde vid risken såväl som erfarenhet och omständighet som begrepp var det spekulativa etymologiska antagandet att ordet ”risk” kommer av latinet s ”reseco” (skära, klippa) i den geografiska (maritima) betydelsen av ”skär” och ”klippa”. Risk är sålunda något avskuret eller avklippt. Härifrån gjorde Monika vacker övergång till begreppet idiot vars ursprung är grekiskans ídios (”egen” eller ”sär”) som är upphovet till grek. idiotes vilket var termen för människan i hennes egenskap av ”privat” i motsats till ”medborgare” eller ”statsman” eller kanske ”offentlig”. På klippan, som är avskuren från fastlandet odlar man språket ”idiotiska”, menade Monika. Med bakgrund i denna förståelse av ordet gestaltade sig hennes föreläsning som ett mångsidigt och passionerat försvar för idiotin och dumheten (hon introducerade oss för den legering mellan dumhet och sublimitet som sammanfattas i det engelska begreppet ”stuplimity”) som poetisk strategi och förhållningssätt till framtiden (eftersom risk ju rör det framtida). Och hela det vindlande föredraget slutade i att Monika invid Elisabeth stod fram just som en idiot, på klippan ”risk”, liksom ett löfte om att poesin (konsten, kanske) ännu kan stå fram i hela dess oöverblickbara komplexitet och motsägelsefullhet som en idiotikos i den aggressiva stormen av det ”allmänna”; kraven på ”kommunicerbarhet”, ”globalitet”, ”transparens”, etc.

Direkt efter Monika tog John Swedenmark vid och talade under rubriken Begränsningslöshet. Om uppdraget att inte vara en dikt. Johns utgångpunkt var den Italienska poeten Andrea Zanzotto som nyligen utkommit med en volym på svenska betitlad Dikter i Aslög Pontaras välavvägda översättning (se t.ex. Lars Hermanssons recension http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5736577 ) John började med att tala om risken att bli ”mainstream” och berättade om hur just Zanzotto hade lärt honom vikten av det som inte är dikt i dikten och att vara lydig nuets ombytlighet. Zanzottos dikter vägrar, menar Johan, att vara dikter utan uppträder som ett slags språkliga konfrontationer som väcker hungern efter …. ja, inte det verkliga, eftersom det verkliga så fort det omnämns blir just poesi eller filosofi, utan hungern efter t.ex. efter en böngryta förstådd som smak, erfarenhet, sammansatthet och utopi. Han talade också om kontemplationen och dess långsamhet och väckte därvid hos mig tanken på kontemplationens inre hastighet. Att kontemplera är ju ett sätt att ställa in sig i förhållande till fenomenet: Con-templum (lat. med-rummet/rymden/skådefältet). Men också kanske ett con-temblare eller con-tremulare;  ett med-skälvande som för tankarna till ett av musikens många föreståelseformer, ögnoblicken av att ”det sitter”, av ”sam-klang”, av ”sväng” och allt vad det nu heter. John gav oss också tillfället att granska och samfällt hylla Aslögs översättning.

Efter de långa applåder som åtföljde Johns föreläsning vidtog samtal kring dagens alla framställningar och tankar. Eftersom alla ännu var närmast överväldigade av mängden uppslag och halvformulerade tankar som dagen givit upphov till blev samtalet på en gång bråddjupt och ytligt. En hel del talades det om svindeln eftersom det var ett begrepp som aktualiserats i flera föreläsningar. Vi talade också om provokationen. Om riskerandets förhållande till och önskan att kontrollera det kommande. På det hela taget blev själva riskbegreppet illa åtgånget. Är det inte i själva verket ett rationalistiskt begrepp, knutet till beräkningen och laglydnadens diskurser, ett begrepp som appropirierat äldre tiders lek med döden och det farliga? En Risk är ett begrepp giltigt för vetenskapsmän, ekonomer och samhällsplanerare. Konstnärer är idioter, det tar inte risker, de ter sig möjligen riskabla (för vetenskapsmän, ekonomer och samhällsplanerare.) Ur denna insikt föddes det som jag menar blev seminariets grundformel: Risk är för rationalister. Konstnärer tar inte risker, de leker med faran.

Vi gav oss så iväg för att äta middag. Många gick till Blå Porten på Djurgården. När vi återvände var det kväll. Den stora balsalen, under kristallkronan, stod redo för uppläsningar, risktagningar och dans. Baren var laddad med öl och vin. DJ Absconditus vässade sin låtlista.

 

Kvällen inleddes med att Monika Rinck läste dikter ur boken zum fernbleiben der umarmung (2007) och Sara Mannheimer läste Cecilia Hanssons och Anna Lindbergs förnämliga översättning av samma bok, som bär titeln Till omfamningens frånvaro (se t.ex. http://www.svd.se/kultur/litteratur/sprakliga-sprang_7703056.svd ). Ånyo en spaltad performance där mellanrummen mellan språken fylldes av kritik i ordets fulla mening, inte bara skillnaden mellan de tyska och svenska orden, utan också mellan sätten att läsa, att röra sig, ja också skillnaden i längd mellan uppläsarna, i övergången mellan varje dikt markerad av att Sara efter fullbordad läsning höjde mikrofonstativet.

Uppläsningen gjorde starkt intryck och vann långa applåder. Därefter begav sig hela publiken en trappa ned för att ta del av Rolf Hughes intrikata performance vilken tog sin utgångspunkt i Kafkacitatet ”Leoparden brechen in den Tempel ein und saufen die Opferkrüge leer; das wiederholt sich immer wieder; schließlich kann man es vorausberechnen und es wird ein Teil der Ceremonie.” (fritt översatt: ”Leoparder bryter sig in i templet och dricker offerkrusen tomma; detta upprepas om och om igen; slutligen kan det på förhand räknas ut och det blir en del av ceremonielet.”) Denna precisa och komplexa mening rymmer visade sig, genom Rolfs performance, hela problematiken kring risk och i en mening blev hans föreställning till en metonymi för hela seminariet. För att förstå innebörden bör man minna att Rolf just utnämnts till forskningsledare i det nyupprättade templet där vi just då befann oss, Stockholms konstnärliga högskola. Perfomancet bestod i att Rolf med stor och komisk grace klädde om till leopard. Under framträdandet visade han samtidigt en ytterst oroande film, ofta närgånget filmad, av en man som klappade och trodde sig kontrollera en svart panter. Vilda skratt och förfärade utrop! leopardklädd inledde Rolf en annan sorts galenskap än den idioti Monika tidigare prisat. Han började med att läsa upp en absurd manual från den konstnärliga forsknings värld. Ja den institutionaliserade konstens självmotsägelse, på en gång surrealistiskt formell och sakrosankt ritualiserad, förevisades tills publiken liksom slets sönder i ambivalens, skratt och fasa, hänvisning och närvaro, kommentar och konstituering. Omtumlad hann jag tänka: Om det nya lärosätet framöver lever upp till vad detta performance lovar av komplexitet, tvivel och självsyn kommer den konstnärliga forskningens många belackare att tvingas ändra uppfattning. Från ena hållet ett templum, från det andra ett ”temblum” eller ”tremulum”; tempel för kon-temp(b)lationens alla oscillerande och ambivalenta kunskapsformer.

Efter denna skakande föreställning gick vi åter en trappa upp och lyssnade till Ulrika Nielsens vackra föredrag som behandlade risken i att söka en publik, i att vara publik och att därför överskrida sig. Ulrikas framställning belyste den prekära belägenhet vi alla i salen delade, nämligen den att representera varandras offentlighet. Uttalade just efter Rolf Hughes performance fick Ulrika Nielsens ord extra tyngd. Konsten blir konst ju genom att adressera publiken som främmande. I och inför konsten är man alltid ensam och oense. Vad händer då konstnären börjar tala till sina likar, till de införstådda och samma? På nytt öppnade hon en spalt i risk-tänkandet. Att vara riskabel innebär alltid att vara oförutsägbar och konsten lever, kanske mer nu än på mycket länge i ljuset av det förutsedda. Också risktagandet blir pseudo om den inte avviker från det förväntade. Publiken är aldrig förutsägbar, de smärtsammaste och mest lärorika fiaskona uppstår när man förväntat sig succé. Och bara då konsten hänvänder sig till publicum, det vill säga de alltid främmande, oförutsägbara ”alla och ingen” blir konsten prövad som konst (och inte som tecken, gest, utsaga, tanke, idé, etc.). Applåder och rosor.

Sen vidtog dansen. Den gick lite trögt i början men växte i mångfald och djup, blev råare, sexigare, mer finstämd, komisk och kontrastrik. Till sist efter en lång ren polyrytmisk låt med den etiopiska soulmästaren Mahmoud Ahmed föll de kvarvarande dansarna till golvet, blev liggande tysta tills Monika och Daniel började recitera tyska dikter ur minnet. Till slut läste de tillsammans, på begäran Rilkes vackra elegie till Marina Tsvetajeva: O, förlusterna i alltet Marina, störtande stjärnor….

… Wir vermehren es nicht, wohin wir uns werfen, zu welchem
Sterne hinzu! Im Ganzen ist immer schon alles gezählt.
So auch, wer fällt, vermindert die heilige Zahl nicht.
Jeder verzichtende Sturz stürzt in den Ursprung und heilt….

 

Söndagen den 18 maj kl. 11.00.

samlades vi till en slutdiskussion som också spelades in för publicering på FSL:s podcast-sida. Det blev, som jag minns det, ett av FSL-historiens mest intressanta samtal. Det är inte lätt att sammanfatta. Nästan alla närvarande talade och talade mycket. Alla de två tidigare dagarnas moment och föreläsningar diskuterade in gående och uppslagsrikt. För egen del kom jag till slutsatsen att det begrepp som burit hela seminariet, begreppet ”risk”, är inadekvat, kanske rent av missvisande i konstens, estetikernas och det konstnärliga kunskapandets vokabulärer. Det är ett begrepp hemmahörande i andra kunskapstraditioner som överfört och övertaget till konsternas sfär framförallt talar om konstens tillpassning till andra och mer dominanta diskurser. Konsten riskerar inte, utan leker med faran. Konstnärer som påstår sig ta risker gör i själva verket något annat, vanligen försöker de göra sig gångbara för det kommunikativa förnuftets och attraktiva i underhållningsbranschen. Andra kom till andra slutsatser och jag uppmanar alla som var med att här i kommentarfältet på bloggen ge era versioner av samtalet. Ty när jag  ett par dagar efter seminariet satte på ljudinspelaren för att så som jag gjort så många gånger förut föra över filen till min dator visade det sig att filen var tom och inget samtal inspelat.

Jag har beställt en ny inspelare

Magnus William-Olsson som särskilt tackar Giuditta Sunnemark, Kay Artle och Johan Andersson för fantastiskt samarbete i planering, genomförande och administration av seminariet!

 

VAD RISKERAR DU? Inledningsanförandet till Riskseminariet

Riskseminariet inleddes med att Magnus William-Olsson talade om temat med utgånspunkt från följande text:

”Risk” är ett mångförgrenat begrepp. Rent etymologiskt kan man spåra ordet ner till medeltiden, men inte längre. De flesta tycks eniga om att det spreds utifrån den maritima sfären, vilket kanske inte är så svårt att tänka sig. Inom sjöfarten är ju den relativt nära framtiden alltid avgörande, något som måste läsas i nuets alla tecken, från molnformationer och vattenförhållanden till fåglars flyktbanor, kaffesumpar och fiskögon. Inte förrän under upplysningen, med dess intresse för det lagbundna, för naturlagarna, knöts begreppet till systematiska observationer, beräkningar och statistik. Genom att kartlägga och räkna på alla tillvarons skrymslen och dimension hoppades, och hoppas man, som bekant,  att också framtiden i så hög utsträckning som möjligt ska kunna förutsägas. Men framtiden förblir oförutsägbar och osäker, trots alla ansträngningar att med allt mer förfinade metoder beräkna den.  Och detta faktum, som vi alltså i en mening skulle kunna tänka på som rationalitetens nederlag, dess bortom och skugga, kallar vi alltså ”risk”. Och det är, mycket riktigt,  inte förrns under upplysningen som ordet ”risk” får den uttalat negativ innebörden av ett oönskat inträffande( negativa motsatsen till ”chans”). Alltså:  vi har räknat och tror därför att framtiden skall falla ut på detta vis, men det finns en ”risk” att något annat inträffar. En risk som man kan ta eller, alternativt avstå från hela företaget.

Begreppet, så som det används idag, är med andra ord starkt knutet till det vi ibland omtalar som moderniteten. Och i vår tid är det ju ett nyckelbegrepp i en närmast oräknelig rad vetenskaper och kunskapsformer och ett begrepp med vilket vi ständigt i vardagen tar mått på vår framtid, bestämmer våra liv och handlingar. Vad gäller vår hälsa kalkylerar vi med risken att vi blir sjuka och parerar med försäkringar, motion, läkemedel, gentester och andra lukrativa produkter. När det gäller våra barns framtid eller vår pensions storlek eller när det gäller transportsystem eller militärutgifter involverar vi oss i oändliga riskberäkningar. Risk är på så vis ett begrepp nära knutet till ekonomi, inte bara i teoretiskt förstånd, utan också till den praktiska kapitalismen, risk är helt enkelt ett ständigt incitament för ekonomiska transaktioner. När det gäller teknik eller samhällsplanering, när det gäller beteenden och attityder, och – inte minst alltså – när det gäller ekonomi så laborerar såväl individer som kollektiv ständigt med ”risker”. Följaktligen är ”risk” filosofiskt sett, ett centralt begrepp inom epistemologi, vetenskapsfilosofi, teknisk filosofi och även etik. Det är också ett utpräglat interdisciplinärt och tvärvetenskapligt begrepp som binder samman humanisters, samhällsvetares, teknologers och medicinares vokabulärer.

Men i konsten. Vad betyder det där att ta en risk?

Processad genom den särskilt ädla form av anagram som av somliga kallas ana-drom (av grekiskans ana ”åter” och dromos ”lopp”) det vill säga då en enda bokstav i ordet, nämligen den som står längt fram, flyttas längst bak, och bokstavsföljden liksom rullar framåt, blir ordet RISK till  - KRIS – [och rullar man anadromatiskt ordet ett varv till får man vackert nog SKRI. Alltså RISK-KRIS-SKRI] En poetisk förbindelse, som väl endast finns i svenskan, men som jag tror blottar en sanning. Relationen mellan ”risk” och ”kris” är, tror jag, väsentlig så till vida att risktagandet ställer oss i ett akut förhållande till uppgiften, ett förhållande som därför att det sätter oss på spel, också kräver ett annat och högre uppmärksamhetsregister. Grekiskans krisis betecknar ett ”avgörande” en ”åtskillnad” och är en avledning av verbet krínein som vi ofta återkommit till på kritik-seminarier, därför att det är ursprunget också till ordet ”kritik”. Riskens förbindelse till kritiken tycks så, som av slump, avslöjas just i vårt språk. En kritik som riskerar är en kritik genom krisen – en allert  kritik, en uppmärksamhetsintensiv kritik. I kritik måste man riskera – det är en utsaga jag hoppas att vi ska få anledning att behandla närmare under detta seminarium.  Jag ska strax återkomma till det.

Men låt mig först återvända en stund till risken som sådan. Ty företeelsen ”risk” är förstås mycket äldre än ordet ”risk” . Framtiden har aldrig varit förutsägbar annat än del- och fläckvis, och folk har alltid tvingats hantera möjligheten av att det hela kommer att sluta på ett annat sätt än det man räknat med. Och även innan ordet ”risk” kom i svang, levde och hanterade människor det faktum att tiden så att säga rör sig framåt, mot en i grunden okontrollerbar makt vi kallar fram-tiden. Men det linjära, kronologiska,  tidsbegreppets dominans i det moderna förnuftets era har i grunden förändrat, och förenklat, av-komplicerat, vårt förhållande till risk.

Konstinstitutionen, om man kan tala om en enhetlig sådan, är i detta avseende utpräglat modern, eftersom den i så hög utsträckning ansluter till en kronologisk och linjär tidsuppfattning där det ”nya” det ”nyskapande” det ”om ligger i framkant” med löjlig konsekvens framhävs. Men inom själva konsten är risken aldrig klart urskiljbart från betydligt äldre, förmoderna, för att inte säga arkaiska begrepp som ”offer”, ”aning”, ”rit” ”magi” och ”tro”. Bönen, besvärjelsen, förbannelsen – är några konstnärliga grundformer som alla på olika vis förhåller sig till det vi kallar risk. När Sapfo i en dikt utbrister - ”Kypris och Nereider, låt min bror oskadd komma hem” – och alltså anropar den cypernfödda Afrodite och alla havsnymferna, är det inte bara ett försök att minska risken för att brodern ska förlisa, utan därtill en uppvisning i vad som i hennes kända poesi är en av grundsituationerna: någon som ber en högre makt om att gripa in i det okända, ett slags riskhantering. Men läst som en utsaga om och i tiden blir hennes ord genast mer komplicerade. Att, som Sapfo här, träda i förbindelse med en annan, gudomlig verklighet, som inte styrs av det framtida faktum som döden utgör för oss dödliga, öppnar upp för andra och mer komplexa tidserfarenheter. [evighet gäller i konsten]

Den brittiska graecisten Esther Eidinow publicerade för några år sedan en fascinerande studie med titeln Oracles, curses & rsik among the ancient Greeks där hon dels studerar förbannelser och förtrollningar, nedskrivna på s.k. katadesmoi, [en sorts små lertavlor med förbannelser, kärleks eller andra förtrollningar, som existerade under hela antiken och som placerades eller grävdes ned i orffrets närhet] och dels en samling frågor till Orkalet i Dododna - med avseende på vad de säger om antikens vardagliga förhållande till risk och osäkerhet. Orakelfrågorna handlar påfallande ofta om stora beslut, ska man flytta eller segla hit än dit, ska han satsa på boskap eller odling, eller outhärdliga ovissheter, typ: är barnet verkligen är mitt eller är jag verkligen deras barn, och sådant. Förbannelserna riktar sig mot olika personer med makt över förbannarens liv. Det kan handla om kärlek. Eller om materiell makt. Om magisk eller social makt. En särskilt illustrativ när det gäller risk, lyder exempelvis:

Om någon har förbannat mig, vare det kvinna eller man eller slav eller fri eller främling eller medborgare eller familjemedlem eller utomstående, av avund mot mig, mitt arbete eller mina dåd. Om någon har förbannat mig i närvaro av Hermes Erionios eller i närvaro av Hermes trollbindaren eller i närvaro av Hermes bluffmakaren eller någon annanstans, så förbannar jag i min tur alla mina fiender.

 I kraft av att konst alltid – vill jag påstå –  står i förbindelse med själva konsten; alltså i kraft av att all konst – alla enskilda konstverk i alla genrer – bara kan verkar som konst i och genom konsten som historiskt fenomen, står all konst också i förbindelse med sina förmoderna, arkaiska, rituella, magiska och religiösa ursprung och de former av tid som där kommer uttryck. Konst kan inte inordnas under den enkelt linjära tid som dominerat moderniteten och som även dominerar vår era, vad än vi väljer att kalla den. Den aktualiseras alltid i ett komplicerat nät av många slags sammanfallande och divergerande, kontinuerliga och diskontinuerliga, tidsligheter. I så måtto står konsten som sådan kritisk till det moderna riskbegrepp som vi och våra samhällen ständigt gör bruk av inte minst genom att skapa en strid ström av produkter; mediciner, försäkringar, maskiner, tjänster, sparformer och allt möjligt som vi alla lydigt jobbar ihop till och lika lydigt konsumerar.

Men låt mig till sist, som utlovat, återkomma till förhållandet mellan risk och kritik. Graecisten Esther Eidinow, visar i sin bok vackert varför risk bör förstås som en social konstruktion reflekterande de normer och gränser som konstituerar ett specifikt gemensamt.

”Det grekiska kulturens värden drev dess medlemmar att fokusera sin ångest inför framtidens osäkerhet mot specifika situationer i deras liv /---/Orakel och förbannelser användes som svar på sådana situationer” skriver Eidinow. De handlar i stort sätt om rykte, om framgång,  tillhörighet, kärlek och andra socialt och kulturellt definierade värden.

Inget talar för att det skulle förhålla sig annorlunda idag. Vår tids upptagenhet vid risker av olika slag låter sig förstås som en berättelse om vilka värden som konstituerar vårt gemensamma. Det vi tycker oss riskera är skuggan av det vi önskar. Genom att betrakta och tolka det vi upplever som risker kan vi, med andra ord, få syn på det vi i själva verket, kanske okänt för oss själva, värderar och står för, det jag ibland kallat vår ”inställning” .

Men riskerandes roll i kritiken går, tror jag, djupare och vidare än så. Jag brukar framhålla att det som grekiskan benämner krinein – att värdera i meningen att med hela sitt väsen, sina kognitiva och sinnliga, sina erfarenhetsmässiga och teoretisk, etc. förmågor, att ställa hela sitt väsen till förfogande för detta avgörande – är en helt grundläggande akt i allt skapande. I denna akt måste man, tror jag, riskera sig själv förstådd som förutsättning, man måste riskera sin ”inställning”.

Här finns en motsättning, som jag upplever är mer manifest nu än på mycket länge i svensk offentligheten. Det slags kritik som platoniskt utgår från idéerna primat, förstår verbet krinein  och kritiken på ett annat vis, nämligen som ett sekundärt dömande. Ur detta perspektiv handlar kritik om att utifrån idéerna, att utifrån sin inställning,  döma fenomenen. Som jag ser det är sådan kritik dock en okritisk kritik i så mening att den avstår krisen, dess avgörande är avgjort redan innan det avgörs. Och just det tycker jag mig ofta förnimma i den aktuella media-offentligheten, i politiska debatter, i konst- och litteraturkritik, i offentlig polemik, etc. – alltså kritikern, kombattanten, debattören, söker i sin kritik snarare bekräfta sin inställning än sätta den på spel, än att riskera den.

Det betyder inte att detta slags kritik är riskfri. Att riskera till exempel sitt väl och ve för de idéer man tror på kan ju vara mycket farligt. Men den tenderar förstås att endast söka sådana sanningar som bekräftar dess inställning.

En kritisk kritik, en kritik som tvärt om söker sig till krisen, måste vara beredd att riskera också det den håller för sant, tror på och värderar. Men det är ju betydligt lättare sagt än gjort. Har till exempel inte jag här gjort just det jag kritiserar andra för att göra, alltså tvärt om: försvarat och hävdat min egen inställning – den nämligen att kritik beror av kris och risk?

Jag tror dock inte att det är hopplöst. Om man funderar över hur risk spelat in då man själva eller andra, genom kriser faktiskt förmått sätta sin inställning på spel och kritiskt vunnit en annan och kanske sannare, kan man, tror jag, finna vissa hållningar, sätt och attityder är mera verksamma än andra. Just det hoppas jag att vi ska undersöka idag och under detta seminarium. Hur vår tids utpekande av och förhållande till ”risk” ska kunna skärpa, utveckla och förfina kritiken, förstådd kanske som krinein¸ som en avgörande akt såväl i skapandet, som i sanningssökandet.

 Magnus William-Olsson

 

 

VAD RISKERAR DU? - Risk, kritik och sanning.

FSL bjuder in till öppet seminarium, diskussion, lärdom och fest på Stockholms konstnärliga högskola. 16-18 maj. Alla intresserade är välkomna!

Vår förmåga till sanning, till förändring, kritik och övertygelse tycks stå i relation till att vi tar risker. Men vad innebär det för konstnärer att riskera i vår tid? Vilka estetiska, politiska, filosofiska och personliga risker är nödvändiga att ta och vilka risker är vi faktiskt beredda att utsätta oss för som kritiker och konstnärer i ett samhälle och en offentlighet stadd i snabb och drastisk förvandling. Vad kan konstnären och kritikern ta för risker när hens utkomstmöjligheter krymper och beroenden ökar? Var, i förhållande till vilka diskurser, sammanhang och institutioner riskerar man idag sitt rykte, sitt namn och sin hållning? Vad står att vinna för den som tar risken? Och var finner man friheten att våga?

De som anmäler sig till seminariet kommer alla att få en enkät sig tillsänd med några enkla frågor om riskens roll i deras eget skapande och tänkande liv. 

OBS! - Anmäl deltagande till magnuswo.fsl@gmail.com

Fredag den 16 maj

Kl.. 13.00. Magnus William-Olsson introducerar seminariet tema.

13-30  – 17.00. Enkätgenomgång med diskussion. Seminariedeltagarna om vad riskens rolls i deras skapande och tänkande.

Lördag den 17 maj

10.00 – 13.00 Tilde Björfors och Camilla Damkjær: Risk och realitet – att sättas på spel i cirkus 

13.00 –14.00 LUNCH

14.00 ­–14.40 Monika Rink: RISIKO UND IDIOTIE - Jedes Missverstehen ist ein Missverstehen.  (RISK OCH IDIOTI – varje missförstånd är et missförstånd.)

15.00 – 15.45. John Swedenmark: Begränsningslöshet. Om uppdraget att inte vara en dikt

16.00 –17.00. Diskussion kring Monikas och Johns föreläsningar.

19.00. Monika Rinck läser dikter

19.30. Risk-kabaré: Några konstnärer tar en risk. Med bland andra Ulrika Nielsen och Rolf Hughes. Därefter: Fest med dans och allmänt riskbeteende.

Söndag den 18 maj

11.00 – 13.00 Slutdiskussion och summering av helgen (inspelning för podpublicering)

Lokal Stockholms konstnärliga högskola, Linnégatan 87, Stockholm

För frågor ring Magnus William-Olsson

Språk: Skandinaviska är lingua franca under seminariet men som alltid är FSL en multi-språklig gemenskap. Vi översätter för och med varandra efter behov och förmågor. Monika Rinck kommer att föreläsa på tyska, simultantolkad av Elisabeth Poignant. Samtalet efter hennes och John Swedenmarks föreläsningar sker på engelska.

MEDVERKANDE

Tilde Björfors: Cirkusdirektör, forskare, regissör och artist. Grundare Cirkus Cirkör och var 2005-10 professor i Nycirkus på DOCH. Troligen har ingen enskild person betytt mer för nycirkusens utveckling som konstform, kunskapsfält och social kraft än TB. 2012 belönades hon därför med Natur & Kulturs Kulturpris.

Camilla Damkjær: Teater-, dans- och cirkusvetare. Disputerade 2005 på avhandlingen The Aesthetics of Movement – Variations on Gilles Deleuze and Merce Cunningham.  Arbetar med ”Home-Made Academic Circus” eller ”Teatervetenskapliga repflektioner”, där hon har använder cirkuspraktiker, främst vertikalt rep, som ett sätt att reflektera över teoretiska och filosofiska problemställningar som angår scenkonst. CD ansvarar för forskarutbildningen på Stockholms konstnärliga högskola.

Rolf Hughes: Prosapoet och konstnärlig forskare. Den förste i England som erhöll doktorsgrad i ”creative and critical writing” (1994). Har länga varit en centralgestalt på fältet ”Konstnärlig forskning” i Sverige och utomlands. Från och med i år är RH forskningsledare vid Stockholms konstnärliga högskola. Senaste bok: (red tills m Jenny Sundén) Second Nature: Origins and Originality in Art, Science, and New Media 

Ulrika Nielsen: svensk författare med ursprung i Svenskfinland. Kritiker och skribent ibland annat Ny Tid. UN har givit ut en flertal dikt och prosasamlingar. Senaste bok: Lite borta från platsen där jag talar - mikroprosa, anteckningar, brottstycken, 2011. Har under många år varit en central deltagare i FSL:s seminarier.

Elisabeth Poignant: Född i Holland, skolåren i Tyskland, i Sverige till och från sedan tidig vuxenålder, rör jag mig som tolk, översättare och lärare med och bland dessa länders språk och upptäcker ständigt nytt.  Från åttiotalet: en dansutbildning och tre barn samt fil mag. i ryska språket, konferenstolkutbildning och lärarhögskolan. 

Monika Rinck: är en av Tysklands mest uppburna poeter. Hon studerade religionsvetenskap, historia och litteratur i Berlin och USA. Debuterade 1998. Senaste bok: HASENHASS. Eine Fibel in 47 Bildern (2013) är en enastående poetisk ”vits-bok”. 2012 kom Honningprotokolle för vilken hon erhöll det senaste i raden av alla priser, Peter Huchel-priset. På svenska finns Till Omfamningens frånvaro i översättning av Anna Lindberg och Cecilia Hansson. MR är också översättare främst av ungersk (tills.m. med Orsolya Kalász) och engelskspråkig poesi samt librettist.

Johns Swedenmark: översättare, lingvist, skribent, föreläsare, kritiker, redaktör mm. Hans senaste bok: Baklängesöversättning, och andra texter, Ariel/Litterär kritik [2]  2011. Har under många år varit en central deltagare i FSL:s seminarier.

Magnus William-Olsson: Poet, kritiker, översättare och redaktör. Leder FSL:s forskarseminarium. Senaste bok, diktsamlingen Homullus absconditus (2013).

SEMINARIET SOM TANKEFORM - sammanfattning

Stockholms konstnärliga högskola hade dagen innan, för första gången, slagit upp portarna till sina pampiga lokaler på Linnégatan 87. The Society for Artistic Research gästade skolan för sin årliga kongress, detta år under titeln ”Loitering with intent – a feast of research”. En hel del av oss hade deltagit i öppningen kvällen innan och undertecknad hade lättad konstaterat att där stod en flygel, precis som utlovat. Organisatoriskt hade främst Julia Asperska och Mina Lilja Zwedberg varit närmast osannolikt hjälpsamma mitt i röran då den nya högskolan skulle färdigställas och faktiskt nymålad och inbjudande stod färdig till konferensens öppning. När nu FSL drog in lokalerna var de fulla av verk och aktiviteter (för en överblick se: http://www.uniarts.se/in-english/loitering-with-intent-5-7-march/loitering-with-intent-programme )

Magnus William-Olsson inledde seminariet med att berätta att det hade sex ingredienser. En essä med titeln ”Seminariet som tankeform” som översatts av den amerikanska poeten och översättaren Rika Lesser. De två texterna, som seminariets deltagare kunnat läsa i förväg, hade så redigerats, formgivits och givits ut av Mikael Nydahl i ett litet särtryck (se http://konstenskunskapkunskapenskonst.blogspot.se/ ). Den fjärde ingrediensen var förstås Irina Sandomirskaja, den femte framträdandet av pianisten Lisa Ullen och kontrabasisten Nina de Heney och den sjätte ingrediensen var själva diskussionen som också spelades in och som kan avnjutas som podkast här: http://fslpodcast.blogspot.se/   Han berättade sedan om FSL och om kommande seminarium, den 16-18 maj som skall ägnas temas ”Risk”. Mer om detta senare på denna blogg.

När Irina Sandomirskaja introducerats höll hon en briljant föreläsning med utgångspunkt i följande fragment av Bachting (I Irinas egen översättning):

“[Those] falsehoods and lies that inevitably reveal themselves in one’s relations with oneself. An external image of thought, an external image of the soul. It is not myself looking at the world with my eyes from inside myself, but myself looking at myself through the eyes of the world, through somebody else’s eyes; I am possessed by the Other. In this, there is no naïve wholeness between the inner and the outer. [In front of a looking glass, I am t]aking a peep at myself in my own absence. The naivety of [believing in?] the fusion between the self and the other in a mirror image. An excess of the Other. I have no point from which to contemplate myself from the outside, I have no way to approach my own internal self-image. There are somebody else’s eyes gazing at me from my eyes.” [Mikhail Bakhtin, “Man in Front of a Looking Glass” (fragment dated 1943;  translated from:  Sobranie sochinenii, v. 5. Moscow 1997. P. 71)]

I sin föreläsning kretsade Irina kring dialogen och dialogbegreppet hos Bakhtin och pekade på de slags gemenskaper som ”tänka själv” öppnar för. Bakhtins tanke-spegel öppnar för umgänge med de otaliga och främmande. Bakhtins spegel, liksom hans karneval, blottar det mänskliga tillståndets post-mänskliga tillstånd. Invid spegeln lade Irina så skriften och det vita pappret som det ensamma tänkandets scen. Bakhtins skrivande var, sa Irina, ett skrivande utan publik, en omständighet som ställer hans läsare i en prekär belägenhet. När vi läser hans svarta bokstäver på det vita pappret gör vi det ur begäret efter att brännas och brinna tillsammans med Bakhtins ord.

Efter Irina presenterade MW-O pianisten Lisa Ullen och basisten Nina de Heney som därefter började en lång vindlande, distinkt och kännande improvisation som såväl bekräftade som ifrågasatte Irinas reflektioner kring det dialogiska. När improvisationen slutligen var färdig svarade den fullsatta publiken med en dånande applåd.

Seminariet tog så paus och återkom till en alldeles för kort diskussion som i sin helhet kan avlyssnas här: http://fslpodcast.blogspot.se/ Det blev en intressant debatt som såväl läste Irinas föreläsning genom Lisa och Ninas improvisation, som omvänt. En lång rad frågor av bland andra Lars Hermansson, Anna-Lena Renqvist, John Swedenmark och Elena Dahl kring alltifrån improvisationens över och underordningar, spegelbildens karaktär, narcissusmyten och mycket mycket annat.

När de tre timmar vi hade till vårt förfogande denna gång var till ända hade vi inte mer än nuddat vid de många samtal, tankar och diskussioner som föreläsningar, repliker och inlägg aktualiserat.

Många kom fram till undertecknad och andra medverkande efteråt och uttryckte sitt gillande och sin frustration över att så mycket förblivit outsagt. Vi hänvisade till att samtalet på FSL ju lyckligtvis har en fortsättning. Nästa tillfälle bli releasen av den nya boken i Skriftserien, antologin Methodos på restaurang Teaterköket T-huset Vallhallavägen 189 (Gamla Konstfack). Från kl. 17.30 serveras där vin och en enkel rätt för billig penning och vid sju ungefär framträder antologins författare, Jan Håfström, Christina Ouzounidis, Jonna Hjertström Lappalainen, Mats Persosson och undertecknad. Välkomna!

Magnus William-Olsson