I
makedoniern Johannes Stobaeus Antologi
från 500 (e. Kr) återfinns en ofta
refererad anekdot som har förundrat mig alltsedan jag första gången stötte på
den. Johannes skriver om den mångbesjungne atenska lagstiftaren Solon, Sapfos
samtida och en av den antika världens ”sju vise”: ”En kväll över vinet sjöng
Solons brorson Excestides en av Sapfos dikter, farbrodern tyckte så mycket om
dikten att han bad pojken att lära honom den; och då någon i sällskapet
förvånat frågade: ”Men varför?” svarade han ”jag vill lär den och sedan dö.”
I
anslutning till frågan om muntlig och skriftlig tradering väcker Solons längtan
flera frågor. Fastän nedtecknad tusen år efter Solons död har episoden ofta
anförts som belägg för att Sapfos diktning var vida spridd redan under hennes livstid.
Om detta är sant är det förstås intressant. Det att någon 30 mil från Lesbos,
på ett symposion i Aten sjöng hennes dikter vittnar dels om hur spridda de var
och dels om hur de spriddes. Men i än högre grad berättar anekdoten om
förhållandet mellan framförande och minne. Gossen som sjöng dikten förvaltade
uppenbarligen dess lyriska finess till den grad att dikten också i flera led – för
vi får väl anta att pojken inte lärt sig dikten direkt av Sapfo – förmådde
förtrolla den mest sublima av poetiska uppmärksamheter. Men själva klon i
anekdoten är ändå Solons svar. [Frågan]
”Men varför”, varför vill du lära dig dikten? [svaret] ”Jag vill lära den och
sedan dö”. Det är ett gåtfullt svar. Drömmer han om att ta dikten med sig till
Acherons stränder där solen aldrig lyser? Knappast, minsta unge vet att man ingenting
kan ta med sig när man går. I döden skall man tvättas ren och blank av Lethes
vatten. För de döda återstår blott
glömskan, deras minne stannar bland de levande och beror aldrig av vad den döde
vet när han dör utan av vad han gjorde när han levde.
En
och annan har förslagit att man bör knyta Solons svar till den tanke som
framför andra gjort honom berömd. Den som lär att i människolivet är ingen dag
den andra lik, allt är oförutsägbart, yttersta rikedom kan plötsligt förbytas i
slaveri, och följaktligen kan ingen skatta sig lycklig under solen. ”Inge
dödlig är heller lycklig (mákra),
utan alla människor under solen ligger risigt till (ponêros = ”in bad case”).” Läst på så vis är Solons
underliga svar bara en elaborerad komplimang. Det han säger är, så läst, att
Sapfos dikt är en dikt värd att dö för. Jag ska återkomma till det.
~
I
den moderna spekulationen kring skriftligt och muntligt finns en text som ingen
verkar vilja förbigå, Platons dialog Faidros.
Över huvud taget tycks Platon sväva som en hungrig hök över hela denna
komplicerade och oroliga diskurs.
Dialogen Faidros huvudtema är som
ni säkert mins kärleken, men ett sidotema visar sig bli just skriften.
Ynglingen Faidros har varit och lyssnat till den berömde talaren Lysias och - om
det nu är på grund av Lysias tal eller ynglingens skönhet - så låter sig Sokrates
för ovanlighetens skull lockas ut ur staden, till den ljuva lund där dialogen
utspelar sig. Det visar sig att Faidros har mycket begärligt under manteln,
bland annat en avskrift av talet och detta faktum ger upphov till Sokrates
anatema över skriften.
Sokrates inleder med att berätta en myt. Han
säger:
Vid Naukratis i Egypten fanns en
gång, hörde jag, en av landets gamla gudar; den fågel som kallas ibis är helgad
åt honom, och gudomen själv heter Theuth. Han hade uppfunnit siffrorna,
räkningen, geometrin och astronomin och dessutom brädspelet och tärningsspelet
och så bokstäverna. Thamus var kung över hela Egypten vid den här tiden, och
han härskade i den stad i den övre delen av landet som grekerna kallar det
egyptiska Thebe: Thamus kallar de Ammon. Till honom begav sig nu Theuth, visade
sina konster och sade honom att de borde spridas bland egyptierna. Thamus
frågade vad det var för nytta med var och en och Theuth förklarade det. När
Thamus tyckte att förklaringen var bra berömde han, när han tyckte att den var
dålig klandrade han. Det sägs att Thamus gjorde många kommentarer för och emot
var och en av Theuths konster – de skulle bli för långt att gå igenom
alltsammans. När Theuth kom till bokstävernas sa han: - Min konung! Om
egyptierna lär sig det här blir de visare och mer minnesgoda, för det här har
jag uppfunnit som en drog för minne och vishet!
Kungen svarade: - Mångkunnige Theuth! En kan framföda konstprodukter, en
annan avgöra vilken skada och nytta de medför för de som ska använda dem. Nu är
du bokstävernas far, och av välvilja säger du att deras verkan är motsatsen
till den verkliga. När man lär sig dem försummar man nämligen minnet, vilket
leder till glömska, för i förlitan på skriften låter man sig påminnas av främmande
tecken utifrån, inte inifrån av egen kraft. Du har alltså uppfunnit en drog som
inte hjälper människan att stärka minnet, utan hjälper henne att påminna sig.
Dina lärjungar ger du skenvishet, inte sann vishet. Det kommer att läsa mycket
utan att bli undervisade, de kommer att skenbart inse mycket men för det mesta
inte fatta någonting; de kommer att bli odrägliga att umgås med och bli
skenvisa, inte visa. [Övers. Jan Stolpe]
Redan
i återberättandet av myten ger Sokrates alla sina argument. Skriften är en vishets- och minnesdrog, (ordet ”drog” farmakon
är just så dubbeltydigt som det låter- såväl gift som medicin) den dödar den
levande undervisningen, det – skulle man kunna säga – undersökande eller
upptäckande språket, och ersätter den med död upprepning. Till skillnad från
det upptäckande talet är den upprepande skriften faderlös. Anklagad kan den
blott försvara sig genom att om och om igen upprepa det redan sagda. Så här säger
Sokrates:
”[D]et finns en egendomlighet med
skriften som den faktiskt har gemensam med måleriet; också dess gestalter står
där som levande, men om man ställer en fråga till dem iakttar de en högtidlig
tystnad. Det är likadant med skrivna tal: du kan tycka att de talar som
tänkande varelser, men om du frågar dem något för att förstå vad de säger, då
meddelar skriften en enda sak, alltid detsamma. När ett tal en gång är
nedskrivet tumlar det runt överallt, både bland dem som förstår sig på det och
bland dem som det inte angår; talet vet inte vem det ska och vem det inte ska
vända sig till. Om det misshandlas eller smädas med orätt behöver det alltid
hjälp av sin far: på egen hand kan det aldrig försvara eller hjälpa sig.”
[Övers. Jan Stolpe]
Ja,
de av er som fördjupat er lite i diskussionen om talet och skriftens historia
och relation, så som den behandlats av filosofer och som den behandlats av
filologer, känner väl till argumentationen. Inte minst under senare år, i
ljuset av den så kallade digitaliteten, har många funnit anledning att
återknyta till Sokrates resonemang. Vi förlägger i allt högra grad minnet
utanför oss själva, menar de, i externa aparater och nätverk, och får tillgång
till det endast via skriften, genom att googla, att slå upp. Vårt förflutna liv
ligger på instagram, vår kunskap om till exempel antiken på wikepedia, vår
bildning är numera reducerad till en förmåga att söka information, som – för
den uppkopplade – aldrig är långt borta. Vad var det han hette nu igen, den där
egyptiska ibisguden… Minns ni inte? Slå
upp det på Google. Nu genast, i mobilen!
Gemensamt
för såväl Platon som för hans nutida apologeter är att skriften för dem
uppmärksammar gränsen mellan vårt inre och vårt yttre. I så mening är skriften
en drog som påminner lite om Odysseus i Polyfemos grotta. Den tar sig in,
förblindar oss med sin representationslek ”jag heter Ingen” och släpper så ut våra
surt förvärvade kreatur att löpa vind för våg. Den dränerar oss. Förlägger det
som bör odlas där inne, till en odling därute. Vi förvandlas från subjekt till
att agenter. Från minnesstinna grubblare till informationslapande mähän. Ja, farhågorna och frågeställningarna känns
igen från digitaliseringsdiskussionen. Vad ska hända med bildningen, med
”människan”? Hur ska ballansen mellan inre och yttre upprätthållas eller
omförhandlas?
Jaques
Derrida har, som ni alla säkert känner till, ägnat detta tema en uppsats som
heter Platons Apotek, (La Pharamacie de Platon. Också den finns
att läsa på svenska i Jan Stolpes tolkning.)
Hans
tanke tar sin utgångspunkt just i ordet farmakons
ambivalens, såväl gift som medicin. Frågorna om representationen, skriftens
efterbildning av talet, faderlösheten, ordets liv eller död, upprepningens
förstelning eller vidareskriftens dissemination, allt detta vrider och knådar
Derrida i denna dekonstruktiva urtext. När jag inför det här seminariet läste
om texten slog det mig framförallt att det är en filosofs text som går inte bara
filosofins ärende utan också, påtagligt, i filosofins spår. Derrida upprepar Platon
genom att kritisera honom, hans kritik bär med sig Platons uppsåt, det nämligen
att formulera den sanna visdomskärlekens, filosofins, förutsättningar. Han fogar
till exempel dramat om skriftens inträde i språket till mönstret av den
övergripande kampen mellan mythos och
logos. Hans undersökning kretsar hela
tiden kring det epistemiska, kring
frågan om kunskap. Det är helt enkelt filosofins tillblivelsevillkor han vill
frilägga. Om han istället för att leta efter filosofin hade sökt poesin, skulle
han – troligen – sett något helt annat. För Derrida, som för Platon, är det nämligen
efterbildningen, representationen, själva möjligheten av att säga något sant om
fenomenen och världen som står på spel. Men för oss som i grunden förstår
språket ur poesin erfarenhet står frågan i ett annat ljus. Men låt oss vänta ännu
en stund med att gå in på språket sett från poesins håll.
Med sin sinnrika undersökning av skriften
som farmakon pekar Derrida på att
skriften snarare än en mnemoteknisk
landvinning är en magisk. En grekisk farmakeus
är just en illusionist eller magiker, nån som trollar och leker.
En inte helt olik idé om skriften lanserar
H.S. Nyberg i sina enastående föreläsningar kring Muntlig tradition och
skriftlig fixering från slutet av 40-talet. I en talande reflektion över
skrivkonsten uppkomst säger Nyberg:
[S]kriften innebär endast
fixerandet av någonting, som förut var muntligt fixerat och levde muntligt. Att
detta muntliga tal har nedskrivits kan ha berott på flera skäl[sic!]. Då
skriften är av sakral natur, förlänar nedskrivandet en större religiös helgd åt
texten. Skriften är ett magiskt medel. Naturligtvis har man mycket tidigt
förstått, att nedskriften är ett mycket gott stöd för minnet, då det gäller att
bevara en tradition; skriften är på detta stadium väsentligen ett av de
säkringsmedel som en muntlig tradition alltid behöver. Men de så nedskrivna
texterna ha icke varit avsedda att läsas och begagnas på samma sätt som för det
muntliga och talade ordet, de är guldreserven i bankvalvet, som skall bära upp
det i livet kurserande myntet, talet, den muntliga tradiditonen. (s.68)
Detta
är en tanke om skriften som ligger långt ifrån den egyptisk myt Sokrates
relaterar. H.S. Nyberg pekar istället på att den muntliga fixeringen av texter
tjänar minnet väl så bra som skriften. För den som tagit sig an förhållandet mellan
muntligt och skriftligt genom den omfattande forskning som bedrivits i Lord och
Perrys efterföljd [The singer of tales]
ter sig Nybergs perspektiv närmast revolutionerande. I denna tradition är
variabiliteten ett av den orala litteraturens grundförhållande. Det homeriska
eposet är här urexemplet, men många andra texter som traditionell västafrikansk
oral poesi till exempel, visar – menar dessa forskare – att den orala poesin förblir
variabel och bygger på en formelstruktur som såväl tjänar minnet som gör
variationer möjliga. Det skulle alltså röra sig om ett artiskilt sätt att tänka
litteratur. Dikten blir så att säga till i framförandet och existerar i sträng
mening inte som självständigt ”föremål” i rent muntliga kulturer. I ljuset av
Nybergs tankar ter sig denna idé snarast som ett slags mystifikation. H.S. Nyberg
kan via bland andra Kolmodins arbete i Etiopien under början av förra seklet påvisa
att muntligt traderade texter förblivit intakta i mer än sex hundra år genom
det elaborerade utantillärande som där praktiserades. [om detta hoppas jag att
vi ska få lära oss mycket mer när Bo Utas snart får ordet]
~
Men
låt mig innan så sker återvända till frågan om Solons önskan att lära sig
Sapfos dikt och sedan dö. Hur ska denna önskan tolkas? Varken Sokrates eller
Derrida har, så vitt jag kan se, något svar på den frågan. För Sokrates har
talet värde bara i den mån det tjänar den övergripande strävan att i sanning
vara filosofiskt. Och det må vara att Sokrates själv, i kraft av sin tro på en
odödlig själ, fann ett sätta dö som filosof. Men Solon hyste, så vitt jag vet,
inga sådana extravaganta religiösa föreställningar. Den död han talar om är nog
rätt och slätt döden. Derrida i sin tur formulera, om jag förstår honom rätt, till
sist drömmen eller hoppet om en ickeupprepande upprening, en meningsspridande,
deseminerande, skrift. Hans uppsats avslutas med ett slags febrig dialog vars
sista replik lyder ”- Men det kanske är en rest, en dröm, en bit av en dröm,
ett eko av natten… denna andra teater, dess slag utifrån…” Han slutar oroligt
hoppfull, men likväl fångad i representationens figur, i dess hjälplösa
bundenhet vid gränsen, antingen inifrån
eller utifrån.
Det
jag själv, utifrån min poetiska erfarenhet, vill ställa mot dessa båda
filosofer, ja kanske mot själva filosofin, är det faktum att såväl skrift som
tal är svar på en för-fintlig uppmärksamhet. Uppmärksamheten föregår språket.
Ja, språket som sådant, såväl i dess tillblivelse som i dess verkan, blir till
som ett svar på, ett supplement till, dess möjligheter och förväntan. Det
faktum att språket lägger till
innebär inte att det frigör sig från eller går
före uppmärksamheten. Tvärt om. Såväl talat som skrivet språk beror alltid
av den. Och ur uppmärksamhetens perspektiv är tal och skrift likvärdigt komplementära. Att lyssna till
eller läsa exempelvis en dikt är förvisso olika akter, men betydligt mindre
olika ju mer ingående vi studerar dem. Att läsa är alltid att lyssna, att
lyssna också att läsa. Betraktad som uppmärksamhetsform är dikten synestetisk
och peformativ, en för-väntan som svarar mot poesins anspråk att representera
”språket i dess högsta potens”
Ur
den poetiska erfarenheten av språk är dikten inte ett objekt, som mer eller mindre
väl förhåller sig till det den betecknar; till ämnet, till världen, fenomenen
eller sanningen, dikten är istället möjligheten av ett tänka-känna. Genom att
försöka bli en fullödig plats för diktens aktualisering, måste vi vidga,
förfina och precisera vår förmåga till uppmärksamhet. För Platon och för
Derrida är Lysias nedskrivna tal en tecken-kod, som måste avkodas. Hur väl representerar
skriften talet, författarens tankar, dess tidpunkt, dess idéer, etc? För oss som
tänker språket ur poesin erfarenhet är dikten som sådan inte ett sådant objekt,
utan snarare en potentialitet. Aktualiserad är dikten aldrig i sig utan alltid för någon. Allt det vi kan tänka om den, ja allt som den någonsin kan
mena och betyda, lära och göra har relevans, men det är först i och genom en
akt som dikt blir till som Dikt. Den kan tolkas och aktualiseras på många vis,
dess potentialitet är i själva verket oändlig och ingen aktualisering av dikten
överensstämmer någonsin helt med en annan. Också i akt förblir den i sin möjlighet.
Att göra den möjlig att aktualisera för
mig. Så tolkar jag Solons svar. Han vill lära sig dikten inte för att minnas
den, utan för att kunna den.
Och
vad innebär det då att kunna en dikt?
Det handlar om ett väsensarbete. Som då
man lär sig, och sedan kan cykla, eller ännu bättre som när man lär sig spela
fiol och därefter övat länge och slutligen kan spela till exempel en Bachsonat,
kanske så väl att den hos andra väcker begäret att på samma vis lära den. När
man kan det är man faktiskt en annan
än förut. Det Solon svarar är därför: En
som kan sjunga den dikten av Sapfo är någon jag vill vara när jag dör. Eller för
att travester Siouxhövdningen Sitting Bull: Den dag den dikten rätt kan sjungas
är en bra dag att dö på.
Språket
förstått ur poesins erfarenhet rymmer förstås såväl Platons som Derridas
epistemologiska kamp med referensialiteten. Men det tar sig också, och kanske väsentligen,
andra uttryck. En av den Iranska poesin största 1900-talspoet, Forugh
Farrokhzâd, beskriver det så här i en berömd dikt (”En ny födelse”):
Mitt liv är en svart vers
som i sig upprepar dig
tar dig med till den
gryning där allt blomstrar och växer
Jag har suckat över dig i
denna vers, ah!
I min vers har jag inympat
dig
i träden och vattnet och
elden
Vi
ska alldeles strax få höra översättaren av dessa rader, Bo Utas, tala om tal
och skrift ur sin överlägsna beläsenhet inte minst i den orientaliska tradition
som förgår, ja som den grekiska litteraturen väl bör betraktas som en gren av. Men
innan jag släpper fram Bo, vill jag helt kort presentera honom.
Numera
professor emeritus i iranistik har Bo Utas ett omfattande vetenskapligt verk
bakom sig, men – till skillnad kanske från sin lärare H.S. Nyberg – så vågar
jag säga att Bos språkuppfattning snarare bottnar i den poetiska erfarenheten
än i den vetenskapliga eller filosofiska. För er som ännu inte tagit del av de
här två underbara volymerna, återstår några ljuva dagar av idel insikter och
njutning. Den Persiska litteraturen – essäer
och översättningar. Såväl i sina översättningar som sina essäer utvecklar Bo en
poets språksensibilitet, som från interpretens position– i någon mening –
alltid måste utvecklas i kamp med en förtvivlan. Den inför det ogörliga. Båda
de här böckerna kämpar oavlåtligt med sina oundvikliga tillkortakommanden, på
ett för mig djupt förbildligt vis. Det är en kritik, kan man kanske säga,
utövad i full respekt för representationens begränsning. För det jag med
Aristoteles term brukar kalla det adynamiska, det som aktualiseras blott som
omöjlighet. I det omöjligas ställe – och detta är en av storheterna i Bo Utas
konst – upprättar han ett slags vittnandets kritik. Hans stil – både i essäerna
och i översättningarna – får oss att förnimma hur han själv erfarit det hans
tolkning inte kan förmedla.
Till
frågan om översättning, dess möjligheter och omöjligheter, kommer vi med all
säkerhet att återkomma. Bo har också sammanställt och publicerat H.S. Nybergs
enastående intressant föreläsningar om Muntligt och skriftligt från slutet av
40-talet. För er som inte har läst dem vill jag starkt rekommendera att göra
det. Men nu är det hög tid att jag lämnar över ordet:
Bo
– vi är mycket mycket glada över att ha dig här. Varsågod!
